12. Gauleiter och riksdagsman

1928–1929

Goebbels främlingskap inför storstaden Berlin fanns ännu kvar. I januari 1928 beskrev han i Der Angriff de, för honom, motbjudande kvarteren kring Gedächtniskirche och Kurfürstendamm, med välklädda människor, lyxbutiker, kaféer och biografer. Här talades många språk och här levde gatorna även nattetid, badande i neonljus. Goebbels konstaterade: ”Det tyska folket är främmande och överflödigt här […] Detta är inte det sanna Berlin. Det är någon annanstans, väntande, hoppfullt kämpande. Det börjar känna igen de Judas som säljer vårt folk för trettio silverpenningar. ”

Myndigheterna visade allt tydligare att det fanns gränser för vad Goebbels och slagskämparna i SA kunde ta sig till. Den 28 februari 1928 fick han inställa sig i en domstol, anklagad för att ha uppviglat till det våld som vid mötet i maj 1927 hade utövats mot Friedrich Stucke. Sin vana trogen hade Goebbels agerat indirekt och i en artikel i Nationalsocialistiska brev utförligt beskrivit hur man skulle hantera häcklare. SA-männen som misshandlade Stucke hade följt Goebbels instruktioner in i minsta detalj och därmed fann domstolen honom indirekt ansvarig för misshandeln. Han dömdes till sex veckors fängelse, men hans advokat överklagade och domen omvandlades till 600 mark i böter. Goebbels skrev i sin dagbok, utan insikt om vad han de facto hade gjort, att domstolen innehöll ”en jude, Löwenstein. Annars hade vi förmodligen blivit frikända”. Fylld av förakt konstaterade han att ”jag kommer inte att betala en pfennig”.

Den 13 april återetablerades partiet formellt i Berlin och nu återstod bara fem veckor till valdagen den 20 maj. För Goebbels innebar detta ett intensivt resande till alla delar av Tyskland, alltmedan han höll tal efter tal. Valkampanjen kulminerade den 14 maj med sex tal i München på en och samma dag.

Som NSDAP:s propagandachef såg och lärde sig Goebbels av motståndarna. Socialdemokraterna i SPD började använda sig av modern propagandautrustning i form av högtalarbilar och grammofoninspelningar med ljud som synkroniserades med filmsnuttar. Det här var fortfarande före ljudfilmens genombrott. Allt detta övertogs av Goebbels som också började använda sig av fonograminspelningar av slagord mot bakgrund av marscher och militära sånger. Nu började också den moderna tekniken i form av högtalare komma alltmer och underlättade självfallet betydligt för de politiska talarna.

Problemet för nazisterna var deras begränsade resurser, så allt det nya som Goebbels ville införa kunde bara prövas på i ytterst begränsad omfattning. Istället satsade han i Berlin väl så mycket kraft på att fysiskt angripa de politiska motståndarnas möten och störa den demokratiska valkampanjen som på att föra fram det egna budskapet.

Vid sidan av allt detta skrev han också en stor mängd tidningsledare och andra artiklar. Men som vanligt visade sig Goebbels vara sin egen värsta fiende. Han hade inte kontroll över sina egna uttalanden och anhängarnas våldsamma metoder. Den 17 april 1928 delgavs han två stämningar för att ha förolämpat biträdande polismästaren Weiss och de skulle snart följas av ytterligare fyra stämningar. Goebbels försökte, med hänvisning till den pågående valkampanjen, i det längsta undvika att infinna sig till domstolsförhandlingar. Den 28 april behandlades boken om ”Isidor” i rätten, och Goebbels advokater försökte hävda att ”Isidor” var en symbol för ”judifieringen av ledande poster i Preussen” och inte alls skulle uppfattas som ett angrepp på polismästarens person.

Den intensiva valkampanjen misslyckades dock skändligt. När rösterna räknades stannade nazisternas sammanlagda röstetal i Tyskland på 2,6 procent, en tillbakagång med 0,4 procentenheter eller 100 000 röster. Antalet nazistiska riksdagsledamöter sjönk från 14 år 1924 till 12 stycken 1928. Sin vana trogen försökte Goebbels förvandla verkligheten i sin dagbok och talade där om ”en fin framgång”, men han lät också undslippa sig att han drabbats av en ”depression”. Det senare var inte så konstigt; i hans eget Gau, Berlin, hade partiet bara nått 1,5 procent av rösterna. Det kunde bara delvis bortförklaras med myndigheternas partiförbud. I huvudstaden ledde Goebbels en liten extrem politisk sekt som bara kunde få uppmärksamhet genom att utöva våld på gator och torg, det var den bistra sanningen. Redan i juni angreps han öppet av sina gamla meningsmotståndare bröderna Strasser för detta misslyckande.

Men en viktig tröst fann han i de annars så bedrövliga valresultaten. Joseph Goebbels var en av de tolv nazister som tog plats i riksdagshuset i Berlin. När han den 13 juni 1928 stegade uppför riksdagshusets trappor för att delta i den nya riksdagens högtidliga öppnande omgavs Goebbels i den nazistiska riksdagsgruppen av en rad veteraner från 1923 års kupp: gruppledaren Wilhelm Frick och ledamöterna Gottfried Feder, Gregor Strasser, Hermann Göring och frikårsledaren Franz von Epp.

Den 10 juli höll Goebbels sitt premiäranförande inför riksdagen och han inledde det som om han hade varit på en ölhall fylld av skrålande SA-män: ”När man för första gången deltar som nyanländ i denna demokratiska svindel så får det ens huvud att snurra”. Detta renderade honom omedelbart en formell tillsägelse från riksdagens vicepresident Thomas Esser och högljudda protester från de demokratiska partiernas bänkar.

Goebbels valde att inte hålla ett nytt tal på nästan ett helt år och i Der Angriff öste han ut sitt förakt för riksdagen som symbol för den demokratiska Weimarrepubliken. Men han var inte sämre än att han kunde utnyttja de förmåner som det demokratiska systemet gav honom: en månadslön på 750 mark och fria tågresor i Tyskland, det senare synnerligen välkommet för den snart sagt ständigt kringresande politiske talaren Goebbels. Men kanske viktigast av allt var att han som riksdagsman fick juridisk immunitet, vilket han genast utnyttjade till förnyade hänsynslösa angrepp mot judar och politiska motståndare i allmänhet och polischefen Weiss i synnerhet.

En inre kris var nu under uppsegling i Berlinpartiet. Det började ganska okontroversiellt med att Hitler befallde att Gau-organisationen skulle omstruktureras så att den överensstämde med valdistrikten till riksdagen. Det innebar att Brandenburg avskildes från Berlin och bildade ett eget Gau, satt under ledning av den Strassertrogne Emil Holz. Det var dock ett mindre problem för Goebbels, nu gauleiter för Stor-Berlin. Han hade betydligt mera näraliggande bekymmer.

Berlins oroliga SA-styrkor stod under ledning av Walter Stennes, en hårdför man som varit officer under världskriget och sedan frikårsledare. Medan Franz von Pfeffer på Hitlers uppdrag börjde omorganisera SA i hela riket så vägrade Berlins SA att lydigt följa instruktionerna från München. Dessutom krävde Stennes att SA skulle göras formellt självständigt från de politiska ledarna i partiet. Goebbels återvände i all hast från en tids ledighet i de bayerska alperna och lyckades med direkt stöd av Hitler lugna ned situationen. Goebbels och Stennes kom överens om att lojalt arbeta tillsammans i framtiden och kompromissen kröntes med ett tal av Hitler inför SA-män i Friedrichshainhallen i Berlin. Men det var en kompromiss på ytan, under den jäste det fortfarande bland SA-grupperna.

Nu började ett intensivt organisationsarbete på alla nivåer. På sensommaren 1928 inledde den nya organisationsledaren för Stor-Berlins Gau, Reinhold Muchow, en total omläggning med det kommunistiska KPD som förebild. NSDAP byggdes nu upp med ett cellsystem, med gatuceller i botten och sedan sektioner, distrikt och regioner ända upp till Gau-ledningen. Också med kommunistisk förebild bildade man fabriksceller på viktiga arbetsplatser och den 30 juni inrättades ett särskilt sekretariat för arbetarärenden på Gau-högkvarteret. Det var nu tydligt att Goebbels och hans närmaste rådgivare siktade in sig på att slåss med KPD om deras väljare, inte att erövra nationalistiska borgerliga väljare.

Utåt märktes nazisterna genom den tredje Mark Brandenburg-dagen som firades den 2 november med möten i Bockbryggeriet och Kriegervereinshaus, innan man marscherade ut till firanden i Teltow. Dagen avslutades med att SA marscherade tillbaka in i Berlin, sjungande ”Först när judarna blöder så ska vi bli fria”. Gatorna kantades av nyfikna, varav många öppet visade sin avsky, medan andra tog emot nazisterna med entusiasm.

Dagen avslutades med det första nazistiska stormötet i Sportpalatset med Goebbels, riksdagsmannen Ernst von Reventlow och Ostmarks gauleiter Richard Paul Wilhelm Kube som talare. Goebbels berömde sig själv för att ha varit i ”den bästa form”. Men utanför på gatorna härskade våldet och våldsamma slagsmål rasade mellan nazister och kommunister. Minst 23 nazister skadades varav tre stycken svårt.

I sitt tal lovade Goebbels att nazisterna skulle bygga ett nytt Tyskland på den existerande republikens ruiner, innan mötesdeltagare rusade ut och sammandrabbningarna på gatorna tog fart igen. Närvarande polisdetektiver anklagade Goebbels för att ha brutit mot bestämmelserna om skydd av republiken, men han klarade sig undan åtal sedan riksdagen den 4 februari 1929 hade röstat emot att häva hans parlamentariska immunitet.

Trots, eller kanske på grund av, det alltmer tumultartade politiska spelet kring nazisterna så lyckades man inte få upp upplagan för Der Angriff till mer än 7 500 exemplar i veckan. Det hjälpte inte att Hitler under hösten 1928 for två gånger till Berlin för att hålla tal och stödja det lokala partiet under Goebbels.

Medan Goebbels fortsatte sin politik att bokstavligen slåss om de kommunistiska väljarna hände saker på riksplanet. I oktober 1928 fick det tysknationella partiet DNVP en ny ordförande i press- och filmmagnaten Alfred Hugenberg och Hitler flirtade snart friskt med de tysknationella och deras nära anhängare bland frontveteranerna i Stahlhelmmilisen. På våren 1929 etablerades ett visst samarbete mellan tysknationella och nazister i den ”völkisch” rikskommitté som grundats av NSDAP som paraply för alla nationalistiska grupperingar, i och utanför partiet.

Den nya politiken tycktes ge utbyte, inte minst allt eftersom den ekonomiska krisen åter började slå mot de tyska väljarna. I maj 1929 hölls val till lantdagen i Sachsen och nazisterna ökade sitt röstetal. I staden Coburg vann man faktiskt egen majoritet i stadsstyrelsen, den första som NSDAP erövrade i hela Tyskland.

Men Goebbels tog skarpt avstånd från denna politik. I sin dagbok fördömde han allt samarbete med de ”ärkereaktionära” i DNVP och Stahlhelm, ett samarbete som han skyllde på att partiet hade alltför många ”filistéer” i högkvarteret i München. Han skyllde mest på Hitlers rådgivare men var uppenbarligen inte säker på var han hade den annars så beundrade ledaren: ”Ibland har jag mina tvivel om Hitler”. Som vanligt slutade det med att de två träffades och Goebbels helt bländades av Hitlers övertalningsförmåga och smicker. Efter ett möte mellan dem i Berlin i juli 1929 förklarade Goebbels att han älskade Hitler ”mer än någon annan människa”.

För Hitler var en radikal men ändå kontrollerad Goebbels utmärkt för att locka vänsterväljare samtidigt som Franz von Epp fick odla kontakterna med de tysknationella. Hitler lyckades också övertyga Goebbels om att alla eventuella allianser med de tysknationella var av helt taktisk art och nazisterna när läget var det rätta skulle kasta dem överbord och själva ta makten.

I Berlin kom det till nya konfrontationer med kommunisterna, som annars på Stalins direkta order skulle bekämpa Weimarrepubliken och det socialdemokratiska SPD. Den 1 maj 1929 drabbade kommunister och polis samman i Berlin och skott växlades mellan de båda sidorna innan helvetet bröt löst. Striderna rasade in på morgonen den 2 maj och lämnade efter sig 33 döda och 198 skadade civila, medan 47 poliser skadats och 1 228 personer hade gripits av polisen. Den kommunistiska Rote Front-milisen förbjöds i Preussen och fick verka underjordiskt. Goebbels tog tillfället i akt att agitera mot KPD:s meningslösa våld i kontrast mot hans eget SA:s mera förnuftiga agerande. En oberoende iakttagare torde ha haft svårt att se den skillnad som Goebbels såg, men han tycks i alla fall ha lyckats rekrytera en del kommunistiska milismän till sitt nazistiska SA.

Den 22 september 1929 höll Goebbels ett tal där han angrep ”den judiskbolsjevikiska världspesten” i allmänhet och i synnerhet dess ”konspiration” i form av Youngplanen. Då höll det på att gå riktigt illa när han befann sig nära Görlitz-stationen i den röda stadsdelen Neukölln. Goebbels och hans följeslagare angreps och gatuslagsmål bröt ut med honom själv för en gångs skull mitt inne i bataljen. Hans egen skildring av händelseförloppets dramatik får man ta med åtskilliga nypor salt, men han lyckades i alla fall hoppa in i sin bil och bli ivägkörd från det farliga grannskapet.

Den 3 oktober avled utrikesministern Gustav Stresemann i en hjärtattack. Stresemann hade varit en av Goebbels främsta och mest avskydda måltavlor som symbol för en tysk avspänningspolitik visavi landets gamla motståndare från kriget. Redan den 10 september hade Goebbels skrivit i Der Angriff att ”Stresemanns levnadsdagar är räknade”, och när den hatade motståndaren var borta konstaterade Goebbels att en sten hade flyttats bort från vägen till ”tysk frihet”.

Betydligt viktigare var kraschen på Wall Street den ”svarta fredagen” 25 oktober, men det var få som insåg detta i Berlin den dagen. Snart skulle dock den stora depressionen sända sina chockvågor över världen och inte minst till den tyska huvudstaden, men det återstod ännu några månader innan detta skedde.

Målet för nazisternas angrepp var nu Youngplanen, som hade förhandlats fram för att reglera de tyska skadeståndsbetalningarna från Versaillesfreden. Tysknationella och nazister misslyckades med att få till stånd en folkomröstning, och i sin desperation gjorde Goebbels något som få andra nazister skulle ha rekommenderat. Han angrep personligen rikspresidenten Paul von Hindenburg, krigshjälten som var ett levande nationalmonument för tyska nationalister.

Den 29 december 1929 innehöll Der Angriff en ledare med rubriken ”Lever Hindenburg fortfarande?” där Hindenburg framställdes som en kallhjärtad tysk gud som gjorde vad hans judiska och marxistiska rådgivare sade till honom, okänslig för att detta ledde miljoner av hans landsmän in i slaveri. Goebbels anklagade rikspresidenten för att stjäla den tyska ungdomens framtid.

Kampanjen mot Youngplanen gav Goebbels nazister en möjlighet att agitera i en fråga som berörde många människor som annars aldrig skulle ha drömt om att ge sin röst på nazisterna. Dessutom inträffade under hösten 1929 en mutskandal i stadshuset i Berlin, som underlättade den nazistiska kampanjen mot det demokratiska systemet. Detta ledde sammantaget till att NSDAP i valen till stadshuset i Berlin den 17 november 1929 samlade 132 000 röster eller 5,8 procent. Det var nästan en fyrdubbling jämfört med riksdagsvalen i maj året innan, men självfallet en framgång på en synnerligen låg nivå. Huvudmotståndarna kommunisterna vann fyra gånger så många röster.

Goebbels kunde dock hävda för sina interna partikritiker att det var i de ”röda” stadsdelarna och inte i de borgerliga som nazisterna gick fram. Goebbels framhöll att nazisterna i stadsdelen Wedding hade ökat sin röstandel med 300 procent, vilket i och för sig stämde. Men samtidigt ”glömde” han berätta att den totala röstandelen ändå stannade på 3,1 procent, vilket ska jämföras med kommunisternas 40,6 procent i Wedding.

Goebbels var en av de 13 nazister som tog plats i stadsfullmäktige, men han höll aldrig något tal där och 1930 lämnade han sin plats helt och hållet, förebärande att han var ”utarbetad”, vilket i och för sig säkert stämde. Men för Goebbels var det andra fora som var viktigare att satsa energi på än rådhuset i Berlin. Skulle han uppträda på den demokratiska scenen så var det strategiskt viktigare att göra det i riksdagen.

Men de allra viktigaste scenerna för Goebbels var gatan, möteshallen och tidningsledaren. Arbetet avbröts för några dagar i början av december när han for hem till Rheydt där fadern hade avlidit, och nu blev modern i än högre grad den enda människa han tycks ha tillåtit sig att erkänna att han hade ett behov av att stå nära. I dagboken uttryckte han sig mindre personligt och känslosamt än så: ”Jag känner intensivt hur stor tur jag har som ännu har denna moder. Hon ska bli min käraste kamrat.”

Med det var en annan persons död som snart skulle komma att påverka Goebbels och framför allt hans karriär i än högre grad än faderns bortgång. Den personen var SA-mannen Horst Wessel.