15. Tredje riket under fredsåren

1933–1939

Det är viktigt att komma ihåg att Hitlers maktövertagande den 30 januari 1933 inte var ett fullständigt nazistiskt maktövertagande i Tyskland. Men utnämningen av Hitler till kansler öppnade vägen för den nazistiska diktatur som väntade runt hörnet. I den meningen hade Hitlers taktik alltifrån partiets nystart 1925 att erövra makten på den parlamentariska vägen lyckats helt och fullt. I Hitlers första regering fanns det bara tre nazistiska ministrar mot åtta konservativa med von Papen i spetsen. Men Hermann Göring besatte också posten som preussisk inrikesminister, och i den egenskapen styrde han säkerhetsorganen i landets största delstat, medan nazisten Wilhelm Frick fick motsvarande ställning i riksregeringen.

Traditionellt har nazisterna i litteraturen behandlats som småborgerlighetens parti. Modern forskning har visat att NSDAP hade ett mycket starkt stöd hos de högsta samhällsskikten liksom på landsbygden och i små städer, ett starkt stöd från småborgerligheten eller medelklassen i de större städerna och ett inte obetydligt stöd från arbetarklassen. Det fanns betydande grupper arbetarväljare som under 1920-talet aldrig hade röstat på vänsterpartierna, och som 1930–33 började flytta över sina sympatier på nazisterna. Däremot var nazisterna svagare än kommunister och socialdemokrater bland de arbetslösa, och det var färre kvinnor än män som röstade på Hitler, det senare föga förvånande med tanke på partiets djupt konservativa kvinnosyn.

Redan efter tre veckor, den 22 februari, utnämndes 50 000 SA- och SS-män genom Görings försorg till hjälppoliser och därmed skaffade sig regimen ett instrument för ingripanden mot oppositionella. Kommunisternas Karl Liebknecht-Haus besattes den 24 och döptes om till Horst Wessel-Haus. Så, den 27 februari, upptäcktes en brand i riksdagshuset. Den hann släckas i tid, men byggnaden fick betydande skador. Nazisterna skyllde det hela på kommunisterna som förbjöds, medan kommunisterna menade att det var ett verk av nazisterna. Idag är de flesta forskare ense om att branden var ett enmansverk av den utvecklingsstörde holländaren Marinus van der Lubbe. Men med branden som argument ingrep nazisterna mot kommunisterna, grep 4 000 KPD-funktionärer, tvingade andra under jorden och förbjöd flera kommunistiska och socialdemokratiska tidningar. Den 28 antog riksdagen den så kallade riksdagshusbrandförordningen som upphävde alla grundlagar. Denna undantagslagstiftning gällde sedan till krigsslutet 1945. Inom kort ökade antalet gripna till 10 000.

Den 5 mars hölls riksdagsval, som kan betecknas som på sin höjd halvfria. Kommunisterna fick inte agitera öppet och även de andra partierna var hårt pressade av polis och SA, medan nazisterna kunde breda ut sig i media. Trots det nådde NSDAP bara 43,9 procent och de allierade DNVP 8 procent, tillsammans en svag majoritet. SPD höll sitt röstetal, men det höga valdeltagandet gjorde att deras andel sjönk till 18,2 procent medan de hårt ansatta kommunisterna förlorade runt en miljon röster.

Nu skedde en snabb demontering av den demokratiska staten. Flera viktiga lagar genomfördes, men viktigast av dem alla var den fullmaktslag (Ermächtigungsgesetz) som gav Hitler utökade maktbefogenheter utan att fråga riksdagen. Det första koncentrationslägret öppnades i Dachau utanför München den 20 mars. Den 1 april genomfördes, på Goebbels initiativ, en bojkott av judiska affärer i Tyskland. Den första viktiga antijudiska lagen var ”Lagen för restaureringen av den professionella statsförvaltningen” av den 7 april 1933. Goebbels var en av de drivande krafterna bakom denna lag som föreskrev att ”statstjänstemän som inte är av ariskt ursprung” skulle avskedas, men undantag gjordes för krigsveteraner eller tjänstemän vars fäder eller söner stupat i kriget.

Den 10 maj beslagtogs socialdemokratiska tidningar och lokaler, men SPD förbjöds först den 22 juni som ”folk- och statsfientligt” genom ett dekret av Göring. Sedan kom turen till de borgerliga partierna där tyska folkpartiet, DVP, var först ut den 27 juni med att upplösa sig självt, följt den 28 av det Tyska statspartiet (DStP). Den 26 juni avgick DNVP:s ordförande Hugenberg som näringslivsminister, följd av de tysknationellas övriga ministrar. Efter massgripanden upplöste det bayerska folkpartiet, en av de viktigaste regionala politiska krafterna, sig självt den 4 juli, följt av Zentrum den 5 juli. Utvecklingen bekräftades den 14 juli med en lag om ”Nybildning av partier” genom vilken NSDAP blev det enda tillåtna partiet i Tyskland. Parallellt med denna process gick Stahlhelmorganisationen den 1–2 juli upp i det nazistiska SA.

Vid sidan av förbud mot konkurrerande politiska partier och fackföreningar så fängslades ett antal öppna eller potentiella motståndare till den nya regimen. I maj upplöstes fackföreningarna och deras egendom beslagtogs. Istället tvingades de, tillsammans med arbetsgivarorganisationer, in i den nazistiska Arbetsfronten. Diktaturen var i praktiken etablerad redan i juni 1933 men stabiliserades genom morden den 30 juni 1934 på partiets ledande vänsteroppositionella som Ernst Röhm och andra SA-ledare samt Gregor Strasser, samtidigt som flera ledande konservativa med generalen Schleicher och hans hustru i spetsen också mördades. Processen fullbordades när president Hindenburg avled den 2 augusti 1934 varefter presidentens och rikskanslerns befogenheter slogs samman under Hitlers kontroll.

Ett sista försök till opposition gjordes när den tidigare vicekanslern von Papen i ett tal vid universitetet i Marburg den 17 juni 1934 angrep nazisterna. Regimens terror och kollektivism, inte minst på det ekonomiska området, kritiserades: ”har vi genomfört en antimarxistisk revolution bara för att genomföra marxismens program?” frågade sig von Papen. Den tidigare kanslerns kritik uttrycktes med begrepp och fraser som kunde vara hämtade ur nazisternas egen ordbok, inklusive citat ur Hitlers Mein Kampf, vilket gjorde hans angrepp extra farligt. Goebbels befallde att alla exemplar av talet skulle beslagtas, men underjordiska kopior spreds av såväl konservativa som kommunister.

De första koncentrationslägren ska inte förväxlas med de förintelseläger avsedda för massmord som byggdes från 1941–42, även om brutal misshandel, tortyr, svält och avrättningar förekom i stor utsträckning även i ”vanliga” koncentrationsläger. Siffrorna på antalet fångar är mycket osäkra, men forskningen har kommit fram till att det 1933 fanns nästan 27 000 fångar i tyska koncentrationsläger, en siffra som 1934 och 1935 sjönk till 3 000–3 500, ett tecken på att situationen hade stabiliserats och regimen kände sig säker på makten. De följande åren ökade åter antalet fångar och nådde 60 000 i början av 1939 då mellan 35 000 och 40 000 judar som gripits under kristallnatten 1938 fyllde lägren. En genomsnitttlig fånge vistades i ett koncentrationsläger mellan sex månader och ett år. Just genomströmningen var de första åren ett viktigt instrument för regimen, för att via de frigivna fångarna sprida rykten om förhållandena i lägren och därmed skrämma andra potentiellt oppositionella. Det har beräknats att drygt 1,6 miljoner människor passerade genom de tyska koncentrationslägren (fortfarande undantaget de rena utrotningslägren) åren 1933–45 och av dem uppskattas mellan 400 000 och 1,1 miljoner ha dött, en spännvidd som väl illustrerar de beräkningssvårigheter som forskarna står inför.

Hitler ville tidigt frigöra sig från riksdagen, men den fullmaktslag som riksdagen antog i mars 1933 gav honom ändå inte den makt han önskade att själv stifta lagar. Detta hindrade inte att Hitler i praktiken steg för steg övertog lagstiftningsmakten. Partiets främsta jurist, Hans Frank, förkunnade 1938 att i ”lagformuleringsprocessen är führerns historiska vilja implementerad”. Ett führerdekret (Führererlass) kom att betraktas som en särskild form av lagstiftning och i praktiken mera tvingande än ett beslut i riksdagen. Under krigsåren 1939–45 utfärdades 650 större lagar, av vilka endast 72 hade passerat riksdagen på konventionellt sätt. Hela 241 stycken var führerdekret och ytterligare 173 så kallade führerorder. Dessutom var två tredjedelar av de ”lagar” som utgick direkt från Hitler hemliga, vilket ytterligare hindrade insyn och ens en teoretisk möjlighet till debatt. Makten försköts från konstitutionella procedurer till ledarens vilja, vilket var helt i linje med den nazistiska ledarkulten.

I konsekvens med denna utveckling kom också regeringen och dess ministrar alltmer att hamna i skymundan. Även om konstitutionen föreskrev att riksstyrelsen skulle ske kollegialt med hela regeringen inblandad och gemensamt ansvarig så var detta främmande för Hitler. Han frigjorde sig från sina ministrar så fort han kunde. Redan efter 1934 blev regeringssammanträdena allt mindre frekventa och under 1937 möttes regeringen bara vid sex tillfällen. Ett sista regeringsmöte ägde rum den 20 februari 1938. Visserligen kunde mindre grupper av ministrar mötas vid olika tillfällen, men detta skedde helt oplanerat och styrdes helt av Hitlers egen vilja. Den brittiske historikern Richard Overy har träffande pekat på likheterna mellan Hitler och den sovjetiska diktatorn Stalin. Ingen av dem trivdes i kretsen av flera underlydande, antingen dessa utgjorde en regering, politbyrå eller någon form av kommission. Båda föredrog att träffa ministrar, militärer, partifunktionärer eller andra befattningshavare i mindre grupp, helst bara en eller två åt gången. För Hitler blev det allt vanligare att underlydande kallades till hans alphus i Berchtesgaden för att diskutera olika frågor. Från 1936 ägde de flesta sådana möten rum utan att några formella protokoll eller ens informella minnesanteckningar gjordes.

I augusti 1936 möttes Göring och Hitler i Berchtesgaden och under en längre promenad i de natursköna omgivningarna beslutade man om att Göring skulle utses till chef för ett nytt centralt ekonomiskt planeringsorgan som skulle leda en fyraårsplan för ekonomisk omställning och uppbyggnad av rustningsindustrin. Typiskt för arbetsformerna skedde detta det viktigaste ekonomiska beslutet för Tyskland före krigsutbrottet 1939 helt utan närvaro av rådgivare eller protokollföring. Wiens gauleiter Baldur von Schirach har beskrivit hur han 1941 kallades till en lunch med Hitler, då han före maten togs avsides utomhus och instruerades om att han skulle fördriva alla återstående judar från Wien.

Många gånger kallades Goebbels till enskilda möten med Hitler i Berchtesgaden och där, långt från rikskansliet och ministerierna i Berlin, avgjordes frågor av vikt för Tyskland och hela den europeiska kontinenten. Det säger sig självt att den typen av styrelseskick som programmatiskt uteslöt alla föregående utredningar och nästan all närvaro av fackkompetenta tjänstemän, utom i en del militära diskussioner, måste få förödande konsekvenser för kvaliteten i besluten.

Kännetecknande för den nazistiska styrelseformen var de medvetet kaotiska inslagen. Inom varje fackområde skapades minst två konkurrerande departement eller myndigheter och därtill kom en liknande funktion inom partiet. På så vis skapades konkurrenssituationer som bara kunde lösas av Hitler, vilken enkelt kunde spela ut enskilda befattningshavare mot varandra. Ytterst blev alla frågor avhängiga Hitlers beslut och det skapade förutsättningarna för hans personliga diktatur. Systemet var förvisso inte rationellt ur administrativ synvinkel, men däremot ur maktpolitisk. Men när Hitler från 1943 började förfalla fysiskt och mentalt och bli alltmer ointresserad av daglig politisk styrning förlamades också viktiga delar av regeringsarbetet.

Den nya regimen hade från början ett komplicerat förhållande till de båda kyrkorna, å ena sidan behövde man deras stöd och å den andra var nazismens rasideologi i grunden främmande för det kristna budskapet. Dessutom utgjorde renläriga nazisters – främst Himmler och Rosenberg – vurm för förment fornnordiska och urgermanska, hedniska riter ett problem i relationen till kyrkorna. Med Vatikanen slöts i juli 1933 ett avtal, ett konkordat, som garanterade den katolska kyrkans självständighet mot att prästerna inte lade sig i politiken. Den protestantiska kyrkan knöts till regimen genom den nazistyrda organisationen Deutsche Christen (Tyska kristna) som vann kyrkovalen 1935 och utnämningen av en nazistisk riksbiskop. Kyrkliga tidningar stängdes, kristna sånger rensades ut ur Hitler-Jugends sångböcker, teologutbildningen kontrollerades genom en nazistisk kyrkominister och den så kallade predikstolsparagrafen från kejsartiden användes flitigt mot präster som ”missbrukade predikstolen” och framförde oönskade åsikter. Oppositionella protestantiska präster samlades i Pfarrennotbund (Prästernas nödgemenskap) och utövade, tillsammans med katolska teologer, kritik mot regimen. Kyrkorna bidrog till att 1941 hejda massmorden på handikappade och utvecklingsstörda tyskar, ”eutanasiprogrammet”, men de kunde inte påverka vare sig ockupationspolitiken eller förintelsen.

Regimen försökte svärta ned främst den katolska kyrkan i befolkningens ögon genom ett antal ”prästprocesser” som började 1935 och till en början handlade om att ett antal ordenspräster skulle ha smugglat valuta. Goebbels, med sina egna rötter djupt i katolicismen, dirigerade en presskampanj med nidvisor riktade mot prästerskapet. Större effekt fick de av Goebbels ledda angreppen mot katolska kyrkan för sexuella övergrepp mot barn. Goebbels talade om tusentals fall och ett ”moraliskt träsk”, men totalt 58 präster dömdes för sexuellt utnyttjande av minderåriga. I ett tal den 28 mars 1937 antog Goebbels rollen som bekymrad far och talade om ”de mest värdefulla skatterna på jorden” och arbetade upp sin moraliska indignation över ”de bestialiska och skrupelfria missbrukarna av vår ungdom” och den ”sexuella pest som måste dras upp med rötterna”.

Regimen misslyckades dock att få församlingarna att ta avstånd från sina präster i någon större omfattning. Hitler gav också Goebbels order om att avbryta och tona ned den antikyrkliga kampanjen, eftersom den började få motsatt effekt. Diplomatiskt blev det problem sedan en djupt oroad påve Pius XI i mars 1937 i encyklikan ”Mit brennender Sorge” (”Med djupaste oro”) kritiserade Hitlerregimens angrepp på den katolska kyrkan.

Till naziregimens många motsägelsefulla drag hör å ena sidan dess ideologiska vurm för den pastorala tyska landsbygden och dess kulturtraditioner, och å andra sidan den moderna, högteknologiska industrin som behövdes för 1930-talets enorma rustningsprogram. Den falang inom NSDAP som bland annat företräddes av chefsideologen Alfred Rosenberg och Richard Walther Darré – mellan 1931 och 1938 chef för SS:s ras- och bosättningskontor och från 1934 riksbondeledare – myntade begreppet ”Blut und Boden”, där den tyska jorden och den tyska kulturen ingick en oskiljaktig förening. Även i dessa kretsar dök begreppet ”völkisch” upp flitigt. Darré förespråkade ytterst en återagrarisering av Tyskland, men förlorade kampen mot städernas dragningskraft. Han lyckades dock genomföra en del skattelättnader för bönderna, och andra i kretsen drev 1935 igenom en naturskyddslag och skapandet av naturreservat. På den andra kanten fanns grupperingar, till vilka bland andra Hermann Göring hörde, som ville nyttja Tysklands fulla industripotential för att bygga ut och modernisera såväl krigsmakten som landet i sin helhet. Resultatet blev en allt snabbare koncentration och rationalisering av industrin och ökade teknologiska framsteg, det vill säga allt det som Darré med flera avskydde. Hitler själv vurmade förvisso för bonden som tyskt ideal och var privat en renlevnadsman, men han var också en praktiker som aldrig lät sådana faktorer påverka hans strävan efter militär och politisk maktutveckling.

År 1934 lyckades ekonomiminister Hjalmar Schacht lösa en betalningskris och 1935 uppnådde Tyskland ett handelsöverskott. Men sedan ökade obalanserna i ekonomin. Det var en följd av de ökade rustningarna som krävde ökad import, samtidigt som det tyska jordbruket redan 1933 hade svårt att försörja befolkningen. Den tyska valutareserven räckte inte till för både nödvändig import av livsmedel och ökad import för rustningsindustrin. Konflikten mellan kanoner och smör var tydlig redan 1935 och förvärrades sedan år för år. Den 1936 sjösatta fyraårsplanen under Görings ledning var ett försök att råda bot på detta, men det var först med de framgångsrika krigen 1939–40 som försörjningssituationen i Tyskland förbättrades tack vare billig import från de ockuperade länderna.

De första åren efter 1933 upplevde många tyskar en standardhöjning med massproduktion av billiga radioapparater (modell 301, döpt efter dagen för maktövertagandet den 30 januari) och bilar, främst ”folkbilen” Volkswagen. Men i slutet av 1930-talet började de ekonomiska kurvorna åter peka nedåt och de våldsamma kostnaderna för rustningar gjorde att utrymmet för ökad levnadsstandard för tyskarna krympte dramatiskt. Många ekonomhistoriker hävdar att de flesta tyskar fick det sämre ställt under de sista fredsåren. I augusti 1939 var den tyska statsskulden uppe i 37 miljarder riksmark, vilket uppskattningsvis motsvarar 3 700 miljarder kronor i dagens penningvärde. Enbart den tyska krigsmakten förbrukade nu mera pengar än statens samlade inkomster. Det var naturligtvis ohållbart, och flera forskare har hävdat att krigsutbrottet den 1 september 1939 och de första framgångsrika krigsåren, fram till sommaren 1941, faktiskt räddade den tyska ekonomin och det tyska folkhushållet. Genom att systematiskt plundra de ockuperade länderna på pengar, värdeföremål, matvaror, strategiska produkter och sedan även tvångsarbetskraft skapade naziregimen utrymme för att ge det tyska folket en bättre levnadsstandard och rädda det undan en fortsatt nedgång. Att sedan dörrarna till helvetet alltifrån vintern 1941–42 började öppnas för tyskarna, på hemmaplan och vid fronterna, är en annan historia.

Göring själv avslöjade en ganska lättsinnig inställning till de ekonomiska realiteterna bakom upprustningen och hävdade i december 1936: ”Seger eller undergång. Om vi segrar, kommer industrin att kompenseras tillräckligt. Det behöver inte beräknas vad detta kostar. Vi spelar med den högsta av insatser. Vad kan mera löna sig än uppdrag för upprustningen?”