10. Den politiska karriären börjar

1924–1926

Som en konsekvens av den misslyckade kuppen i München i november 1923 förbjöds nazistpartiet, och medan Hitler satt i Landsbergfängelset började hans anhängare splittras i olika grupperingar. En av dem var Deutsch-Völkische Freiheitspartei (Tyskfolkliga frihetspartiet) som leddes av jordägaren Albert von Graefe med tyngdpunkt i Rhen- och Ruhrområdet. I norra Tyskland leddes nazisterna av Gregor Strasser, en driftig och intellektuell apotekare från Landshut i Bayern. I riksdagsvalen i maj 1924 samlade de förenade högernationella grupperingarna 6,5 procent av rösterna. Det var inte särskilt imponerande, men heller inte genomuselt.

Till dessa grupperingar drogs nu Goebbels alltmer. Han tycks ha gripits av Hitlers försvarstal inför domstolen i München i februari 1924 och påstod sig ha skrivit ett beundrande brev till denne: ”Vad Ni formulerade där var katekesen för en ny politisk rörelse […] Ni formulerade vår frustration i ord som lovade frälsning”.

I slutet av juni 1924 besökte han ett möte i Elberfeld i Rhenområdet där Graefes partifraktion var samlad, men Goebbels var inte imponerad. Tvärtom formligen skriade han i sin dagbok efter en riktig ledare: ”Om bara Hitler vore fri!” Enligt Goebbels saknade Tyskland: ”En man!!! Bismarck!”

Istället började han senare under sommaren hålla små politiska möten i föräldrahemmet – försiktigtvis när föräldrarna inte var hemma – där han inför en handfull åhörare pratade om ljuset från öster, hoppet från det socialistiska experimentet i Lenins Ryssland. Socialismen var inget problem för honom, tvärtom, den erbjöd hopp. Vad som bekymrade honom med Ryssland var istället att så många av de ledande bolsjevikerna var judar.

Antisemitism och vurm för det nya Ryssland var röda trådar i Goebbels politiska tänkande. Men han var inte på några villkor en internationell socialist, utan nationalismen var och förblev för honom en viktig ideologisk grundsten. Han fann dock sympatiska drag hos andra intellektuella, även om de inte omfattade hans ideologiska preferenser. Så läste han på sommaren en utgåva av Rosa Luxemburgs brev, den judiska kommunisten som 1919 hade mördats i Berlin av frikårsmän. Till sin förvåning märkte Goebbels att han fängslades av idealismen och värmen i hennes brev.

Så föreslog vännen Fritz Prang att de två skulle resa till Weimar där det i mitten av augusti 1924 skulle hållas ett tvådagarsmöte med olika högerradikala partier och grupperingar i ett försök att nå enighet innan nästa riksdagsval som skulle äga rum den 7 december.

För litteraturhistorikern och romantikvurmaren Goebbels innebar blotta tanken på att åka till Weimar en vederkvickelse. Här i Goethes och Schillers stad fick han möjlighet att provsitta Goethes skrivstol och även betrakta den stol i vilken Schiller avled. Men Goebbels besökte också en rad olika möten och vid en stor samling på Nationalteatern såg han för första gången hakkorsflaggor och hörde heilropen eka i salen. Han lyssnade på rörelsens beskyddare, den gamle krigshjälten och generalen Erich von Ludendorff, en av männen bakom Münchenkuppen året innan. Men Goebbels var måttligt imponerad av den gamle föga eldande generalen. Desto intensivare, alltför intensiv i Goebbels smak, var Julius Streicher, en nazist från Nürnberg, som senare skulle göra sig känd som NSDAP:s mest hätske antisemit. Däremot föll Goebbels för Gregor Strasser, som framtonade som både auktoritativ ledare och mänsklig på samma gång. Till det omdömet bidrog säkert att Strasser omfattade ungefär samma vänsterbetonade nationalsocialistiska åsikter som Goebbels.

Besöket i Weimar blev avgörande för Goebbels, ja, man frestas säga livsavgörande. Han som mer eller mindre hade förlorat sin katolska tro hade nu funnit en annan tro och mening med livet: ”Jag har börjat tänka nationellt”, skrev han, ”Det är en världsåskådning, en livsfilosofi.” Väl hemma i Rheydt grundade han och Prang den 21 augusti en lokalavdelning av Graefes rörelse. Goebbels talade i 90 minuter och ett antal personer ur vänkretsen anslöt sig. Starten var synnerligen blygsam och de fick dessutom agera försiktigt med tanke på att de belgiska ockupationsmyndigheterna höll ögonen på all tysknationalistisk verksamhet.

Strax därefter flyttade Goebbels från Rheydt och bosatte sig i Elberfeld. Här började han arbeta för den lokale nazistledaren Friedrich Wiegershaus, en vänlig men föga karismatisk person. Goebbels uppgift blev att skriva i Wiegershaus politiska veckotidning Völkische Freihet (Folklig frihet).

Gobbels första två texter inflöt i ett nummer som utkom den 13 september 1924 och därmed var hans bana som nazistisk skribent inledd på allvar. Den ena artikeln behandlade kärntemat i Goebbels eget politiska grubblande, nämligen begreppen ”nationell” och ”socialist”. Hans artiklar signerades ibland ”Dr Paul J Goebbels” (förmodligen för att han var rädd att Joseph skulle klinga alltför judiskt för hans läsare) eller bara ”Dr G”.

Nu fick Goebbels möjlighet att träffa Gregor Strasser på tu man hand och de positiva intrycken från Weimar förstärktes. Deras möte i Elberfeld den 13 september tycks ha lagt grunden för en politisk-personlig relation där Strasser blev något av Goebbels mentor i både politiskt och socialt avseende.

Den politiska motsättning som var inbyggd i nazistpartiet mellan dem som betonade nationalismen och dem som ville ha den politiska tyngdpunkten på socialismen tog sig många uttryck. För Goebbels del resulterade den i en allt djupare tvist med Wiegershaus som ansåg Goebbels alltför vänsterinriktad och istället ville betona en mera traditionellt konservativ nationalism. Men trots att Völkische Freiheit kontrollerades av Wiegershaus så kunde han inte agera hur han ville mot sin radikale skribent. Goebbels bidrag stod tidvis för tre fjärdedelar av tidningens redaktionella innehåll, vilket innebar att tidningen mer eller mindre stod och föll med Goebbels. Denne utnyttjade också sin starka ställning och hotade med att avbryta samarbetet helt och hållet om han inte utsågs till redaktionschef. Wiegershaus vek sig och från den 2 oktober 1924 var Goebbels redaktionschef på Völkische Freiheit.

Hans karriär började ta fart ordentligt, men det var egentligen bara en hake med det hela, han var fortfarande en oavlönad skribent. Fattigdomen glufsade honom fortfarande i rockskörten.

Valen i december 1924 blev en rejäl besvikelse, snudd på katastrof för de högerradikala partierna. I majvalen samma år hade de samlat drygt 1,9 miljoner röster och fått 32 av riksdagens 472 mandat. Av dessa kunde bara 10 mandat räknas till Hitlerfalangen ledd av Gregor Strasser. Men när rösterna var räknade efter valet den 7 december hade rösterna mer än halverats till strax över 900 000 och antalet riksdagsplatser sjunkit till 14. Endast 5 riksdagsledamöter representerade Hitlergrupperingen.

Goebbels kommenterade det hela i Völkische Freiheit med orden: ”Det tjänar ingenting till att förneka det: vi förlorade slaget, och fienden triumferade längs hela linjen”. Här visade han en grundläggande förståelse för när det var läge att presentera den obehagliga sanningen och inte försöka slingra sig undan den. Det var en teknik han skulle komma att använda sig av långt senare, när kriget började gå dåligt. Riktigt dåliga nyheter var det ingen idé att förneka eller förtiga, det skulle bara skada trovärdigheten hos talaren eller skribenten. Istället gällde det att försöka vända ett dåligt läge till något hoppfullt, att peka på ljuset längre fram i tunneln. Så gjorde han också nu, med en anspelning på preussiska segrar och förluster under Napoleonkrigen: ”Varje katastrof i Jena följs av en seger i Leipzig.”

De högerradikala partiernas tillbakagång kan till stor del tillskrivas den förbättrade ekonomin. Allt eftersom kaoset och misären under inflationsåret 1923 började försvinna i ett fjärran töcken så återvände väljarna till de traditionella borgerliga partierna och socialdemokraterna. Dessutom saknade de högerradikala grupperna en samlande ledargestalt så länge Adolf Hitler satt inlåst i Landsbergfängelset.

Men på nyårsdagen 1925 kunde Goebbels i sin veckospalt ”Politisk dagbok” hälsa Hitler återkommen till friheten. Några dagar före jul 1924 hade han fått lämna fängelset i förtid och återvände nu till sin våning i München och det politiska arbetet. Goebbels, som ännu inte hade träffat Hitler personligen, skrev översvallande: ”Vi hälsar Dig, ledare och hjälte, och vi fylls av en ofantlig glädje och förväntan i vetskap om att Du åter finns mitt ibland oss […] Tysklands ungdom har återfått sin ledare. Vi väntar bara på hans befallning.”

Medan Hitler började arbeta för att åter ta kontroll över nazistpartiet, eller rättare sagt de grupperingar som partiet hade börjat falla sönder i, så avslutade Goebbels i slutet av januari 1925 sin medverkan i Völkische Freiheit. Det var en kombination av en egen önskan att komma ifrån Wiegershaus och dennes uttryckliga begäran att Goebbels skulle sluta. Istället slöt sig Goebbels till en annan nazist, Karl Kaufmann, som hade organiserat flera lokala partigrupper (Ortsgruppen) i olika städer i Ruhr innan den preussiska polisen tvingat honom att fly till Bayern. Men nu var han tillbaka, och det med en tolkning av nazismens ideologi som stämde väl överens med Goebbels tänkande. Under ett par år skulle Kaufmann bli en av Goebbels allra viktigaste kumpaner i partiet.

Det är också Kaufmann som är vår huvudkälla till uppgiften att Goebbels anslöt sig till NSDAP alldeles efter det att Hitler hade nyorganiserat partiet i München den 27 februari 1925. I mars beordrade Hitler att ett partidistrikt (Gau) skulle organiseras i norra Rhenlandet med journalisten Axel Ripke som ledare eller gauleiter. På Kaufmanns rekommendation utsåg Ripke Goebbels till administrativ chef (Geschäftsführer) och därmed hade Goebbels fått sin första egentliga anställning i nazistpartiet. I fortsättningen skulle han komma att behålla den arbetsgivaren.

Men administration var inte det Goebbels ville syssla med, utan han föredrog att tala på olika möten i Rhenlandet, och inte minst i den nya hemstaden Elberfeld där han uppträdde vid varje möte som den lokala partigruppen under Kaufmann arrangerade. Både den tyska polisen och den belgiska kriminalpolisen i Elberfeld och den franska ockupationsmyndigheten i Düsseldorf uppmärksammade nazisternas aktiviteter. Flera nazister greps av fransmännen, men Goebbels klarade sig med att noteras i de tyska polisdetektivernas rapporter från nazistmöten i Elberfeld.

Det blev ett intensivt år. Goebbels själv uppgav i sin dagbok att han mellan den 1 oktober 1924 och den 1 oktober 1925 höll 189 politiska tal vid olika möten. I de NSDAP-kretsar han rörde sig nu mötte han för första gången män som Erich Koch, senare gauleiter i Ostpreussen och ökänt brutal rikskommissarie i det ockuperade Ukraina från sommaren 1941, och Viktor Lutze, SA-ledaren som efter de av Hitler beordrade junimorden på delar av SA-ledningen 1934 upphöjdes till högste chef för SA, nazistpartiets brunklädda stormtrupper.

Under våren 1925 utkämpade Goebbels åtskilliga strider med partimedlemmar som ansåg att han var alltför radikal, medan han själv föraktfullt såg ned på, i hans ögon, alltför borgerliga nazister, inte minst gauleiter Ripke som han utdömde som ”konservativ och diplomatisk”. Ripke hade dock goda kontakter med Hitler och därmed fanns det en gräns för hur mycket Goebbels kunde vädra sin radikalism offentligt.

Samtidigt började Goebbels få utvecklade kontakter med München och där erbjöd chefredaktören Alfred Rosenberg honom att medverka i partiets främsta tidning, Völkischer Beobachter. Den 24 maj 1925 publicerade Goebbels sin första artikel i den tidningen.

Vad som hände de följande månaderna vet vi både lite och mycket om. Genom Goebbels dagböcker, som redan nu visar en tydlig tendens att överdriva de folkmassor som kom och lyssnade på honom och deras positiva reaktioner på hans tal, så får vi en hel del information. Men inte så mycket av detta går att bekräfta via andra källor, vilket gör att det är svårt att säga exakt hur tillvaron gestaltade sig för honom. Men vissa grundläggande fakta går ändå att klarlägga. Han fortsatte sitt arbete som administrativ chef i Norra Rhenlandets Gau och höll ett betydande antal tal. Han beskriver själv i sin dagbok, med inte så lite förtjusning, hur han hamnade i slagsmål med kommunistiska stormtrupper, bland annat den 5 juni då SA-män och andra nazister slogs med ett stort antal kommunister i en järnvägstunnel i Remscheid, innan polisen kom och grep minst 150 kommunister. Förtjust skrev Goebbels i dagboken: ”Jag var mitt uppe i det”. Det är naturligtvis omöjligt att avgöra om han verkligen deltog så aktivt i slagsmålen som han ville låta påskina, men så mycket är säkert att gatuslagsmål mellan nazister och kommunister var vardagsmat under de här åren.

En höjdpunkt för honom tycks ha varit ett stort möte i Essens konserthus den 23 augusti. Lutzes SA-män paraderade på Essens gator och NSDAP:s Ortsgruppenleiter i Duisburg höll tal vid Essens Bismarckmonument. Till middag åt man ärtsoppa innan det var dags att bege sig till konserthuset och kvällens stora möte. Den antisemitiske skriftställaren dr Artur Dinter som skulle ha talat uteblev och Goebbels fick börja tidigare än beräknat: ”Alltså måste jag rusa in. Jag möttes av en storm av bifall.” Sedan pratade han i 30 minuter innan talet avslutades i ”en storm av bifall. Man omringade mig från alla sidor”. Som vanligt är det omöjligt att säga hur väl denna skildring stämmer med verkligheten, men det är närmast regel att Goebbels, när så kan kontrolleras, överdriver graden av det jubel som möter honom.

På natten kördes han hem i en lastbil eskorterad av ”falkar”, pojkar och unga män som tillhörde en nazistpartiet närstående vandrarrörelse för ungdomar, ”Adler und Falken” (”Örnar och Falkar”). Goebbels beskrev dem med orden: ”Dessa falkar är ordentliga karlar”. Jublande åkte lastbilens passagerare genom nattmörka städer innan de nådde Elberfeld och Goebbels bostad: ”Än en gång dödstrött i säng”.

Ett intensivt resande och talande förde honom till nya delar av Tyskland. En vecka i slutet av oktober 1926 såg ut på det här viset: på söndagen reste han till Berlin, måndagen var han i Hattingen innan han på kvällen for vidare till Hannover. Dagen efter var han ledig, men redan följande dag väntade Braunschweig. Den veckan var det således nordvästra Tyskland som gällde, men ett år tidigare, i november 1925, var resandet mera systematiskt: den första veckan Hannoverområdet, följande vecka Schleswig-Holstein, den tredje veckan Sachsen och den fjärde Berlin, innan den femte och sista resveckan ägnades åt orter i Mecklenburg i norr. I alla fall i sin dagbok förklarade sig Goebbels nöjd med det hårda reseprogrammet: ”Jag gläder mig åt att få lära känna tyskt land och tyska städer.”

Den 25 augusti 1925 lämnade de franska ockupationstrupperna Rhenlandet och därmed förbättrades möjligheterna för nazisterna att verka i området. För Goebbels var det väl så viktigt att Hitlers bok Mein Kampf i juni 1925 kom ut i bokhandeln, och den 29 augusti skrev Goebbels i sin dagbok att han i en hel vecka hade vilat upp sig i Oberdollendorf – ”Hur väl gör inte denna vila mig” – med sömn och åter sömn. Men på kvällarna läste han ”den underbare Hitlers bok”. Goebbels var fast: ”Så mycket om politisk instinkt. Jag är mycket begeistrad.”

Ripke försökte bli av med radikalen Goebbels och anklagade honom inför Hitler för att vara ”bolsjevik”, men Goebbels slog tillbaka och anklagade i sin tur gauleitern för att ha förskingrat medel ur partikassan. Hitler kallade till ett möte i Weimar med samtliga distriktsledare från norra Tyskland. Här träffade Goebbels för första gången Hitler, om än bara flyktigt.

Weimarmötet resulterade i alla fall i att Ripke avgick och istället blev det triumviratet Kaufmann, Lutze och Goebbels som tog över makten i Norra Rhenlandets Gau. Men när 200 man från de lokala nazistgrupperna i Ruhr samlades i Düsseldorf den 27 september så var det, till Goebbels besvikelse, Kaufmann och inte Goebbels som valdes till ny gauleiter. Goebbels kvarstod däremot som administrativ chef. När han beskrev händelsen i sin dagbok konstaterade han att deltagarna i alla fall bar honom ut ur lokalen på sina axlar. Vad som än hände så krävde Goebbels ego att omgivningen på ett eller annat sätt visade hur uppskattad och omtyckt han var.

Kaufmanns ställning i partiet var stark men till utgången av valet kan också det faktum ha bidragit att Goebbels uppträtt vid ett möte i Hagen i Ruhr ett par veckor tidigare, den 10 september. Mötet hade initierats av Gregor Strasser som ville få en nystart för partiet i norra Tyskland, samtidigt som han alltmer hade hamnat på kollisionskurs med partiledningen i München. För sin nyvunne proselyt Goebbels hade Strasser berättat ”en massa bedrövliga saker om München och om svinen vid partihögkvarteret där. Hitler är omgiven av fel människor”, som Goebbels sammanfattade deras samtal. Särskilt Hitlers propagandachef Hermann Esser var utsatt för Strassers och Goebbels motvilja.

Men vid mötet i Hagen kunde Strasser inte närvara på grund av sjukdom och istället tycks Goebbels ha stuckit ut hakan och hållit en del radikala anföranden. Bland mötesdeltagarna fanns Robert Ley, nybliven gauleiter för södra Rhenlandet och efter 1933 chef för den nazistiska arbetsfronten, i vilken alla arbetsgivarorganisationer och fackföreningar tvingades in efter maktövertagandet. Bland de andra deltagarna märktes Theodor Vahlen, gauleiter i Pommern, Hinrich Lohse, gauleiter i Schleswig-Holstein, Franz von Pfeffer, gauleiter i Westfalen, och Ludolf Haase, gauleiter i södra Hannover.

Haases ställföreträdare Hermann Fobke rapporterade om mötet till Hitler och beskrev Goebbels som inte helt pålitlig, utan han måste granskas närmare. Vid mötet hade Goebbels framhållit vikten av att socialismen prioriterades före nationalismen, i synnerhet i Rhendalen.

Under det följande dryga året kom Goebbels att bli något av en handelsresande i nazistisk agitation. Han var mer eller mindre ständigt på resande fot och höll tal efter tal, samtidigt som han åter kunde börja publicera sig. Gregor Strasser hade startat en ny tidskrift, Nationalsozialistische Briefe (Nationalsocialistiska brev), som kom ut var fjortonde dag och snart innehöll ett betydande antal bidrag av Goebbels penna. Eftersom Strasser hade samma grundsyn som Goebbels om i vilken riktning nazistpartiet borde gå så kunde Goebbels i Briefe få ganska fritt utlopp för sin egen version av nazistisk ideologi, med tyngdpunkt på antisemitism och socialism. Ibland inflöt också bidrag av Heinrich Himmler, senare mäktig riksledare för SS, Franz von Pfeffer och Otto Strasser, betydligt mera vänsterradikal än brodern Gregor.

I Briefe riktade sig Goebbels direkt till kommunisterna och hävdade att de egentligen inte alls var fiender. Tvärtom var socialismen ett gemensamt kitt och dessutom ansåg Goebbels att det nya Ryssland eller Sovjetunionen var Tysklands hopp. Moskva var Berlins naturliga allierade i motsats till västmakterna. År 1925 skrev den tyska regeringen under Locarnoavtalet i vilket Tyskland garanterade Frankrikes och Belgiens nya gränser efter 1919. Därmed var de avträdda territorierna i väster förlorade för gott. Dessutom lovade den tyska regeringen i samma avtal att gränserna mot Polen och Tjeckoslovakien endast skulle kunna revideras efter en internationell skiljedom. Berlin lovade därmed att avstå från alla försök att i framtiden ändra på dessa gränser med våld.

För Goebbels var detta ett dubbelt förräderi. Dels gav man upp tyskt territorium som förlorats till segrarmakterna i världskriget, dels närmade man sig västmakterna politiskt. I Goebbels värld var västmakterna och i synnerhet Frankrike Tysklands naturliga fiender och nu försökte de, enligt hans tolkning av Locarnoavtalet, driva in Tyskland i en politik ytterst riktad mot Sovjetunionen. Tyskar skulle dö som legosoldater i kapitalismens planerade krig mot Sovjetunionen, det var hans tolkning. För Goebbels var Tysklands utrikespolitiska val ett helt annat: ”Ryssland är vår naturliga allierade mot den djävulska besmittelsen och korruptionen från väst […] Därför kan vi skönja början av vår egen nationella och socialistiska överlevnad i en allians med ett sant nationellt och socialistiskt Ryssland.”

Härmed trädde Goebbels i järnkanslern Otto von Bismarcks fotspår; för denne hade en god relation med Ryssland varit a och o när han enade det tyska riket och sedan krossade fienderna Österrike och Frankrike i två snabba krig 1866 och 1870–71. Under hela sin återstående politiska karriär skulle Joseph Goebbels i grunden hålla fast vid samma grundtanke: de västallierade var fienden med stort ”F”, medan Sovjetunionen egentligen var den naturliga allierade till Tyskland.

Samma grundtankar lade han fram i sitt tal ”Lenin eller Hitler” som han höll för första gången i Hannover den 17 september 1925. Det talet höll han sedan ett stort antal gånger under de följande åren, inte minst i ”röda” städer som Altona och Chemnitz, där han aktivt försökte värva kommunistiska sympatisörer. I Goebbels historieskrivning var det den marxistiske juden som hade vilselett arbetarrörelsen och drivit industriarbetarna i famnen på kommunisterna eller socialdemokraterna. Det är givet att alla åhörare inte uppfattade verkligheten på samma sätt, och mer än en gång utbröt våldsamma slagsmål mellan SA-män och kommunistiska stormtrupper ur Rote Front i anslutning till Goebbels möten. Vid ett möte i Düsseldorf den 8 oktober 1925 stördes talet av kommunister, men Goebbels lyckades, enligt egna uppgifter, efter en stunds tumult lugna ned situationen och få dem att lyssna på honom.

I oktober skrev Goebbels en liten katekes för partimedlemmarna, Litet ABC för nationalsocialismen. Det var ingen officiell partiskrift men Goebbels lyckades få den tryckt genom ett ekonomiskt bidrag från en välbärgad direktör i Hattingen. Med den skriften kunde han nå ut i vidare cirklar med sitt budskap, och samtidigt fortsatte han att genomkorsa Ruhrområdet. Men Goebbels började också resa och hålla tal i alltfler viktiga städer utanför sitt eget Gau: Hamburg, Lübeck, Dresden, Plauen, Zwickau, ja, ända bort till Königsberg i Ostpreussen. Men Elberfeld förblev den bas dit han alltid återvände, om så bara för några timmars sömn. I dagboken ger han av och till uttryck för sin saknad efter en familj, fru och barn, som väntar på honom när han kommer hem, men samtidigt höll han numera alla kvinnor han träffade på avstånd. Även avståndet till Else Janke växte.

Goebbels allt tydligare framträdande som vänsterradikal gjorde honom misstänkt i partiledningens ögon. Den 12 oktober 1925 meddelade Gregor Strasser honom att han hade fått veta att Hitler inte litade på Goebbels, ja, partiledaren uppgavs även ha förbannat hans namn. Goebbels valde att försöka möta Hitler och en möjlighet skulle yppa sig då Hitler planerade att delta i ett möte i Dortmund den 24 oktober. Men de preussiska myndigheterna förbjöd Hitler att tala i Preussen och möjligheten att träffa Hitler gick Goebbels förbi.

Däremot dök Hitler upp i Braunschweig den 4 november 1925. Här mötte Goebbels för första gången Hitler för en kort stund vid halvsjutiden på kvällen:

Han håller just på att äta. Han rusar genast upp och skakar hand med mig som med en gammal vän. Och de där stora blå ögonen! Som stjärnor! Han är glad att träffa mig. Jag är hänförd. Efter tio minuter drar han sig tillbaka. Då är han färdig med huvuddragen av sitt tal. Under tiden kör man mig över till mötet och jag talar i två timmar. Väldiga applåder och därefter heilrop och applåder: han är där. Han skakar hand med mig. Han är fortfarande alldeles utmattad efter sitt eget stora tal. Sedan talar han här också under en halvtimme. Med kvickhet, ironi, humor och sarkasm, med allvar, med glöd, med lidelse. Denne man har allt som behövs för att bli kung. Den borne folkledaren! Den blivande diktatorn.

Så långt allt väl, men när Goebbels efter mötet väntade utanför Hitlers dörr för att få prata mera med honom så avfärdades han med en snabb handskakning. Men två dagar senare träffades de igen, nu i Sachsen, och nu fick Goebbels ett inramat fotografi av Hitler försett med partiledarens namnteckning. Det porträttet skulle komma att stå på Goebbels skrivbord ända till hans sista dagar i livet 1945. För Goebbels symboliserade porträttet hans, som han övertolkade det, högst speciella relation till den führer som han snart dyrkade med närmast religiös intensitet.

Den 26 november 1925 besökte Goebbels för första gången Berlin, miljonstaden som för mannen från Rheydt närmast gjorde intryck av att vara en gigantisk asfaltdjungel med oändliga rader av hus. Men det rådde ingen tvekan för honom om Berlins betydelse, eller som han uttryckte det i oktober 1926: ”Berlin är dock centrum. Även för oss. Världsstad.”

Berlin var ett av NSDAP:s allra svagaste områden, men vid mötet i huvudstaden var ett antal viktiga personer på plats. Bröderna Gregor och Otto Strasser, partiideologen Gottfried Feder, som var en av partiets grundare och får anses vara den som representerade Hitler och partiledningen i München vid mötet, samt juristen Wilhelm Frick, som efter 1933 skulle bli naziregeringens inrikesminister. Berlin representerades av gauleitern Ernst Schlange, som hade skadats svårt under kriget (han hade förlorat en arm och fått delar av ansiktet bortskjutet). Goebbels, som själv inte hade behövt riskera något i kriget, konstaterade lite föraktfullt om Schlange: ”De säger att han är pacifist”. Mötet i sig tycks inte ha givit mycket, förutom att Goebbels fattade sympati för den radikale Otto Strasser, samtidigt som hans motvilja mot storstaden Berlin och det där belägna riksdagshuset med riksdagsledamöterna (”judar och schakaler”) förstärktes.

Strax innan jul 1925 fick Goebbels en ovälkommen påminnelse om gamla tider. Det var hans gamla välgörare i det katolska Albertus Magnus-sällskapet som krävde att han skulle betala tillbaka sina studielån. Men Goebbels hade flyttat och anmodan kom tillbaka till sällskapet med uppgiften ”avflyttad”. Goebbels gjorde under alla förhållanden inget försök att reglera sina studieskulder, utan nonchalerade betalningspåminnelserna med en ihärdighet som vittnar om en stor brist på moral.

Desto mera givande var det för honom när han den 15 november 1925 arrangerade ombegravningen av Ludwig Knickmann, en nationalist som belgiska soldater hade skjutit ihjäl i Sterkrade i juni 1923. Nu fördes hans stoft hem och begravdes på nytt i hemstaden Buer. Goebbels regisserade det hela och höll dessutom tal vid ceremonin. Bara tre veckor senare var det dags för nästa stora händelse när Goebbels ledde 1 500 SA-män i en ceremoni på den hed där fransmännen hade avrättat nationalisternas store motståndshjälte Leo Schlageter två år tidigare. Efter ceremonin paraderade hela styrkan längs Düsseldorfs stora affärsgata Königsallee med förstämda trummor.

Det intressanta med dessa båda ceremonier som regisserats av Goebbels är att han i praktiken började tillämpa de kunskaper han inhämtat när han sommaren 1924 läste Richard Wagners bok Konsten att dirigera, en handbok i hur man arrangerade den här typen av skådespel. De två ceremonierna 1925 var ett slags generalrepetition för kommande större uppgifter, som begravningen av SA-mannen Horst Wessel 1930 och de olympiska spelen i Berlin 1936. Redan i december 1925 märker man handlaget och de propagandistiska metoder som skulle komma till användning senare under karriären.

Till julen 1925 sände Hitler honom ett dedicerat exemplar av Mein Kampf, inbundet i läder, som ett tack för det ”exemplariska sätt” på vilket Goebbels kämpade. Mottagaren var hänförd och hans dyrkan av Hitler började nå nya höjder. Hitler visade tydligt sin psykologiska insikt; han hade förstått hur lite som krävdes för att helt få Goebbels att välja hans sida i den ideologiska strid som började tillspetsas i partiet.

Men det var en sak att vinna personen Goebbels tillgivenhet, en annan att också påverka och ytterst kontrollera Goebbels ideologiska världsbild. Det senare visade sig föga oväntat betydligt svårare. Vid en konferens i Hannover den 22 november 1925 beslutade företrädare för de Strasserledda partigrupperingarna i nordvästra Tyskland att NSDAP behövde ett nytt partiprogram. Uppgiften gick till Joseph Goebbels som med stor energi kastade sig över den och använde de följande veckorna till ett intensivt arbete. Resultatet blev 24 punkter som hade det gemensamt att de var rejält radikala och bland annat krävde nationalisering av all tung industri och de stora lantegendomarna. Skrivningarna var direkt riktade mot de stora industrikoncernerna och, inte minst, de preussiska godsägarna som dominerade jordbrukssektorn i östra Tyskland. Problemet var bara att det inom dessa kretsar fanns viktiga personer som understödde Hitler ekonomiskt. Att acceptera Goebbels programförslag skulle för Hitler innebära att han bokstavligt talat bet den hand som födde honom.

Medan Goebbels inväntade reaktionen på sitt programförslag utarbetade han bland annat en utgåva av en del av sina politiska brev under titeln Den andra revolutionen. Den utkom i februari 1926 som hans första publicerade bok.

Så kom då reaktionen på hans programförslag vid en partikonferens i Hannover den 24 januari 1926. Än en gång hade Hitler låtit sig representeras av Gottfried Feder och under mötet angrep flera talare Goebbels för att ha en alltför positiv syn på det nya, sovjetiska, Ryssland och därmed också på kommunisterna, hemma och utomlands. För partiets mera traditionellt konservativa grupperingar var denna långtgående förståelse för socialismen och dess företrädare i den yttersta vänstern bokstavligt talat ett rött skynke. Enligt långt senare uttalade uppgifter (1948 respektive 1939) av såväl den än mera radikale Otto Strasser som den mera Hitlertrogne Alfred Rosenberg for Goebbels under mötet ut mot Hitler och anklagade honom för att vara en småborgare som förrådde socialismen. Det är omöjligt att veta vad som stämmer av detta eftersom Goebbels, efteråt, inte för sitt liv skulle erkänna något sådant, samtidigt som både Otto Strasser och Rosenberg, av skilda skäl, senare hade anledning av framställa Goebbels som i själ och hjärta Hitlermotståndare och dessutom en samvetslös svikare av sina egna politiska ideal. Vad vi vet är att Goebbels egen ideologiska position stämde ganska bra med vad hans senare fiender tillvitade honom att ha yttrat vid mötet, men vi vet också att han redan i början av 1926 hade utvecklat en närmast devot beundran av den politiske ledaren Adolf Hitler. Vilken del av hans politiska bagage som styrde honom under Hannovermötet är omöjligt att säga.

Under alla förhållanden väntade ett nytt, och betydligt värre, test för Goebbels förslag till nytt partiprogram. I Bamberg ägde ett nytt möte rum den 14 februari 1926, nu med Hitler närvarande. Partiledaren hade förberett sig noga och fyllt möteslokalen med en mängd trogna från trakten. Därefter talade Hitler i fyra timmar främst om utrikespolitiska frågor – där han åter utnämnde Sovjetunionen till Tysklands huvudfiende och talade om Italien och Storbritannien som möjliga allierade – innan han kom in på de kontroversiella programpunkterna. Han avvisade helt talet om furstar och stora jordägare vars egendom måste konfiskeras, utan sade helt enkelt att det bara fanns tyskar. Därmed var den frågan stängd utan att ens ha diskuterats. Sedan blev det, sett ur Goebbels synvinkel, snabbt bara värre. Hitler förklarade frankt att all fortsatt diskussion om partiprogrammet var förbjuden eftersom det gamla programmet hade helgats av blodet från partiets martyrer, närmast de män som stupat i München i november 1923. Att ens försöka diskutera Goebbels förslag till nytt partiprogram skulle därmed innebära ett vanhelgande av martyrernas minne.

Därmed stängde Adolf Hitler, för all framtid skulle det komma att visa sig, all vidare diskussion om partiets politiska linje. Här, i Bamberg i februari 1926, dog de sista spirande försöken till intern partidemokrati i NSDAP. I fortsättningen var det Hitlers ord som avgjorde vad partiets medlemmar skulle tycka och säga.

För Goebbels måste detta ha kommit som en chock, men han tycks visligen ha hållit tyst under själva mötet. I sin ensamhet med dagboken frågade han sig dock: ”Vad är det här för slags Hitler? En reaktionär? […] Den ryska frågan – han missar poängen fullständigt. Italien och England ’är våra naturliga bundsförvanter’. Hemskt!”

Alla hade de understött Hitler vid mötet: Feder, Ley, Streicher och Esser. Även Gregor Strasser hade blivit osäker och förlorat en del av sin vanliga auktoritet. Men medan Goebbels återvände hem till Elberfeld fylld av förakt för ”de där svinen”, som han betecknade de Hitlertrogna, så insåg Gregor Strasser lägets allvar. Han och Goebbels, liksom den vänsterradikala nazism som de stod för, höll på att bli utmanövrerad. Nu gällde det att minimera skadorna. Strasser befallde därför att alla exemplar av Goebbels programförslag som cirkulerade i partiorganisationen i norr och i väster omedelbart skulle sändas in till honom, varefter de brändes. De förgripliga tankarna skulle bokstavligen utraderas i den form de nu hade fått. Men under tiden började de politiska motståndarna i partiet, inte minst Julius Streicher, att agera och eftersom de ännu inte rådde på Gregor Strasser så riktade de in sig på nykomlingen Joseph Goebbels. Han framställdes som en intrigmakare och opportunist och snart kallades Goebbels ”karln med de kalla aptassarna” bland partifolk.

Goebbels tycks nu själv ha insett att han stod vid ett vägskäl. Antingen följde han sin ideologiska kompass och gick vidare mot en brytning med Hitler, sannolikt vid bröderna Strassers sida. Eller också anpassade han sina åsikter till Hitlers och satsade på att denne skulle gå ut som segare ur partistriden. Han valde det senare.

Ingenstans är Goebbels ideologiska anpassning så tydlig som i frågan om den tysktalande befolkningen i Sydtyrolen. I Versaillesfreden 1919 hade Italien, som en av segrarmakterna, tillförts det österrikiska området Sydtyrolen med Bolzano (tyska: Bolsen) som huvudort. För tyska och österrikiska nationalister var detta en oförrätt som måste rättas till, i synnerhet som Italien vid krigsutbrottet 1914 hade varit allierad med Tyskland och Österrike-Ungern, men avstått från att gå in i kriget och sedan, år 1915, helt sonika bytt sida och angripit Österrike. Att avstå tyskt område med en tysktalande befolkning till en sådan motståndare upplevdes av många tyska nationalister som en om möjligt värre skymf än Elsass-Lothringens överförande till Frankrike. Det var till och med så att den tyska nationalsången – ”Deutschland über alles” – i den tredje versen faktiskt uttryckligen omtalade Sydtyrolen som tyskt land.

Detta var en åsikt som Goebbels helhjärtat anslöt sig till, i synnerhet som han såg Italien som en av Tysklands naturliga fiender. Men för Hitler var saken annorlunda. Han beundrade (ännu så länge) Mussolinis fascistregim som hade lyckats ta makten i Rom redan 1922 och såg den som en viktig allierad, inte minst om han skulle kunna införliva sitt gamla hemland Österrike med Tyskland. Då kunde han inte driva frågan om Sydtyrolen, för det skulle bara göra Italien till en fiende utan att han egentligen vann något på kuppen. En acceptans av sydtyrolarnas framtid som italienare skulle däremot försäkra Hitler om Mussolinis bevågenhet. I sin, aldrig i samtiden utgivna, Andra bok som skrevs 1928 skrev Hitler att Tyskland behövde en allierad, men att tyska nationalister krävde territorium som nu hörde till Frankrike, Tjeckoslovakien, Polen, Jugoslavien och Rumänien och dessutom ville återfå de 1919 förlorade kolonierna, vilket skulle leda till en konflikt med Storbritannien. ”[M]ed vem ska vi slå oss samman? Med de förtryckta folken i Indien eller Övre Egypten?” frågade sig Hitler. Därför var Italien för honom en naturlig allierad: ”Kommer Sydtyrolen att befrias genom att vi misslyckas att alliera oss med Italien? […] Vi ska istället bygga en bro mellan Tyskland och Italien – det kommer att vara till mera nytta för tyrolarna.”

Nu slog Goebbels om helt, och efter att ha läst en broschyr som Hitler skrivit om Sydtyrolenfrågan med likartat innehåll så förkunnade Goebbels utan minsta reservation att: ”Han är en riktig karl […] vår ledare! Han har skingrat mina tvivel på nytt!” Som han skulle göra så ofta, igen och igen, de kommande åren när Hitler fattade ett politiskt beslut som gick på tvärs mot Goebbels egen uppfattning så anslöt den senare sig reservationslöst till führerns linje, och motiverade det hela med Hitlers enastående begåvning som gjorde att han såg saker och ting klarare än någon annan, inklusive Goebbels själv. Det var en anpassning till makten, som sedan gång på gång rationaliserades med Hitlers djupa politiska insikter och instinkter.

Nästa steg i anpassningen till Hitler kom när denne i mars 1926 bjöd in Ruhrområdets tre ledande nazister, Lutze, Kaufmann och Goebbels. När de anlände till München hämtades de av Hitlers stora Mercedes. Goebbels var djupt imponerad och senare förklarade Otto Strasser bittert att det var Mercedesen som symbol för rikedom och makt som slutligen fick Goebbels att ansluta sig till Hitlers linje. Det må vara hur som helst med det. Men en entusiastisk Goebbels noterade i din dagbok att han fick äran att tala i den för partiet klassiska ölhallen Bürgerbräukeller, och sedan lyssnade han i en trängre krets med bland andra Hitlers privatsekreterare och senare ställföreträdare Rudolf Hess när Hitler lade ut texten om socialpolitik och utrikespolitik (åter var britter och italienare möjliga allierade mot Sovjetunionen). Goebbels kapitulation var total: ”Han har tänkt igenom allting […] Jag bugar mig för den som är mig överlägsen, för detta politiska geni.”

Anpassningen lönade sig delvis. Den 9 april 1926 gav Hitler de tre – Kaufmann, Lutze och Goebbels – fullmakt att tillsammans leda det nya Ruhrområdets Gau, en sammanslagning av Rhenlands- och Westfalendistrikten. Den 6 juni hölls en omröstning bland Bezirk-ledarna (de lokala partifunktionärerna) som resulterade i att Kaufmann valdes till ny gauleiter. Goebbels anförtrodde sin dagbok att Lutze hade berättat att omröstningen varit fixad med hjälp av Erich Koch och Josef Terboven, den senare från 1940 känd som den brutale ledaren av ockupationen av Norge. När det kom till avgörandet spelade Goebbels totala underkastelse under Hitlers politiska vilja ingen avgörande roll.

Nu var det Goebbels som ägnade sig åt skademinimering och rådde Gregor Strasser att snarast klara ut sina meningsskiljaktigheter med Hitler, det vill säga att i praktiken anpassa sig till dennes politiska linje.

Goebbels fortsatta anpassning till Hitler markerades av att han den 21 maj deltog i partiets årsmöte i Bürgerbräukeller i München. I sin dagbok förklarade en glädjestrålande Goebbels att Hitler höjde honom till skyarna i sitt tal, men enligt årsmötesprotokollet var partiledaren betydligt mera återhållsam. I sin ständiga iver att bli omtyckt av omgivningen, och då i synnerhet av Hitler, införde han gång på gång tecken på en sådan tillgivenhet och beundran i sin dagbok, åter uppenbarligen främst för att övertyga sig själv. Var det självbedrägeri? Ja förvisso, men det vittnar ständigt om Goebbels aldrig sinande behov av att uppskattas av andra människor. På samma sätt var det när Hitler i juni 1926 talade inför industrimän i Essen, Ruhrområdets hjärta, om socialpolitik och ekonomi. Goebbels var närvarande här i den, som han dittills ansett, kapitalistiska fiendens högkvarter, men kunde bara devot utbrista i dagboken: ”Fabulöst. Han kan bokstavligt talat allting.”

Alltifrån sommaren 1926 tycks Goebbels ha haft en del kontakter med Berlins Gau, där han höll en del tal, men också, enligt egen uppgift, förde diskussioner med gauleiter Schlange och flera andra ledande Berlinnazister. Enligt Goebbels bad de honom ta över ledningen av det svårt nedgångna partidistriktet. Hur det förhöll sig med detta är omöjligt att säga.

I början av juli 1926 höll NSDAP sitt första stora massmöte sedan tiden före 1923 års kupp och Goebbels var där. Han hävdar att hans tal fick Hitler att vrida sig av skratt, medan Hitlers tal fick Goebbels att som förhäxad sammanfatta: ”Nästan som ett evangelium”. Man får ta omdömena om reaktionerna på hans eget framträdande med åtskilliga nypor salt, men han är i alla fall med i de viktigaste partihändelsernas centrum, och det är viktigt nog. Dessutom bjuds han senare i juli till Hitlers sommarstuga i Obersalzberg, ett tecken på att han nu hade accepterats i de inre partikretsarna. Men den acceptansen handlade inte om att hans politiska åsikter ansågs vara viktiga, utan att han avsade sig alla egna åsikter och reservationslöst slöt upp bakom Hitler.

Samtidigt fördjupades de inre motsättningarna i det krisdrabbade Berlins Gau. Gauleiter Schlange gav upp och avgick den 20 juni, sedan han helt hade misslyckats med att kontrollera Berlins stökiga SA under ledning av Kurt Daluege. Schlanges vikarie Gregor Strasser, som hade en viktig politisk bas i huvudstaden genom sin veckotidning Berliner Arbeiter-Zeitung som gavs ut av brödernas Strassers förlag Kampf Verlag, föreslog Goebbels som ny gauleiter. Det var i sista minuten; ett mötesprotokoll från Berlins Gau i oktober 1926 talar om att en upplösning av ”Berlins Gau verkar sannolik”. Man kan förstå om Goebbels tvekade. De inre motsättningarna ledde till slagsmål och misshandel mellan ledande medlemmar inom Berlindistriktet.

Vi vet dock inte vad som är ärligt menat tvivel och vad som är piruetter för att tvinga fram ytterligare smicker från omgivningen. Alltnog, senast i mitten av oktober tycks han ha beslutat sig för att ta sig an uppgiften att leda Berlins Gau.

Nu hade Joseph Goebbels karriär äntligen tagit rejäl fart. Framför honom väntade en svår, för att inte säga omöjlig uppgift, men här fanns också möjliga öppningar för framtiden som han aldrig hade kunnat få om han stannat kvar i Rhenlandet. Efter en sista oktobervecka fylld av resor och tal noterade Goebbels i sin dagbok den 30 oktober 1926 att han fått ett brev från Hitler (rimligen om utnämningen till gauleiter): ”Berlin ist perfekt. Hurra! Nun geht’s in einer Woche in die Reichshaupstadt. Adieu Elberfeld.” (”Berlin är perfekt. Hurra! Inom en vecka åker jag till rikshuvudstaden. Adjö Elberfeld.”) Men så greps han, i samma dagboksanteckning, av ruelse, och dagboken svänger på ett typiskt goebbelskt sätt direkt från dur till moll. Han måste lämna sin älskade Else, som dessutom inte hade givit något livstecken från sig. Sannolikt existerade deras relation nu bara i Goebbels fantasi, men det hindrade honom inte att den 30 oktober 1926 avsluta dagboken närmast i teatralisk förtvivlan: ”Das Leben ist so grau!” (”Livet är så grått!”)