9. Vacklan mellan yrkesliv och politik

1922–1923

Ungefär vid den här tiden började Joseph Goebbels att inleda vad som inte kan betecknas som annat än en historieförfalskning. År 1919 grundades det tyska arbetarparti som snart skulle dra till sig Adolf Hitler och av denne omvandlas till nazistpartiet. Kulmen på den tidiga nazismens utveckling kom med det misslyckade kuppförsöket i München i november 1923. Därefter dömdes Adolf Hitler till maximalt fem års fängelse och låstes in i Landsbergfängelset. I december 1924 släpptes han och i början av 1925 lyckades Hitler ta ett allt fastare grepp om det nystartade nazistpartiet.

Ända fram till 1945 hade dess pionjärår en närmast mytologisk status inom nazistpartiet. De ”gamla kämpar” som hade varit verksamma redan då fick en särskild hjältegloria och den som deltagit i kuppförsöket 1923 tillhörde verkligen partiets egen adel. Det gällde att kunna uppvisa så låga medlemsnummer som möjligt och därmed kunna visa att man hade varit med redan från början.

För Joseph Goebbels var ju allt detta en omöjlighet eftersom han helt enkelt inte alls hade varit med i partiet vid den tiden utan började närma sig det först under år 1924. Men det hindrade inte att Goebbels ganska snart började tänja på sanningen för att på det sättet skaffa sig ett mera ärorikt förflutet i NSDAP. Goebbels hade under dessa år levt mycket i sin egen värld och nu ville han så att säga i efterhand komma ut och bli delaktig i de stora politiska händelserna.

Under ett tal i Frankfurt am Main vintern 1924–25 uppträdde han i något som med lite god vilja kunde tas för en infanteriuniform och åhörarna fick höra honom inleda med orden: ”De av oss som blev skadade i kriget […]” Här förvandlades hans klumpfot i ett slag från ett handikapp i dubbel mening till en i högsta grad meriterande krigsskada.

Partimedlemmen Albert Krebs erkände flera decennier senare det bedrägliga i Goebbels uppträdande i uniform, men hävdade att det i en tid av fientliga stämningar var en nödvändig taktik att bära uniform.

Precis som blev så vanligt längre fram i karriären greps Goebbels av sin framställningskonst. Han blev själv ett av de första offren för sitt våld på sanningen. Genom att han hade så lätt att tro på sina egna överdrifter och osanningar så tappade han också snabbt kontakten med verkligheten och insåg inte när han ljög så grovt och dåligt att många i omgivningen genomskådade honom. I ett Tyskland där krigsveteraner av alla kulörer var väl organiserade var det självfallet livsfarligt att ljuga om en icke existerande krigstjänst. Risken för besvärande frågor och genomskådande var alltför uppenbar. Ändå gjorde Goebbels detta och han nöjde sig inte med det. Han gick dessutom betydligt längre.

Vid flera tillfällen från 1925 tycks han ha hävdat att han minsann redan under studietiden i München inte bara hade träffat Hitler utan även gett denne råd om hur partiprogrammet skulle utformas. Så sent som 1927 visste denna legendbildning att berätta hur viktig Goebbels hade varit för partiet redan startåret 1919.

Sedan rullade det bara på. För Goebbels var det otänkbart att han inte skulle tillhöra kämparna från 1923, alltså blev han en av dem, om än i efterhand och främst i sin egen lilla värld. Problemet var bara att han inte behöll detta för sig själv utan basunerade ut det i tid och otid.

Så, sent år 1943, i samband med kraftsamlingen inför den totala krigsansträngningen, hävdade han inte särskilt blygsamt att: ”Om vi hade varit alltför nogräknade hade ingen av oss överlevt året 1923”, för att övertyga de lyssnande om vikten av hård beslutsamhet i den fortsatta krigföringen.

Inte ens när Hitler satt inlåst i Landsbergfängelset och många andra nazister hade gått under jorden så var Goebbels overksam. Han uppgavs ha skrivit ett brev till den fängslade ledaren i vilket han beskrev hur djupt inspirerad han hade blivit av Hitlers försvarstal inför rätten i München: ”Som en meteor svävade Ni högt uppe inför våra häpna blickar […] Ert anförande inför rätten i München är det mest betydande efter Bismarck”. Några år senare dök en version av detta nu närmast mytomspunna brev upp och forskare har, sannolikt med stort fog, misstänkt att det var Goebbels själv som fabricerade detta dokument i efterhand.

När han senare än en gång omarbetade det självbiografiska dramat Michael Voorman så lät Goebbels sitt alter ego höra en, i dramat icke namngiven, talare: ”Bland totala främlingar […] arbetare, soldater, officerare, studenter. Men så plötsligt, hans vältalighet flödar. Det står som ett ljussken över honom […] Auditoriet är eld och lågor. Hoppet lyser ur grå ansikten […] Ett mirakel. Bland ruinerna är någon som visat oss flaggan.” Denne elektrifierande talare är självfallet Adolf Hitler, och följden blir att Voorman/ Goebbels omgående går in i nazistpartiet.

För att kunna styrka denna historieskrivning behövde Goebbels något handfast bevis, om möjligt ett så lågt medlemsnummer som möjligt i partiet. Det borde ha varit en omöjlighet eftersom han blev medlem i NSDAP först i början av år 1925, men han lyckades ändå på diverse ljusskygga vägar skaffa ett äldre nummer, 8 762. Det var visserligen inte tillräckligt lågt för att svara upp mot hans historieskrivning, men ändå betydligt bättre än den hårda verkligheten.

Goebbels gjorde också anspråk på att ha kämpat aktivt mot ockupanterna i västra Tyskland. Den 11 januari 1923 ockuperade franska trupper Ruhrområdet för att pressa Tyskland att efterleva de hårda skadeståndskraven från Versaillesavtalet. Inmarschen skapade en nationalistisk våg över Tyskland, vilken grep in i snart sagt alla politiska grupperingar. Den socialdemokratiske presidenten Friedrich Ebert manade sina landsmän till ett passivt motstånd, men varnade för att höja vapen mot de militärt överlägsna fransmännen. Krisen kulminerade när franska soldater grep den 29-årige motståndsmannen Leo Schlageter. När han strax efteråt dömdes till döden och arkebuserades av en fransk exekutionspluton så blev Schlageter omgående närmast helgonförklarad i vida kretsar i Tyskland och en symbol för motståndet mot de främmande ockupanterna.

I sin ständiga strävan att förbättra den egna historien så hävdade Goebbels att han hade fått Hitlers personliga uppdrag att infiltrera det franskockuperade området och att han därinne under antaget namn hade lett en motståndsrörelse mot fransmännen i Ruhr. Goebbels motståndsgrupp hade för övrigt verkat nära Schlageter själv. Det underjordiska arbetet hade upphört när fransmännen hade deporterat Goebbels ut ur Ruhrområdet. Självfallet var detta lögn från början till slut. Medan en del tyskar gjorde motstånd i Ruhr satt den verklige Goebbels hemma i pojkrummet i Rheydt, läste böcker och drömde om att han och vännen Fliesges skulle emigrera till Indien, men det var förvisso inte en lika välputsad historisk fasad.

Många av dessa lögner tycks Goebbels ha fabricerat sedan han från senhösten 1926 anlänt till Berlin och skulle etablera sig som partiledare eller gauleiter i huvudstaden. Han tycks ha känt ett i och för sig inte särskilt svårförståeligt behov av att kunna uppträda med den auktoritet som ett gammalt partimedlemskap och rollen av gammal kämpe skulle kunna ge honom. Men han måste ha fabricerat dessa alltmera verklighetsfrämmande historier i förvissningen om att partikamraterna i Berlin inte visste eller skulle besvära sig att ta reda på sanningen, den sanning som partifolket i NSDAP:s högkvarter i München mycket väl kände till.

Långt senare har forskare kunnat konstatera att Joseph Goebbels ännu bevarade personakt i partiarkivet någon gång har rensats på handlingar. Man kan inte säkert säga vad som har försvunnit, men mycket pekar på att han själv har lyckats se till att dokument som inte stämt överens med hans egen, tillrättalagda, version av sin tidiga historia i partiet har försvunnit.

Den här typen av historieförfalskning är ju inget ovanligt i diktaturer, snarast tvärtom. Klassisk är historien om hur Josef Stalin långt senare lät förstora sin egen roll vid sidan av Lenin i revolutionshändelserna 1917, medan konkurrenten Leo Trotskij mer eller mindre utraderades ur historieskrivningen. När Mao Zedong väl satt vid makten i Kina från 1949 började han revidera historien om kommunistpartiets historia under 1920- och 1930-talen, där hans egen roll förstärktes och konkurrenters förminskades, i den mån de helt enkelt inte bara skrevs ut ur historien. Exemplen kan mångfaldigas.

Men det som gör Goebbels försök till historieförfalskning så speciella är att det här inte handlar om ledaren eller diktatorn själv som ”korrigerar” historien, utan om en av hans underlydande. Vad Goebbels gjorde var att försöka förvränga historien mitt framför ögonen på många av dem som var med, inklusive Hitler själv. Att han fick hållas måste tolkas som att Hitler inte kände sig särskilt berörd av denna historieförfalskning. För honom var det uppenbarligen viktigare att behålla Goebbels som den värdefulla medarbetare han var. Då spelade hans glidande på sanningen föga roll för Hitler, som ju ändå alltid hyllades i svulstiga ordalag av Goebbels. Vad andra nazistpotentater tyckte fick de behålla för sig själva och kunde inte göra sak av förrän den dag Hitler eventuellt tog sin hand ifrån Goebbels.

Dessutom måste man komma ihåg att Adolf Hitler själv gled på sanningen i liknande sammanhang. När Hitler 1919 blev medlem i det Tyska arbetarpartiet (DAP) så fick han medlemsnummer 55, men på medlemskortet stod det 555 för att partiet skulle verka större än det var. När han under fängelsetiden 1924 skrev sin bok Mein Kampf hävdade dock Hitler att han hade blivit medlem nummer 7 i partiet. Möjligen kan man förklara det hela med en felskrivning eftersom Hitler blev den sjunde medlemmen i partiets arbetsutskott, men det sätt han beskriver hela invalsprocessen på i sin bok visar att det knappast rör sig om en felskrivning. Partiledaren hade med andra ord inget intresse av att få till stånd en offentlig diskussion i partiet om vem som hade gjort vad och när i den nu alltmer avlägsna tidigaste partihistorien.

Alla partimedlemmar med insikter i de verkliga förhållandena lyckades dock inte hålla tand för tunga. Goebbels hade under valrörelsen 1924 för första gången mött partikamraten Karl Kaufmann, som snart skulle bli en av hans närmaste vänner i nazikretsarna under de här åren. Denne skrev redan i juni 1927 till sin förtrogne Otto Strasser, en av de mest framträdande på NSDAP:s vänsterflygel, om de allt konstigare uppgifterna om Goebbels partihistoria: ”Jag är inte lite förvånad att doktor Goebbels framställer saker och ting så annorlunda. Det rykte som jag har hört i Berlin att doktor Goebbels redan 1919 skulle ha gett Adolf Hitler råd beträffande NSDAP:s program är fullständigt grundlöst.” Kaufmann vidimerade också att alla uppgifter om att Goebbels skulle ha deltagit i det passiva motståndet i Ruhr var totalt felaktiga. Kaufmann kunde dessutom bekräfta att Goebbels gick med i partiet relativt sent.

Otto Strasser var redan nu på svår kollisionskurs med partiledningen och betraktade sin och brodern Gregors gamle kumpan Joseph Goebbels som en förrädare. Att sådana här uppgifter nu kom i Strassers hand kunde ha blivit förödande för Goebbels om Strassers ställning i partiet hade varit starkare än den nu var. Det var nog något av Joseph Goebbels smala lycka att han vid denna tid, sommaren 1927, redan hade hunnit göra sig värdefull för partiet och Hitler, såväl som ganska nyutnämnd gauleiter i Berlin och som propagandamästare. Annars hade hans uppenbara lögner kunnat leda till ett snabbt och föga lustigt slut på Goebbels politiska karriär. Nu lyckades han istället överleva sin egen mytomani.

Verkligheten 1922–23 var betydligt mera prosaisk än den drömvärld som Goebbels inte helt framgångsrikt försökte förmedla till omvärlden, vilket naturligtvis till en del är förklaringen till de ganska tafatta försöken till historieförfalskning. Ganska omgående efter förvärvet av doktorsgraden så skulle Goebbels märka att denna inte var någon automatisk dörröppnare till ett ljusare och rikare liv, tvärtom befann han sig fortfarande i privatekonomisk misär och utan något egentligt arbete.

I Freiburg hade kumpanerna Goebbels och Fliesges fördjupat sig i indisk filosofi och alltmer börjat drömma om ett framtida liv i Indien, fjärran från den tyska vardagens många besvärligheter. Visserligen lyckades det Tyskland att under 1921 omförhandla de tunga skadeståndskraven i Versailles, men landet var ändå skyldigt de allierade så astronomiska belopp att framtiden för unga tyskar tycktes fylld av fattigdom och arbetslöshet.

Men det fanns ljus i mörkret. I början av 1922 lyckades Goebbels genom kontakter få möjlighet att skriva för Westdeutsche Landeszeitung. Mellan januari och mars 1922 publicerade han sex artiklar, men Goebbels tycks ha ansett dem mera kvalitativt högtstående än vad tidningens chefredaktör gjorde.

Påverkad av filosofen Oswald Spengler, vars Västerlandets undergång (1918–22) Goebbels slukade, hävdade han att materialismen var roten till allt tidens onda. Spengler hade talat om den tyska folksjälen i närmast mytiska ordalag, och satt denna i skarp kontrast mot Englands betoning av individen och Frankrikes jämlikhetsideal. Tanken på det tyska folket som en företeelse sammanhållen av gemensamma historiska rötter, inte biologiska faktorer som sena nazistiska rasideologer hävdade, tilltalade Goebbels. Han använde åter begreppet Volk som synonymt med det tyska folkets ”organiska kropp” befruktad av den tyska anden. Inspirerad av Dostojevskijs tal om den ryska folksjälen förespråkade Goebbels ett återvändande till den tyska anden.

Han uppmanade sina läsare att avvisa allt som var främmande för det tyska sättet att vara, och i detta inbegrep han det mesta av tidens materialism, Versaillesfredens landavträdelser och Weimarrepublikens demokratiska system. I denna mörka tid gällde det, enligt Goebbels, ”att i tysthet vänta och under tiden arbeta på att förbättra sig”.

Goebbels såg dock en del hoppfulla tecken, denna vårvinter 1922, nämligen de många ”folkliga” (åter detta begrepp ”völkisch”) grupperingar som utgjorde den nya solen. Solen lyste från söder, från det München där flera sådana grupperingar hade börjat uppmärksammas i det politiska livet. En av dem, men förvisso inte den enda, var det av Hitler ledda nazistpartiet, NSDAP. Det är ungefär vid denna tid som Goebbels tycks ha börjat intressera sig för nazisternas verksamhet, en verksamhet som han bara några månader tidigare hade skrattat åt.

Ljuset kom från München, men från huvudstaden, där den politiska makten ändå fanns, var inte mycket hopp att vänta: ”Nej, nej, räddning kan inte komma från Berlin […] Ibland verkar det som om en ny sol håller på att stiga upp i söder.”

Efter sina första sex artiklar fick Goebbels tillfällig anställning på Westdeutsche Landeszeitungs kulturredaktion. Det började se hoppfullt ut. Men bara en dryg månad senare gick allt i kras. Tidningen planerade att ge ut en upplaga på nederländska och därför avskedade chefredaktören Goebbels för att rent fysiskt bereda plats för den nederländske redaktören.

Nu följde en tids sysslolöshet, avbruten av ett föredrag i oktober 1922 om samtida tysk litteratur för en handelsskola. Föredraget, med Oswald Spenglers teser i högsätet, drog en hel del publik och tycks ha varit en framgång.

Men sedan avstannade allt igen. På det personliga planet hade han nu fått en ny flickvän, Else Janke, en skollärare från Rheydt. Här verkar det dock mera ha handlat om vänskap än den passion han hade känt för Anka. Else var den som hela tiden fick väcka Goebbels ur hans dvala och försöka få honom att ersätta dagdrömmar med praktiskt agerande i verkligheten. Uppgiften kan inte ha varit lätt, men i december 1922 lyckade Else – eller Elslein, som Goebbels kallade henne – genom en avlägsen släktings bistånd ordna arbete till Goebbels på ett av den stora koncernen Dresdner Banks kontor i Köln.

För bokälskaren och dagdrömmaren Goebbels var tanken att arbeta på bank uppenbarligen närmast fasaväckande. Alltnog, den 2 januari 1923 började livet som banktjänsteman. Varje morgon klockan 05.30 tog han tåget från Rheydt till Köln och varje kväll klockan 20.00 mötte Else honom när hans tåg tuffade in på stationen i Rheydt. Efter en tid kunde han hyra ett rum i Köln och slapp därmed de långa arbetsresorna, men istället kom han ifrån Else. Ibland när hon slutade skolan tidigt så kunde hon ta tåget till Köln och hälsa på honom, annars var det på helgerna som de kunde ses. Under veckorna satt Goebbels mestadels ensam i sitt hyresrum i Köln och levde på matpaket hemifrån eftersom han inte hade råd att köpa särskilt mycket egen mat. Uppgivet kallade han sig själv för en ”fattig djävel”.

I april 1923 samlades en rad olika nationalistiska grupper i München, där de bland annat eldades av Hitlers tal. Här formerade sig den i söder uppgående solen, som Goebbels hade betecknat denna brokiga skara. Planen var att genom att störa 1 maj-demonstrationerna i München skapa en sådan kaotisk situation att man kunde gripa makten i den bayerska huvudstaden. Men allt föll ihop som en sufflé. Den bayerska regeringen sände ut polis och militär som helt enkelt tvingade nationalisterna att ge upp. Av försöket till maktövertagande blev intet och vänstern kunde hålla sin planerade demonstration på Theresienwiese, den stora festplatsen i München.

Samtidigt som den politiska situationen, sedd ur Goebbels perspektiv, i och med debaclet i München förvärrades bortom allt hopp så gick botten ur den tyska ekonomin. Hyperinflationen tog fart och armén av arbetslösa ökade dramatiskt. En upprörd Goebbels berättade för Else hur en del av hans kollegor på banken tog tillfället i akt att utnyttja insiderinformation och på det sättet skaffa sig vinster genom spekulation i hyperinflationen. Goebbels hävdade att han anklagade en av banktjänstemännen för att vara svindlare, men kunde till sin besvikelse konstatera att ingen annan kollega ställde sig på hans sida.

Oavsett om denna historia är sann eller inte så innebar det dramatiskt snabba ekonomiska förfallet och den alltmer utbredda fattigdomen i Tyskland att Goebbels motvilja mot ”materialismen” stärktes än mer. Han förklarade för Else sin övertygelse om att framtiden tillhörde de ”rena”, de som inte hade ”smutsat ned sina händer för den snöda vinningen i denna gudlösa värld”.

En gång i början av sommaren 1923 tycks han ha hamnat mitt i en sammanstötning mellan en nationalistisk frikår och ockupationstrupper: ”Bakhåll. Allvarligt skadad. Hem i ambulans”, skrev han dramatiskt, men tycks i alla fall ha återhämtat sig ganska raskt.

Åter började Goebbels umgås med självmordstankar, men Else försökte få honom att inse livets realiteter och sluta drömma. Det gällde att vara stark nu och tro på en bättre framtid. Men nu förmådde Goebbels inte längre arbeta på banken. I juli 1923 besökte han två olika läkare för att bli sjukskriven, men förmådde inte övertyga någon om sitt skröpliga tillstånd. Först en tredje läkare sjukskrev honom i sex veckor, men då helt enkelt på grund av att han under tiden hade hunnit insjukna på riktigt.

Då inträffade en ny katastrof i Goebbels liv. Den gode vännen Richard Fliesges hade gett upp alla försök att studera vidare och tagit jobb som gruvarbetare i Oberbayern. Nu omkom Fliesges i en gruvolycka och en skakad Goebbels konstaterade: ”Jag har inte längre kontroll över mina sinnen. Ensam i världen […] Så nu har jag förlorat allting.”

Han gav sig genast i kast med att bearbeta sina känslor på det sätt han kunde bäst, genom att skriva. Hans tidigare, starkt självbiografiska, drama om Michael Voormans ungdom fick nu en fortsättning i form av Michael Voorman. En mans öde ur dagboksblad. Här vävdes Goebbels och Fliesges levnadsöden samman i huvudpersonen samtidigt som författaren flitigt strödde in läsefrukter från såväl Bibeln som verk av Goethe, Nietzsche och Dostojevskij.

Här kan vi inte bara se hur Goebbels bearbetade sorgen efter den döde vännen, här blir det för första gången i hans författarskap tydligt att han började ta avstånd från den kristne guden. Goebbels trodde minst lika mycket som tidigare; han vittnade själv om hur stärkt han blev som person när han kände sig starkare i tron. Men, och detta är helt avgörande, föremålet för hans tro var inte längre Kristus och den kristne guden. Istället menade Goebbels att det viktiga inte var vad man tror på, utan att man tror. Detta kom att bli hans ledstjärna under resten av livet då han snart skulle flytta över denna blinda, hängivna tro på ett annat föremål än barndomshemmets Gud, nämligen Adolf Hitler.

Men det var ännu inte slut på Goebbels plågor. När sjukskrivningen var över och han i slutet av sommaren återvände till sitt rum i Köln så väntade honom ett brev från Dresdner Bank. Han var avskedad. Nu återstod bara att ansluta sig till de miljoner arbetslösa som redan försökte överleva i ett Tyskland vars ekonomi tycktes befinna sig i fritt fall.

Goebbels vågade inte berätta om avskedet för sina föräldrar och återvände till Köln för att hålla skenet uppe. Nu fattigare än någonsin förmådde han inte åstadkomma något särskilt, med undantag för ett nytt drama, Vandraren. Åter var han själv i centrum, eftersom han såg sig själv som en vandrare mellan den gamla och nya tiden. Något nytt arbete ansåg han inte att det fanns anledning att söka i den hopplösa situationen, även om han försäkrade Else att han gjorde vad han kunde för att hitta en ny försörjning.

Men i september hade fadern Fritz Goebbels ändå fått veta att hans son sökte arbete, även om han inte visste att sonen blivit arbetslös. Fadern rådde Goebbels att inte riskera sin anställning på banken i de osäkra tider som nu rådde. Om han verkligen ville byta arbete föreslog fadern honom att pröva på en bank i Rheydt där brodern Konrad hade kontakter.

Men det blev inget av med någotdera. Istället blev Goebbels så desperat att han skrev hem till fadern om att han utvecklat nervösa problem. Fadern reagerade precis som Goebbels hade hoppats och kallade hem honom. Säkert var det en mycket lättad son som återvände hem till familjen och pojkrummet, för att söka skydd från den grymma värld som hanterat honom så hårt. Nu var det oktober 1923.

Kommunister och nationalister spred med våld sitt inflytande i olika delar av Tyskland och den stora koalitionsregeringen under kanslern Gustav Stresemann som tillträdde i augusti införde undantagstillstånd för att bemästra situationen, samtidigt som regeringen avblåste allt motstånd i de ockuperade områdena. För Goebbels manifesterade allt detta de tyska idealens slutliga undergång.

Så inträffade den Hitlerledda kuppen i München den 8–9 november 1923. Den misslyckades förvisso, men för Goebbels var det ett hoppingivande tecken att Hitler ändå hade proklamerat en ”nationell revolution”. Redan i slutet av november, när Stresemann avgick den 23 efter bara 100 dagar i ämbetet, så hade dock inflationen börjat komma under kontroll och de extrema grupperna på höger- och vänsterkanten hade inte lyckats skaka regeringen och Weimarrepubliken på allvar.

Nu drevs Goebbels alltmer desperat att försöka få någon form av försörjning. Han skrev till flera möjliga arbetsplatser: Vossische Zeitung, den liberala Berliner Zeitung och förlagshuset Mosse. Han inte bara förskönade sin meritförteckning utan drog sig inte heller för rena lögner. De presumtiva arbetsgivarna fick veta att han mellan november 1921 och augusti 1922 hade studerat ”teater och journalistik” vid universiteten i Bonn och Berlin. Dessutom hade han omfattande erfarenhet ”av modernt bankväsende”, varmed avsågs det av honom avskydda arbetet vid Dresdner Bank.

Men inget hjälpte. Goebbels förblev lika arbetslös. Tack vare att han nu i oktober 1923, genom Elses försorg, började föra dagbok så får vi alltfler och allt utförligare reflexioner av honom själv. En röd tråd i hans dagboksanteckningar var hans förvissning om att han inte själv bar någon skuld till den eländiga tillvaro han befann sig i, tvärtom kunde allt skyllas på den ”degenererade världen”. Han utvecklade ett allt större hat till dem, de som redan befann sig inne i den värld till vilken han inte fick tillträde. Nu var det inte bara segrarmakterna, Weimarrepublikens politiker och kapitalisterna som var onda, till den växande skaran av skurkar sällade sig också två ”nya” fiender i Goebbels värld, nämligen den konservativa borgerligheten och judarna.

Som lågavlönad banktjänsteman hanterade han ibland rika judars pengar och förlagshusen Mosse och Ullstein ägdes av judar. De båda senare hade, enligt Goebbels egen syn på världen, förnekat honom chansen att tjäna sitt levebröd. Det räckte för honom. Goebbels kom inte från något antisemitiskt hem och tycks även under de första universitetsåren ibland ha tillrättavisat Anka när hon fällt någon antisemitisk kommentar. Men allt detta började förändras under år 1922. Sannolikt var det hans erfarenheter från banken i Köln parade med läsningen av Spenglers Västerlandets undergång som sådde antisemitiska frön hos honom.

Frågan skapade ett avstånd till Else vars mamma var judinna. Det ledde till flera bråk mellan dem och vid ett tillfälle klagade Else över deras ”diskussion nyligen om rasfrågan”. Hon såg den som ”ett hinder för vårt framtida liv tillsammans”.

Men detta hindrade inte Goebbels från att tränga djupare in i den antisemitiska litteraturen. Han läste engelsmannen (han blev tysk medborgare 1916) Houston Stewart Chamberlains Foundations of the Nineteenth Century (1899) där denne utvecklade den rasteori som fransmannen Joseph Arthur Gobineau redan hade formulerat i Essä om människorasernas ojämlikhet (1853–54). Hos Chamberlain var den ”ariska rasen” själva ”kulturens själ”. För Chamberlain fanns det bara två rena raser, arier och judar, och av dessa representerade arierna ”härskarrasen” som skulle besegra den materialistiska tidsandan. Sådana resonemang passade bra ihop med Goebbels övriga tänkande och därmed lade han även Chamberlains raslära till sin tidigare mix av romantiska, kvasireligiösa, politiska och sociala tankar. Nu blev för Goebbels judarna symbolen för den av honom hatade materialismen och därmed synonyma med Antikrist. Det faktum att flera ledande kommunister var judar – Karl Marx, Leo Trotskij och Rosa Luxemburg – övertygade honom om att marxismen i sin mest extrema form, den materialistiska kommunismen, var lika styrd av judar som den materialistiska kapitalismen. När Goebbels kom ut ur sin läsekammare hade han formulerat sin nygamla världsbild vars kärna var att kommunister och kapitalister, ”[m]arxismen och börsen”, hade det gemensamma målet att ”totalt eliminera all nationell hegemoni, och tvinga ekonomin under en enda makt: investeringskapitalet, Juda!”

Men offentligt gav Goebbels till en början sällan uttryck för sin snabbväxande och alltmer grova antisemitism. I dagboken återfinns däremot alltfler grova uttryck om judar i gemen, en återspegling av hans inre tankar. Nu fann han ett tydligt mål för sitt behov av att skylla sitt eget, men också Tysklands, elände på någon synlig skurk. Det var först när han fann en politisk hemvist som passade ihop med hans världsbild som han kunde ta steget ut ur sin isolering och hamna i det sociala sammanhang som han så desperat hade saknat i många år. Den politiska hemvisten skulle han finna under år 1924.