13. De våldsamma ”kampåren”

1930–1931

Goebbels hade vid flera tillfällen försökt dra politisk och propagandistisk nytta av de SA-män som dödades i strider med kommunister, bland annat så sent som i december 1929 då han arrangerade ett möte på Fehrbelliner Platz till minne av Walter Fischer, en man som just hade lämnat SA när han dödades i ett slagsmål med kommunister. Bland talarna fanns både Hermann Göring och SA-sturmführern Horst Wessel. Goebbels själv angrep ”de röda mordpatrullerna” och krävde hämnd för ”blodsoffret”.

Horst Wessel själv var en förhållandevis ung SA-officer som verkade i de ofta nedgångna, kommunistdominerade kvarteren nära Alexanderplatz. Här hade han gjort sig så bemärkt att kommunisterna i Rote Front utsett honom till en av sina viktigaste motståndare. En januarikväll 1930 kom hans hyresvärdinna, en änkefru Salm, till en ölbar på Dragonerstrasse, där kommunister brukade träffas. Hon sökte kontakt med några kommunister, partikamrater till hennes bortgångne man, och frågade om de ville hjälpa henne med en nazist vid namn Wessel som bråkade om hyran. En grupp män följde med henne hem och väl framme vid Grosse Frankfurter Strasse gick de in i trappuppgången där Horst Wessel bodde. Deras ledare, Albert ”Ali” Höhler, knackade på dörren och när Wessel öppnade sköt Höhler ett skott med sin pistol. Horst Wessel segnade ned på golvet inför sin flickvän, en tidigare prostituerad, medan Höhler och de andra kommunisterna flydde.

Dagen efter kallades änkan Salm till KPD:s högkvarter där hon instruerades att berätta för polisen att Horst Wessel skjutits i en tvist mellan två hallickar. Sedan svepte både nazister och kommunister in historien om skjutningen av Wessel i tjocka lager av propaganda. Så mycket är dock säkert att historien om Wessel som hallick är påhittad för att svärta ned honom och förvandla ett politiskt attentat till en tvist mellan kriminella. Å andra sidan gjorde nazisterna en sak av att flickvännen hade varit prostituerad. I deras propaganda var Wessel en godhjärtad ung man som hade räddat henne från livet på gatan.

Den skadade Horst Wessel fördes till St Joseph-sjukhuset och fick snart besök av Goebbels som insåg propagandavärdet av hela historien. Goebbels besökte även Wessels mamma. Hans dagboksskildringar från besöken är dock så teatraliska att de knappast alls går att använda för att utröna vad som hände, men däremot ger de en god inblick i hur Goebbels försökte använda Wessels lidande i en aggressiv antikommunistisk propaganda.

Den 3 februari grep polisen Ali Höhler efter ett tips och förhören avslöjade att attentatet var politiskt motiverat. För en gångs skull hade Goebbels propaganda faktiskt stämt överens med verkligheten. KPD:s tidning Die rote Fahne fann sig föranlåten att ta avstånd från Höhler och hans medbrottslingar.

Så avled Horst Wessel den 23 februari 1930 och Goebbels hade fått en martyr som han knappast ens hade kunnat drömma om. Polisen utfärdade demonstrationsförbud för begravningsdagen den 1 mars, men begravningståget blev ändå en nazistisk manifestation. De fick indirekt hjälp av KPD som hade kallat ut folk till motdemonstrationer längs kortegevägen från Wessels föräldrahem till St Nikolai-kyrkogården. Ett stort polisuppbåd lyckades förhindra större sammandrabbningar, men de förmådde inte stoppa kommunisternas rop och smädelser längs kortegevägen. Hånfulla rop som ”Till hallicken Wessel, ett sista Heil Hitler!” och stenregn mot den hästdragna begravningsvagnen med kistan var faktiskt precis vad den beräknande Goebbels ville ha, och han fick det med råge. Därmed framstod kommunisterna i de flesta berlinares ögon som hjärtlösa barbarer medan sympatierna hamnade på nazisternas sida.

På kyrkogården ledde Goebbels en effektfull jordfästningsceremoni och när han ropade på Horst Wessel för en sista mönstring så svarade hans kamrater: ”Här!” Det som definitivt gjorde Horst Wessel till en kraftfull symbol för nazisterna var den kampsång, kallad ”Die Fahne hoch” efter inledningsorden, som den döde SA-mannen själv hade skrivit i mars 1929 och som nu sjöngs vid hans grav ganska exakt ett år senare. I den skrev han hur SA-männen slöt leden efter trogna kamrater som fallit både mot kommunisterna och mot de reaktionära. Sången fick snabbt ett nytt namn, ”Horst Wessel Lied”. ”Horst Wessel-sången” blev snart SA:s och nazisternas mest populära och sjungna sång, och efter maktövertagandet 1933 kom den att bli något av en andra tysk nationalsång vid sidan av den officiella ”Deutschland über alles”.

Efter avslutad begravningsceremoni strömmade begravningsgäster ut på de omkringliggande gatorna och snart bröt våldsamma gatuslagsmål ut mellan nazister och kommunister, slagsmål som polisen bara delvis lyckades bemästra.

Horst Wessel blev snart, genom Goebbels försorg, martyrförklarad. På hösten 1932 utkom en biografi över Horst Wessel skriven av Hanns Heinz Ewers. Det var närmast en hagiografi, en helgonlegend, som skildrade Wessel som den otadlige banérföraren för nazismen. Här är det mest intressanta att även Goebbels fick en släng av den hagiografiska sleven och skildrades närmast som en biblisk predikant, en Johannes eller varför inte Kristus själv när Ewers beskrev hur han talade vid graven, sedan Hermann Göring hade kastat ned Wessels SA-mössa på kistan nere i graven:

Sedan talade Joseph Goebbels. Och han talade så, som han aldrig förut hade talat. Det var intet anförande, det var som ett samtal mellan honom och den döde, det var, som om den döde själv talade ur hans mun.

Mängden lyssnade andlös, tusendena stodo så stilla, att man kunde höra ljudet av en torr kvist, som marsvinden bröt från en gammal alm. Och en stark känsla fyllde deras hjärtan: han är inte alls död, den döde där, han lever ännu, lever som vi, mitt ibland oss.

Modern hörde: ”… och när SA står samlad för det stora uppbrottet, när var enskilds namn blir uppropat, då kommer Ledaren också att ropa ditt namn, kamrat Wessel! Och alla, alla SA-män komma att svara som en man: Här! – Ty SA – det är Horst Wessel!

[---]

En gång var han en vandrare mellan två världar, mellan igår och imorgon, mellan det, som var, och det, som skall komma. Var en kämpe för det vaknande Tyskland, för frihet och bröd. Var en ung hjälte – och kommer för oss snart också för hela det stora fosterlandet: en ung strålande hjälte! Där något av Tyskland finns, där finnes också du, Horst Wessel.”

Goebbels begravningstal är intressant i ett vidare perspektiv för det visar på vilken typ av propagandaargument han använde och vilka känslosträngar han spelade på, antingen det var på kyrkogården, på politiska möten eller i Der Angriffs spalter.

Det var ett tiotal personer med anknytning till kommunistpartiet som hade varit inblandade i mordet på Horst Wessel och i september 1930 inleddes rättegången mot dem i Berlin-Moabit. Samtliga åtalade dömdes till fängelse, på sex år för Albrecht ”Ali” Höhler, som var den som sköt SA-mannen, och hans närmaste man Erwin Rückert, medan de övriga fick straff ned till sex månaders fängelse. Deras försvarsadvokat, som yrkade på friande domar, var den unga juristen Hilde Benjamin, som lade ned väl så mycket energi på att rentvå kommunistpartiet från all inblandning. Under 1950-talet blev hon ordförande i högsta domstolen och justitieminister i DDR, och som sådan en så hårdför ordförande för skådeprocesser mot oliktänkande att hon kallades ”Blodiga Hilde”.

Efter nazisternas maktövertagande 1933 hämtades Ali Höhler från sitt fängelse utanför Breslau och mördades något senare i en närbelägen skog av en grupp hämndlystna SA-män. I juni 1934 greps en Sally Epstein som misstänkt för medhjälp till mordet. Som både jude och kommunist var han räddningslöst förlorad i nazisternas klor, även om han tycks ha varit oskyldig till det han anklagades för. I april 1935 avrättades han genom halshuggning i Plötzenseefängelset i Berlin.

På våren 1930 fick Goebbels tidning Der Angriff konkurrens i kampen om huvudstadens nazistiska läsare när partiets huvudorgan Völkischer Beobachter i mars började ges ut även i Berlin. Goebbels hade förgäves vädjat till Hitler om ett stopp för utgivningsplanerna, men tvingades ge upp den kampen. Istället höll Hitler Goebbels på gott humör genom att utnämna honom till NSDAP:s propagandaledare för hela riket, Gregor Strassers tidigare position fram till 1927 då den hade övertagits av Hitler personligen. Vid samma tid, den 1 maj, flyttade Goebbels partihögkvarteret till en finare adress, Hedemannstrasse 10 i Kreuzberg, ganska nära rikskansliet.

Slitningarna inom partiet, den ständiga balansgången mellan radikalerna i framför allt Berlins SA och partihögkvarteret i München, slet på Goebbels. I slutet av april 1930 suckade han i sin dagbok: ”Om inte Hitler agerar så lägger jag ned mitt Gau-ledarskap. Jag har ingen lust att långsamt slitas itu mellan München och N. S. [Berlins nazister; förf. anm.]”

För Goebbels var det nu bröderna Gregor och Otto Strasser som återigen blev föremål för hans angrepp, i det till synes ändlösa korståget mot inre fiender i partiet. Som biträdande propagandachef kvarstod, som Goebbels lite bekymrat konstaterade, Strassers tidigare vice, nämligen SS-chefen Heinrich Himmler. ”Inte särskilt intelligent, men hårt arbetande” var Goebbels första omdöme om Himmler. Himmler skulle dock snart lämna propagandaarbetet för att helt och hållet ägna sig åt att bygga upp sitt SS, som växte fram som en allt starkare konkurrent till det ännu vida större SA.

För Joseph Goebbels innebar händelserna på våren 1930 att han började närma sig den högsta partikretsen, även om han i praktiken stod utanför grupperingarna på partihögkvarteret i München. Nu vågade han åter agera mot bröderna Strasser, inte minst i direkta samtal med Hitler. Men det höll på att ta en ända med förskräckelse.

På en gauleiterkonferens för Berlin och Brandenburg uppträdde Eugen Mossakowski, chefredaktör för Nationalsozialistische Pressekonferenz, och anklagade Gobbels för att ljuga om sina förehavanden som frihetskämpe i Ruhr. Därmed bestal han, enligt Mossakowski, de riktiga hjältarna, som den arkebuserade Leo Schlageter, på den ära som de förtjänade. Detta borde utredas av partiet, krävde Mossakowski. En politisk katastrof grinade Goebbels i ansiktet, men han fick stöd av Hitler som beordrade att den undersökningen skulle dras ut på tiden och man skulle istället inleda en uteslutningsprocess mot Mossakowski för ”aktiviteter skadliga för partiet”. Mossakowski insåg vad klockan var slagen och avgick frivilligt.

Nästa steg togs den 30 juni 1930 vid ett möte i Sportpalatset där flera av Otto Strassers närmaste män tvingades lämna mötet, som sedan uttalade en lojalitetsförklaring till Hitler. Några dagar senare tog Otto Strasser själv och flera andra ”nationalbolsjeviker” konsekvenserna och lämnade partiet. Några år senare skrev en bitter Otto Strasser om sin före detta partikamrat som ”Göbbels-Fouché”, i en sammankoppling med den ökände polisministern i Napoleons Frankrike. Den mest radikala gruppen på partiets vänsterflygel var krossad. Men den mera moderate Gregor Strasser var fortfarande kvar.

I tron att lugnet och enigheten var återställda i Berlins Gau kastade sig Goebbels ut i ännu en valkamp. Den 14 september stundade nyval till riksdagen och under augusti månad for han intensivt landet runt och höll valtal efter valtal. Då nåddes han, natten den 30 augusti, av ett telefonsamtal från Berlin:

SA-män från Berlin-Charlottenburg hade under ledning av Berlin-SA:s högste chef Walter Stennes besatt partihögkvarteret på Hedemannstrasse och slagit sönder inredningen. Missnöjda SA-män, av vilka många var arbetslösa, krävde både lägre medlemsavgifter och högre ekonomiska bidrag till verksamheten från partiet. Stennes hade dessutom tidigare krävt att vissa av partiets riksdagsplatser skulle reserveras för SA, vilket Goebbels lovat honom, men sedan svikit sitt löfte när partilistorna inför septembervalet sammanställdes.

Hitler och Goebbels tvingades flyga till Berlin och inleda förhandlingar med Stennes på Hertigen av Coburg, ett hotell nära Anhalterstationen. Genom att göra ekonomiska eftergifter lyckades Hitler få Stennes lugn och därmed stilla SA-upproret i Berlin. Valkampanjen kunde återupptas och Goebbels reste åter ut på en valkampanj som förde honom till såväl Nürnberg som München, Königsberg och åter till Berlin.

Valresultatet i september 1930 blev, jämfört med 1928, en formidabel nazistisk framgång. Nazisternas riksdagsrepresentation ökade från 12 till 107 platser. Mellan de två valen låg den djupa depressionen som hade kastat miljoner tyskar ut i arbetslöshet. Det är självfallet alldeles för enkelt att förklara den nazistiska valframgången bara med den ekonomiska katastrofen, men den är en viktig delförklaring till ett komplext skeende, där Weimarrepublikens politiska system hade kommit i gungning. Båda ytterlighetspartierna ökade nämligen. Kommunisterna i KPD ökade från 54 till 79 riksdagsplatser. Socialdemokraterna och det katolska Zentrum höll i stort sett sina ställningar, men övriga demokratiska partier backade till de republikfientligas förmån.

I Berlin hade NSDAP till slut lyckats etablera sig. Av huvudstadens väljare röstade 395 000 på nazisterna, ganska exakt en tiodubbling av väljarstödet 1928. Med 14,7 procent blev nazisterna nu tredje största parti i Berlin, efter KPD med 27,3 och SPD med 27,2 procent.

Hitler insåg nu att det fanns möjligheter att erövra makten inom ramen för det demokratiska systemet, främst i form av en allians med DNVP och kanske även Zentrum. Han försökte få sin betydligt mera radikale gauleiter i Berlin att begripa detta, men inte med fullständig framgång. Tvärtom tvingades Hitler uppträda inför en domstol i Leipzig där tre officerare i Ulm stod inför rätta åtalade för att ha brutit mot krigsministerns förbud mot samröre med NSDAP. Åklagaren använde sig flitigt av många blodtörstiga och revolutionära citat från Goebbels för att visa att nazisterna var ett odemokratiskt parti, bland annat uttryck som ”huvuden skall rulla” och ”för att nå revolutionen är alla medel acceptabla för oss”. Hitler och hans advokat Hans Frank – senare under andra världskriget ökänd generalguvernör i det ockuperade Polen – lyckades dock övertyga domarna om att NSDAP arbetade helt lagligt och parlamentariskt.

Men Hitlers taktik misslyckades denna gång, nazisterna nådde inte makten. Istället formerade rikskanslern Heinrich Brüning en ny regering bestående av Zentrum och SPD, och i Preussen styrde Zentrum, SPD och det demokratiska partiet DDP. I början av 1931 gjorde den omaka oppositionen i form av NSDAP, KPD och DNVP ett misslyckat försök till misstroendevotum mot regeringen.

I Berlin fortsatte Goebbels att inrikta sig på kamp mot kommunisterna. Vid sidan av de ständigt återkommande gatuslagsmålen arrangerades faktiskt den 28 oktober en debatt i Friedrichsheinhallen mellan Goebbels och Heinz Neumann, chefredaktör för kommunisternas Die rote Fahne.

Flera av de åtgärder som Goebbels och hans stormtrupper genomförde förskräckte många berlinare och väckte avsky för våldsverkarna hos breda grupper. Men det bekymrade Goebbels föga. För honom gällde det att först och främst konfrontera kommunisterna och erövra väljare från dem. Vad Berlins konservativa eller liberala borgerlighet tyckte om metoderna spelade för honom ingen roll.

Men en fråga lyckades han utnyttja på ett sätt som även gav honom och nazisterna sympatier från grupper långt utanför partiets led. Det gällde premiären i december 1930 på filmatiseringen av Erich Maria Remarques roman På västfronten intet nytt (Im Westen nichts Neues).

Författaren Erich Maria Remarque var född i Osnabrück 1898 och deltog i första världskriget där han sårades svårt. Efter kriget fick han sitt stora litterära genombrott med romanen På västfronten intet nytt som låg på bokhandelsdiskarna 1929. I boken skildrar Remarque hur ett antal unga pojkar möter krigets brutala verklighet i skyttegravarna på västfronten. Bokens främsta hatobjekt vid sidan av kriget självt är den brutale underofficeren Himmelstoss som fick personifiera den tyska militarismen som slukade unga män och sände dem att dö eller lemlästas i krigets grottekvarn. Boken blev en enorm framgång och försäljningssiffrorna blev högre både i Tyskland och internationellt än vad någon annan tysk bok dittills hade uppnått. Men för många i Tyskland blev boken ett rött skynke. De tysknationella partierna och veteranorganisationen Stahlhelm rasade mot bokens skildringar som man ansåg förolämpade både den kejserliga krigsmakten och de miljoner enskilda soldater som hade offrat sig på slagfältet. Men även från anhängare till det katolska Zentrumpartiet och socialdemokratin hördes röster som förvisso hyllade angreppet på den kejserliga militarismen och krigets vanvett, men som var mera reserverade inför vad man såg som nedvärderingen av de enskilda soldaterna. Det blev i deras ögon inte bättre sedan Remarque fortsatte med att bland annat ge ut romaner där han skildrade frontsoldaternas svårigheter att anpassa sig till ett normalt liv efter hemkomsten. Remarque själv flydde Tyskland och bosatte sig i Schweiz innan han 1939 flyttade till USA. Även sedan han 1947 blev amerikansk medborgare bodde han omväxlande i New York och Schweiz. Erich Maria Remarque avled år 1970 i Locarno.

Det behöver knappast sägas vad nazisterna ansåg om Remarques författarskap i allmänhet och På västfronten intet nytt i synnerhet. När Goebbels våren 1933 anordnade stora offentliga bokbål för av partiet misshaglig litteratur i Berlin så var Remarques böcker bland de första som kastades på elden. Då skedde det med den uttryckliga motiveringen att boken innebar ett ”litterärt förräderi mot världskrigets soldater”.

När filmen På västfronten intet nytt skulle ha premiär i Berlin så såg Goebbels chansen att inte bara angripa ett för nazisterna förhatligt objekt, utan också att samtidigt få sympatier i bredare folklager.

Den 5 december 1930 stundade premiären på Ufa-films version av Remarques roman på biografen Nollendorfteatern i västra Berlin. På Berlins många reklampelare hade det i veckor gjorts reklam för premiären och bions entré badade i ljus när bil efter bil med premiärgäster anlände till entrén. Salongen var fullsatt när filmen började. Bland besökarna fanns Remarques tyske förläggare Herman Ullstein som senare har vittnat om vad som hände. Till att börja med gick allt lugnt till, men när Himmelstoss uppenbarade sig på duken bröt en visselorkan ut från de bakre bänkraderna. Det var pojkar ur Hitler-Jugend som ledde visselkonserten och alla rop om tystnad bara ökade på ljudorkanen. Plötsligt hördes våldsamma skrik. Det var SA-män som hade blandat sig med publiken och nu släppte mängder av vita möss lösa i salongen. Män och kvinnor skrek och började springa, samtidigt som nazisterna detonerade ett antal stinkbomber. Resultatet blev ett våldsamt tumult och publiken stormade ut ur salongen, bröt in i klädesgarderoben och flydde med ytterkläderna i högsta hugg vidare ut på gatan. Premiärfesten var upplöst i kaos.

För en gångs skull hade SA-männen polisens odelade sympatier. Många polismän var själva krigsveteraner. Berlinnazisternas tidning DerAngriff förkunnade att gauleiter Goebbels hade varit närvarande vid händelserna i studiesyfte, liksom att han också planerade att i informationssyfte se resten av filmen följande söndagskväll. Det var en typisk Goebbelsk instruktion om våldsutövning där hans underlydande kunde läsa mellan raderna och förstå vad som förväntades av dem, utan att någon domstol kunde hitta något förgripligt mot gauleitern. Följande söndag angrep och vandaliserade således SA-män biografen medan stora åskådarskaror tittade på. För en gångs skull fick våldsverkarna massans bifall och polisen stod helt passiv. De åskådare som var av en annan mening valde begripligt nog att dölja sina känslor. Av liknande skäl höll Berlinpressen en låg profil och få ord av direkt kritik mot nazisternas angrepp mot filmen och biografen trycktes.

En belåten Goebbels konstaterade i sin dagbok att biografen efter bara tio minuter ”liknade ett dårhus” och ”polisen är maktlös”. Nazisterna ropade ”ut med judarna!” och ”Hitler står vid dörrarna”. SA-män stormade bions kassor och krossade dess fönster, alltmedan åskådarna åsåg det hela ”med behag”, i alla fall enligt Goebbels egen dagbok. Han konstaterade belåtet att ”Vi har vunnit” och satte sig sedan på ett kafé för att smälta triumfen. Väl hemma summerade han belåtet i dagboken: ”Hela nationen står bakom oss. Alltså: Seger!”

Den 7 december gjordes ett nytt försök att visa filmen, men då hade Goebbels anordnat en stor demonstration och därefter slog sig SA-män genom polisens bevakningskedjor. Bion gav upp och vid niotiden på kvällen den 8 december höll Goebbels tal vid en stor demonstration. Nu hade polisen spärrat av Nollendorfplatz och demonstranterna samlades på den näraliggande Wittenbergplatz. Polisen hade satt in stora resurser men flera demonstranter rusade igenom kedjorna av schupos (skyddspoliser) och när Goebbels började tala lyssnade mellan 20 000 och 30 000 människor enligt hans egna uppskattningar på honom. Trots närvaron av ridande polis formerades ett demonstrationståg medan högtalarbilar – åter nyttjade Goebbels den modernaste tekniken – vrålade ut Horst Wessel-sången. Folkmassan försökte ta sig till Kurfürstendamm och på vägen tågade demonstranterna förbi Goebbels som hälsade dem vid Uhlandeck. Demonstrationen rörde sig till Fehrbellinerplatz där Goebbels än en gång talade till folkmassan. När Goebbels vid tvåtiden på kvällen begav sig hemåt var Nollendorfplatz fortfarande avspärrat av stora polisstyrkor. Gauleitern frågade sig i dagboken: ”Vi får se vem som kan hålla andan längst. Nu handlar det om prestige.”

Följande kväll, den 9 december, ägde en ny demonstration rum, denna gång med 40 000 deltagare enligt Goebbels. Polisen försökte kontrollera tåget med hjälp av sina gummibatonger och Goebbels uppgav att nervösa poliser även skjutit med eldhandvapen, men det finns inga andra belägg för det. Han hävdade att det endast var han själv som med hjälp av högtalare kunde kontrollera folkmassorna. Den 10 december rådde demonstrationsförbud i Berlin.

I det läget valde riksdagen att debattera frågan. Goebbels själv utestängdes från riksdagen, så riksdagsman han var, när den skulle hållas den 11 december, men han segrade ändå. Klockan fyra på eftermiddagen den 11 beslöt kanslern Brünings regering att filmen helt skulle dras tillbaka ”på grund av faran för Tysklands anseende utomlands”. Inom liberala kretsar och vänsterkretsar var man bestört; gatans parlament hade med våld lyckats censurera en för dem misshaglig film. Polischefen Grzesinski konstaterade att filmen var ”politiskt en av de värdefullaste under senare år” och han uttryckte senare sin djupa besvikelse över att regeringen hade gett efter för ”en väldig nazistdemonstration nära Nollendorfplatz, där Goebbels orerade och rasade”. Genom kanslern Brünings svaghet fick polisen inte det politiska stöd man hade behövt för att kunna kontrollera situationen.

Poeten Carl von Ossietzky angrep de republikaner som vek sig för nazisternas våld för feghet, och när han fick svaret att det inte betydde något för filmen var ändå så dålig, så svarade han upprört att: ”denna affär är politisk och berörs inte av estetiska kategorier. Det är fullkomligt irrelevant huruvida filmen och den bok på vilken den baserar sig är konstverk. Den enda frågan är om medvetet moderata pacifistiska tankegångar […] ska fortsätta att tillåtas eller inte.” Ossietzky pekade också ut hjärnan bakom kravallerna. Filmpubliken hade ”öppet terroriserats” av en fanatisk mobb ”under ledning av en klumpfotad psykopat”.

På den andra sidan jublade självfallet Goebbels. Han hade vunnit en otvetydig seger och noterade redan den 10 december i sin dagbok att ”filmen faller imorgon. Om så blir fallet, då har vi uppnått en seger som är större än vi hittills har kunnat föreställa oss”. Det hela hade varit ”ett nervprov. Men vi har bestått det”. Utfallet av hela historien innebar inte bara att en enskild film hade stoppas och att det mera mondänt borgerliga västra Berlin kring Nollendorfplatz och Kurfürstendamm hade drabbats av SA-mobben i aktion. Goebbels hade tagit strid och vunnit i en fråga som väckte känslor långt utanför hans egna och de sedvanliga motståndarnas led. Han sammanfattade själv den kanske viktigaste och absolut farligaste effekten av händelserna kring stoppandet av filmen: ”Den nationalsocialistiska gatan dikterar och regeringen lyder”.

Myndigheterna samlade sig dock till nya motåtgärder. Särskilt farligt för Goebbels blev ett samarbete mellan polischefen Weiss och den preussiske statsåklagaren. Vid ett tillfälle tvingades Goebbels ta sig genom Berlin på golvet till en limousine och i skydd av en folkmassa smyga in i riksdagen, för att undgå polisdetektiver som skulle delge honom en ny stämning. Väl inne i riksdagen var han oberörbar. Oförsiktigt nog inledde han i Der Angriff, som nu tagits över av nazistpartiets Eher förlag, ännu en våldsam attack mot Weiss. Dennes chef Grzesinski svarade med att förbjuda tidningen att komma ut en vecka på grund av att den uppmanade till subversivt politiskt våld. Ett nytt utgivningsförbud, nu två veckor långt, utfärdades av polismyndigheten i början av 1931.

Kriget på gatorna fortsatte och förvärrades alltmer. När Goebbels firade nyåret hos partiets beskyddarinna Viktoria von Dirksen, som ofta hade stött honom med både pengar och viktiga kontakter, nåddes han de första timmarna det nya året 1931 av budet om årets första dödsoffer för det politiska våldet. I en sammandrabbning hade en SA-man skjutit en man ur SPD:s Reichsbannermilis och samtidigt också träffat en åskådare. Båda avled senare på sjukhus och Goebbels kommenterade dödsfallen cyniskt: ”Sådant skapar respekt”.

Den 22 januari arrangerades en ny debatt i Friedrichshainhallen med kommunisterna, nu representerade av deras riksdagsledamot Walter Ulbricht. Denne skulle långt senare bli ett av DDR-diktaturens främsta namn och bland annat initiativtagare till att bygga Berlinmuren 1961. Nu, 1931, handlade det inte så mycket om en debatt som separata anföranden från Goebbels respektive Ulbricht, men respekten för motparten var obefintlig. När Goebbels försökte tala dränktes han i ”Internationalen” medan Ulbricht i sin tur överröstades av nazister sjungande ”Horst Wessel-sången”. Sedan bröt kaos ut och polisen grep 34 slagskämpar medan man förde mera än 100 skadade till sjukhus.

Men den 25 februari kom nya order från München. SA:s nye stabschef, Ernst Röhm, deklarerade att SA inte längre skulle engagera sig i gatuslagsmål och att inga SA-ledare fick hålla offentliga tal. Det handlade om ännu ett försök från den högsta partiledningen att kontrollera SA så att de inte störde de politiska ritningarna. I Berlin blev den självständige SA-befälhavaren Stennes upprörd över vad han med rätta betraktade som en munkavle från Münchenhögkvarterets sida. Goebbels reste omgående till Bayern för att medla, men han föll än en gång för Hitlers förmåga att spela på Goebbels fåfänga.

I motståndarlägret konstaterade kommunistledaren Ernst Thälmann i en redogörelse inför den kommunistiska internationalens (Komintern) exekutivkommitté i Moskva att nazistpartiet slets mellan ledningens legalistiska inriktning och en mera radikal gren, främst representerad ”av kapten Stennes i Berlin och delvis av Goebbels”.

I längden var naturligtvis balansgången mellan lojalitet mot den beundrade Hitler och Goebbels egna politiska preferenser, som kom till uttryck i Stennes och SA:s agerande, helt omöjlig. Inom sig fortsatte Goebbels ett alltmer avancerat självbedrägeri för att klara av denna balansgång, men utåt blev den allt svårare. Goebbels vädjade till Röhm att inte avskeda Stennes, men hade inte mycket i sak att blidka någotdera lägret med. Då kom han på en för den monumentale egoncentrikern Goebbels typisk lösning på alla problem: han iscensatte ett mordförsök på sig själv. En sådan händelse skulle kunna väcka ett så stort medlidande med honom att motsättningarna inom partiet skulle försvinna; sådan var uträkningen.

En brevbomb sändes till honom, men öppnades av en medhjälpare, och knappt hade bomben upptäckts förrän Der Angriff skrek ut ”Mordförsök mot dr Goebbels” från redan förberedda tryckpressar. Framgången var dock måttlig och Goebbels politiska problem försvann inte.

Den 28 mars 1931 reagerade rikspresidenten Hindenburg på det alltmer hämningslösa politiska våldet genom att utfärda ett dekret om att alla politiska möten skulle registreras och att alla politiska pamfletter och affischer först måste underkastas censur innan de fick offentliggöras. Det var ett försök från den demokratiska Weimarrepubliken att försvara sig mot det allt grövre politiska våldet från den extrema högern och vänstern, men samtidigt innebar åtgärderna sådana inskränkningar i demokratin att många forskare menar att den demokratiska republiken egentligen upphörde redan i mars 1931 och inte i januari 1933 när Hitler blev rikskansler. På sommaren 1931 utfärdade också den socialdemokratiska premiärministern i delstaten Preussen, Tysklands i särklass största och viktigaste delstat, ett dekret om att alla tidningar, oavsett partifärg, skulle trycka en kungörelse från president Hindenburg om att extremister till höger och vänster försökte göra ”slut på demokratin, på folkets stat”. Det var inte utan anledning. Under år 1931 krävde det politiska våldet i Berlin 29 dödsoffer. Exemplen på kriget om gatorna är många.

I april hade kommunisterna beordrat angrepp mot nazistiska ”kaserner”, det vill säga krogar där nazister brukade samlas, och den 7 augusti sköts två poliser ihjäl av kommunistiska prickskyttar i Prenzlauer Berg. Ordern till prickskyttarna hade kommit från Walter Ulbricht själv och en av de två prickskyttarna var Erich Mielke, alltifrån 1950-talets mitt till kommunistregimens fall i DDR hösten 1989 statssäkerhetstjänstens, Stasis, högste chef.

Den 12 september 1931 ledde den nya ledaren för Berlins SA, greve Wolf-Heinrich von Helldorf, sina SA-män i vad som måste kallas en pogrom mot stadens judar. Helldorf åkte i bil upp- och nedför Kurfürstendamm och dirigerade sina underhuggare i fysiska attacker på fotgängare som man antog var judar, alltmedan polisen rusade efter och grep nazist efter nazist, inklusive Helldorf själv. I två timmar höll det hela på. Ironiskt nog blev Helldorf själv efter det nazistiska maktövertagandet polischef i Berlin.

När Helldorf ställdes inför rätta försvarades han av en nazistisk advokat vid namn Roland Freisler, som bidrog till att SA-ledaren undkom med 100 mark i böter. År 1944 var Freisler en ökänt blodtörstig chef för den nazistiska folkdomstolen och i den egenskapen dömde han bland många andra just greve Helldorf till döden för samröre med de män som genomfört attentatet mot Hitler den 20 juli 1944. Då hade Helldorf börjat tvivla på politiken och försökte i sista stund styra in Tyskland på en väg bort från undergången.

Goebbels och Stennes angrep under våren 1931 Münchenhögkvarterets legalistiska väg och samverkan med högerpartierna. Goebbels anklagade Hermann Göring för att ligga bakom denna kursändring, och det är typiskt för hans enorma tilltro till Hitler och bristande insikt om det interna partispelet att han vilseledde sig själv på detta vis. Det var Adolf Hitler själv och ingen annan som avgjorde så viktiga politiska vägval och för Hitler var den legalistiska vägen till makten ett strategiskt viktigt vägval som allra minst radikaler i SA fick störa. Hitler försökte förklara detta för Goebbels vid ett möte i Weimar den 1 april 1931. Samtidigt hade Hitler gett Röhm klartecken att rensa ut Stennes.

Men planen läckte ut och redan den 31 mars bröt en SA-revolt ut i Berlin. SA-män ockuperade Gaukontoret på Heidemannstrasse och även Der Angriffs redaktion, där de jagade partifunktionärer genom korridorerna. Stennes uppgav att han på grund av partiledningens svek mot SA:s idé hade beordrat revolter inte bara i Berlin, utan även bland SA i Schlesien, Brandenburg-Ostmark, Mecklenburg och Pommern.

Goebbels gjorde precis som Hitler i sådana här kritiska lägen, han låg lågt och valde att inte sticka ut hakan i onödan i förhoppningen om att utvecklingen, och andra, skulle lösa problemen. Denne andre blev Hermann Göring som tog tillfället i akt att öka sitt inflytande i Berlin på Goebbels bekostnad. När gauleitern själv dök upp efter en vecka så hade situationen lugnat ned sig, Stennes och några av hans trogna hade lämnat partiet eller rensats ut, men större delen av SA stannade kvar. Upproret spred sig inte heller utanför Berlin på det sätt som Stennes hade hotat med och hoppats på. Den 11 april höll Goebbels ett försoningstal i vilket han försökte balansera partiledningens krav med åhörarnas längtan efter en mera radikal politik. Enligt honom själv lyckades han förträffligt: ”Jag talade. Många grät. Det är ett stort ögonblick […] parad med eggande musik. Berlins SA står fast.”

Stennes fick bara med sig en begränsad skara trogna, men deras avhopp blev ändå pinsamt för Goebbels. Stennes grundade nämligen en tidning, Arbetare, Bönder, Soldater, och i dess första nummer framträdde SA-mannen Eduard Weiss som hade hjälpt till att arrangera brevbombsattentatet mot Goebbels. Nu berättade Weiss hela den för Goebbels pinsamma sanningen. Visserligen hävdade Goebbels och den nazistiska pressen att allt var lögner från hämndlystna före detta nazister. Men den kommunistiska Die rote Fahne bidrog med välbehag till att sprida nyheten ytterligare och helt oskadd kom Goebbels inte ur denna kris.

Nu blev rättegångssalen ett snart lika vanligt rum för Goebbels som ölhallen eller samlingssalen. Gång på gång stämdes han för förtal av polismästaren Weiss eller andra förseelser och en lång rad av bötesbelopp utdömdes. Goebbels beklagade sig över att ständigt behöva inställa sig till olika rättegångar: ”Dessa rättegångar dödar mig. Mitt skrivbord är överlastat av stämningar igen. Det är sjukligt. Men jag får inte bryta ihop. Det är vad fienden vill.”

Det turbulenta året 1931 medförde även privata förändringar för Goebbels. Ända sedan brytningen med Anka Stahlherm hade han avhållit sig från djupare engagemang i kvinnor, och tidvis dyker tankarna på Anka upp i dagboken. Men i november 1930 hade han anställt en kvinna för att sköta hans privata arkiv. Hon hette Magda Quandt och var en 29-årig närmast högborgerlig, elegant societetskvinna, fjärran från de sociala skikt som Goebbels brukade umgås i. Men hon var också en övertygad nazist sedan hon bevistat ett möte i Sportpalatset under 1930 års valkampanj. Magda Quandt hade 1929 separerat från sin 20 år äldre man och hade vårdnaden om deras gemensamme son Harald, född 1921. Hon och Goebbels tycks ha blivit kära i varandra direkt.

För omgivningen var paret helt obegripligt, den stiliga kvinnan av värld och den lille, klumpfotade mannen tycktes så omaka det kunde bli. Men för Magda var Joseph en man som drevs av en fanatisk vilja att förändra samhället, och hon såg inte, eller ville inte se, att mycket av hans drivkraft bestod av personligt revanschbegär och cynism snarare än politisk idealism. Såväl Magdas föräldrar som hennes exmake Günther Quandt tog avstånd från förbindelsen med Goebbels och nazisterna, men de förmådde inte påverka henne. För Goebbels var det ett litet problem att Magdas styvfar var av judisk börd, hennes flicknamn var Johanna Maria Magdalena Friedländer. På hösten 1930 stabiliserades förhållandet alltmer och Magda bröt såväl med sin förre make som med den älskare hon hade haft sedan separationen 1929.

Nu kom Goebbels privatliv att blandas ihop med partiets inre strider. När Stenneskampen stod som hetast på våren 1931 hade Berlins statsåklagare, efter ett tips, beordrat polisen att göra en razzia hos en Berlinläkare som behandlade sexuella problem. Här fann man bland annat brev från den nye SA-chefen Ernst Röhm där denne uttryckligen berättade att han var homosexuell, något som var straffbart. Statsåklagarens utredning lades ned men nyheten om Röhms sexuella läggning läckte ut och Goebbels bidrog verksamt till att sprida uppgifterna i vida kretsar. Innerst inne fanns hans sympatier kvar hos Stennes och inte hos dennes fiende Röhm, även om Röhm också var Hitlers man i SA-ledningen.

Goebbels försökte med detta nya vapen i sin hand intrigera för att få Röhm avskedad, men misslyckades. Istället blev Röhm medveten om vilken fiende han hade i Berlins gauleiter och tog sin hämnd, genom att sprida ut ryktet att Goebbels egentligen inte var intresserad av Magda Quandt utan av hennes tioårige son. Det skulle förklara den för många svårbegripligt udda parbildningen.

Inget skvaller eller politiskt intrigerande kunde dock hejda vad som uppenbart var en kärleksrelation och den 19 december 1931 vigdes Joseph Goebbels och Magda Quandt hos borgmästaren i Goldenbow i Mecklenburg, nära familjen Quandts gods. Bröllopsvittnen var Adolf Hitler och Franz von Epp medan Harald Quandt deltog i Hitler-Jugend-uniform.