5. Den katolska barndomen

1897–1913

Joseph Goebbels uppväxtförhållanden var i snart sagt alla avseenden en antites till det som brukar symbolisera den preussiska militarismen. Han föddes och växte upp i Rhenlandet, den del av det tyska riket som i allmänhet legat längst från den aggressiva militarismen och nationalismen som hade sina djupaste rottrådar längre österut, i Preussen. I Rhenlandet dominerade istället liberala och socialistiska strömningar. Det var inte en tillfällighet att det var här som den unge journalisten Karl Marx hade sin bas på 1840-talet.

De rhenländare som tillhörde de politiskt konservativa var dessutom oftast gediget kyrkliga, så även Goebbels familj. Familjen Goebbels var djupt troende katoliker och från tidiga år matades den unge Joseph med övertygelsen om existensen av en allsmäktig Gud. När Paul Joseph Goebbels föddes den 29 oktober 1897 i familjens lägenhet på Odenkirchner Strasse nr 186 (idag nr 202) i den lilla industristaden Rheydt nära Düsseldorf var det i en familj som ännu hade sina rötter i jordbruket. Idag är Rheydt en stadsdel i den större staden Mönchengladbach. Goebbels farfar, Konrad Göbbels (som han stavade efternamnet), hade lämnat bondgården i Gevelsdorf nära Jülich och gift sig med skräddardottern Gertrud Margarete Rosskamp från den lilla staden Beckrath. De två bildade familj i Rheydt där Konrad arbetade i en av stadens många industrier. Konrad och Gertrud Margaretes son Fritz föddes under relativt fattiga förhållanden år 1867, och började tidigt arbeta som springpojke i W H Lennartz korgfabrik. Fritz Goebbels lämnade verkstadsgolvet för olika arbetsuppgifter på fabrikens kontor. Under första världskriget avancerade han till bokhållare och under 1920-talet kröntes Fritz Goebbels bana när han utsågs till fabrikschef. Familjen Goebbels hade steg för steg rört sig uppåt socialt, från industriproletariatet till småborgerskapet.

Vid 25 års ålder, 1892, gifte sig Fritz Goebbels med Katharina Odenhausen, en holländska som var född i Übach alldeles på andra sidan gränsfloden Wurm. Men Katharina hade tillbringat större delen av sitt liv på den tyska sidan gränsen. Hennes far, smeden Johann Michael Odenhausen, dog tidigt och hans änka, Johanna Maria Katharina (född Coervers), flyttade med sex barn över till den tyska Rhendalen för att bli hushållsföreståndare hos en avlägsen släkting. För att bidra till familjens försörjning fick dottern Katharina arbeta hos en mjölkbonde. Först när hon gifte sig med Fritz Goebbels kunde Katharina Odenhausen lämna bondgården och flytta in till Rheydt.

Fritz och Katharina fick sex barn: pojkarna Konrad, Hans, flickan Maria, sonen Paul Joseph och sedan dottern Elisabeth. Maria dog redan som baby, men resten av familjen knöts samman i en tät familjegemenskap. Närmast som ett sladdbarn föddes en tredje dotter år 1910, och hon fick den bortgångna systerns namn Maria.

Fadern älskade uppenbarligen sin familj men hade svårt att visa sina känslor för barnen, som desto tydligare märkte av hans, tidsenligt, ”spartanska” uppfostringsmetoder. Däremot tycks Fritz ha älskat sin hustru mera än vad hon älskade honom, vilket bidrog till att komplicera förhållandena inom familjen. Katharina har betecknats som melankolisk men gav ändå barnen den ömhet som fadern inte alltid förmådde ge dem. Josephs födelse var extremt svår för mamman som ett tag riskerade att dö. Han blev hennes lille ”Jüppchen”. För Goebbels blev mamma Katharina livets fasta punkt, dit han kunde återkomma för både kärlek, trygghet och såväl känslomässigt som ekonomiskt stöd långt fram i livet.

I familjens närhet fanns också ett par äldre släktingar som fyllde Josephs barndom: mammans syster, hans gudmor Catharina, och pappans yngre syster Elisabeth. Den unge Josephs favoritsläkting var farbrodern Heinrich, en handelsresande i textilier som relativt sällan besökte familjen. Men då var det desto roligare och farbrodern tycks ha kunnat ge Joseph den värme som pappan inte förmådde och den livsglädje som mamman inte kunde ge.

Denne levnadsglade farbror Heinrich var något av en främmande fågel i familjen Goebbels, där annars religiös dysterhet vilade tung över vardagen. De båda katolska föräldrarna, och framför allt den djupt troende mamman, lät det kyrkliga genomsyra vardagen. Barnen uppfostrades till att respektera en allsmäktig Gud som kunde tillfredsställas om man flitigt läste sina böner. Även Guds representanter på jorden, prästerna, vördades som de representanter de var för den sanna tron. Vardagen för Joseph och hans bröder fylldes av mässa och syndabekännelse i kyrkan, men också av tillbedjan i hemmet. Katharina tecknade själv korset med vigvatten i barnens pannor.

Allt detta satte, föga förvånande, djupa spår i Goebbels själsliv. Länge var han en djupt troende katolik och när den kristna övertygelsen hos honom började vackla, för att i sinom tid ersättas med en politisk åskådning, så omfamnade han denna nya tro med närmast religiös lidelse. Gud och Jesus ersattes med Adolf Hitler, som Goebbels omfamnade med en så total hängivenhet att den bara kan jämföras med en religiös övertygelse. Senare i livet, under 1920-talet, förklarade Goebbels i sin dagbok att det spelar mindre roll vad man tror på, det viktiga är att man tror. Här, i hans djupt katolska barndom och uppfostran, finner vi med andra ord element som bidrar till förståelsen av den fanatism med vilken den vuxne Goebbels omfattade sitt politiska engagemang.

När Joseph var två år gammal flyttade familjen till en ny våning på Dahlenerstrasse och när systern Elisabeth föddes 1901 fick man flytta igen, nu till ett annat hus på Dahlenerstrasse 140 (idag nr 156). Här bodde Joseph från fyraårsåldern och det var detta hus som för alltid skulle vara ”hemma” för honom.

Det var på Dahlenerstrasse 140 familjen bodde när katastrofen slog till och för alltid skulle förändra livet för Joseph Goebbels. Redan som väldigt ung hade han drabbats av en lunginflammation som var ytterst nära att ta hans liv. Efter den pärsen blev han, inte minst av mamman, betraktad som ett litet sjukligt barn och behandlad därefter. Men trots det kunde nog ingen förutse vad som väntade bakom hörnet.

Joseph hade tidigt haft problem med sin högra fot, men ett tag trodde man att detta gamla ”fotproblem”, som han själv beskrev det långt senare, var överståndet. Så, efter en längre söndagspromenad med familjen till Geistenbeck, sannolikt när han var i åttaårsåldern, återkom problemen i form av en våldsam smärta. Familjens läkare och en massör tillkallades och försökte envist att häva problemen och få bort smärtan. Men problemen blev bara värre. Det högra benet drabbades av en förlamning som kom och gick, och trots läkarens och massörens kamp för att häva förlamningen för gott kom den envist tillbaka. I två år kämpade de två innan de gav upp och var tvungna att meddela de förkrossade föräldrarna sanningen: deras nu tioårige sons högerfot vägrade att växa normalt och Joseph skulle bli förlamad för livet i foten. Istället skulle han komma att fullt utveckla en klumpfot.

Josephs föräldrar vägrade att acceptera sonens öde och precis som andra förtvivlade föräldrar försökte de med alla medel finna hjälp för sitt barn. De sökte upp läkare på medicinska fakulteten vid Bonns universitet men någon hjälp stod inte att få. Istället fick den hårt drabbade tioåringen halta, närmast hoppa, runt med en hård ortopedisk ställning som skulle hålla foten så rät som möjligt och, förhoppningsvis, ändå få den att utvecklas rätt. Men det enda man åstadkom var ytterligare smärta och svårighet att röra sig för Joseph.

Den förtvivlade Katharina tog ofta med sig Joseph till St Maria-kyrkan i Rheydt och där knäböjde de båda medan mamman bad att Herren skulle befria dem från det straff som han sänt på Joseph och hans familj. Katharina var helt övertygad om att sonens sjukdom var ett syndastraff och därmed oroade hon sig också för att grannar och bekanta skulle tro det och börja skvallra om familjen. Därför försökte hon medvetet sprida historien om att sonens fotproblem inte var en sjukdom utan handlade om en skada som hon själv råkat tillfoga honom. Katharina berättade för den deltagande omgivningen om hur hon när Joseph var liten hade lyft upp honom från en bänk och då hade hans högerfot råkat fastna mellan bänkbrädorna och vridits till. Det var den skadan som nu blev allt värre. Men helt kan hon inte ha lyckats övertyga en omgivning som allt tydligare hade märkt Josephs problem med att gå normalt. Men ändå, så framgångsrikt var Katharinas försök till mörkläggning att man även bland sentida böcker om Goebbels kan återfinna uppgiften att hans klumpfot härrörde från en skada i barndomen.

Som en sista utväg lades Joseph på operationsbordet på Maria-Hilf sjukhuset i Mönchengladbach. I tre veckor fick han stanna på sjukhuset medan hans gudmor Christina försåg honom med böcker som han slukade, såväl romaner som uppslagsverk. Nu vaknade, åtminstone enligt Goebbels egen levnadsbeskrivning, hans stora och livslånga aptit på läsande. De här uppgifterna om när operationen skedde kommer från Goebbels själv. De flesta forskare är ense om att Goebbels torde ha opererats strax före eller i tioårsåldern.

Men operationen blev ett misslyckande. Kirurgerna i Mönchengladbach kunde bara bekräfta vad andra läkare sagt före dem: det fanns ingen räddning, pojken Joseph Goebbels skulle i sinom tid utveckla en klumpfot fullt ut. Som vuxen var hans högra fot 18 centimeter lång, vilket var 3,5 centimeter kortare än vänsterfoten. Dessutom var hälen uppdragen och flatan vänd inåt. Det högra benet var också kortare och tunnare än det vänstra.

Det behövs inte mycket psykologisk insikt för att förstå vad detta innebar för den unge pojken. Senare skrev Goebbels själv att hans barndom från den dagen ”blev ganska glädjelös”. Joseph blev alltmer inbunden och isolerade sig från kamrater och vuxna, samtidigt som han blev mer och mer bitter över att just han hade drabbats. Denna bitterhet riktade sig också mot hans skonade jämnåriga, som han närmast började hata för att de hade klarat sig undan det hemska som drabbat honom. Hans förtvivlan tog sig sådana proportioner att han till och med hånade sin mamma för att hon fortfarande älskade honom, trots hans handikapp. Ja, till och med Gud började han grubbla över. Hur hade denne Allhärskare kunnat göra honom detta, han som alltid hade varit en trogen kristen?

I sitt lilla rum på andra våningen i huset på Dahlenerstrasse tillbringade Joseph alltmera tid, i skydd från de vuxnas medlidsamma blickar och de retande jämnårigas mera brutala kommentarer. Istället var det böckerna som blev hans sällskap.

Redan innan den misslyckade operationen hade Goebbels inte varit som andra barn. Han var ovanligt liten till växten; inte ens som vuxen skulle han väga mer än som mest 50 kilo. På denna lilla kropp satt ett oproportionerligt stort huvud. Till detta kom så den alltmer deformerade högerfoten. Den fysiska underlägsenheten skapade ett enormt självhävdelse- och revanschbehov hos den unge Goebbels. Denna underlägsenhetskänsla i kombination med en glödande revanschlystnad skulle förbli en viktig del av hans personlighet livet ut.

Vid sex års ålder började Joseph i folkskolan som låg i grannhuset. Han tycks inte ha varit särskilt populär vare sig hos lärare eller hos kamrater. Ibland fick han, precis som andra elever, stryk av lärarna och ibland retades han av klasskamraterna för sitt handikapp men också för att han gärna drog sig undan med sina böcker. ”Büchernarr” eller ”boknarr” var ett av skällsorden. Till skolans ljusare sidor hörde att han i alla fall fick en kamrat, Fritz Prang. Men skolkamraternas trakasserier blev allt vanligare ju tydligare Goebbels klumpfot syntes för omgivningen och definitivt gjorde slut på hans förmåga att hoppa och springa som andra barn. Bittert noterade Goebbels år 1923, när han var 26 år gammal, att han visste hur elaka barn kan vara mot varandra: ”Jag kan ett och annat om det”, skrev han i sin dagbok.

Den gamla sanningen att ett mobbat barn lätt kan få psykiska skador som följer med även i vuxenlivet belyses väl av pojken Joseph Goebbels utveckling.

Goebbels revanschlystnad yttrade sig i ett alltmer flitigt studerande, men ändå lyckades han inte alltid vinna lärarnas sympati. Många tycks ha sett honom som alltför lismande och inställsam, medan en del kamrater närmast ansåg att han var en skvallerbytta.

Vid påsktiden 1908 började han i gymnasiet på Augustastrasse i Rheydt, full av ambitioner att besegra sina klasskamrater genom bättre studieresultat. Han gladde sig åt att kunna börja i en högre skola, dit många av hans mobbande klasskamrater inte kunde följa med. Goebbels ställde sig åter in hos lärarna, främst kristendomsläraren fader Johannes Mollen, inte minst genom att skvallra på de kamrater som skolkade från lektionerna. Vad det innebar för hans popularitet i klassen behöver man ju inte orda närmare om.

Ett undantag fanns, nämligen Richard Fliesges som Goebbels träffade för första gången när han började andra ring. Mellan de två skulle det utvecklas en djup vänskap under det kommande decenniet. Förmodligen var Fliesges Goebbels främste, ja, egentligen ende riktige vän under hela livet.

Istället var det inom familjen som han fann tryggheten. År 1915 dog hans lillasyster Elisabeth, 14 år gammal. Hela familjen knäböjde runt hennes dödsbädd medan de höll varandra i händerna. Brodern Joseph skrev en dikt tillägnad den döda systern med titeln ”Sov du lilla, sov”.

Det var ett av flera utslag av hans humanistiska intressen. Redan när en klasskamrat, dessutom son till faderns chef, hade gått bort efter en misslyckad operation så skrev Joseph en dikt, hans första poetiska alster, med titeln ”Varför gick du ifrån mig så snart?”:

Jag står bredvid din dödsbår.

Stirrar på dina kalla och stela lemmar.

Du var min vän med varje andetag.

Den ende jag kommer att få i livet.

I den andra versens sista rad siar Goebbels om den ensamma framtid som väntar honom efter vännens död. ”[Du] lämnar allt hopp om sann vänskap”.

Måna om att ge sin drabbade son allt stöd de kunde ansträngde föräldrarna familjens ekonomi till det yttersta och köpte ett piano till Joseph. Richard Wagner var den stora musikaliska favoriten och i synnerhet operan Tannhäuser fängslade den unge Goebbels. För både sonen och fadern representerade ett piano både ett kultiverat liv och rikedom, den yttersta symbolen för deras sociala avancemang. De kommande åren tränade Joseph flitigt på pianot under faderns överinseende. Långt fram i livet kunde han, när tillfälle bjöds, visa sin förmåga vid klaviaturen. När han hade gäster i sitt och hustrun Magdas hem i Berlin två decennier senare spelade Goebbels ofta på pianot för gästerna.

I skolan nådde han toppresultat i latin, geografi, tyska, matematik liksom i konst och musik. Redan tidigt hade han börjat skriva gotiska tragedier för teaterscenen. I gymnasiet fanns det en skolteater och här fick han utlopp för sitt behov av att stå på scenen. Dramatiska och mäktiga känsloutbrott i kombination med väl tilltagna gester tillhörde det som kännetecknade den unge skådespelaren Joseph Goebbels. Den som studerar den vuxne Goebbels som talare känner här igen grundläggande attribut i hans agerande inför publik.

Kritiska lärare och kamrater kunde konstatera att den här typen av teatralt agerande inför andra inte bara begränsade sig till teaterscenen, tvärtom uppträdde han ofta väl så dramatiskt i vardagliga situationer. Ibland kryddades agerandet med rejäla lögner när aktören så fann nödvändigt. Ännu kunde dock Goebbels drabbas av ruelse när han farit fram lite väl vårdslöst med sanningen. I sådana situationer tog han sin bönbok med sig och gick till kyrkan för att bekänna sina synder.

Hans två viktigaste lärare var kristendomsläraren fader Mollen och historieläraren Gerhard Bartels. Av dessa var Mollen en given stödjepunkt för den fortfarande troende katoliken Goebbels, men Bartels var den som i honom inympade en vurm för Tysklands mäktiga historiska arv.

Mollen tjänstgjorde också som biträdande präst i Goebbels hemförsamling. Pojken avgudade honom, men det är oklart om han vände sig till prästen med sitt grubbel och tvivel. Det var frågor som: ”Varför hade Gud gjort honom sådan att folk skrattade åt honom och retade honom?” ”Varför fick inte han möjlighet att älska sig själv och livet som alla andra?” ”Varför var han tvungen att känna hat när han ville och behövde känna kärlek?” Frågorna är Goebbels egna, när han långt senare, i tredje person, beskrev sina känslor de omvälvande första åren efter den slutliga domen om ett livslångt handikapp.

I början av april 1910 mottog Goebbels som 13-åring för första gången nattvarden ur just fader Mollens hand. Ännu tycks han ha behållit sin kristna tro och hans föräldrar försökte på alla sätt uppmuntra honom till en kyrklig bana. Om han läste teologi skulle han kunna få ett bra yrke och dessutom, vilket förvisso inte var oväsentligt, skulle kyrkan betala för hans studier.

Men det fanns också annat som lockade på skolan. Historieläraren Gerhard Bartels förde in Goebbels i en helt annan värld, en värld där stora män utförde hjältedåd. Detta var för Bartels, i tidens anda, historiens kärna. För den lättpåverkade ynglingen Goebbels utövade en sådan historiesyn en oemotståndlig lockelse. Här mötte han Alexander den store, vars imperiebyggande med sina makedonska arméer enligt Bartels nu, i 1900-talets början, motsvarades av kejsar Vilhelm II och hans framåtstigande tyska stormakt alltsedan den stora segern mot Frankrike i kriget 1870–71. Den alltmer tillspetsade konkurrensen med Storbritannien var enligt detta synsätt en naturlig fortsättning på det franska krig som börjat 1870. Hela denna vilhelminska världsbild förstärktes ytterligare av en övertygelse om den tyska kulturens överlägsenhet och Tysklands civilisatoriska roll i världen. En del nationalistiska grupperingar lade till detta en rasbiologiskt grundad övertygelse om det tyska folkets överlägsenhet gentemot andra folk, inte minst judarna och slaverna.

Den unge Goebbels svalde mycket av detta med hull och hår. För honom blev den tyska nationen och dess historia en viktig konstant i livet, liksom den katolska kyrkan och den kristna tron fortfarande var det. Båda företeelserna dyrkades av honom med full kraft.

Men samtidigt hade Goebbels en del uppenbara svårigheter med de våldsamt bombastiska nationalistiska och militaristiska strömningarna i Tyskland åren alldeles före första världskriget. Kärnan i dessa strömningar var ju kulten av det organiserade våldet, av fysisk kraft och klassiskt manliga dygder. Vad som hyllades var just sådana aktiviteter som Goebbels på grund av sitt handikapp inte kunde medverka i. För honom måste det ha känts både extra bittert och mycket kluvet att omfatta dygder som han aldrig kunde bli delaktig i. Denna grundläggande motsägelse måste rimligen ytterligare ha spätt på hans redan starka känslor av utanförskap och underlägsenhet.

Det fanns också en tredje lärare som påverkade Goebbels, nämligen tyskaläraren Christian Voss, som med sin undervisning lyckades väcka och utveckla hans intressen för litteratur och särskilt för poesi. Här fanns en motvikt till de militärt manliga ideal som Goebbels och hans skolkamrater översköljdes med i övrigt, både i och utanför skolan. Den envise läraren rekommenderade Goebbels böcker han borde läsa, bjöd hem honom till sig och tillbringade timmar med honom. Till slut nådde Voss innanför det skyddande skal som Goebbels hade byggt runt sig. Därmed kunde han påverka ynglingen i en sådan grad att Goebbels långt senare betecknade läraren som ”sin första vän för livet” och medgav att Voss haft ”det största inflytande” över honom under skolåren.

Christian Voss betydde också mycket praktiskt för Goebbels skolgång, inte bara som ämneslärare och inspiratör. När familjens ekonomi inte längre räckte till för att betala för sonens skolgång var det Voss som med sina rekommendationer såg till att Goebbels kunde tjäna ihop lite egna pengar till skolavgifterna genom att ge extraundervisning till barn i välbärgade familjer. Det bör inte bara ha stärkt hans ekonomi, utan också hans självförtroende.

Samtidigt blommade hans törst efter varma känslor från andra människor, inte minst från kvinnor, ut i svårkontrollerad form. Han blev raskt djupt förälskad i mamman till en av sina elever. Men eftersom han lyckades hålla det för sig själv hände inget värre än att Goebbels inre känsloliv blev särdeles turbulent. Men så blev han förälskad i sin äldre bror Hans flickvän Maria Liffers. Han satte genast igång med uppgiften att erövra henne, bland annat genom hemliga kärleksbrev.

Problemet var att kärleksbreven inte förblev hemliga särskilt länge och katastrofen var ett faktum. Maria Liffers föräldrar kom hem till Goebbels hem och krävde att få tala med hans föräldrar, alltmedan den rasande brodern hotade Goebbels med en rakkniv. Stormen blåste över, men torde inte ha förenklat för den nu 16-årige Goebbels att i fortsättningen närma sig det motsatta könet.

Nu blev åter pengaproblemen akuta, men fadern hade bestämt sig. Hans tredje son skulle gå igenom gymnasiet och få läsa teologi på universitetet, kosta vad det kosta ville. Hans två äldre bröder fick aldrig läsa på universitetet.

Vid påsk 1914 tog Joseph Goebbels steget upp till den tredje och näst sista årskursen i gymnasiet. Samma sommar var den internationella krisen ett faktum. Diplomatiska demarcher varvades med mobiliseringar av militära förband i Österrike och Serbien, men snart också i deras allierade Tyskland och Ryssland och sedan i Frankrike och till sist i Storbritannien. I slutet av juli eskalerade krisen, krigsförklaring följde på krigsförklaring när olika alliansförbindelser trädde i kraft och den första veckan i augusti stod Europa i brand. Det första världskriget var ett faktum.

I många länder, inte minst i Tyskland, hälsades kriget till en början med jubel. Nu skulle de nationella ambitionerna äntligen uppfyllas och i gymnasier runtom i Tyskland tävlade pojkarna i avgångsklasserna om att få ansluta sig till armén. Så var det också i Rheydt. Nu stod det i blixtbelysning klart för Goebbels hur utanför han var. Tysklands armé och flotta skulle slåss för de nationella ideal som även han omfattade med glöd. Men själv kunde han på grund av sitt handikapp inte vara med när hans bröder och skolkamrater strömmade till kasernerna. I sin 1923 sammanställda självbiografi skrev Goebbels kortfattat om krigsutbrottet: ”Mobilisering. Alla till fanorna. Smärta, att jag inte kan vara med.” Hösten 1914 var därför en av de mörkaste perioderna i Goebbels liv.