4. Kejsardömets Tyskland omkring 1900

Det Tyskland som Joseph Goebbels föddes i var det kontinentala Europas starkaste industrination och ledande militärmakt. Det var ett land som styrdes av en kejsare, men där fanns också en riksdag, om än med delvis begränsade befogenheter. Det kejserliga Tyskland var ingen parlamentarisk demokrati i modern mening. Det var Europas folkrikaste stat näst efter tsarens Ryssland, men en stat med betydande sociala och politiska spänningar.

År 1897, samma år som Goebbels föddes, utnämndes amiralen Alfred von Tirpitz till marinminister. Året efter, 1898, grundades Tyska flottföreningen. Föreningen blev snabbt en viktig påtryckningsgrupp som med ekonomiskt stöd från storföretag som Krupp drev frågan om en kraftig utbyggnad av den tyska örlogsflottan, för att i förlängningen bygga ut det förhållandevis begränsade tyska kolonialväldet. Därmed inleddes en mera aggressiv epok i den tyska utrikespolitiken och landet började alltmer komma i motsatsställning till världens största flott- och kolonialmakt, Storbritannien.

Efter de stora tyska segrarna i krigen mot Danmark 1864, Österrike 1866 och Frankrike 1870–71 strävade den tyske kanslern Otto von Bismarck efter att genom en skicklig diplomati bevara, och om möjligt öka, Tysklands stormaktsställning i Europa, utan att landet skulle behöva gå ut i ett nytt krig. Ett par bärande linjer i denna politik var att inte i onödan utmana Storbritannien, vars intressen främst låg på andra sidan haven, utanför Europa, och framför allt att bevara ett vänskapligt förhållande till Ryssland. Därigenom såg Bismarck till att ett revanschhungrigt Frankrike aldrig skulle kunna ges möjlighet att bilda en tillräckligt stark allians för att våga starta ett revanschkrig mot Tyskland.

Det tyska kejsardöme som utropades 1871 var ett Tyskland som enades under ledning av Preussen, och den preussiske kungen Vilhelm I blev också rikets förste kejsare. Kejsardömet innebar från Bismarcks sida medvetet en ”lilltysk” lösning som uteslöt Österrike från det nya kejsarriket. Därmed garanterades Preussens politiska dominans i det enade Tyskland.

Kejsarriket var en förbundsstat där de ingående staterna behöll sina monarkiska statsskick. Så satt till exempel kungen av Bayern kvar på sin tron även under kejsardömet. I Frankfurt hade det 1848–49 gjorts ett försök att ena Tyskland på parlamentarisk grund, men försöket misslyckades delvis på grund av parlamentets egen oförmåga, delvis på grund av ingripanden från preussisk militär. När enandet så kom 1871 skedde det uppifrån, från kungen av Preussen, och därmed blev det parlamentariska inslaget i Tyskland förhållandevis svagt jämfört med läget i de flesta andra västeuropeiska länder. Visserligen valdes riksdagen genom fria direkta och hemliga val med allmän manlig rösträtt, men riksdagens makt var begränsad. I synnerhet gällde detta militära frågor, och 1883 miste riksdagen nästan all kontroll över försvarsfrågorna. Den kontrollen skulle den återfå först efter krigsslutet 1918. I ett särskilt förbundsråd kunde representanter för de olika delstaterna driva igenom beslut mot riksdagens vilja, och där hade Preussen i egenskap av sin relativa styrka vetorätt. Bismarck hade skapat ett tyskt rike där ”hans” Preussen på olika vägar kunde dominera politiken.

Under 1800-talets sista decennier genomgick Tyskland en snabb industrialisering och modernisering, som gjorde att landets ekonomiska och industriella potential ökade flerfaldigt mer än hos Europas främsta industrination, Storbritannien. Till skillnad från i många andra länder gick industrialiseringen hand i hand med betydande statliga ingripanden, och den finansiella marknaden kom snabbt att domineras av några få stora banker, främst Deutsche Bank och Dresdner Bank. Politiken dominerades av skiftande allianser mellan företagsledare med tyngdpunkt i Ruhrområdet i väster och storgodsägare främst från östra Tyskland (de ”preussiska junkrarna”). Kampen om skyddstullar mot import av industriprodukter och, inte minst, billig spannmål från Ryssland var ett återkommande tvisteämne.

Den politiska oppositionen bestod främst av det katolska Zentrumpartiet och socialdemokratiska SPD, som efter en kongress i Gotha 1875 hade växt fram till en stark politisk kraft. Bismarck genomdrev 1878 en socialistlag för att pressa tillbaka SPD, samtidigt som han initierade en rad reformer på socialförsäkringsområdet för att dra undan mattan för den socialdemokratiska agitationen. Vid en partikongress i Erfurt 1891 antog socialdemokraterna ett partiprogram som var en sammansmältning av revolutionär agitation och konkreta reformistiska krav. År 1912 blev SPD riksdagens största parti.

Bismarck genomförde också en, misslyckad, kampanj mot den katolska delen av befolkningen. Det samlade resultatet blev att stora delar av industriarbetarna och katolikerna i landet fjärmades från regeringen, och istället identifierade sig med sina egna politiska och religiösa företrädare. Kejsardömet som ett preussiskt, protestantiskt och politiskt konservativt projekt innebar samtidigt att betydande delar av det tyska samhället uteslöts från den gemenskapen.

Medan industrin och ekonomin växte så det knakade, trots flera återkommande kriser, ökade Tysklands befolkning från 41 miljoner 1871 till 67,7 år 1914. Under samma tid ökade arvfienden Frankrikes bara från 36 till 40 miljoner. I en tid då värnpliktiga massarméer utgjorde det främsta militära instrumentet innebar detta att Frankrike hela tiden försvagades relativt Tyskland och bara kunde hoppas på att återfå de 1871 förlorade områdena Elsass-Lothringen genom en allians med andra stormakter. Samtidigt växte städerna och då inte minst Berlin, där praktfulla jugendhus blandades med massiva hyreskaserner och fabriker.

Utåt verkade det vilhelminska Tyskland vara en stabil stat med tryggt konservativa värden, men under ytan puttrade de sociala spänningarna. Motsättningar fanns mellan det ledande konservativa skiktet och den socialdemokratiska oppositionen, men också inom SPD fanns det stora spänningar. Många av dessa motsättningar bilades vid krigsutbrottet 1914, när även den stora majoriteten av socialdemokrater i riksdagen röstade för att stödja krigspolitiken. Men vid nederlaget 1918 exploderade de desto kraftigare i den tyska revolutionen kring årsskiftet 1918–19. Många av de konflikter som nu kom upp till ytan hade sina rötter så långt tillbaka som till Bismarcks välde.

Redan 1882 hade Tyskland etablerat trippelalliansen med Österrike-Ungern och Italien, men senare under Vilhelm II:s regering bekymrade sig Berlin inte om att vårda relationerna med S:t Petersburg, och 1894 var en allians mellan Frankrike och Ryssland ett faktum; Bismarcks mardröm hade besannats. Efter 1904 började Storbritannien alltmer manövrera sig i riktning mot Paris och S:t Petersburg. Uppmarschen inför 1914 hade börjat.

Kring sekelskiftet 1900 fick alltfler tyskar en fritid i takt med det ökade välståndet, och många av dem tillbringade denna fritid inom de politiska och sociala kretsar till vilka de räknade sig: de socialdemokratiska ungdomsoch idrottsföreningarna, de katolska kultursammanslutningarna eller den konservativa friluftsrörelsen, inte minst de scoutliknande så kallade Wandervögeln. Man har talat om kejsartidens Tyskland som en ”stuprörskultur”, där snart sagt alla medborgare stannade i sitt sociokulturella stuprör. Detta är viktigt när vi betraktar den katolska miljö som Joseph Goebbels växte upp i. Kyrkan, hemmet, skolan, fritiden, snart sagt allt genomsyrades av den katolska tron, och det gavs ganska små möjligheter att få göra djupare bekantskap med impulser från andra delar av det tyska samhället.

En tungt borgerlig kultur dominerade på ytan i det tyska samhället – precis som i det samtida oscarianska Sverige eller viktorianska Storbritannien – men därunder rymdes ett brett spektrum: från filosofen Nietzsche till den realistiske romanförfattaren Thomas Mann som med sin bok Buddenbrooks skildrade 1800-talets snabba förändringar i det tyska samhället och vad de gjorde med en borgerlig familj i Lübeck. Många författare började utforska vad det rotlösa stadssamhället gjorde med de från landsbygden nyinflyttade massorna, och därmed föregrep man i vissa stycken den kultur som skulle explodera under Weimarrepubliken på 1920-talet.

Richard Wagners musik byggde på medeltida förebilder (Mästersångarna, Nibelungens ring), medan Sigmund Freuds psykoanalys och sociologen Max Webers undersökningar av samhällsutvecklingen stod för nya infallsvinklar. Marxismens teorier om lagbundenheten i den ekonomiska och sociala utvecklingen samsades med Darwins idéer om det naturliga urvalet på ett sätt som låter oss ana tankar som senare skulle ge impulser till nationalsocialismen.

Även antisemitismen fanns som ett tydligt inslag i det vilhelminska Tyskland. Redan efter en svår ekonomisk recession 1873 kom antisemitisk propaganda upp till ytan och den fann fäste i synnerhet i konservativa kretsar, som samtidigt var antimaterialistiska och nationalistiska. Själva sinnebilden för en sådan brygd var Wandervögel-rörelsen. Detta var inte en specifik tysk företeelse; en väl så öppen och brutal antisemitism fanns också i andra europeiska länder, inte minst i Frankrike och Ryssland. Mitt under brinnande världskrig, den 19 oktober 1916, beslöt riksdagen i Berlin på förslag av en ledamot från det katolska Zentrum att man skulle låta undersöka samtlig personal i krigsmakten, bland annat avseende ”konfession”. Denna i praktiken tydliga antisemitiska aktion fick snart öknamnet ”juderäkningen” och uppfattades av många judar i fronttjänst som en djup förolämpning.

I Versaillesfreden 1919 hade segrarmakterna lagt in en krigsskuldsparagraf, som klart pekade ut Tyskland som det land som startade kriget 1914. Idag är de flesta forskare överens om att man inte kan peka ut en enskild förklaring, utan att bilden är mera komplex än så. I Tyskland trodde man, precis som i Frankrike och Storbritannien, att kriget skulle vara över på några veckor eller månader och att soldaterna skulle vara hemma före jul. Att kriget skulle sluta med seger för de egna vapnen var en allmänt spridd övertygelse i Tyskland. I riksdagen röstade en förkrossande majoritet, även av SPD:s ledamöter, för krigskrediter, vilket innebar ett aktivt stöd till kriget. Oppositionella vänsterkretsar inom SPD bröt sig 1917 ut och bildade eget, det oberoende socialdemokratiska partiet (USPD).

Men kriget gick inte så bra och framför allt inte så snabbt som man hade hoppats och trott. I väster fastnade arméerna i skyttegravskriget och fram till freden med Ryssland i Brest-Litovsk i mars 1918 utkämpade Tyskland ett tvåfrontskrig. Förlusterna i slagen vid Verdun, Somme och Ypres var enorma, och snart räknades dödsoffren i hundratusental. På hemmafronten slog den brittiska handelsblockaden hårt mot införsel av livsviktiga varor och redan 1915 förekom hungerkravaller i Tyskland, från 1917 följda av strejker. Samtidigt som Tsarryssland föll sönder i revolution och inbördes strider år 1917 drog Tyskland i april samma år på sig USA som fiende. Den civila regeringen under kanslern Bethmann-Hollweg ersattes i juli 1917 av vad som de facto var en militärdiktatur under generalerna Hindenburg och Ludendorff.

Det sista krigsåret började offren för hungersnöden på hemmafronten dö i allt större mängder, och innan kriget var slut räknade (siffrorna är i högsta grad omstridda) man med minst en halv miljon dödsoffer för den allierade blockaden. Kriget slog nu också mot stora delar av medelklassen och inte minst småföretagarna, som klämdes under de allt mäktigare storindustriella monopol som hade utvecklats under kriget. Förutom de två miljoner soldater som stupat i fält påverkades miljoner andra tyskar indirekt av krigets påfrestningar.

Samtidigt genomfördes en omfattande storoffensiv på västfronten i mars– april 1918, som så när hade krossat framför allt den brittiska armén i Flandern. Syftet var att besegra de västallierade innan alltför många amerikaner hade anlänt till krigsskådeplatsen. Men offensiven misslyckades och därmed gick kraften ur den tyska krigsmakten. I juni 1918 genomförde de allierade en offensiv vid Marne och nu förfogade man också över en miljon amerikanska soldater. Tyskland orkade inte längre, den 8 augusti led man ett svårt nederlag på västfronten och sedan kom den militära kollapsen snabbt.

Krigsslutet och nederlaget kom som en chock för de flesta tyskar. De hade inte förstått hur uselt det militära läget egentligen var och det skapade sedan en grund för ”dolkstötslegenden”, att de tyska arméerna egentligen aldrig besegrats på slagfältet utan huggits i ryggen av svekfulla civila politiker. Till denna legend bidrog att de tyska arméerna faktiskt stod kvar i sina positioner på belgisk och fransk mark när vapenstilleståndet slöts. Därmed blev det än obegripligare för vanliga tyskar att deras land kunde vara besegrat. Därför kunde dolkstötslegenden spridas med full kraft och det var en legend som nazisterna visste att utveckla och slå mynt av, men den var spridd långt före deras entré på scenen och vida utanför deras led.

I slutet av oktober 1918 utbröt ett matrosuppror i högsjöflottans hemmahamn Kiel. Samtidigt föll Tysklands allierade ifrån och sökte fred: Bulgarien, Turkiet och Österrike-Ungern. Den tyska militärledningen abdikerade och släppte fram politiska ledare att lösa de alltmer akuta problem som generalerna inte ville ta i. Därmed räddades krigsmaktens ”ära”; man kunde skylla nederlaget på de civila politikerna.

Myterierna i Kiel spreds snabbt och efter förebild från revolutionens Ryssland bildades arbetar- och soldatråd som tog över makten på många platser. I Bayern störtades kungen och en socialistisk regering under Kurt Eisner tog makten i München. I Berlin spred sig oron och väpnade grupper uppträdde på gatorna medan myndigheterna höll på att förlora kontrollen över läget. Vänstersocialisterna i USPD argumenterade för storstrejk och revolution medan reformisterna i SPD försökte länka utvecklingen i parlamentariska banor.

Den 9 november imploderade kejsardömet. Vilhelm II gick i landsflykt i Nederländerna och hans släkting regeringschefen prins Max av Baden avgick. Istället övertog SPD:s ledare Friedrich Ebert makten och samtidigt utropades den tyska republiken. Under några förvirrade timmar och dagar var det få som visste vem som styrde landet. Tyskland förmådde dock komma överens om vapenvila med de allierade. Den 11 november 1918 tystnade vapnen och första världskriget var slut.

Efter att först ha ingått i den nya regeringen bröt USPD snart helt med SPD och i slutet av december 1918 ombildades en annan vänstergrupp, ”spartakisterna”, till Tysklands kommunistiska parti, KPD. För att vinna kontroll över situationen träffade socialdemokraterna två viktiga överenskommelser. En samverkan mellan Friedrich Ebert och generalen Wilhelm Groener försäkrade SPD-regeringen om arméns stöd mot att man lovade att följa en moderat och reformistisk politisk linje. SPD kunde då stödja sig på armén för att krossa de väpnade vänstergrupperna och arbetar- och soldatråden. Den andra kompromissen träffades mellan fackföreningsledaren Carl Legien och industrimannen Hugo Stinnes. Den medförde åtta timmars arbetsdag och erkände fackföreningarna mot att de senare tog kontroll över de alltmer vildvuxna strejkerna. Genom dessa båda kompromisser hejdades Tysklands fortsatta sammanbrott även om oron och det politiska våldet inte på något sätt var överståndna.

Visserligen bytte Tyskland statsskick och viktiga parlamentariska reformer och arbetsmarknadsreformer genomfördes i november 1918, men mycket av det gamla bestod: krigsmaktens ställning, byråkraterna i statsförvaltningen och juristerna i domstolsväsendet, alla satt de i mer eller mindre orubbat bo. Samtidigt innebar nederlaget i kriget och kejsarens abdikation, i kombination med den framvällande radikala republikanska och socialistiska agitationen och det politiska våldet på gatorna, att en hel värld störtade samman för många tyskar. Mycket av det man hade trott på och som gett stadga, falsk eller reell, åt tillvaron försvann över en natt. Många tyskar upplevde att de befann sig i en politisk och social, ja, även kulturell rotlöshet, som de skulle få mycket svårt att hantera under de kommande åren.

Så dog det tyska kejsardömet och ersattes av den tyska republiken. Det blev denna republiks uppgift att möta freden och städa upp efter kriget.