7. Weimarrepublikens Tyskland

1919–1933

Kejsardömet var upplöst, kejsaren själv hade gått i landsflykt i Nederländerna, och med honom i fallet hade följt en lång rad av de många furstar som Tyskland varit så rikt på. Istället tog de politiska partierna över den politiska scenen. Men det var ingen okomplicerad demokratisering. Tvärtom tog politiskt aktiva av alla schatteringar med sig sina fronterfarenheter in i politiken och stora och små politiska frågor debatterades och avgjordes av män, för den tyska politiken dominerades av män som hade fått sina referensramar formade i skyttegravarna. Dessutom försåg sig nästan alla partier, från den yttersta högern via nationalisterna och socialdemokraterna till kommunisterna, med väpnade miliser. Partiernas inlägg i det demokratiska samtalet backades upp av mer eller mindre våldsbenägna gatukämpar.

Weimarrepubliken var det mest demokratiska Tyskland som hade skådats, till och med mera demokratiskt än den hyllade republik som existerat 1848–49, men Weimarrepubliken var också ett Tyskland där statens våldsmonopol hade brutit samman på ett sätt som man inte sett maken till sedan trettioåriga krigets dagar på 1600-talet.

Vartefter den tyska armén drog sig tillbaka in i Tyskland under november och december formligen smälte förbanden undan när soldaterna helt sonika gick hem i stora skaror. Redan i början av december bildades dock, med arméledningens stöd, flera frikårer av före detta officerare och soldater. Dessa paramilitärer kom ibland att stödja regeringen, ibland att föra sina helt egna krig.

I januari 1919 slog armén och frikårister ned ett uppror av vänsterradikala spartakister i Berlin. I samband med det mördade frikårssoldater de två ledarna Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg. Händelserna skapade en fördjupad motsättning mellan den yttersta vänstern och socialdemokraterna. I München utropades en Sovjetrepublik, men den krossades med våld redan i maj med mer än 1 000 dödsoffer som följd.

Mitt i allt detta kaos förmådde den nya republiken ändå hålla val den 19 januari 1919. Det var det första tyska valet där även kvinnorna hade rösträtt. Nu fick socialdemokraterna SPD 38 procent av rösterna och man bildade i februari en koalitionsregering med det katolska Zentrum och det vänsterliberala Tyska demokratiska partiet, DDP. Till rikspresident valdes socialdemokraten Ebert. Nu var Weimarrepubliken född, även om själva Weimarförfattningen antogs först i augusti 1919. Författningen gjorde Tyskland till en parlamentarisk demokrati med allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Presidenten skulle utses genom direkta val vart sjunde år. Ett redan i samtiden omstritt inslag i författningen var artikel 48, som gav presidenten möjlighet att styra landet genom undantagsförordningar om den allmänna säkerheten var hotad. Samtidigt hade de olika delstaternas parlament en relativt stor självständighet.

Den 28 juni 1919 tvingades Tyskland underteckna det hårda fredsfördraget i Versailles. Elsass-Lothringen återgick till Frankrike, ett litet gränsområde i väster tillföll Belgien och i öster övertog den återuppståndna polska staten Västpreussen, Oberschlesien och Posen. Danzig blev en fri stad under det nybildade Nationernas Förbunds (NF) beskydd, medan Ostpreussen skars av från resten av riket genom en polsk landtunga upp till Östersjön (”den polska korridoren”). Slutligen övergick Memel till den nybildade staten Litauen.

Som om detta inte vore nog så stred tyska frikårer under hela 1919 mot polska förband som försökte erövra än större delar av östra Tyskland. Dessutom förlorades samtliga tyska kolonier i Afrika och Asien, där de övertogs av segrarmakterna Frankrike, Storbritannien, Belgien, Japan och Sydafrika (å NF:s vägnar). Den tyska krigsmakten demobiliserades och fick bara uppgå till 100 000 man, medan flottan seglade till den brittiska flottbasen Scapa Flow. Där sänktes den dock av sina besättningar, hellre än att lämna över sig till britterna.

Värst för Tyskland var kanske ändå den så kallade krigsskuldparagrafen som stämplade landet som ensamt ansvarigt för krigsutbrottet 1914. Som en konsekvens därav förpliktigades Tyskland att betala ett enormt krigsskadestånd till i första hand Frankrike och Belgien. I januari 1921 preciserades skadeståndets storlek och det väckte en enorm indignation i Tyskland, över partigränserna. När fredsavtalet antogs av den tyska riksdagen så röstade det tysknationella folkpartiet (DNVP) och kommunisterna emot.

Den politiska oron fortsatte och de följande åren skakades landet av omfattande strejker, inte minst i Ruhr 1919 och 1920, medan kommunistiska uppror slogs ned i Sachsen 1921 och 1923, men även i Thüringen och Hamburg. Det politiska våldet från höger dominerade dock med allt våldsammare angrepp från frikårerna som genomförde flera hundra politiska mord mellan 1919 och 1923, och 1920 tvingade frikårer regeringen att tillfälligt fly Berlin och söka skydd i Stuttgart (Kappkuppen). Kuppledaren Wolfgang Kapp flydde sedan till Sverige. År 1922 mördade högerextrema attentatsmän utrikesministern Walther Rathenau, som var av judisk börd.

Redan 1919 hade Anton Drexler grundat det tyska arbetarpartiet (DAP) i München till vilket snart krigsveteranen Adolf Hitler anslöt sig. Partiet ombildades till Tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet (NSDAP), men förblev länge bara en i mängden av högerradikala och ultranationalistiska grupper som växte fram under de första efterkrigsåren.

Det värsta våldsutbrottet under dessa år kom den 8–9 november 1923 då nazistpartiet under Adolf Hitler tillsammans med den gamle krigshjälten Erich Ludendorff genomförde en kupp för att störta den bayerska regeringen i München. De hade inspirerats av de italienska fascisterna under Mussolini som 1922 hade tagit makten i Italien genom en väpnad marsch mot Rom. Men i sista stund svek flera av Hitlers allierade inom den politiska högern och nazisterna möttes av beväpnad polis. Flera dödsoffer krävdes innan kuppen var krossad och Hitler gripen. Han fick sitta nästan ett år i Landsbergfängelset innan han frigavs, medan Ludendorff lyckades fly till Sverige.

Tysklands svårigheter att betala krigsskadeståndet drev i januari 1923 fram en fransk och belgisk ockupation av Ruhrområdet. Den tyska regeringen svarade med civilt motstånd och produktionen stannade helt av, vilket fick katastrofala följder för den tyska ekonomin. För att råda bot på de akuta problemen lät regeringen trycka sedlar och snart var hyperinflationen ett faktum. Pengar hade tryckts ända sedan 1919 för att finansiera demobiliseringen av miljonhären (vilken gick anmärkningsvärt smidigt) och de nya välfärdssystemen. Detta förstärktes av Ruhrkrisen och under sommaren och hösten 1923 skakades Tyskland av en av historiens värsta inflationskatastrofer. I augusti 1923 började man stämpla tre nollor på alla sedlar. Att trycka nya sedlar var ingen idé, inflationen rullade på alltför snabbt. De flesta som fick betalt i kontanter tvingades köpa vad de kunde innan pengarna efter bara några timmar var värdelösa. För miljoner tyskar blev 1923 ett katastrofens år. Löntagare, pensionärer och småföretagare ruinerades över en natt och fick försöka sälja vad de hade av ägodelar för att kunna köpa mat. Med det sista fredsåret 1913 som basår hade priserna år 1918 fördubblats, men på hösten 1923 var de ofattbara 1 261 miljarder gånger högre än tio år tidigare. Den som i december 1923 ville köpa en amerikansk dollar fick betala med 4,2 triljoner mark.

En ny regering under Gustav Stresemann lyckades under senhösten 1923 att stabilisera situationen genom att avbryta det passiva motståndet i Ruhr och samtidigt genomföra en myntreform. Krisen började klinga av men för generationer av tyskar kom hyperinflationen 1923 att framstå som något outsägligt hemskt som i ett slag krossade livet för miljoner vanliga människor. De sociala motsättningarna hårdnade väsentligt.

Under 1924 fortsatte Weimarrepubliken att stabiliseras och det tyska skadeståndet reducerades något och knöts till amerikanska lån enligt den så kallade Dawesplanen. Utrikespolitiskt slöts avtal med Sovjetunionen i Rapallo 1922 och Berlin 1926, medan en avspänning i förhållandet till västmakterna blev resultatet av Locarnoavtalet 1925. I det senare lovade Tyskland att inte ändra gränserna i väster med våld. Man slöt också avtal med de nya staterna Tjeckoslovakien och Polen, men här ingick inget löfte om att avstå från våld för att ändra gränserna. Locarnoavtalet gav den tyska utrikesministern Gustav Stresemann och hans brittiska kollega Austen Chamberlain Nobels fredspris år 1926.

Nu började Tyskland alltmera lösgöra sig från de allierades kontroll. År 1925 började de franska trupperna lämna Ruhr och även delar av Rhenlandet som man hade ockuperat. Den allierade militärkommission som hade övervakat den tyska nedrustningen och demobiliseringen efter kriget drogs tillbaka i januari 1927. I augusti 1929 slöts en ny överenskommelse om fortsatta, men nedsatta, betalningar av krigsskadeståndet, den så kallade Youngplanen. Den antogs av riksdagen under våldsamma protester från de tysknationella och nazisterna.

Under några år i mitten och slutet av 1920-talet växte ett socialförsäkringssystem fram som var ett stort steg framåt jämfört med den grund som Bismarck hade lagt. Weimarrepubliken blev i vissa avseenden den första moderna välfärdsstaten, inklusive en allmän arbetslöshetsförsäkring. Typiskt nog föll regeringen i december 1929 just på frågan om en höjning av arbetslöshetsförsäkringen. Försäkringssystemet klarade inte trycket från den efter Wall Street-kraschen 1929 dramatiskt ökade arbetslösheten. Weimarrepubliken hade inte den ekonomiska eller inrikespolitiska stadga som krävdes för att ge systemet tillräcklig stabilitet.

Weimarrepubliken har med rätta framhållits som en kulturell guldålder. Nya uttrycksformer inom konsten (dadaism, kubism, expressionism och futurism) och musiken (Arnold Schönbergs experimentella musik) växte fram, delvis påverkade av utvecklingen inom naturvetenskaperna och psykologin. Inom litteraturen firade Thomas och Heinrich Mann stora framgångar med sina romaner, men också författare som Rainer Maria Rilke, Erich Kästner och Stefan George fann en stor publik. Alfred Döblin skildrade det proletära Berlin i romanen Berlin Alexanderplatz, medan Hans Fallada beskrev småborgerlighetens vardag i Hur ska det gå för Pinnebergs?, men också sociala motsättningar och politiskt missnöje på landsbygden i Kravallerna i Altona. Inom dramatiken samverkade Bertolt Brecht med tonsättaren Kurt Weill i skildringar av sociala missförhållanden, medan samma Weimarvärld avbildades i teckningar av George Grosz och Käthe Kollwitz. Arkitekten Walter Gropius Bauhaus-skola med sin blandning av estetik och funktionalitet förnyade byggnadskonsten, heminredningen och möbeldesignen.

Men vid sidan av denna nydanande kultur, som ofta bara nådde relativt tunna ytskikt i de stora städerna, exploderade populärkulturen. Biograferna växte upp som svampar ur jorden, och vid sidan av det massiva amerikanska filmutbudet producerades ett stort antal tyska filmer av hög klass. År 1929 gjorde ljudfilmen entré på de tyska biograferna. Det nya mediet radion började spridas i bredare kretsar även om den fick sitt stora genombrott först under nazistregimen på 1930-talet. Från USA kom jazzkulturen och slog rot i de större städerna, delvis med hjälp av en växande grammofonindustri som sprutade ur sig skivor.

Vid sidan av tidens uppburna författare växte det också fram en till sin kvantitet stor marknad för romaner som utspelade sig i historiska miljöer och/eller på landsbygden. Miljoner tyskar slukade romaner som formligen gnistrade av nostalgi kring ett bonderomantiskt paradis som hade krossats av kapitalism och industrialism. Inte sällan vävdes nationalistiska och antisemitiska inslag in i dessa böcker. Judar framställdes ofta som symboler för den fördärvliga kapitalismen, det moderna som hade förstört den sanna tyska folksjälen.

Kontrasten mellan de olika kulturella världarna i Weimarrepubliken är som tydligast när man betraktar Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt, en antikrigsroman som skildrade fasorna i skyttegravarna på västfronten, med Ernst Jüngers I Stålstormen. Hos Jünger var det krigets stålbad som stod i centrum, hur den lilla människan danades till dådkraft och moralisk storhet genom sina upplevelser på slagfältet. Remarque och Jünger stod, föga förvånande, emot varandra också i dagspolitiken. Medan Remarques bok var den enskilt största försäljningssuccén så var det den inriktning som Jünger representerade som sammantaget drog flest läsare i 1920-talets Tyskland. Då kom en formlig flodvåg av romaner som antingen skildrade världskriget eller frikårernas kamp mot polacker och kommunistiska balter och ryssar någonstans i öster. Vid sidan av den kämpande bonden vid sin torva var det den hjältemodige frikårssoldaten som fyllde de mest sålda böckerna i Weimartyskland.

Bland Weimartidens många författare fanns Moeller van den Bruck (död genom självmord 1925) som 1923 publicerade boken Das dritte Reich (Det Tredje Riket). Han inspirerade nazisternas idéer om det tredje riket, efter de kejsardömen som upplösts 1806 och 1918, men var för den skull ingen okomplicerad vägröjare för dem. En tydligare linje går från den 1923 bortgångne dramatikern och antisemiten Dietrich Eckart, vars sång ”Sturmlied” avslutas med orden Deutschland Erwache! (Tyskland vakna!), som blev en genomgående uppmaning på nazistpartiets standar. Eckart dedicerade 1921 en av sina böcker till Hitler och 1924 (på årsdagen av den misslyckade kuppen 1923) mottog Hitler även ett dedicerat exemplar av van den Brucks skrift om det tredje riket.

Så inträffade börskraschen på Wall Street den 25 oktober 1929 och med den amerikanska bankkollapsen upphörde flödet av amerikanskt kapital som hade finansierat både Tysklands ekonomiska återhämtning och avbetalningarna av krigsskadeståndet. Den tyska ekonomin brakade snabbt ihop, snabbare än i något annat västland. I september 1929 hade Tyskland 1,3 miljoner arbetslösa, ett år senare 3 miljoner och i början av 1933 hela 4 miljoner.

Det ekonomiska sammanbrottet följdes av ett politiskt. Ytterlighetspartierna gick starkt framåt och det politiska våldet bredde ut sig på gatorna. När presidenten Friedrich Ebert avled 1925 efterträddes han av Paul von Hindenburg, den store hjälten från världskriget. Men Hindenburg ville, tillsammans med arméchefen Kurt von Schleicher, helst ersätta Weimarrepubliken med en mera auktoritär konservativ regering. Man har sagt att de ville ha ett kejsardöme utan en kejsare. När den politiska krisen fördjupades var det alltför få och alltför svaga politiska krafter som aktivt försvarade Weimarrepubliken.

I mars 1930 började kanslern Heinrich von Brüning att regera med hjälp av alltfler dekret med stöd av artikel 48. Totalt nyttjades ”diktaturparagrafen” 233 gånger, huvuddelen av dem under republikens sista år. Därför finns det forskare som hävdar att Weimarrepubliken egentligen dog redan i mars 1930 och inte i januari 1933. Åren 1930–32 är historien om en rad val där nazisterna och kommunisterna stadigt och kraftigt ökade sin väljarandel. I synnerhet NSDAP gick starkt framåt och blev i julivalen 1932 riksdagens största parti.

I novembervalen 1932 gick nazisterna tillbaka, men kommunisterna fortsatte att öka. Detta skrämde konservativa grupper inom armén, byråkratin och näringslivet, som spekulerade i att de skulle kunna använda nazisterna för att bekämpa det marxistiska hotet, men samtidigt kontrollera Hitlers anhängare. Därför utsåg Hindenburg den 30 januari 1933 Hitler till rikskansler i spetsen för en koalition av nazister och tysknationella, med de senare på majoriteten av ministerposterna. Den dagen brukar man ange som Weimarrepublikens dödsdag och de följande veckorna och månaderna skulle nazisterna skoningslöst och överraskande snabbt göra sig av med alla sina politiska motståndare, såväl till höger som till vänster, och etablera enpartistaten i Tyskland. Därmed var Weimarrepubliken definitivt begravd.