6. Studier istället för krigstjänst

1914–1918

En efter en försvann de unga männen i Goebbels närhet till fronten. Hans blev artillerist redan 1914 och Konrad följde honom som infanterist 1915. Familjen Goebbels slapp att drabbas lika hårt som de hundratusentals och snart miljoner tyska familjer vars söner, fäder och bröder stupade eller sårades svårt; brodern Konrad blev fransk krigsfånge, men båda bröderna överlevde kriget. Krigsåren 1914–18 påverkade alla människor i Tyskland på ett eller annat sätt och antingen dödades nära eller kära eller så drabbades man på annat vis. Världskriget var det största och värsta som hänt i de flesta människors liv och erfarenheterna formade dem för alltid. Detta gäller självfallet även tonåringen Joseph Goebbels.

När soldaterna i augusti 1914 lämnade Rheydt för att bege sig till fronten så omgavs de av mängder av stadsbor som sjöng nationalsången ”Deutschland, Deutschland über alles”. I folkmassan fanns även Joseph Goebbels som även om han inte fick bli soldat själv ändå fick känna att han tillhörde den nationellt extatiska folkmassan.

De äldre bröderna, klasskamraten Fritz Prang och vännen Richard Fliesges, alla gick de ut i kriget. Goebbels skrev i skolan: ”Soldaten som marscherar framåt för att offra sitt friska unga liv för hustru och barn, hjärta och hem, by och fosterland, tjänar fosterlandet på det mest utmärkta och hedrande sätt som går.” Goebbels själv fick tjäna fosterlandet genom att i skolan skriva fosterländska texter som hyllade kriget och soldaternas offervilja. När julen 1914 stod för dörren var han också en av dem som snabbast anammade rektorns uppmaning att hjälpa till med att slå in julklappar till soldaterna vid fronten.

Nu, 1915, dyker ett begrepp upp som Goebbels skulle återkomma till gång efter gång. Krigsgemenskapen mellan människorna gjorde att Goebbels verkligen anade den verkliga ”Volks-gemenskapen”, som knöt samman människor av olika bakgrund, såväl fattiga som rika. Begreppen ”folk” (Volk) och ”folklig” (völkisch) skulle under mellankrigstiden användas flitigt av såväl Goebbels som andra extremnationalister. ”Völkisch” innebar något betydligt djupare än bara det svenska ”folklig”. Begreppet symboliserade för nationalisterna den sanna tyska folksjälen och de dygder och åsikter som var förknippade med denna. Det var ett begrepp som innefattade såväl etniska som närmast antropologiska företeelser. Begreppet fick nästan en mytologisk betydelse som också verkade avgränsande. Tysklands judar kunde enligt denna nationalistiska definition aldrig bli delaktiga i den ”folkliga” nationella gemenskapen. Det är inte så konstigt att när begreppet veterligen första gången används av Goebbels så är det som ett uttryck för den nationella samlingen under världskrigets första år. Detta var något av den gyllene tiden, som många nationalister nostalgiskt längtade tillbaka till under 1920-talets inrikespolitiskt turbulenta år.

Goebbels läste 1800-talsförfattare som han ansåg passade in i detta mönster. Schweizaren Gottfried Keller och tysken Theodor Storm tillhörde hans favoriter. Men allra högst värderade han Wilhelm Raabe som, i alla fall i Goebbels tolkning, i sina romaner uppmanade läsaren att även omfamna samhällets lägre sociala skikt i en gemensam strävan mot högre mål. Alla tre författarna blev föremål för essäer som Goebbels skrev och han tog sig an uppgiften på stort allvar. Han betecknade Raabe som ett ”lysande exempel” med sin vision om den tyska Volks-gemenskapen. Goebbels noterade att Raabe hade fortsatt att sträva framåt mot högre mål, inte så mycket för sin framtid som för en senare generation, och han ställde sig frågan: ”Är vi den generationen?”

Redan vid krigsutbrottet gjorde Goebbels dock ett försök och begav sig till ett av krigsmaktens inskrivningskontor. Men inskrivningsförrättarna behövde inte granska honom särskilt noga för att förklara honom oduglig för krigstjänst. Istället fick han bidra till kriget på det sätt han kunde bäst, nämligen med ordet. Redan hösten 1914 skrev Goebbels en uppsats med rubriken ”Hur kan en icke-stridande tjäna fosterlandet i dessa tider?”. Blotta titeln avslöjar att uppsatsen sannolikt lika mycket hade funktionen att smeta balsam på hans värkande själsliga sår som att aktivt bidra till att stärka hemmafronten moraliskt. Man anar att Goebbels hade det egna ödet för ögonen när han skrev att ”även de som förvägras rätten att gjuta sitt blod för nationens ära” kunde slåss för fosterlandet, även om det inte skedde ”på ett sådant hedervärt sätt”. En nöjd lärare skrev omdömet ”Bra!” på uppsatsen.

I de texter som Goebbels skrev för tyskaläraren Voss flöt hans kristna tro ihop med den högstämda patriotismen och en alltmer utvecklad historieromantik. Goebbels texter innehöll citat ur patriotiska sånger från det tyska befrielsekriget 1813 mot Napoleon och den franska ockupationen, och döden på slagfältet betecknades uttryckligen som ett offer likvärdigt Kristi offer på Golgata.

Den efterlängtade och förväntade segern drog ut på tiden och istället flöt rapporterna in om alltmer fasaväckande förluster framför allt på västfronten. Masslakten i skyttegravarna kulminerade i striderna kring Verdun åren 1916–17 då närmare en halv miljon tyskar och lika många fransmän stupade eller sårades. Det är bakgrunden till att Goebbels, nu i gymnasiets fjärde och sista ring, år 1917 skrev i en övningsbok: ”Vi har redan bevittnat stora och fruktansvärda händelser. Ännu större och ännu hemskare väntar oss. Må det tyska folket framhärda för om vi gör det kan segern inte vara långt borta.” Än en gång belönades han av läraren med ett ”Bra!” i rött bläck.

När den andre brodern Konrad i augusti 1915 kallades in till armén så var det ingen glädjestund hos familjen Goebbels. De tyska förlusterna hade under det första krigsåret varit astronomiska och oron för vad som skulle kunna hända sonen tog överhanden. Självfallet påverkades Goebbels av denna förändrade sinnesstämning, även om det inte går att säga i hur hög grad.

Så hände något som Goebbels uppenbarligen aldrig hade vågat hoppas skulle kunna ske: han blev kär och känslorna var besvarade. Sin första flickvän träffade han vid påsktid 1916, 18 år gammal, och förhållandet varade av och till i tre år. Lene Krage kom från grannorten Rheindahlen och enligt Goebbels var hon ”inte intelligent men mycket vacker”. När de kysstes på Gartenstrasse i Rheydt landade den närhets- och ömhetstörstande Goebbels direkt i sjunde himlen; han var ”den lyckligaste människan i världen”. Han kunde inte förstå att det hade blivit verklighet, att han, ”den stackars krymplingen”, hade ”kysst den vackraste flickan”. Lene å sin sida förklarade i kärleksbrev till Joseph hur hon älskade honom för hans intelligens och förklarade underdånigt: ”Hur ovärdig jag är jämfört med dig”.

Men trots euforin var förhållandet med Lene allt annat än okomplicerat. Goebbels frågade sig själv hur han i längden skulle kunna älska någon som han helt enkelt uppfattade som korkad. Han drog själv slutsatsen att det berodde på att förhållandet hade något ”okyskt” över sig. Som fortfarande troende katolik kämpade nu Goebbels med sin ”svarta” längtan och ansåg att han måste vara sjuk eftersom han kände att han började förlora kampen mot sina sexuella känslor. Hans motståndsvilja var dock inte kraftigare än att han lyckades planera så att han och Lene en kväll blev instängda i Kejsarparken i Rheydt. Den natten i parken förlorade Goebbels kampen mot sin ”svarta” längtan och Lene blev vad han själv kallade ”en älskande kvinna”. Exakt vad det innebar är dock inte säkert, för i juli 1917 noterar han att Lene ”förblev oskuld” sedan de två tillbringat en natt tillsammans på hennes soffa i Rheindahlen.

Goebbels tycks i alla fall nu ha blivit, och förblivit, lärarnas favoritelev när det gällde att uttrycka de rätta patriotiska känslorna. Han hade de rätta nationella åsikterna och hyllade det pågående kriget, samtidigt som han hade en språklig formuleringsförmåga som gjorde att han kunde göra det på ett självständigt och inte alltför schablonartat sätt. Hans uppsats i tyska bedömdes också som den bästa i avgångsklassen. Därför är det inte så överraskande att han utvaldes att hålla det stora talet vid skolavslutningen våren 1917.

Det ansågs vara en stor ära och vittnar om ett betydande förtroende från lärarnas sida för den 19-årige Goebbels förmåga att säga de rätta sakerna och dessutom säga dem bra. Den 21 april 1917 höll således Joseph Goebbels det första viktiga talet i sin karriär, inför lärare, elever och föräldrar i gymnasieaulan i Rheydt. Innehållsligt var det som om ingenting hade hänt sedan krigsutbrottet 1914. Det var samma hyllning till Tysklands historiska mission som nu skulle uppfyllas med vapnens hjälp, men det ska knappast eleven lastas för. Det var de åsikter som man förväntades yttra i ett sammanhang som detta, och det finns heller ingen anledning att tro annat än att Goebbels också i själ och hjärta verkligen trodde på vad han sa.

I sitt tal den 21 april 1917 uppmanade Goebbels åhörarna att de måste besinna att deras Tyskland nu drog till sig hela världens blickar, antingen det var på grund av beundran eller fruktan. Tysklands ”globala” uppgift var, enligt Goebbels, inte bara att vara den nation av ”diktare och tänkare” som den klassiska frasen löd, utan även att stiga fram som ”hela världens politiska och andliga ledare”. Han hyllade såväl Otto von Bismarck, mannen ”av stål och järn”, som Vilhelm II, ”vår kejsare”.

Talet avslutades med en kulmen där patriotism och religion blandades på ett för den unge Goebbels mycket typiskt sätt: ”Och Du, Tyskland, mäktiga Fosterland, Du våra fäders Heliga land, stå fast, stå fast i Din timma av nöd och död. Du har visat Din heroiska styrka och skall gå segrande ur den slutliga kampen […] Vi litar på den evige Guden, vars vilja det är att rätt skall skipas, och i vars hand framtiden ligger […] Gud bevare vårt Fosterland.”

Gymnasiets rektor dr Gruber tackade varmt sin elev med orden ”mycket bra”, men rektorn kunde samtidigt inte låta bli att göra en reservation: ”Men sanna mina ord, du kommer aldrig att bli en bra talare!” Den enda källan till det yttrandet är Goebbels egna, 17 år senare nedtecknade ord. Det gör det hela misstänkt likt ett upplägg för att även i detta avseende visa hur Goebbels tog revansch på en i bästa fall oförstående omvärld. Tvärtom så var talet 1917 väl strukturerat.

Alltnog, det råder ingen tvekan om att Goebbels ord uppskattades av rektor och lärare, och att hans förmåga att behandla språket, hans för den fortsatta karriären viktigaste instrument, var ovanligt väl utvecklad redan när han stod i begrepp att lämna gymnasiet. Hans avgångsbetyg var goda. Högsta betyg i tyska och latin, men bra betyg också i grekiska, franska, historia, geografi, fysik och matematik. Han hade alltså höga betyg inte bara i de humanistiska eller samhällsvetenskapliga ämnena utan även i naturvetenskapliga ämnen. Det fanns således goda förutsättningar för fortsatta studier.

Redan i april 1917 lämnade Goebbels Rheydt för att börja läsa på universitet i Bonn. Hans ämnen var stabilt humanistiska: latin, historia och filologi. I ett litet studentrum började han sin nya tillvaro och kom snart in i universitetslivet. Han blev, som traditionen bjöd för yngre studenter, passopp eller ”Leibfuchs” åt en äldre student, juriststudenten Karl Heinz ”Pille” Kölsch, som snabbt blev både en förebild för och vän till Goebbels.

Kanske än viktigare var att han gick med i det katolska studentbroderskapet Unitas Bonnavdelning, Sigfridia. Redan den 22 maj 1917 dök han upp på ett av deras möten. Sigfridias halvdussinet studenter möttes varje vecka på krogen Ungtuppen för att dricka öl och lösa världsliga men framför allt teologiska gåtor. Den 24 juni 1917 tog de alla nattvarden och därefter höll Goebbels ett anförande över sin gamle favoritförfattare med rubriken ”Wilhelm Raabe och vi”. Nu hade han också valt att uppträda under sin pseudonym från skoltiden, ”Ulex”, efter den antika förebilden Odysseus.

Livet de första månaderna i Bonn levdes under knapphetens stjärna och de regelbundna mötena på Ungtuppen gjorde verkligen inte sitt till för att förbättra Goebbels situation. Som så många studenter före och efter honom upptäckte Goebbels snabbt att studentlivet hade en förskräckande tendens att sluka de pengar som han tjänade på extraundervisning eller fick hemifrån. Men så, i juli 1917, skedde något av ett under: Goebbels kallades in till militärtjänst. Någon fronttjänst var det dock aldrig tal om. Istället fick han kontorstjänst under några veckor, innan han fick avsked. I övrigt tillbringades sommaren med Lene, innan studierna i Bonn fortsatte till hösten. Lagom till vinterterminsstarten den 1 oktober 1917 ansökte Goebbels därför om ekonomiskt stöd från det katolska Albertus Magnus-sällskapet som hörde till Kölns stift. Goebbels framhöll att han på grund av hälta var befriad från krigstjänst och att han var helt beroende av ekonomiskt stöd för att kunna fortsätta sina studier under den kommande terminen. Med ansökan, som sändes in den 5 september 1917, medföljde ett intyg från hans gamle gymnasielärare fader Mollen som intygade vilken god elev och katolik Goebbels hade varit i skolan i Rheydt: ”Han var en mycket lovande student. Under nio år hade jag undervisat honom i religion och gudsfruktan. Han bevistade regelbundet skolans gudstjänster och deltog i nattvarden en gång i månaden. Hans hållning mot mig präglades av tillit och aktning.” Ansökan bifölls och Albertus Magnus-sällskapets stiftskommitté beviljade honom ett lån som till slut skulle uppgå till 964 mark. Av dessa pengar utbetalades 184 mark i en första omgång. Lånet var räntefritt.

Nu kunde studentlivet i Bonn gå vidare, först på Poststrasse 18 och i början av 1918 i Karl Heinz Kölschs lägenhet på Wesselstrasse. Goebbels tycks ha smält in ganska bra i kamratkretsen, på ett helt annat sätt än i skolan. Hans förmåga att formulera sig, i skrift eller tal, gjorde intryck på kamraterna. Karl Heinz Kölschs bror Hermann Kölsch skrev i ett brev på hösten 1917 till Goebbels: ”Vi borde faktiskt skaffa ett stånd och resa runt och förevisa dig som Mannen med allround-munnen vid de olika kyrkliga högtiderna.” I Sigfridias krets bjöd man in utomstående föredragshållare, bland annat Goebbels gamle lärare fader Mollen, och även jesuiter kom på besök och föreläste.

I gymnasiet hade Goebbels visat en tydlig dragning till litteraturhistorien och det intresset utvecklades än mera under den första universitetstiden. Han deltog i litteraturprofessorn Berthold Lietzmanns seminarier och skrev flera uppsatser om Johann Wolfgang Goethes tidiga dramatik som fick bra betyg av professorn Carl Enders. Dessutom följde han professorn Adolf Dyroffs undervisning i filosofi.

Vänskapen med Karl Heinz Kölsch ledde till att Goebbels blev förälskad i vännens syster Agnes Kölsch som han också besökte i hennes föräldrahem i Werl, samtidigt som han hade känslor för en annan flicka, Liesel. Goebbels känsloliv blev alltmer rörigt och därför kom det nog som något av en räddning för honom, men knappast för Liesel och Agnes, när vännen Karl Heinz flyttade till universitetet i Freiburg. Goebbels valde att följa efter honom.

I maj 1918 dök han upp i Freiburg redo att börja studera under den kommande sommarterminen. Men när han anlände till Freiburg meddelade en upprymd Karl Heinz honom: ”Jag har redan hittat denna härliga flicka, Anka Stahlherm. Hon är student – du måste träffa henne”. Sex år senare skrev Goebbels att ”så intensivt och grundligt jag gjorde precis det”. Anka Stahlherm blev hans dittills största kärlek, ja, frågan är om hon inte var hans livs stora kärlek.

Länge handlade det om ett menage à trois där Goebbels gjorde Karl Heinz och Anka sällskap på allehanda utflykter. Till en början var det en rivalitet i all vänskap, men snart utvecklade de båda vännerna en allt starkare svartsjuka riktad mot den andre. Goebbels försökte på alla sätt få Anka intresserad, bland annat genom att spela serenader för henne på piano, innan han i juni 1918 skrev sitt första brev till henne, en ganska formell och högtravande skrift.

Glimtvis ägnade han sig också åt studier i Freiburg, bland annat genom att följa professor Hermann Thierschs seminarier i klassisk arkeologi.

Men Anka kom från en helt annan samhällsklass än Goebbels och hans fattiga förhållanden gnagde honom dubbelt. Hon blev den dubbelt ouppnåeliga i hans lika labila som sköra fantasi. När Anka lämnade Freiburg i slutet av juli 1918 började en förtvivlad Goebbels trösta sig med att skriva en pjäs i fem akter, ”Judas Iskariot”. Han inledde en intensiv brevväxling med Anka och var så upptagen av den att han knappast ens reagerade när Agnes Kölsch skrev ett bittert brev och gjorde slut: ”Jag värderade dig mycket för högt och bedömde dig mer högsint och mognare än du är”, skrev hon den 15 augusti 1918. ”Farväl, det var inte meningen att det skulle bli vi två.”

Goebbels sände sina utkast till pjäsen om Judas Iskariot till Anka, som av allt att döma visade den för sådana som inte borde se den. Pjäsen visade tydligt inflytande från Nietzsches Also sprach Zarathustra och i den diskuterade Goebbels om den katolska läran verkligen skulle leda till en rättvis samhällsordning. Han ifrågasatte alls inte Guds existens, men vad han skrev var mer än nog för kyrkan. Studenten Goebbels fick sina studier finansierade av det katolska stiftet i Köln och därmed lade sig kyrkan i vad han gjorde. Fader Mollen kallade honom till ett möte den 27 augusti och framhöll hur okristlig hans text var. Om han ville behålla kyrkans bevågenhet kunde han inte fortsätta arbetet med pjäsen. När han kallades till ett möte i Münster för att inför Unitas redogöra för sin sommartermin i Freiburg så struntade Goebbels helt enkelt i att hörsamma kallelsen. Istället begav han sig till Düsseldorf med några kamrater och blandade klassisk musik med ivrigt festande och längtan efter Anka; en utdragen brytning med den katolska kyrkan var inledd. Men det blev samtidigt allt tydligare att Ankas mor i högsta grad ogillade dotterns fortsatta kontakter med Goebbels.

I början av september 1918 kom brodern Konrad hem från kriget, men inte ens det kunde få Goebbels att koncentrera sig på den världsliga dramatiken. Anka fortsatte att fylla hans tankar och när hon bestämde sig för att nästa termin börja studera i Würzburg så hade Goebbels bara ett val, han följde efter henne. I november 1918 var han på plats vid universitetet i Würzburg.

Men nu trängde sig världen utanför alltmera på. För Goebbels precis som för miljoner tyskar var det omöjligt att förstå det snabba tyska sammanbrottet och vapenstilleståndet. Allt det som Goebbels hade hyllat i sina uppsatser och tal vid gymnasiet hemma i Rheydt låg i spillror. Tyskland hade förlorat kriget, kejsaren var störtad och nu skakades fosterlandet av vänsterradikala revolter. Den 13 november 1918 skrev han till vännen Fritz Prang om sin längtan efter den dag då folk åter skulle ropa efter andlig styrka, till dess gällde det att hålla ut: ”Det är verkligen bittert att bevittna denna svåra stund för fosterlandet […] Jag tror att Tyskland förlorade kriget, men att vårt fosterland vann det. När vin jäser så flyter alla orena element upp till ytan, men när de skummas av så kvarstår bara den värdefulla essensen.”

För Goebbels var Tysklands kris i november 1918 en kris som skulle leda till att ”orena element” i politiken skulle kunna rensas undan, så att bara det riktiga, äkta Tyskland åter framträdde. Formuleringarna säger åtskilligt om hur han såg på de politiska krafter som trädde fram ur krigsnederlaget, och därmed ytterst på den demokratiska Weimarrepubliken som höll på att ta form.

Krigsslutet i november 1918 var verkligen en personlig katastrof även för Joseph Goebbels och upplevelsen försvann aldrig ur hans minne. Det var med all säkerhet inte bara enkel men effektiv retorik när han jämnt tjugo år senare, den 26 september 1938, mitt under krisen kring Tjeckoslovakien framträdde tillsammans med Adolf Hitler inför 15 000 åhörare på Sportpalatset i Berlin, och förkunnade: ”Aldrig ska 1918 upprepas!”