14. Vägen mot makten

1932–1933

Det nya året, 1932, inleddes med förnyat politiskt våld. Den 19 januari dödades två kommunister och en SA-man i en sammandrabbning. Goebbels reagerade direkt och i Der Angriff for han ut mot den ”mordiska röda pesten i Moskva” som provocerade fram våld i Berlin.

Än en gång verkade det som om nazistpartiet, inte minst i Berlin, höll på att slitas itu av ideologiska motsättningar. När Hitler den 27 januari höll föredrag inför Industriklubben i Köln och fick ett synnerligen välvilligt mottagande av de församlade näringslivstopparna, så innebar det samtidigt ökad oro och främlingskap inför partiledningen bland den starka vänsterflygeln i Berlins Gau. Goebbels fick dock ingen respons hos Hitler, nu lika lite som förut. För att avleda uppmärksamheten från de uppenbara inre sprickorna och ena fronten utåt krävdes en ny utmaning. Goebbels hittade den i form av det instundande presidentvalet.

Den gamle von Hindenburg ställde upp till omval i mars 1932. Lite ironiskt stöddes Hindenburg främst av Weimarrepublikens stödpartier, Zentrum, de liberala tyskdemokraterna och socialdemokraterna. SPD var egentligen hans ideologiska fiender, men eftersom de betraktade alternativen som värre så stödde de omval av Hindenburg.

De tysknationella i DNVP förde fram sin vice partiledare Theodor Duesterberg, medan kommunisternas kandidat var partiledaren Ernst Thälmann. Goebbels lyckades efter en intensiv övertalningskampanj få Hitler att den 12 februari gå med på att kandidera. Uppenbarligen var Hitlers motvilja delvis grundad i insikten att han löpte mycket stor risk att besegras av Hindenburg. Att riskera ett så personligt nederlag lockade förvisso inte Hitler.

Goebbels tillkännagav dessutom Hitlers kandidatur vid ett möte i Sportpalatset i Berlin, medan ett överraskat partihögkvarter i München sände ut telegram till pressen om att inte publicera nyheten, ”eftersom Goebbels agerade utan Hitlers medgivande”. Hela hanteringen visar hur motvilligt Hitler ställde upp och närmast drevs framåt av Goebbels, medan resten av partiledningen till en början knappt ens var medveten om att man var på väg in i en presidentvalskampanj. Den 25 februari 1932 blev också österrikaren Adolf Hitler tysk medborgare, en förutsättning för att han skulle kunna ställa upp i presidentvalet eller vilket annat tyskt val som helst.

Men Goebbels drev frågan vidare, närmast genom en synnerligen aggressiv attack på Hindenburg från riksdagens talarstol. Goebbels åhörare fick veta att Hindenburg främst styrdes av ”Berlins asfaltpress” och ”desertörernas parti”. Med den senare förolämpningen avsåg Goebbels socialdemokraterna och för säkerhets skull så pekade han mot de socialdemokratiska bänkarna i riksdagen när han uttalade orden. Reaktionen kom direkt i form av våldsamma och högljudda protester och det lindrigaste Goebbels kallades var ”fåtöljsoldat”, med en tydlig anspelning på att han själv inte alls hade varit ute i kriget, till skillnad från många andra riksdagsledamöter från alla partier. En socialdemokratisk riksdagsman tog fasta på nazisternas eget rasideal och kallade Goebbels för ”skrumpgermanen” med en övertydlig anspelning på hans fysiska handikapp. Från de nazistiska bänkarna ekade ”Heil!”-rop och talmannen suspenderade hela sessionen. Därefter röstade riksdagens åldermän och valde att utesluta Goebbels från debatten, för att han hade förolämpat rikets statöverhuvud. Medan hans partibröder skrek ”Heil!” och andra partifraktioner slängde förolämpningar mot honom så lämnade Goebbels lokalen.

När förhållandena hade lugnat ned sig så talade den socialdemokratiske riksdagsledamoten Kurt Schumacher. Han var krigsveteran och kom att överleva tolv år i ett nazistiskt koncentrationsläger innan han från 1945 till sin död 1952 blev SPD:s partiledare. Schumacher var en kompromisslös motståndare till nazismen och från 1945 också till de Sovjetstyrda kommunister som från 1949 styrde DDR. Den här dagen i februari 1932 beklagade han sig i riksdagen över det ”moraliska och intellektuella förfall” som nazisterna förde med sig.

Den 27 februari 1932 inleddes presidentvalskampanjen för NSDAP:s del med ett massmöte i Sportpalatset där först Hitler och sedan Goebbels talade. Valkampanjen utkämpades till ovanligt stor del med affischer på Berlins många affischpelare. Redan innan februari månad var till ända hade Goebbels sett till att en halv miljon affischer hade klistrats upp i staden. Snart utbröt ett våldsamt affischkrig mellan nazister och kommunister, i synnerhet sedan SA hade bildat små attackkommandon med främsta uppgift att förstöra KPD:s affischkampanj. Under mars månad spred sig affischvåldet över staden och både nazister och kommunister började bevaka sina egna affischpelare samtidigt som de attackerade motståndarens.

Nu började Goebbels egentligen för första gången att i stor omfattning marknadsföra Hitlermyten. Adolf Hitler framställdes i Der Angriff som ”profeten” och ”ledaren” för det tyska folket och det Stortyskland som väntade bakom hörnet om han vann. Hitler framställdes som den energiske representanten för framtiden. Därmed skapades en kontrast till den, som man försökte framställa det, trötte Hindenburg, representanten för gårdagen. På det sättet kunde man tala för en annan kandidat utan att angripa den allmänt vördade presidenten direkt och riskera ett propagandamässigt bakslag.

Men på valdagen den 13 mars vann Hindenburg ändå flest röster, hela 49,6 procent, medan Hitler kom tvåa med 30,1 procent. Duesterberg valde att inte ställa upp i den andra valomgången. Med knapp marginal missade den sittande presidenten att vinna majoritet i den första omgången och nu vidtog två veckor av intensiv valkampanj. Under den koncentrerade sig Goebbels på att försöka vinna över de tysknationellas röster; katolikerna i Zentrum och socialdemokraterna trodde han ändå var förlorade ur nazistisk synvinkel. I den andra valomgången ökade Hitler sitt röstetal med två miljoner röster, uppenbarligen främst tysknationella men också en del kommunister som tidigare röstat på Thälmann. Men det hjälpte inte. Hindenburg ökade till 53 procent och därmed var den sittande presidenten omvald. För nazisterna var det dock en stor framgång att Hitler hade kunnat gå vidare till den andra omgången och även pressa den sittande presidenten, om än aldrig egentligen hota denne. NSDAP hade därmed i praktiken blivit ett rumsrent alternativ för miljoner tyskar som inte hade röstat på dem i riksdagsvalen. Därmed banades väg för ytterligare parlamentariska framgångar, men detta höll på att stjälpas av de mera våldsbenägna delarna av partiet.

Efter komprometterande vapenfynd hos SA i Pommern förbjöds den 13 april 1932 SA och SS genom en nödförordning av president Hindenburg. Men redan den 14 juni återkallades förbudet. I Berlin var polischefen Grzesinski djupt besviken, åter tvingades han och hans närmaste man, Weiss, bekämpa de väpnade nazimiliserna på huvudstadens gator.

I riksdagen gjorde Goebbels åter skandal. Den 9 maj angrep han mycket aggressivt riksvärnsministern Wilhelm Groener ”massivt och skarpt”. Groener stod för en relativt auktoritär konservatism, men var samtidigt en svuren fiende till nazisterna. Han var en av nazistpartiets farligaste motståndare. En nöjd Goebbels noterade efter debatten att ”hela kammaren vibrerade och skakade av skratt”. Som vanligt hade han svårt att inse hur hans egna aggressiva utfall kunde väcka motvilja hos många människor, men samtidigt försvagades Groeners ställning allvarligt även i det konservativa lägret på grund av ett som man tyckte alltför svagt uppträdande i riksdagen.

Våldsspiralen roterade nu i alltmer förskräckande takt. Under tiden 1 juni–20 juli 1932 förekom det 461 våldsamma politiska sammanstötningar i den största delstaten, Preussen. Under dessa dödades 82 människor och 400 skadades svårt. Bara i Berlin inträffade 139 sammandrabbningar med 10 döda. Våldet nådde en fruktansvärd kulmen i Altona i västra Hamburg den 17 juli där kommunister och nazister drabbade samman. När polisen hade förmått skingra de stridande hade 19 människor dödats och 60 sårats. För att försöka stoppa våldsvågen avskedade rikskanslern von Papen den preussiska regeringen den 20 juli och tillsatte en särskild regeringskommissarie. I motiveringen utpekades kommunisterna som ansvariga för det blodiga våldet. Den socialdemokratiska polischefen Grzesinski, som var en djup fiende till de odemokratiska kommunisterna, ansåg att detta inte stämde med verkligheten. Som han såg det var det nazisterna och ytterst Goebbels som låg bakom huvuddelen av våldsutbrotten. Samtidigt såg han ett särskilt problem i att beväpnade kommunister ofta direkt attackerade polisen i samband med demonstrationer. Polisen utkämpade med andra ord ett komplext flerfrontskrig. För Grzesinski var det ingen större skillnad mellan Rot Front-milisen och nazisternas SA. En undersökning som han lät polisen göra indikerade att varannan SA-man tidigare hade varit kommunist.

Ett särskilt problem för polisen var studenterna vid Berlins universitet (Humboldtuniversitetet), en grupp i samhället där nazisterna hade påtagligt stort stöd. Hit flyttade nu en del av de Goebbelsstyrda aktiviteterna från det traditionella stridsområdet i de sydliga arbetarstadsdelarna. Nazistiska studenter drabbade samman med socialdemokratiska på universitetsområdet, och vid flera tillfällen misshandlades judiska studenter av nazister. Samtidigt vägrade universitetsledningen polisen rätten att hur som helst ingripa på universitetets område; att upprätthålla ordningen där var en sak för rektor ensam. Till slut fick man bukt med en del av våldsamheterna, men polisen kände aldrig att den hade universitetsledningens oreserverade stöd i våldsbekämpningen, snarast tvärtom.

Våldet stannade inte heller utanför de politiska församlingarna. Den 25 april 1932, dagen efter ett nyval till delstaten Preussens lantdag, utbröt ett våldsamt slagsmål där nazistiska ledamöter angrep kommunistiska och socialdemokratiska lantdagsmän. Trots att det fanns uniformerad polis inne i lokalen avstod den nazistiske lantdagsordföranden Kerrl från att kalla in dem och försöka avbryta bråken.

De personliga motsättningarna mellan nazisterna och polisledningen i Berlin skärptes alltmer. Nyval till riksdagen utlystes till den 31 juli 1932 och den 11 juli skrev Goebbels en, även för honom, ovanligt frän hatartikel i Der Angriff på temat att delstaten Preussen under valkampanjen styrdes av socialdemokrater, och gick till direkt angrepp mot sina personliga polisfiender. Goebbels uppmanade riksinrikesministern att ”sörja för herrar Grzesinskis och Weiss försvinnande”.

Redan i samband med att riksregeringen avskedade den preussiska regeringen den 20 juli 1932 avskedades även Albert Grzesinski och Bernhard Weiss. Därefter ägnade sig Grzesinski åt att vid olika möten tala mot och varna för faran från nazisterna. Den 12 mars 1933 gick han och hans hustru i landsflykt i Schweiz. I mars lyckades också Bernhard Weiss fly Berlin med hjälp av vänner, sedan nazisterna satt ett pris på hans huvud. Weiss flydde via Prag till London där han tillbringade hela nazitiden och avled 1951. År 2007 började Bund jüdischer Soldaten in der Bundeswehr, sammanslutningen för tysk försvarsmaktspersonal med judiskt påbrå, att dela ut Bernhard Weissmedaljen för förståelse och tolerans.

Såväl den politiska retoriken som våldet blev allt intensivare i början av juli. Den nya kanslern Franz von Papen hade ersatt Heinrich Brüning den 30 maj 1932 och i början av juli, när valrörelsen till riksdagen gick upp i högvarv, så angrep Goebbels von Papen intensivt. Även Groener hade avgått och ersatts som riksvärnsminister av generalen Kurt von Schleicher.

På valdagen den 31 juli 1932 dog nio människor i det politiska våldet runtom i Tyskland. Nazisternas NSDAP ökade dramatiskt jämfört med 1930 års val och nådde 37,3 procent av rösterna. Nazisterna samlade 13 745 000 väljare och blev med 230 mandat riksdagens största parti. För första gången blev partiet störst även i Berlin. Gauleiter Goebbels kunde räkna in 756 000 röster på NSDAP i huvudstaden. Men för den som ville se svagheter hos nazisterna kunde man konstatera att partiet knappast alls hade ökat sitt röstetal jämfört med presidentvalets båda omgångar i april och juli. Beroende på vilken jämförelsepunkt man hade kunde valet den 31 juli utropas som en enorm nazistisk framgång eller tvärtom ses som att den brant stigande nazistiska framgångskurvan höll på att plana ut.

Socialdemokraterna blev näst största parti med 133 mandat (en minskning med 10) medan kommunisterna ökade med 12 till 89 mandat. På den borgerliga sidan var det bara det katolska Zentrum som höll ställningarna, ja, man ökade faktiskt från 68 till 75 mandat. De stora förlorarna var de liberala tyskdemokraterna DDP, det tyska folkpartiet DVP och de tysknationella i DNVP. Efter julivalen fanns det inte längre ett borgerligt regeringsalternativ i Tyskland, och den samlade vänstern blev inte ens teoretiskt lika stor som NSDAP.

Men för Goebbels var det klart: den parlamentariska vägen höll nu på att nå vägs ände, partiet skulle aldrig på egen hand vinna en majoritet av väljarna. Han lutade åter åt att vinna makten på gatan. Men Hitler hade bestämt sig: makten skulle vinnas den parlamentariska vägen, sedan skulle man inte släppa den. Även Goebbels insåg, innerst inne, att våld var uteslutet. Någon kupp à la Mussolinis italienska fascister 1922 var otänkbar. Så länge Hindenburg var president och riksvärnet, det vill säga armén, leddes av von Schleicher så skulle alla sådana försök motarbetas, om nödvändigt med våld.

Med valsegern i ryggen krävde Hitler den 6 augusti av riksvärnsministern von Schleicher, regeringens mäktigaste man, att få bli utnämnd till rikskansler och han föreslog också ett antal andra nazistiska ministrar: inrikes-, justitie-, jordbruks- och luftfartsministerierna samt de preussiska premiärminister- och inrikesministerposterna. På det sättet skulle Hitler kontrollera polisen och rättsväsendet i både den största delstaten Preussen och i hela riket. Dessutom krävde han inrättandet av ett nytt ministerium för ”folkupplysning”, särskilt avsett för Goebbels. Säkert visste Hitler att namnet Goebbels inte skulle accepteras, så sannolikt var detta ett utgångsbud för att pressa fram en grundläggande acceptans i maktkorridorerna i Berlin för tanken på Hitler som kansler. Ännu var dock de mäktiga kring Hindenburg inte redo att ge efter för Hitler och nazisterna.

I mitten av augusti stod det klart för Hitler att han inte skulle utnämnas till rikskansler av Hindenburg, men han fortsatte att hålla fast vid beslutet att gå den parlamentariska vägen. Men hur skulle det gå till? En koalition verkade vara enda vägen. Gregor Strasser förespråkade en koalition med katolikerna i Zentrum. En sådan regering skulle samla 305 av riksdagens 608 mandat, det vill säga en mycket knapp majoritet. Man kunde dessutom sannolikt alltid räkna med att tillräckligt många tysknationella skulle rösta med regeringen i de flesta frågor.

Men Hitler vågade inte ta det steget av oro för de interna konvulsioner han fruktade skulle drabba partiet och framför allt dess vänsterradikala flygel om han gick i koalition med katolikerna. Nazisterna tycktes utestängda från makten och inom partiet spred sig en stämning av uppgivenhet. Goebbels försökte motverka den genom en intensifierad propagandaaktivitet riktad mot de ”reaktionära” kretsar som nu blockerade makten för nazisterna. Samtidigt inleddes en direkt attack mot regeringen von Papen.

Som en konsekvens av julivalet tillsatte nazisterna riksdagens talman och det var därmed Hermann Göring som ledde förhandlingarna. Den 12 september släppte han fram ett förslag om misstroendeomröstning mot regeringen som väckts av den kommunistiska riksdagsgruppens ledare Ernst Torgler. Kanslern von Papen stod samtidigt bokstavligt talat med en order i handen om att riksdagen skulle upplösas, men Göring helt enkelt ignorerade honom och genomförde omröstningen. Med nazister och kommunister i täten röstade en majoritet av riksdagens ledamöter mot regeringen eller lade ned sina röster. Endast 42 av 512 närvarande ledamöter stödde regeringen von Papen.

Regeringen avgick och nyval utlystes till den 6 november. Nu intensifierade Goebbels än mer sin kampanj mot ”de reaktionära” och i slutet av september förbjöd han partimedlemmar att köpa ”borgerliga tidningar”. Samtidigt fortsatte gatustriderna mellan SA och kommunisterna, men ett begynnande samarbete dem emellan kunde också skönjas. Samtidigt började Gregor Strasser, inte minst till Goebbels ilska, att i sina tal förespråka en samverkan mellan NSDAP och Hugenbergs tysknationella folkparti. Ur Strassers synvinkel var det den enda möjliga strategin om man ville nå parlamentarisk majoritet sedan hans förslag om samarbetet med Zentrum hade avvisats i augusti. Men för Goebbels var det viktigare att behålla den revolutionära glöden i partiet, inte minst inom SA.

Goebbels flirt vänsterut kulminerade i början av november. Den 2 november 1932 inleddes en strejk bland transportarbetarna i Berlin. Den stöddes av såväl det kommunistledda facket som de nazistiska arbetsplatscellerna, och som strejkvakter uppträdde uniformerade kommunister och SA-män sida vid sida, en helt ny syn för berlinarna som var vana vid att se dem slåss med varandra. Tillsammans angrep de nu och misshandlade strejkbrytare och demolerade de bussar eller spårvagnar som fortfarande rullade, ivrigt påhejade av Goebbels i Der Angriff.

Medan Goebbels var nazisternas frontfigur under transportstrejken i Berlin så företräddes kommunisterna i huvudstaden av Walther Ulbricht. Nu angrep Goebbels och Ulbricht tillsammans ”arbetarnas förtryckare” och ”reaktionärerna” i snarlika hätska artiklar i den nazistiska Der Angriff och den kommunistiska Die rote Fahne. Det här nära samarbetet mellan nazister och kommunister var en del av den moderna tyska historien som förträngdes med full kraft under DDR-tiden.

För Goebbels handlade det om att försöka göra inbrytningar bland arbetarväljarna, men framgången var tveksam och priset högt, betydligt högre än vad Goebbels ville inse. Bland berlinarna spred sig motvilja och avsky för det våld som nazistiska och kommunistiska strejkvakter gjorde sig skyldiga till, även mot resenärer som desperat försökte ta sig till arbetet med de färdmedel som fortfarande rullade. Goebbels menade att det inte betydde något om man förlorade ”något uselt tjugotusental röster mer eller mindre i ett betydelselöst val”.

Men bland medelklassen i Berlin växte motståndet mot nazisterna och på några få dagar raserades alla Hitlers försök att få sitt parti att framstå som ett respektabelt alternativ till de borgerliga eller socialdemokraterna. Istället för att vara det värn mot marxismen som Hitler hela tiden talade om så uppträdde nu nazister och kommunister tillsammans på gatorna och utövade våld mot andra. Effekten kom vid valet den 6 november.

På riksplanet förlorade nazisterna två miljoner röster och minskade från 230 till 196 riksdagsmandat. Man var dock fortfarande riksdagens största parti eftersom både SPD och Zentrum backade. Framåt gick däremot kommunisterna, men också de båda borgerliga partierna DVP och DNVP. I Berlin backade nazisterna från 28,6 till 26,2 procent, men i flera av huvudstadens medelklassdistrikt var tillbakagången mellan 5 och 7 procentenheter. Istället nådde kommunisterna hela 31,3 procent och blev därmed Berlins klart största parti sedan SPD backat till 23,3.

Efter valen kunde nazisterna inte längre vinna majoritet tillsammans med Zentrum. Eftersom en koalition med SPD var helt utesluten så krävdes det en koalition med Hugenbergs DNVP för att nazisterna skulle kunna bilda regering, och därmed var Hitler tvingad till samarbete med de tysknationella, ”de reaktionära” som Goebbels hatade så intensivt. Men än värre ur parlamentarisk synvinkel var att de båda icke-demokratiska partierna, nazister och kommunister, nu faktiskt förfogade över en gemensam majoritet i riksdagen. Inte ens en koalition mellan riksdagens samtliga demokratiska partier, inklusive det republikfientliga DNVP, skulle kunna forma en majoritet. Därmed var Weimarrepubliken i praktiken dömd till undergång.

Modstulenhet spred sig inom nazistpartiet, både lokalt i Berlin och i hela riket. Goebbels klagade över att tillvaron endast bestod av ebb i kassan och räkningar. Icke-nazistiska tidningar raljerade över att man nu såg fler SAmän med insamlingsbössor än andra tiggare i Berlin. Samtidigt gick spekulationerna höga om sprickor i nazistpartiet. För att ta död på alla sådana spekulationer gick Goebbels, Frick, Strasser, Göring och Röhm ut med en gemensam artikel i Völkischer Beobachter den 25 november, i vilken de bedyrade partiets enighet och deras egen lojalitet till Hitler. Men resultatet blev bara det motsatta, en flodvåg av spekulationer om varför de ansåg sig tvingade att visa upp denna fasad utåt.

Problemet var att spekulanterna hade rätt i sak, nazistpartiets ledning var verkligen splittrad och värre höll det på att bli. Efter valet hade regeringen von Papen avgått sedan riksvärnets chef Kurt von Schleicher tagit sin hand ifrån honom. Vid ett par tillfällen möttes Hindenburg och Hitler för att diskutera regeringsfrågan. Men eftersom presidenten krävde att Hitler skulle kunna prestera en regeringsmajoritet i riksdagen innan han utnämndes till rikskansler så var vägen stängd för nazisterna. Det räckte inte ens längre med en koalition med Zentrum, och det nyvaknade DNVP, den enda möjliga koalitionspartnern, ansåg att nazisternas kraftutveckling hade brutits och därmed höjde man kraven för att stödja en regering Hitler.

Istället vände sig Hindenburg till von Schleicher och utnämnde denne till rikskansler den 3 december 1932, och redan dagen efter gjorde denne sitt drag. Han förbigick Hitler och vände sig till Gregor Strasser med ett erbjudande om att denne skulle få både vice kanslersposten och arbetsmarknadsministerns portfölj om han anslöt sig till Schleichers ministär. Det var ett öppet försök att både vinna stöd i parlamentet och splittra nazistpartiet. Goebbels rasade över Strassers samtal med Schleicher, ”det mest fruktansvärda förräderi mot führern och partiet”. Partiledningen möttes den 5 december på Hotell Kaiserhof i Berlin, som alltmer utvecklats till ett inofficiellt partihögkvarter i huvudstaden, och Strasser försökte enträget övertala Hitler att gå med i regeringen Schleicher. Den nye kanslern hotade med nyval och som Strasser såg det skulle ännu ett val bli katastrofalt för nazisterna. Men Hitler ansåg att en underordnad position i en regering Schleicher skulle vara minst lika katastrofalt. Strasser gjorde ett nytt försök att övertala Hitler men det resulterade bara i ett bråk mellan de två, med stor sannolikhet underblåst av Goebbels. Istället förbjöd Hitler uttryckligen Strasser att acceptera någon ministerpost i en regering Schleicher.

En djupt bitter Gregor Strasser skrev på morgonen den 8 december i ett brev till Hitler att han inte kunde acceptera att denne tillät Tyskland att falla ned ännu mera i kaos, innan nazisterna kunde vara redo att ta över makten. Därför avsade sig Strasser alla uppdrag i partiet, inklusive sin riksdagsplats, och återvände till positionen som en vanlig och ”enkel soldat” i partiet. Strasser såg med förakt på de män som Hitler nu omgav sig med: ”den haltande djävulen” Goebbels, ”svinet” Röhm och ”den brutale egoisten” Göring. Därmed försvann den siste framträdande av de ansvarskännande och självständigt tänkande nazisterna, kvar fanns bara de som hyllade Hitler och ledarprincipen. Av de senare var Goebbels den mest utrerade och den 8 december såg han till att Der Angriff innehöll en väl tillrättalagd version av Strassers ”förräderi” mot Hitler och partiet. Belöningen för Goebbels slutliga angrepp på sin gamle vän och mentor var att Hitler också den 8 december överförde Strassers ledning av partiets ”folkupplysningsverksamhet” på Goebbels.

Julen blev inte någon munter högtid för Goebbels och hans familj. Magda insjuknade och lades in på sjukhus för vad som var hjärtkomplikationer efter hennes senaste graviditet. När hon hade blivit lite bättre reste Goebbels till Berchtesgaden för att fira nyår hos Hitler. Då dök Robert Ley upp i Hitlers alphydda med en ”gentleman från Köln” som kunde berätta för Hitler att industrimannen och den konservative politikern Werner von Alvensleben och von Papen ville träffa honom.

Efter novembervalen uppvaktade ledande industrimän med förankring i stålindustrin president Hindenburg med en uppmaning att denne skulle utse Hitler till kansler. Dessa företrädare för storindustrin var måna om att NSDAP inte skulle brytas sönder av inre motsättningar efter valnederlaget, eftersom man ansåg att nazisterna var den enda större parlamentariska kraft som kunde stå emot de framryckande kommunisterna. För att lätta på nazisternas svåra ekonomiska situation gick ett konsortium av industrimän in och betalade en del av NSDAP:s valskulder. Från industrimännen överlämnades också en miljon riksmark till Himmlers SS. Att dessa finansmän trodde sig kunna kontrollera Hitler när han väl släppts fram till makten var en förutsättning för hela upplägget, om än en gigantisk felbedömning.

Detta är en viktig bakgrund till budbärarens ankomst till Berchtesgaden. Resultatet blev att ett möte arrangerades den 4 januari 1933 mellan Hitler och von Papen hemma hos Kölnbankiren Curt von Schröder. Först i efterhand, den 5 januari, berättade Hitler för Goebbels om vad som förevarit.

Det var en tydlig spricka mellan de mäktiga män som omgav Hindenburg, samtidigt som von Schleicher fortsatte att, utan framgång, skicka locktoner till Gregor Strasser och den del av nazistpartiet som han i någon informell mening representerade. Den jovialiske, men också politiskt saklige, Strasser var populär i breda kretsar i NSDAP men också utanför partiet. Det gjorde honom extra farlig, inte minst för Goebbels personligen som i sina relationer till andra människor snarast var själva antitesen till Strasser. Hitler avgjorde saken genom att på en gauleiterkonferens i början av januari 1933 förklara att Gregor Strasser tillhörde ”det förgångna”. Därmed var Strasser definitivt politiskt död i nazistpartiet.

Medan den politiska situationen stod och vägde dödades en SA-man och en pojke ur Hitler-Jugend i Berlin i nya gatubråk, och Goebbels tog genast tillfället i akt att arrangera stora möten, mobilisera huvudstadens SA och skriva brandartiklar i Der Angriff. Nazisterna var åter på offensiven. Handlingsförlamningen efter valet var bruten, vilket var psykologiskt viktigt.

Dessutom ägde regionala val rum i fristaten Lippe, numera en del av norra Nordrhein-Westfalen, den 15 januari 1933. Valen var i sig föga betydelsefulla, men Goebbels beordrade att alla krafter skulle sättas in i valkampanjen. Det lyckades över förväntan. Visserligen vann nazisterna bara 6 000 fler röster än i novembervalen, men man nådde ändå nästan upp till 40 procent. Det gav Goebbels en möjlighet att utbasunera en nazistisk storseger och i hela Tyskland skapades ett intryck av att nedgången för partiet hade vänt. Därmed skapades ett psykologiskt klimat som stärkte Hitlers och nazisternas förhandlingsposition.

Medan Hitler fortsatte förhandlingarna med kretsen kring Hindenburg, främst von Papen och presidentens son Oskar von Hindenburg, iscensatte Goebbels en stor demonstration den 22 januari. Avsikten var att provocera kommunisterna till våld och därmed få dem att framstå som ett hot mot rikets säkerhet, vilket i förlängningen skulle öppna för nazisterna som den enda politiska gruppering som kunde stå emot kommunisterna. Sådan var hans tanke, och man samlade ett stort nazistmöte på Bülowplatz, nära Karl Liebknecht Haus, kommunistpartiets högkvarter. Med Hitler, Goebbels och Röhm i spetsen hyllade man minnet av Horst Wessel, tågade till dennes grav på St Nikolauskyrkogården och avslutade med möte i Sportpalatset på kvällen.

Kommunisterna gick inte i fällan och lät sig inte provoceras, utan svarade istället med en egen marsch genom Berlin den 25 januari. Partiorganet Die rote Fahne hävdade att 130 000 människor fyllde gatorna.

Så triggades spänningen upp och den 28 januari försökte kanslern Schleicher upplösa riksdagen och utlysa nyval, men han fick inte president Hindenburgs stöd för en sådan åtgärd. Istället avgick regeringen Schleicher. Så fort Goebbels fick veta detta återvände han på kvällen den 28 till Berlin från ett besök i Rostock.

Nu gick det väldigt fort. På kvällen den 29 kom Werner von Alvensleben hem till Goebbels och varnade för att generalen Schleicher och arméns stabschef baronen Kurt von Hammerstein planerade en militärkupp. I rummet bredvid satt, tydligen utan att visa sig för besökaren, Hitler och Göring, och Goebbels informerade dem omgående. Dagen efter begav sig Hitler, Göring och Frick till presidentpalatset, medan Goebbels väntade på Hotel Kaiserhof. Att ta med Goebbels till Hindenburg skulle bara vara som att vifta med ett rött skynke och försvåra förhandlingarna. När trion kom tillbaka plöjde Göring fram genom anhängarskarorna utanför hotellet och utbasunerade vad som hade hänt, medan Hitler steg ur sin bil och gick in i hotellet lite mera stilfullt. Goebbels mötte upp och fick veta nyheten: den här dagen, den 30 januari 1933, hade president Hindenburg utsett Hitler till rikskansler för en koalitionsregering där von Papen och ministrar ur det tysknationella folkpartiet, DNVP, utgjorde den andra parten. Visserligen hade nazisterna bara tre ministerposter, vid sidan av Hitler Hermann Göring som luftfartsminister och Wilhelm Frick som inrikesminister. Göring blev även ministerpresident och inrikesminister i Preussen. Därmed kontrollerade nazisterna polisen i såväl den största delstaten som på riksnivå.

I sin dagbok skrev Goebbels – som av taktiska skäl hållits utanför regeringen, men av Hitler fått löfte om en ministerpost så snart tillfälle yppade sig – om ett ”stort mirakel”. På kvällen formerades ett stort fackeltåg där män ur SA och Stahlhelm marscherade tillsammans. Tåget bildade en lång, lysande orm som i vinternatten ringlade genom Brandenburger Tor och vidare ned längs Wilhelmstrasse för att passera rikskansliet med den nya regeringschefen Adolf Hitler med Hermann Göring och Rudolf Hess vid sin sida. Innan de nådde fram till det fönstret passerade de paraderande ett annat fönster i rikskansliet, där den gamle presidenten Paul von Hindenburg stod och såg på dem under tystnad.

Snett över Wilhelmplatz från rikskansliet stod Goebbels i ett fönster i Hotell Kaiserhof och betraktade skådespelet. Han hade redan sett till att ceremonin sändes över radio till hela Tyskland. Endast stationerna i Stuttgart och München vägrade att lyda hans order om sändning. Nu, i Tredje rikets första skälvande minuter, började också Goebbels propagandaverksamhet på ett stilenligt sätt. I radioutsändningarna fick ”vanliga” berlinare på gatan berätta om sin lycka över att Hitler blivit rikskansler. Ingen av dem var den de utgavs för att vara, och alla var pålitliga medlemmar av nazistpartiet.

I ett tal i radio förkunnade Goebbels hur rörd han var över att se utvecklingen efter sex år av kamp i Berlin. Han försökte göra lyssnarna delaktiga genom att betona att det nu inte bara handlade om den nazistiska rörelsen som hade nått framgång, utan att hela ”folket” hade börjat resa sig för en tysk framtid i lycka och frihet: ”Man kan med all rätt säga: Tyskland vaknar!”

Så slutade de officiella högtidligheterna när natten övergick i den 31 januari 1933. Tyskland hade fått en ny rikskansler som hans konservativa regeringsbröder och presidentens rådgivare trodde att de skulle kunna kontrollera. Mindre än ett halvår senare var de utsparkade ur regeringen och de marscherande männen i Stahlhelm hade tvingats gå upp i nazisternas SA. Det anade man dock inte på kvällen den 30 januari, som slutade som så många andra kvällar i Berlin, med gatustrider mellan nazister och kommunister i Charlottenburg. En SA-man och en polis dödades, men nu förfogade nazisterna även över statens hela våldsapparat för att slå mot sina fiender.

I den ständigt omarbetade romanen om Michael Voorman – utgiven 1929 med titeln Ett tyskt liv i dagboksblad – slumpade det sig så att huvudpersonen dog den 30 januari 1933, den dag då Goebbels dröm om ”en ny era” gick i uppfyllelse.