11. Gauleiter i Berlin
1926–1927
När Joseph Goebbels den 7 november 1926 steg av tåget på Anhalter Bahnhof i Berlin så var det nästan på dagen åtta år sedan det första världskriget hade slutat och Berlin hade kastats ut i revolutionärt kaos och våld, men också drygt sex år innan det nazistiska maktövertagandet.
Den stad som Goebbels anlände till i november 1926 hade börjat återhämta sig efter världskriget och från 1923 års ekonomiska och sociala kaos. På ytan var det en brusande metropol där fyra miljoner människor levde och verkade, på ytan med ett alltmer rikhaltigt kultur- och varuutbud, och strax därunder hårda sociala motsättningar. Här blandades modernistiskt experimentella teatrar med klassisk opera av bästa märke, några av landets bästa restauranger med klassiska kneippen, berlinarens motsvarighet till Londonbons pubar, eller ölserveringar i någon av stadens många parker. Ett särskilt kännetecken för Berlin var det enorma utbudet av biografer. Ännu så länge var den relativt nya filmen betydligt mera framgångsrik i kampen om berlinarnas fritid än olika idrottsarrangemang. Mitt inne i staden låg fortfarande, på 1800-talsmanér, stora industrier medan arméer av tjänstemän fyllde banker, försäkringsbolag och statliga ämbetsverk. Politiskt var Berlin en röd stad, i skarp kontrast till den omgivande landsbygden i Brandenburg. I huvudstaden var socialdemokraterna, SPD, det största och styrande partiet men kommunisterna i KPD hade en stark ställning. På den borgerliga sidan dominerade det katolska Zentrum och högernationalisterna i det tysknationella folkpartiet (DNVP). I den här staden var nazisterna i NSDAP påfallande svaga, nästan oavsett vilken måttstock man använde sig av.
Valen till Berlins stadsfullmäktige 1925 hade bekräftat valresultaten från 1921, nämligen att socialdemokraterna var stadens största parti, nu med 74 platser i rådhuset. Men kommunisterna gick starkt framåt 1925 och mer än fördubblade sina mandat till 43. De båda vänsterpartierna var dock bittra fiender; partisplittringen av det gamla socialdemokratiska partiet 1919 låg inte särskilt långt tillbaka i tiden. Politiska motsättningar och personlig bitterhet fanns med i en grad som omöjliggjorde alla former av organiserat samarbete, trots att de båda partierna tillsammans hade majoriteten i rådhuset. Självfallet var det avgörande hindret för samarbete den fundamentala politiska skillnaden mellan de två partierna. SPD stödde Weimarrepubliken och det nya demokratiska Tyskland. Till betydande del kan man säga att socialdemokraterna var lite av faddrar för den unga tyska demokrati som utvecklats 1918–19. Kommunisterna däremot var svurna fiender till den tyska demokratin enligt västerländskt snitt och kämpade öppet för proletariatets diktatur enligt den modell som partikamraterna i Sovjetunionen hade utvecklat under Lenin, och efter dennes död 1924 alltmer under Stalins brutala ledning. Dessutom visade de tyska kommunisterna, trots en del motsättningar inom partiet, en allt större lyhördhet för instruktioner även i interna tyska politiska frågor från den sovjetiska kommunistpartiledningen i Moskva.
De här fundamentala motsättningarna inom den politiska vänstern innebar att SPD såväl i Berlins stadsstyrelse som i den regionala församlingen, Preussens lantdag, sökte samarbete med borgerliga partier: det liberala tyska demokratiska partiet (DDP), det katolska Zentrum och det högerliberala Tyska folkpartiet (DVP). Däremot stod nationalisterna i DNVP i allmänhet utanför den här typen av samarbete över partigränserna.
I den parlamentariska Berlinpolitiken i rådhuset vid Alexanderplatz var det DNVP som utgjorde den politiska högern. Nazistpartiet nyetablerades så sent som den 17 februari 1925 och var ännu i november 1926 bara en av små, grundligt splittrade, partigrupperingar och fraktioner i vad man skulle kunna kalla völkisch-rörelsen. NSDAP hade bara några hundra medlemmar och en stor del av dessa kom från stadsdelen Spandau. Spandau avvek betydligt från andra, politiskt mera röda delar av Berlin. Redan i valen 1921 hade ett annat völkisch-parti, Deutsche Sozialistisches Bund (Tyska socialistiska förbundet, DSB) erövrat hela 11,9 procent av rösterna i Spandau. Notabelt är att DSB uppträdde med hakkorset, svastikan, som partisymbol. Därmed blev DSB Spandaus fjärde största parti, efter SPD, DNVP och KPD. Ännu i riksdagsvalen 1924 hade DSB haft betydande framgångar i Spandau, men sedan hade partiets stöd, liksom snart även partiet självt, vittrat bort.
På hösten 1926 var NSDAP, sin litenhet till trots, den största av de extrema nationalistgrupperna inom völkisch-lägret i Berlin. Här, vid sidan av industristaden Essen i Ruhr, hade bröderna Gregor och Otto Strasser sin politiska bas. Såväl den i juni 1926 frånträdande gauleitern Ernst Schlange som hans tillförordnade efterträdare Erich Schmiedicke var Strassermän. Men bröderna Strasser var inte oemotsagda inom Berlinpartiet. När man samlades den 25 augusti för att diskutera frågan om val av gauleiter så började Otto Strasser slåss handgripligen med Heinz Oskar Hauenstein, tidigare ledare för SA:s Schlageter-enhet. Berlins SA under ledning av Kurt Daluege, senare ökänd bland annat som chef för Berlins ordningspolis sedan nazisterna kommit till makten, förde fram Hauenstein som sin kandidat till ny gauleiter. Motsättningarna reducerade ytterligare partiets redan svaga position i Berlin.
I Berlin fanns förlagshuset Kampf (Kamp) som leddes av Otto Strasser tillsammans med Gregor Strasser, vilken nyligen av Hitler hade utsetts till riksorganisationsledare för NSDAP. Förlagshuset var dock en förlustbringande affär och deras olika tidningar sålde bara runt 8 000 exemplar, en synnerligen svag siffra i en stad med fyra miljoner människor. Störst av dessa nazistiska pressorgan var Der Nationale Sozialist (Nationalsocialisten), som utkom i stora delar av Tyskland under något av sju olika namn. I Berlin hette tidningen Berliner Abeiterzeitung (Berlins Arbetartidning). Namnet avspeglade bröderna Strassers hemmahörighet i den mera socialistiska delen av det nationalsocialistiska partiet. Inte minst Otto Strasser stod så långt till vänster att han av forskarna har betecknats som ”nationalbolsjevik” eller ”nationalkommunist”.
De politiska partierna förde oftast ut sin propaganda via de egna tidningarna som antingen såldes vid tidningsstånd eller av kringgående tidningsförsäljare. Det politiska våldet fanns strax under, och tidvis ovanför, ytan. Den tidningsförsäljare som försökte sälja sitt partis tidning i ”fel” stadsdel kunde lätt råka väldigt illa ut. Ett annat sätt att marknadsföra sin politik var genom affischering på någon av de otaliga, runda, reklampelare som Berlin var fullt av. Den politiska kampen i Weimarrepubliken var ofta hård, för att inte säga brutal, och många av de politiska partierna hade byggt upp egna, uniformerade styrkor. Så var det om möjligt i än högre grad i själva huvudstaden och i Berlin var det socialdemokraternas ”Reichsbanner Schwarz-Rot-Gold” och kommunisternas ”Rot Front” som dominerade på gatorna, i vissa stadsdelar i konkurrens med det DNVP närstående ”Stahlhelm”. Samtliga dessa partimiliser fylldes ännu till stor del av frontveteraner från världskriget. En viktig uppgift för dem var att skydda det egna partiets politiska möten, men också att bevaka affischpelare eller skydda tidningsutdelare. Det säger sig självt att det snabbt kunde hända att sådana ”skyddsuppgifter” övergick till rena angrepp på de politiska motståndarnas motsvarande aktiviteter. Särskilt mellan socialdemokrater och kommunister var stämningen ofta skarp. De nazistiska stormtrupperna i SA var, precis som partiet i övrigt, förhållandevis svaga i Berlin, men gatudrabbningar mellan uniformerade kommunister och nazister var ändå en ganska vanlig syn i Berlin. Jämfört med i andra nazistiska partidistrikt så hade SA en betydligt mera aktiv och framträdande roll inom Berlins Gau, inte minst för att den lokala partilinjen att erövra röster inom industriproletariatet ofelbart ledde till konfrontation med kommunisterna. På det viset blev även den nazistiska politiken i Berlin både aggressivare och våldsammare än i många andra städer i Tyskland.
Det var således en kluven partiorganisation som väntade på honom när Goebbels steg av tåget på Anhalter Bahnhof något söder om regeringskvarteren i Berlin Mitte. I och med att Goebbels hade slängt mycket av sitt ideologiska bagage överbord och anslutit sig till Hitler betraktades han nu i slutet av 1926 närmast som en förrädare av bröderna Strasser. Han hade svikit sina ideal och försvurit sig åt den reaktionära partiledningen i München, bara för att komma närmare makten, det var inte minst Otto Strassers bild av Goebbels. Samtidigt rådde det ingen tvekan om att partiorganisationen i Berlin befann sig i en högst allvarlig kris, något drastiskt måste göras för att vända utvecklingen.
Man kan därför ana sig till att det var med högst kluvna känslor just Otto Strasser mötte Goebbels när hans tåg kom in till Anhalter Bahnhof. De två begav sig sedan från järnvägsstationen längs Stresemann-Strasse och upp till partilokalen vid Potsdamerstrasse, en av Berlins mera nedgångna adresser som Goebbels snart betecknade som ”opiumhålan”.
Mötet med det näraliggande Potsdamer Platz gav Goebbels, som visserligen hade rest och besökt olika delar av Tyskland men ändå var uppväxt i det lilla Rheydt i Rhenlandet, en direkt inblick i vad en världsmetropol var. Potsdamer Platz var centrum i det Berlin som under 1920-talet kallades ”Europas New York”, och därmed kunde platsen med viss rätt göra Piccadilly Circus i London rangen stridig om titeln Europas centrum.
Luften var fylld av utsläpp från fabriker och bilar, medan människor i ständig rörelse trängdes på gatorna. Potsdamer Platz var, har det med rätta sagts, Berlins hjärta. Här strålade 25 spårvagnslinjer samman och här strömmade bilar, bussar och cyklar fram tillsammans med hästdragna kärror, de senare inte minst förda av ölutkörare från något av Berlins bryggerier. En trafikmätning 1928 visade att 2 753 fordon passerade platsen varje timme. Trafiken dirigerades av ett väldigt betongblock från vilket trafiksignaler sändes mot var och en av de fem gator som strålade samman här. Detta trafiktorn kunde ses på en kilometers håll längs de gator som löpte fram till Potsdamer Platz. Förutom närheten till Anhalter Bahnhof låg även Potsdamer Bahnhof direkt vid torget, och under torget anlände tunnelbana och pendeltåg till sina underjordiska stationer.
Som om detta inte vore nog flödade platsen över av reklam, på husfasaderna och på reklampelare. Den nyligen introducerade ljusreklamen lät hus och människor bada i ljus även nattetid. På reklampelarna gjorde de olika politiska partierna färggrann reklam för sina idéer, medan tidningsförsäljarna sålde någon av de många tidningar som slogs om läsarnas gunst.
Här blandades tjänstemän och besökare på väg till eller från de 25 regeringsbyggnader som låg i närheten, längs Leipzigstrasse och Wilhelmstrasse, med vanliga Berlinbor och besökare från Tyskland eller utlandet.
Vid Potsdamer Platz fanns det alla möjligheter för Berlinbesökaren att spendera pengar på allehanda nöjen, barer, kaféer som det kända Café Josty, särskilt berömt för sina pastejer, samt glassbarer, klubbar med amerikansk jazzmusik liksom självfallet en rad traditionella ölhallar och värdshus. På Alt-Bayern kom man in i ett etablissemang indelat i olika lokaler som inretts i romansk stil, gotisk stil, renässansstil eller barockstil där man kunde svepa krus med öl bryggt enligt de klassiska tyska renhetslagarna från 1516, gärna kompletterat med fläsklägg och surkål.
Den mest kända restaurangen vid Potsdamer Platz var Haus Vaterland, som ända fram till krigsutbrottet 1914 hade gått under namnet Piccadilly. Men det namnet uppfattades då som opatriotiskt, och vad var i det läget mera patriotiskt än just Haus Vaterland (Fosterlandshuset)? Här serverades kaviar, champagne och pistageglass medan man kunde låta ögonen vila på kabaréuppträdanden eller amerikanska jazzband.
Överallt längs de gator som fylldes av stressande eller långsamt flanerande människor i en till synes aldrig sinande ström fanns, sittande eller stående, tiggande eller bara varande, några av de tiotusentals krigsinvalider som med sin närvaro på Berlins gator utgjorde en ständig påminnelse om att världskriget hade slutat bara åtta år tidigare.
Goebbels och Strasser fortsatte förbi det sammelsurium av ljud, dofter och synintryck som Potsdamer Platz utgjorde och vidare norrut till Goebbels blivande bostad i ett hus nära Landwehrkanalen och Potsdamerbron. Här bodde Hans Steiger, redaktör för tidningen Berliner Lokalanzeiger och god vän till bröderna Strasser. I Steigers stora våning fick Goebbels hyra ett rum och även ha tillgång till andra delar av lägenheten. Hos Steigers mötte Goebbels en krets av partitrogna berlinare som hjälpte till att på olika sätt introducera honom i staden. Men samtidigt hjälpte dessa nya bekantskaper till att hålla ett öga på den nye gauleiterns göranden och låtanden och rapportera till bröderna Strasser vad han företog sig.
Hitler hade gett Goebbels särskilda befogenheter för att omstrukturera partiorganisationen i Berlin-Brandenburgs Gau, som således både omfattade själva staden och den omkringliggande landsbygden i Brandenburg, Goebbels behövde till exempel inte först få sina åtgärder godkända av partiets annars så mäktiga undersöknings- och medlingskommitté.
Goebbels hävdade själv att han direkt kastade sig in i den politiska kampen genom att hålla ett politiskt tal redan samma dag han anlände. I verkligheten höll han sitt första tal i Berlin två dagar senare. Det var inte bara en goebbelsk överdrift utan en ren osanning.
Istället gjorde han sitt första framträdande inför Berlinpartiet den 9 november, när man högtidlighöll minnet av kuppförsöket 1923. Otto Strasser blev rasande när Goebbels för det första anlände mycket sent till mötet och dessutom gjorde det i en extra lyxig taxi. Men Strassers förmananden om att ett sådant beteende var särskilt utmanande eftersom de väntande partimedlemmarna var fattiga människor hade ingen effekt på Goebbels. Han hävdade att det var just det som var den beräknade poängen med entrén för att göra intryck på medlemmarna.
Otto Strasser introducerade i alla fall Berlins nye gauleiter för mötet och sedan höll Goebbels ett tal i vilket han vädjade om enighet inom partiet. Han utfärdade också sina första direktiv till ledarna för alla lokalavdelningar inom Berlins Gau och förbjöd bland annat all vidare diskussion mellan de båda falangerna Strasser-Schmiedicke och Daluege-Hauenstein. Den som inte levde upp till detta hotades med uteslutning ur partiet. För den som hoppades eller fruktade att Goebbels, med sin bakgrund, skulle visa sig vara en Strasserman så visade denne snabbt att så inte var fallet. Han inte bara lät Kurt Daluege vara kvar som chef för Berlins SA utan dessutom utsåg han SAledaren till sin ställföreträdare. Besvikelsen och bitterheten i Strasserlägret över detta nya Goebbelssvek var tydliga. Men på det första medlemsmötet fick i alla fall Goebbels ett kraftigt stöd eftersom han så klart visade en vilja att lägga de gamla stridigheterna bakom sig och försöka se framåt.
För att skapa en inre kader av trogna partimedlemmar introducerade Goebbels en idé som han tidigare hade provat i Elberfeld och grundade den nationalsocialistiska frihetsföreningen. I den samlades 200–400 partimedlemmar som förband sig till månatliga donationer till partiet. På det viset skapade Goebbels en månadsinkomst på runt 1 500 mark, vilket gav honom ett visst rörelsekapital för kommande aktiviteter.
Den 16 november inrättade han en särskild talarskola, där blivande nazistiska propagandister fick en grundläggande skolning i den politiska retorikens konst, innan de sändes ut till gathörn och ölhallar för att propagera.
Joseph Goebbels mor Katharina, född Obenhausen
Fadern Fritz Goebbels.
Den unge Joseph omkring 1914.
Anka Stahlherm, hans stora kärlek, omkring 1920.
Partidagarna i Weimar den 3–4 juli 1926. I främre ledet Goebbels med den reslige, barhuvade Gregor Strasser till vänster och SA-ledaren Viktor Lutze till höger.
Möte med lokala nazistledare från Ruhrområdet i Hattingen den 26 november 1926. Goebbels främst i bildens mitt med Hitler i trenchcoat till vänster.
Partihögkvarteret Hedemannstrasse 10 i Berlin april 1928. Till vänster om Goebbels i profil syns SA-ledaren Walter Stennes (1895–1989).
Goebbels, stående i en öppen bil, talar till församlade nazister vid marknadsplatsen i Bernau utanför Berlin i mars 1928.
En valaffi sch från det bayerska folkpartiet i juli år 1932 hotar med “Den nordiska människan” Goebbels som ska hejdas med ”ett tydligt bayerskt svar”. Ordet “nordiska” anspelade dels på Joseph Goebbels ringa likhet med det nazistiska ras idealet, dels på att han kom från norra Tyskland, sett ur ett bayerskt perspektiv
Bröllopet mellan Joseph och Magda den 19 december 1931. Till höger Magdas son Harald Quandt, och bakom brudparet skymtar bröllopsvittnet Adolf Hitler (i hatt).
Magda och Joseph Goebbels på Akropolis i Aten, september 1936. Till höger om dem arkeologen Walther Wrede, från 1937 chef för det tyska arkeologiska institutet i Aten. I profil mellan Goebbels och Wrede skymtar SS-läkaren Karl Brandt.
Familjeidyll på Schwanenverder den 15 oktober 1937.
På arbetsrummet i propagandaministeriet på Wilhelmstrasse, augusti 1936.
Mottagning för artister i propagandaministeriet den 1 april 1933. Tvåa från vänster står statssekreteraren Karl Hanke medan danserskan och skådespelerskan Liane Haid (1895–2000) och skådespelerskan Renate Müller (1906–37) samtalar med Goebbels.
Goebbels analys var att all politisk aktivitet och propaganda i Berlin krävde ett mått av sensation för att få genomslag i den pulserande världsstaden. Ett första tillfälle kom när han lät genomföra en nazistisk marsch genom stadsdelen Neukölln, en del av Berlin där kommunisterna var starka. Resultatet av vad tidningen Spandauer Volksblatt i en rubrik kallade ”Hakkorset mot Röda stjärnan” blev en våldsam batalj, där stora skaror kommunister angrep tåget och nazister och kommunister drabbade samman med knytnävar och tillhyggen av olika slag, inklusive enstaka skjutvapen. Drabbningen skapade förvisso rubriker men blev ett blodigt bakslag för nazisterna. Goebbels var tvungen att inse att såväl partiet i allmänhet som SA i synnerhet var alldeles för svaga för att våga utmana kommunisterna och deras Rot Front på detta sätt. Istället fick han koncentrera sig på att stärka partiet inåt, innan det var dags för nya, sensationsskapande, aktiviteter på gatorna.
Goebbels uppvisade en närmast sjuklig aktivitet, det var som om han var rädd för att stanna upp och då tvingas se verkligheten i vitögat, att skåda hur svagt partiet var i den tyska huvudstaden. Så snart ekonomin så tillät lämnade man i början av år 1927 partilokalen på Potsdamer Strasse till förmån för en fyrarumslägenhet på andra våningen i ett hus på Lützowstrasse 44. Goebbels konstaterade stolt att det nya partihögkvarteret hade två telefonkontakter. Vídare bildade han en musikkår på 40–50 man och organiserade dessutom ett ”undsättningsfordon”, genom vilket en rörlig aktionsstyrka kunde sändas till krishärdar som möten eller gatuslagsmål som man höll på att förlora kontrollen över.
All denna aktivitet kontrasterade på ett närmast övertydligt sätt mot den tidigare lokala partiledningen, som mest hade fått lägga sin energi på inre strider. Genom den intensiva aktiviteten lyckades Goebbels få stämningen att vända i partiorganisationen. En av dem som har vittnat om hur denna omsvängning upplevdes från insidan var en 19 år ung SA-man som nyligen hade anslutit sig till nazisterna efter att tidigare ha varit verksam i extremnationalistiska grupperingar som Bismarck- och Vikinggrupperna. Hans namn var Horst Wessel.
Horst Wessel gillade vad Goebbels sade och hur det sades. För Wessel, liksom för de flesta SA-män, var gauleiterns betoning av socialismen viktig, och dessutom gjordes det med en predikants inlevelse. Horst Wessel skrev beundrande: ”De oratoriska gåvorna och organisationstalangen hos denne man var unika. Det fanns ingenting som inte han kunde klara av. Partikamraterna trängdes i stor tillgivenhet kring honom. SA kunde ha låtit sig bli skuret i bitar för honom. Goebbels – han var precis som Hitler själv. Goebbels – han var vår Goebbels.”
Även SA nåddes av Goebbels organisationsiver. Den tidigare SA-strukturen som var en återspegling av partiets organisation skrotades och istället delades SA in i tre regementen eller Standarten. Standarte I verkade i Berlin, Standarte II i Berlins förorter och Standarte III i Brandenburg. Den i särklass viktigaste SA-enheten var Standarte I som i början av 1927 bestod av 280 man, vilka nu delades in i 20 divisioner med runt 14 man i varje.
Nya försök att ta gatorna i besittning resulterade i sammandrabbningar med kommunisterna i stadsdelen Spandau och med polisen i staden Cottbus, dock utan att Goebbels fick den eftersträvade uppmärksamheten i tidningarna. Därför bestämde sig Goebbels för att utmana Rot Front-styrkorna på deras hemmaplan. Möjligheten till uppmärksamhet och propaganda var viktigare än en kylig kalkyl av de ömsesidiga styrkeförhållandena.
Berlins många affischpelare började fyllas med blodröda affischer som annonserade att Goebbels skulle hålla tal i Pharus Halle på Müllerstrasse, en samlingslokal som kommunisterna brukade använda, mitt inne i den röda stadsdelen Wedding. Redan Hitler hade i Mein Kampf förespråkat att man för att uppnå bästa effekt skulle använda sig av röda affischer, dels för att de syntes och drog uppmärksamheten till sig, dels för att färgen i sig provocerade vänstern att störa nazisternas möten och därmed ge partiet den uppmärksamhet man fäste så stor vikt vid.
Den 11 februari 1927 ägde mötet rum i Pharus Halle och Goebbels talade över ämnet ”Den borgerliga klasstatens kollaps”, onekligen ett ämne som valts för att om möjligt attrahera kommunistsympatisörer. Det gick precis som Goebbels hade förutspått. Våldsamma slagsmål bröt ut mellan kommunister och nazister inne i den överfulla hallen, men till slut tvingades tillskyndande polis skydda och evakuera de, för en gångs skull, numerärt underlägsna kommunisterna. Goebbels kunde belåtet konstatera att ”slaget om Pharus Halle” väckte stor uppståndelse inte minst i borgerliga tidningar och under något dygn var nazisterna och deras nye gauleiter på många berlinares läppar. Men snart tog mediebruset andra vägar och NSDAP var åter lika nonchalerat av omvärlden som deras litenhet motiverade.
Den 19 mars anordnade Goebbels den andra Mark Brandenburg-dagen till åminnelse av SA:s grundande. I Trebbin några mil utanför Berlin firades dagen innan Goebbels och Daluege åkte bil tillbaka till Berlin, medan SA-männen och andra partiaktivister tog tåget. På samma tåg, visade det sig, fanns det ett skalmejband ur kommunisternas Rot Front tillsammans med Paul Hoffman, en kommunistisk ledamot för Jüterbog i den preussiska lantdagen. När tåget gled in på stationen Lichterfelde Ost i Berlin stormade SA-männen vagnen med kommunisterna och misshandlade dem svårt. Goebbels mötte upp på stationen och ledde sina ”segerrika” SA-män i en marsch in mot Berlins centrum. Kvar i det sönderslagna tåget fanns sex allvarligt skadade kommunister och tio med lättare skador.
Men våldet upphörde inte med det. En polisrapport talade om att Goebbels hetsade sina anhängare med ”provocerande tal” och resultatet uteblev inte. I det mera välbärgade västra Berlin nära Kaiser Wilhelm Gedächtniskirche och Kurfürstendamm angrep SA-mobben fotgängare som man bedömde vara judar och misshandlade dem med både knytnävar och påkar. Det som utspelades i västra Berlin den 19 mars 1927 har av forskare betecknats som ”de första pogromerna” i Berlin under Weimarrepubliken. Hela tillställningen avslutades med att Goebbels höll tal på Wittenbergplatz.
Dagen efter var tidningarna fyllda av reportage om våldsutbrotten och fördömandena var många. Men samtidigt kunde den del av Berlinpolisen som sysslade med att övervaka politiska extremister konstatera att NSDAP under mars månad fick 400 nya medlemmar i staden och därmed växte partiets lokalavdelning till ungefär 3 000 medlemmar.
Berlin var inte den enda europeiska storstaden som skakades av gatuvåld; under 1920- och 1930-talen drabbade politiska motståndare samman i gatustrider bland annat i franska, spanska och österrikiska storstäder. Men de hårda politiska motsättningarna i Tyskland tillspetsades av nederlaget 1918 och det faktum att de flesta stora politiska partier organiserade egna uniformerade miliser. Bara i Spanien som 1936–39 hemsöktes av ett blodigt inbördeskrig var gatuvåldet värre än i Weimarrepublikens Tyskland.
Nu inleddes Berlinpolisens uppvaktning av Goebbels. Redan i januari 1927 hade han åtalats för att ha hyllat de män som mördade utrikesministern Walther Rathenau 1922, men åtalet lades ner. Nu i mars kallades han till förhör med anledning av händelserna den 19 mars. Polisen signalerade därmed att den hade ögonen på honom och den politiska polisens detektiver var nu om möjligt alltid närvarande vid nazisternas och kommunisternas möten.
Denna polisövervakning är något som forskarna så här långt i efterhand kan vara tacksamma för, eftersom polisernas rapporter ger en utomståendes version av mötenas förlopp. Om de inte fanns skulle vi ofta bara vara hänvisade till Goebbels egna, alltför ofta närmast löjligt överdrivna dagboksanteckningar.
Vid ett möte i mars häcklades Goebbels av en närvarande präst, Friedrich Stucke, som hånade Goebbels efter några grova antisemitiska utfall: ”Ja, ja, du är den perfekte germanske ungdomen själv!” Den pilen tog rätt i den mest ömtåliga delen av Goebbels inre; hans ständiga komplex för sitt handikapp och sin litenhet. Han blev alldeles stum och visste inte hur han skulle svara. Men istället angreps Stucke av rasande nazister som misshandlade honom svårt innan han lyckade ta sig ut ur hallen.
Dagen efter var Berlintidningarna fyllda av upprörda skriverier om den råa misshandeln av Friedrich Stucke. Den preussiska regeringen reagerade nu och den socialdemokratiske inrikesministern Albert Grzesinski förklarade att nazisterna med sitt våld ställde sig utanför lagen och att de skulle behandlas därefter. Den 5 maj 1927 förklarade Berlins polischef Karl Zörgiebel att NSDAP:s Berlin-Brandenburg-Gau var upplöst i enlighet med artikel 124 i republikens författning. Upplösningsordern gällde alla partiets lokalorganisationer, såväl SA som SS, den nationalsocialistiska frihetsligan, det nationalsocialistiska studentförbundet i Berlin och det som kallades den tyska arbetarklassungdomen i Berlin (det skulle senare omvandlas till partiets ungdomsrörelse Hitler-Jugend).
Bröderna Strasser hade redan angripit Goebbels vid flera tillfällen i sin Berliner Arbeiterzeitung och nu inspirerade de partifunktionären Erich Koch, Goebbels gamle bekant från Elberfeld, att gå till generalangrepp i samma tidning. Koch riktade ett grovt politiskt och personligt angrepp mot Goebbels. Enligt Koch kunde den helt hållningslöse Goebbels jämföras med den ökände franske politikern Talleyrand som under åren mellan den franska revolutionen 1789 och fredskongressen i Wien 1814 ständigt bytte åsikt allt eftersom maktförhållandena ändrades. Koch missade inte heller att framhålla att även Talleyrand hade en klumpfot. Koch menade också att Goebbels ”motbjudande fulhet” måste bero på ”rasblandning”.
Goebbels vädjade till Hitler om stöd och utlovades också detta. Denne talade med Kaufmann, Kochs överordnade. Dessutom skrev Hitler en artikel i partiets huvudtidning Völkische Beobachter i vilken han hävdade att anklagelserna mot Goebbels var påhittade av ”judiska journalister”. Budskapet gick fram, Goebbels hade den högsta partiledningens öra. Koch hävdade på hedersord att han inte hade skrivit artikeln. Bröderna Strasser hade lidit nederlag och nu gick Goebbels till motangrepp.
Han ordnade ett partimöte som skulle genomföra en förtroendeomröstning om hans ställning, för säkerhets skull dock utan att bröderna Strasser hade fått någon kallelse. Vid mötet som hölls den 10 juni 1927 försäkrade Goebbels, med en viss glidning på sanningen, att hans klumpfot var resultatet av en olycka och inte genetiskt orsakad. En av hans trognaste anhängare, Hans Schweitzer, som under signaturen ”Mjölnir” var en av partiets skickligaste karikatyr- och propagandatecknare, menade att Otto Strasser ”måste ha judiskt blod i sina ådror”. De ”bevis” som anfördes var Strassers röda hår, han krokiga näsa och fläskiga ansikte. Det är svårt att tänka sig en lägre nivå på den interna politiska debatten i partiets Berlinavdelning.
Nu började Goebbels förbereda en aktiv kamp mot bröderna Strasser. För att kunna börja utmanövrera dem måste han få en egen pressröst i Berlin, fristående från Strassers Berliner Arbeiterzeitung. Problemet var att den tidningen var ett, med tanke på sin lilla upplaga, effektivt organ för nazisterna i huvudstaden. En splittring av partiets magra ekonomiska resurser på flera pressröster vore inte rationellt. Men Goebbels såg det hela ur ett personligt maktperspektiv, och utifrån den synvinkeln var det definitivt rationellt med en egen röst i mediefloden.
Hitler accepterade Goebbels idé och därigenom kunde NSDAP:s förlag Eher i München gå in och stötta projektet. Den 1 juli 1927 skrek röda affischer på reklampelarna ut orden Der Angriff (Angreppet) och sedan följde nya affischeringsomgångar för att ytterligare stegra intresset innan det första numret av den nya nazistiska veckotidningen Der Angriff började säljas den 4 juli.
Men det var en besviken Goebbels som bläddrade igenom sin tidning. Han insåg att den var alldeles för tunn, oprofessionell och publicistiskt ointressant. Men sakta började ändå tidningen etablera sig, delvis genom brutala metoder. Goebbels såg noga till att all viktig partiinformation om möten med mera bara fick tryckas i hans tidning och inte i Strassers, samtidigt som han sände ut SA-män som angrep tidningsförsäljande pojkar som saluförde Berliner Arbeiterzeitung. Sensommaren 1927 ägnade sig Berlins nazister alltmer och allt intensivare åt sitt mediala inbördeskrig. Goebbels ord från november 1926 om vikten av enighet inom partiet var glömda, inte minst av honom själv, för nu gällde det hans egen högst personliga makt. Resultatet blev att Berliner Arbeiterzeitungs upplaga stagnerade medan Der Angriff sakta kom upp till ungefär 2 000 sålda nummer per vecka. Goebbels hävdade att hans tidning gick runt ekonomiskt efter bara tre månader, vilket rimligen var en ganska rejäl förvrängning av sanningen.
Kännetecknande för Der Angriff var den aggressiva tonen, det råa och direkta språket och frånvaron av djupare analys, allt representativt för Goebbels propagandateknik. De ledare han själv skrev innehöll inga djupare resonemang, tvärtom framhöll han själv att det gällde att vinna nya själar med ”enkla, övertygande argument”, något han ansåg sig ha lärt sig av ”marxistiska” tidningar. Kärnan i tidningens budskap var inte bara kritik av Weimarrepubliken utan en tydlig strävan att den demokratiska republiken skulle förstöras. Samtidigt lyftes judarna fram som den stora fienden: de låg bakom Tysklands förlust i världskriget, det var deras fel att Tyskland nu höll på att slitas sönder i kamp mellan höger och vänster och det var judarna som låg bakom Weimarrepubliken i akt och mening att förstöra Tyskland, dess moral och styrka. Sådan var kärnan i Goebbels politiska budskap som det vecka efter vecka trummades ut i Der Angriff.
En person blev i Goebbels värld själva sinnebilden för denna judiska sammansvärjning mot Tyskland, nämligen Bernhard Weiss, från mars 1927 biträdande polischef i Berlin. Från polishögkvarteret vid Alexanderplatz försökte Weiss med hjälp av sina polisstyrkor bekämpa demokratins fiender och det politiska våldet på gatorna. Bernhard Weiss var dessutom den förste icke konverterade jude som hade nått en så hög position i ett viktigt ministerium, i detta fall inrikesministeriet. Allt detta gjorde Goebbels till hans svurne fiende.
Bernhard Weiss tillhörde en framstående judisk Berlinfamilj och hade för sin fronttjänst under världskriget belönats med järnkorset av första klass, en mycket hög utmärkelse. Politiskt tillhörde han det liberala tyskdemokratiska partiet, DDP. Men detta spelade ingen roll för Goebbels, nu skyddes inga medel för att angripa polischefen Weiss.
Bernhard Weiss beskylldes för att vara marxist och han karikerades i teckning efter teckning där hans kraftiga hornbågade glasögon och mörka hår överdrevs över det extremas gräns. Den 15 augusti 1927 introducerade Goebbels ett öknamn på Weiss: ”Isidor”. Därmed anknöt han till en gammal tradition bland extremistiska tyska antisemiter, nämligen att genom att använda judiskt klingande personnamn som förolämpningar skända hela folkgruppen. I Weimarrepubliken fanns det en stor läsekrets som snabbt förstod det underliggande budskapet med att använda ett sådant namn.
Nu inleddes en synnerligen grov mobbningskampanj där Weiss – under beteckningen ”Isidor” – skändades i ord och bild i varje nummer av Der Angriff. I förföljelsen av Bernhard Weiss visade Goebbels upp sin mest hänsynslösa sida, och det handlade inte om en enstaka förlöpning, tvärtom fortsatte personangreppen vecka efter vecka, och inga lögner eller tillvitelser var för grova eller för felaktiga för att kunna nyttjas. Tvärtom blev det bara värre och värre. Goebbels kallade själv sin tidning för ett ”Anti-Isidorkampanjorgan”. När kampanjen hade hållit på några månader så samlade Goebbels ett antal av sina värsta artiklar och lät 1928 trycka dem i boken Boken om Isidor, under 1929 följd av Den nya boken om Isidor.
Goebbels motiverade hetskampanjen utan slut och utan måtta med att ”Isidor är inte en individ”, utan ”Isidor” var själva symbolen för nederlaget 1918 och den förhatliga demokratin.
Man kan undra hur Bernhard Weiss stod ut, även om han förvisso hade stöd av både polisledningen, de demokratiska partierna och Berlins press. Det var snarast så att Goebbels i sitt alltmer frenetiska hat mot polischefen inte förstod att han stötte bort alltfler människor genom den cyniska förföljelsen av en enskild människa.
Men Bernhard Weiss slog tillbaka och under hösten 1927 intensifierade han de rättsliga ingripandena mot nazister i allmänhet och SA-män i synnerhet. Det gick knappt en dag utan att SA-män ställdes inför rätta för olika brott eller förseelser, alltmedan det formellt förbjudna nazistpartiet försökte undgå lagen genom att omorganisera sig i olika kamouflerade former. Så förvandlades olika SA-enheter till bland annat bowling- och simklubbar.
I augusti 1927 vandrade 50 SA-män till fots från Berlin till nazisternas partidagar i Nürnberg, där ytterligare 400 SA-män från huvudstaden anslöt. När de 450 SA-männen återvände till Berlin greps de alla på Weiss order och fördes i öppna lastbilar till rådhuset vid Alexanderplatz där de hölls över natten, anklagade för att tillhöra en förbjuden organisation. SA-männen släpptes, och Goebbels var närmast belåten med uppmärksamheten, men samtidigt var Bernhard Weiss i än högre grad fienden nummer ett.
Goebbels hade också andra strängar på sin lyra. Han bearbetade nu sitt drama Michael Voorman, som äntligen trycktes av det nazistiska Eher förlag, samtidigt som han fullbordade sitt drama Vandraren. I det dramat var ”troheten” den röda tråden. För att få ut sitt budskap hyrde Goebbels arbetslösa skådespelare som satte upp dramat på Wallnerteatern, där han skapade en nazistisk experimentteater, som även spelade pjäser utanför Berlin. Premiären på Vandraren den 6 november 1927 fick, inte helt förvånande, en lysande recension i Der Angriff. Läsaren fick veta att pjäsen gav ”nya kulturella impulser ur ett ungdomligt perspektiv”.
I oktober inrättade Goebbels en politisk skola, som skulle se till att partiet höll samman ideologiskt. Han hävdade i samband med detta att ”politik är studiet av fakta”, ett ganska ovanligt yttrande för att komma från Goebbels. Den nya politiska skolan kom igång lagom till att förbudet mot nazistpartiet i Berlin hävdes den 29 oktober. Redan den 8 november höll Goebbels ett offentligt tal och i Der Angriff intensifierades personangreppen mot polischefen Bernhard Weiss. Polisen svarade med en noggrann läsning av tidningen och redan den 7 december stämde Weiss Goebbels för personlig förolämpning. Goebbels försökte försvara sig med att han inte ens visste vad tidningen skulle innehålla innan numret var tryckt. Inte heller visste han vem som hade skrivit artikeln eller vem som ritat en vulgär karikatyr av Weiss.
Detta var det första steget i en lång rad av rättsliga tvister mellan de båda. Det innebar en alltmer inflammerad situation mellan nazisterna och polisen i Berlin, samtidigt som den politiska temperaturen i huvudstaden steg. Det nya året, 1928, stundade nämligen riksdagsval.