8. Litteraturforskaren

1919–1921

Den 22 januari 1919 lämnade Goebbels och Anka Stahlherm Würzburg för att resa hem var och en till sitt. Kriget hade bara varit slut i lite drygt två månader, men mycket hade hänt. I Berlin rasade spartakistupprorets strider och i München var den radikala vänstern på väg att gripa makten. Men det som märktes tydligast var de allierade truppernas intåg i Rhenlandet.

Tidigt en morgon, i väntan på tåget hem till Rheydt, skrev Goebbels till Anka om sin nattliga väntan på järnvägsstationen, som var fylld av ”engelsmän, färgade och fransmän”. När han kom hem till Rheydt var det inte bättre där; den belgiska armén hade ockuperat staden. Nattligt utegångsförbud rådde från klockan tio varje kväll.

Den 26 januari 1919 hölls allmänna val, de första sedan krigsslutet. I Rheydt hörde Goebbels tidigare lärare hålla valtal för de borgerliga tyska demokraterna (DDP), vilket enligt Goebbels bara stärkte hans egen motvilja mot demokraterna. De kamrater han träffade valde alla mellan det katolska Zentrum och det tysknationella partiet, DNP. Fadern försökte få sina söner att välja Zentrum, men både Joseph och brodern Konrad valde att lägga sina röster på nationalisterna i DNP. I ett brev till Anka suckade Goebbels nostalgiskt: ”Gud give att vårt fädernesland ännu en gång kommer att bli sådant om vi minns det från vår barndom.”

I maj 1919 började åter terminen vid universitetet i Freiburg. Anka Stahlherm och Karl Heinz Kölsch var redan där när Goebbels anlände. Åter tog våndorna av svartsjuka fart.

Hit kom också hans gamla skolkamrat från Rheydt Richard Fliesges, nu en i flera avseenden ärrad krigsveteran. Fliesges hade underkänts i inträdesprovet till universitetet och hans bitterhet mot det samhälle han hade tjänat vid fronten svämmade över. Vännen hade blivit pacifist och dessutom allmänt fientlig mot den rådande samhällsordningen. Fliesges introducerade Goebbels i socialismen, främst i form av Karl Marx och Friedrich Engels skrifter, men också till tänkandet hos den antisocialistiske Walther Rathenau i det tyska demokratiska partiet, DDP. Goebbels kom förvisso från en djupt katolsk, borgerlig familj, men också från en miljö där man fick vända på slantarna och där varje extrainkomst var ytterst välkommen. Hans liv som fattig student hade dessutom snarast inneburit en ekonomisk och social deklassering. Redan hans intresse i skolan för 1800-talsdiktaren Wilhelm Raabe – som hade visat stort intresse för samhällets lägre skikt – visar på Goebbels spirande intresse för industriproletariatets villkor. Detta intresse byggdes nu på i hans diskussioner med Fliesges och kom att påverka den blandning av nationalistiska och socialistiska idéer som började ta form hos honom. I Goebbels värld skylldes allt, såväl hans egen fattigdom och tillkortakommanden som det kaotiska läget i Tyskland, på den nya demokratiska republiken, som (enligt Goebbels) växte fram stödd på de allierades bajonetter.

Grubblerier över såväl det politiska läget som den egna situationen i det kaotiska Tyskland gjorde att han under 1919 började skriva på en roman med titeln Michael Voorman efter huvudpersonen. Boken var en nyckelroman med Goebbels själv som Michael Voorman, ja, egentligen var det 22-åringens självbiografi i bara ytterst förtäckt form. Michael Voorman skulle han skriva på och skriva om i åratal, den blev ett slags evighetsprojekt, ett ständigt levande manuskript som han återvände till för att beskriva olika händelser och skeden i livet.

I februari 1919 skrev han också ett annat drama, Heinrich Kämpfert, vars huvudperson kom från påvra förhållanden men blev förälskad i en flicka från en rik och aristokratisk familj. Den alltmer desillusionerade hjälten förmådde inte överbrygga klyftan mellan ”önskan och förmåga”. In i dramats intrig tvinnades också Dostojevskijs hjälte Raskolnikov från Brott och straff, med vilken Kämpfert debatterade i dramats tredje och sista akt. Man gör sig knappast skyldig till en övertolkning om man i dramat läser in paret Joseph Goebbels och Anka Stahlherm som den direkta förebilden.

I Freiburg tog också Goebbels litteraturhistoriska studier fart. Han följde seminarier om diktaren Goethes ”Sturm und Drang-period”, men han fullföljde ändå inte sina studier här.

Istället fortsatte han sitt irrande runt i västra Tyskland, delvis på grund av de allierades avspärrningar, men säkert också på grund av obeslutsamhet om vad han egentligen skulle ta sig för. Intresset för litteraturhistoria är dock en konstant för Goebbels i denna både privat och politiskt så turbulenta tid.

Det var en synnerligen turbulent tid i München. I februari 1919 sköt studenten och reservlöjtnanten greve Anton Arco-Valley ihjäl Bayerns premiärminister, socialisten Kurt Eisner. Goebbels följde sedan rättegången mot Arco-Valley, som av nationalistiska studenter hyllades som ”tyrannmördare” och ”Bayerns befriare”. Själv uttryckte Goebbels djup sympati för mördaren som dömdes till livstids fängelse, eftersom han tyckte sig se samma sociala patos bakom dennes handling som i sina egna, mera diffusa, reaktioner mot den rådande sociala ordningen.

Den 16 oktober 1919, bara tre veckor efter att Goebbels och Anka flyttade in i varsitt hyresrum i München, så höll Adolf Hitler sitt första offentliga tal vid ett möte med det Tyska arbetarpartiet (DAP), som han snart skulle omvandla till det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, NSDAP, eller nazistpartiet.

Under vintern 1919–20 i München kunde Goebbels fortsätta studierna på universitetet, tack vare ett nytt bidrag från Albertus Magnus-sällskapet i Köln. Men det var studier som fick ske lite i lönndom eftersom stadsstyrelsen i München hade förbjudit icke-bayerska studenter att läsa vid stadens universitet. Nu var det breda humanistiska och estetiska ämnen som lockade: konsthistoria för schweizaren professor Heinrich Wölfflin, musik för professor Hermann Ludwig von der Pfordten, men också katolsk teologi för professor Joseph Schnitzer. Mycket av fritiden tillbringades bland konstsamlingarna i den bayerska huvudstadens många gallerier och museer. Goebbels nämner själv konstnärer som Arnold Böcklin, Carl Spitzweg och Anselm Feuerbach, men också författare på modet. Han läser Sofokles antika drama Antigone, men också Thomas Manns Döden i Venedig och August Strindbergs Röda rummet. Goebbels intresse för det ryska hade resulterat i ett ivrigt läsande av Dostojevskij, men nu läste han också Tolstoj, i synnerhet Krig och fred.

Studiebilden kan verka splittrad men var ganska typisk för tiden. Det var allmänt accepterat att en student gick runt och valde bland föreläsningar och seminarier, innan han eller hon slutligen valde vilken tyngdpunkt studierna skulle ha. I det avseendet är det inget märkligt med Goebbels något famlande studiegång, möjligen var den även för sin tid ovanligt famlande på grund av hans flackande efter Anka, allt eftersom hon bytte studieort.

Desto viktigare var att det var nu, 1919, som Goebbels religiösa tvivel slog ut i full blom. På sommaren utträdde han ur det katolska Unitas-sällskapet. I slutet av oktober 1919 tog Goebbels mod till sig och skrev till fadern Fritz i Rheydt om sina religiösa tvivel, ett brev som framkallade både glädje och sorg hos fadern. I ett nytt brev försökte Goebbels strö balsam på faderns sår genom att framhålla att han inte på något sätt gett upp sin moral och att han flitigt fortsatte sina studier. Men fadern Fritz kände uppenbarligen djup oro för vart sonen var på väg. Han menade att alla drabbades av tvivel, det var inget konstigt i det, men då måste man stå fast: ”Man vinner ingen seger utan kamp”. Man fick trots eventuella tvivel inte avstå från nattvarden. Dessutom gjorde fadern ett försök att övertyga sonen om den rätta vägen med hjälp av känslomässiga argument. Han påminde Joseph om när de två hållit varandras händer i bön vid den yngsta systern Elisabeths dödsbädd några år tidigare: ”Vad var den enda trösten i vår sorg då? Jo, det var detta: att den kära lilla varelsen hade mottagit vår heliga kyrkas sista smörjelse och att vi kunde be för henne tillsammans”.

Fadern kan inte ha varit övertygad om att hans ord skulle bita på sonen, för han frågade oroligt: ”Tänker du skriva böcker som inte är förenliga med den katolska religionen?”

Men fadern kunde inte hejda sonens religiösa och politiska utveckling. Joseph Goebbels var förvisso ännu ingen politiker, långt därifrån, men han var en litteraturhistoriker i vardande, en mycket läsande och skrivande ung man. Därför är det kännetecknande att hans politiska, närmast socialistiska grubblerier formulerades i form av ett drama med den talande titeln Arbetarklassens kamp. Det fick senare sällskap av ett annat drama med sociologiskt och politiskt innehåll, nu med titeln Sådden (senare ändrad till Blodsådd).

Försök att få anställning som lärare, i såväl Ostpreussen som i moderns hemland Nederländerna, gav inga resultat och därför bestämde sig Goebbels för mera målinriktade studier. Han skulle avlägga filosofie doktorsexamen i litteraturhistoria, och det skulle ske i Heidelberg. Men först stannade han i december 1919 i München för att avnjuta Wagners mäktiga operaverk Ringen på den bayerska nationalteatern.

Medan allt detta skedde blev avståndet allt längre till Anka. Ännu strax före julen 1919 tycks de ha hållit ihop och Joseph gav henne ett exemplar av Heinrich Heines Ballader, men under det nya året 1920 blev brytningen total. Hon träffade andra och breven dem emellan blev allt bittrare.

Den känslomässigt labile och uppenbart depressive Goebbels skrev den 1 oktober 1920 ned sitt testamente. Vännerna skulle få hans få tillhörigheter, medan kläderna skulle säljas för att betala tillbaka en del av de pengar som fadern och Albertus Magnus-sällskapet med flera hade stött honom med. Han stipulerade också att Anka skulle bränna alla brev från honom. Testamentet avslutades dramatiskt med motiveringen för det planerade självmordet: ”Jag skiljs med glädje från ett liv som har blivit ett helvete för mig”.

Han kunde dock inte glömma Anka och sporadiskt fortsatte brevväxlingen. När han på hösten 1920 fick veta att Anka hade setts i München med en annan man blev han förtvivlad, och författade sedan ett vad han själv kallar ”ganska kategoriskt” brev till den nye mannen Georg Mumme. Även Anka fick ett bittert brev, men trots sina definitiva ord ville inte Goebbels släppa hoppet och först när Mumme hotade med juridiska åtgärder om han inte slutade besvära Anka så upphörde Goebbels brevskrivande.

Nu blev koncentrationen på litteraturhistorien total. Lagom till sommarterminen 1920 kom Goebbels till Heidelberg; här skulle han förvärva doktorsgraden. Vid universitetet i Heidelberg fanns den mycket välrenommerade litteraturhistorikern professor Friedrich Gundolf som hade skrivit en viktig biografi över Goethe. Men Gundolf hade ingen möjlighet att ta sig an den förhoppningsfulle doktoranden och istället blev kollegan professorn Max von Waldberg Goebbels handledare.

Som avhandlingsämne fick han en av den tyska romantikens mindre kända dramatiker, Wilhelm von Schütz (1776–1847), och ägnade hösten 1920 åt avhandlingen. Efter julledigheten rådde hans handledare Waldberg honom att lägga ned ytterligare en termins arbete på avhandlingen innan han skulle vara redo att lägga fram dem. Goebbels återvände i mars 1921 till föräldrahemmet i Rheydt för att skriva igenom avhandlingen. I fyra intensiva månader arbetade han i sitt gamla rum i föräldrahemmet innan avhandlingen var klar. När han kom tillbaka till Heidelberg föreslog Waldberg till Goebbels förtvivlan några sista ändringar. Det var inga obetydliga saker: Goebbels hade missat en del viktiga källor och även förbisett vissa betydelsefulla omdömen om von Schütz arbeten. Men Goebbels hade inga som helst intentioner att lägga ned mera arbete på avhandlingen. Han struntade i handledarens råd och lämnade in sin avhandling i oförändrat skick.

I sitt förord citerade Goebbels Dostojevskijs ord i Onda andar om att: ”Vetenskap och förnuft har alltid, från tidernas begynnelse, spelat en sekundär och underordnad roll i nationernas liv; så kommer det att förbli till tidernas slut”. Istället framhöll han, med Dostojevskij, att det var det ”okända och oförklarliga” som drev utvecklingen framåt. Goebbels var med andra ord ingen rationell vetenskapsman, tvärtom hyllade han det irrationella och okända som en drivande kraft, såväl i den romantiska tidsålder som hans avhandling behandlade som i hans egen tidsålder. Lika illa som Goebbels tyckte om den rationella upplysningstiden på 1700-talet, lika mycket kände han frändskapen med 1800-talets romantik. Här anknöt han till djupa strömningar i efterkrigsårens Tyskland där romantikens författare och deras historie- och naturvurm stod högt i kurs.

Detta grundläggande synsätt skiner igenom i avhandlingen vars språk är formligen tryfferat med för Goebbels känsloladdade begrepp som ”öde”, ”kärlek till fosterlandet”, ”entusiasm”, ”andlig storhet” och, förstås frestas man säga, begreppet framför andra i Goebbels vokabulär: ”folk”.

Så, den 18 november 1921, var det dags för disputationen i Heidelberg med respondenten Goebbels i hög hatt. Allt gick bra, om än inte lika smärtfritt som författaren hade hoppats på, och den 215 sidor långa avhandlingen Wilhelm von Schütz als Dramatiker. Ein Beitrag zur Geschichte des Dramas der Romantischen Schule (Wilhelm von Schütz som dramatiker. Ett bidrag till historien om den romantiska skolans drama) blev godkänd. På kvällen firades med sedvanlig middag att Goebbels hade blivit filosofie doktor. Professor Waldberg gratulerade till upphöjelsen genom att titulera Goebbels ”Herr Doktor”.

När universitetet i Heidelberg 1943 hyllade sin gamla elev med lagerkrans och en värdig ceremoni var den judiske professorn Waldbergs namn struket ur festtrycket för att inte genera den då strängt antisemitiske Goebbels. Redan 1933 hade Waldberg, då 75 år gammal, helt tvingats lämna universitetet i den av nazistregimen påbjudna ”ariseringen” av universiteten. Goebbels gamle lärare avled 1938 och slapp uppleva förödmjukelsen att bli en icke-person vid ceremonin år 1943.

Natten efter disputationen avslutades tillsammans med vännen Richard Fliesges och det var av allt att döma två fortfarande berusade unga män som på morgonen tog tåget mot Bonn för att resa hem till Rheydt. Väl hemma vid det blomstersmyckade hemmet på Dahlenerstrasse hyllades Goebbels av familjen för sin framgång.

Frågan är om inte denna stund var Joseph Goebbels stoltaste i livet. Han hade lyckats göra något som ingen annan i familjen presterat, och dessutom inom sig tagit revansch på sina plågoandar från skolan. Livet igenom använde sig Goebbels av sin doktorstitel på ett sätt som visade hur oändligt dyrbar den var för honom. Han kunde uttryckligen be att få bli titulerad ”Herr Doktor”, och inte minst som gauleiter i Berlin många år senare så njöt han uppenbart när de honom underställda slagskämparna i SA talade om honom som ”vår Herr Doktor”. Ja, till och med när han skulle underteckna med sina initialer så blev resultatet inte ”J.G.”, utan väl så ofta ett ”Dr. G”.