16. Minister i fred

1933–1939

Vid den första regeringsbildningen den 30 januari hade Goebbels lämnats utanför taburetterna, men efter riksdagshusbranden var hans stund kommen. Redan den 22 januari 1932 skrev han i sin dagbok om planer på att inrätta ett ministerium, större än något man tidigare sett. En del forskare har misstänkt att den notisen har lagts in långt senare av Goebbels, när ministeriet väl var ett faktum. Men mycket talar ändå för att han, och Hitler, tidigt planerade för hans roll som propagandaminister. Flera sådana samtal tycks ha förts åtminstone under sommaren 1932.

Efter valen den 5 mars släpptes flera nazister in i koalitionsregeringen och nu utnämndes Goebbels till ”riksminister för propaganda och folkupplysning”, med eget ministerium vid Wilhelmplatz, mittemot rikskansliet. Här flyttade han den 22 mars 1933 in i Leopoldpalatset, en barockbyggnad som hade byggts 1737 för prins Karl av Preussen, en son till kungen Fredrik Vilhelm III. Under Weimarrepubliken hade byggnaden använts av riksregeringens pressbyrå.

Goebbels lät omgående riva ut gamla mörka paneler och draperier, för att släppa in ljusa färgtoner. Chockade äldre tjänstemän fick se hur unga Goebbelsmedarbetare symboliskt, men föga rationellt, vräkte bort gamla arkivakter och böcker, samtidigt som den gamla sirliga byråkrattyskan förbjöds i tjänsteskrivelserna. Redan 1932 hade Goebbels, via statssekreteraren Karl August Hanke, anlitat den unge arkitekten Albert Speer för ombyggnader av Gau-byggnaden på Vosstrasse och när Goebbels fick sitt eget ministerium 1933 så följde Speer med för att leda om- och tillbyggnadsarbetena där.

Med Goebbels följde en svärm av unga tjänstemän. Ministeriet hade 315 anställda 1933 men hade 1937 expanderat till över 1 000. Det gamla palatset hade fått en tillbyggnad och sammanlagt huserade propagandaministeriets tjänstemän i 45 byggnader i regeringskvarteren. Under tioårsperioden 1933–43 spenderade ministeriet drygt 881 miljoner riksmark, men det var något man hade råd med för Goebbels kontrollerade de ständigt ökande radiolicenserna. Under 1930-talet blev tyskarna ett radiolyssnande folk och det gjorde att licenserna ökade från 29 miljoner riksmark 1933 till 97 miljoner år 1939. Faktum är att de stora utgifterna till trots så kunde Goebbels ministerium faktiskt förse finansministeriet med betydande inkomster.

Med de nya tongångarna i propagandaministeriet öppnades också slussarna för vad som har betecknats som ”en icke-preussisk korruption”. En undersökning i april 1934 avslöjade att personer i Goebbels stab hade anställt hela 192 släktingar bara inom riksradion. Goebbels, sannolikt under press utifrån, förmande sina anställda att avstå från alla sådana tilltag.

Men Goebbels såg själv till att utnyttja sin ställning till att förse sig. När DNVP-ledaren Alfred Hugenberg avgick ur regeringen agerade Goebbels blixtsnabbt. Hugenbergs näringsministerium disponerade ett stort huskomplex på Hermann Göring-Strasse nr 20 (före augusti 1933 hette gatan Friedrich Ebert-Strasse, precis som idag), och Goebbels avkrävde Hugenbergs efterträdare Walther Darré ett löfte om att få disponera de preussiska hovmarskalkarnas tidigare hus, nu på departementets gård, som privatbostad. Darré såg sig tvungen att acceptera, men fick sedan ständiga bekymmer med sin hyresgäst på gården som vägrade acceptera byggnadsarbeten på ministeriets huvudbyggnad eftersom Goebbels inte ville bli ”störd”. Den 30 juni 1933 överlämnade Goebbels nycklarna till Magda och nu satte en enorm pengarullning igång för att bygga om och inreda den magnifika stadsvillan, innan den befolkades med familjen Goebbels och dess tjänstefolk. Endast den yppersta kvalitet accepterades, vare sig det gällde nya paneler, badkar, tapeter eller möbler. Trots detta försökte Goebbels och Magda hela tiden utåt upprätthålla ett sken av att de levde spartanskt.

På väggarna i matsalen hängde Goebbels tavlor av nazistsympatisören Emil Nolde. Men när Hitler kom på besök uttryckte han sitt missnöje med Nolde som han ansåg var alltför expressionistisk. Raskt tog Goebbels bort sina målningar och Noldes konst överfördes till kategorin ”urartad konst”, medan konstnären själv sparkades ur rikskulturkammaren 1941. Efter krigsutbrottet öppnades nya möjligheter för Goebbels, som anvarig för ett projekt som syftade till att ”ta tillbaka” tysk konst från utlandet. Oändliga mängder konst rövades från utlandet, många verk för att hamna på Hitlers och Görings väggar, men några tavlor hängdes också upp i Goebbels hem.

Stadsvillan mellan Brandenburger Tor och Wilhelmplatz blev familjens hem ända fram till april 1945, men man alternerade också mellan två lantegendomar strax utanför Berlin. År 1936 förvärvade Goebbels en egendom på halvön Schwanenwerder, som hade konfiskerats av den tidigare ägaren, en judisk bankdirektör. Den därmed låga köpeskillingen, 350 000 riksmark, fick Goebbels fram genom att avkräva partiets förläggare Max Amann 80 000 mark i förskott på utgivningen av sina dagböcker postumt, onekligen ett osedvanligt tidigt förskott. Dessutom skänkte Hitler honom 100 000 riksmark, medan Magda bidrog med de 100 000 hon fått efter sklilsmässan från Günther Quandt och resten lånades i bank. Platsen var vald med omsorg. Under kejsartiden fram till 1918 var en bostad på Schwanenwerder det optimala beviset på att en person nått högst upp på den sociala rangskalan. Senare tvingade Goebbels en judisk granne på Schwanenwerder att sälja sin fastighet och på den nya tomten lät han uppföra en ”borg” som bara han själv, inte ens Magda eller barnen, fick besöka. Här arbetade Goebbels, men hit tog han också sina älskarinnor, medan familjen vistades i huset på tomten bredvid. Mercedessportbilar, en motorbåt med två mans besättning och en segelbåt kompletterade familjens liv på Schwanenwerder. För Goebbels var detta en kompensation för ”allt de gick miste om”, till exempel att han inte längre kunde gå på restaurang eller bio som en vanlig människa.

Familjen skaffade sig dock snart ett lantställe i form av ett ”enkelt blockhus vid en stilla sjö”, slottet Lanke vid Bogensee. Det var ett adelssäte som ägts av familjen Friedländer-Fuld, en judisk familj (släkt på långt håll med Magdas styvfar) som fått se sin egendom ariserad och istället hade Berlins stad fått köpa den för en billig penning. Efter påstötningar beslöt staden att skänka den till sin gauleiter och hedersmedborgare Goebbels. Sedan spenderades två miljoner riksmark på att bygga om alltsammans till en modern herrgård. Det var fjärran från vad Goebbels kunde uppbringa, men han fann på råd. Som högsta chef för det förstatligade filmbolaget Ufa såg han till att både byggnadsräkningen och de årliga driftskostnaderna på 80 000 mark beta-lades ur Ufas kassa. Huvudbyggnadens 21 rum innehöll varmluftselement, luftkonditionering, flera badkar, elektriskt nedsänkbara fönster och en sal för privata filmvisningar. Hitlers alphydda i Berchtesgaden var en tydlig förebild.

Mitt i sitt propagandaimperium tronade Goebbels i ett enormt tjänsterum, bakom ett jättelikt skrivbord och med en stor målning av hjälten Fredrik den store av Preussen bakom sig på väggen. På skrivbordet stod det signerade porträtt han fått av Hitler flera år tidigare.

På sin första presskonferens den 15 mars 1933 förklarade Goebbels att etablerandet av det nya ministeriet var ”en revolutionär handling”. Enligt honom var Hitlers regering en sann regering som utförde folkets vilja, om än ”i annan form än under den parlamentariska demokratin”. Ambitionen var tydlig: ”Folket måste börja tänka som en enhet, reagera som en sådan, och helhjärtat ställa sig själva i regeringens tjänst.” Enligt Goebbels borde pressen vara så organiserad ”att regeringen kan så att säga spela på den som på ett piano”.

Mera tydlig och programmatisk var han i ett tal inför radioanställda – för Goebbels var radion det nya propagandamediet med oanade och outnyttjade möjligheter – den 25 mars 1933. Den nye ministern framhöll hur viktigt det var att man ”mobiliserade våra sinnen”. Det var lika nödvändigt, ”kanske mera nödvändigt än den materiella mobiliseringen av nationen”. Goebbels ministerium var faktiskt det enda mera uttalat nazistiska ministerium som inrättades efter Hitlers maktövertagande. I övrigt övertog nazistiska ministrar de gamla ministerierna.

I detta ministerium satt en person som ideologiskt förvisso stod till vänster i partiet, men som framför allt var utan egna djupare värderingar. Goebbels var i mångt och mycket en relativist, som anpassade sig efter läget och efter åsikterna hos den som hade den yttersta makten. Dessutom var Goebbels vad gällde kultur en i grunden liberal, om än med nazistiska ögon sett, person utan en alltför doktrinär barlast. Därför är det inte konstigt att en av de främsta företrädarna för de mera ideologiskt renläriga nazisterna, partiideologen Alfred Rosenberg, redan vid utnämningen av Goebbels klagade över blandningen av propaganda och kultur i samma ministerium: ”Jag har aldrig gjort någon hemlighet av min åsikt att denna lösning är i grunden felaktig, och dubbelt felaktig genom att sätta detta viktiga instrument i Goebbels hand.”

En första aktion som leddes av Goebbels kungjordes den 28 mars. I ett upprop från den nazistiska partiledningen uppmanades tyskarna till en bojkott av judiska affärer den 1 april. Slagordet lydde: ”Ingen tysk köper mera av en jude”, och för säkerhets skull posterades SA- och SS-män ut för att ”varna befolkningen innan de steg in i judiska affärer”.

Affärsbojkotten blev ett svårt nederlag för nazisterna och ytterst Goebbels personligen. Den väntade entusiasmen från de breda befolkningslagren uteblev samtidigt som en storm av kritik i utländska media tvingade Goebbels att inleda en propagandaoffensiv mot ”judarna i utlandet”.

Goebbels grep sig istället an andra uppgifter. Han drog i början av april upp riktlinjerna för en kampanj mot ”otyskt väsen” och gav studentförbunden instruktioner om hur denna kampanj skulle genomföras. Ministeriet distribuerade listor på misshagliga böcker eller författare som skulle rensas ut ur universitetsbiblioteken. Resultatet blev de ökända bokbålen i Tysklands universitetsstäder den 10 maj 1933. Partifunktionärer, studenter och professorer höll tal om vikten av att skydda den tyska kulturen samtidigt som misshagliga böcker brändes på bål. SA-män hjälpte villigt till att slänga böckerna på bålet. Bokbålen har för både samtid och eftervärld kommit att bli själva sinnebilden för nazisternas övergrepp mot den fria tanken.

Utanför Humboldtuniversitetet i Berlin talade Goebbels själv och framhöll att nu ersattes det gamla med det nya, Weimarrepublikens litteratur gick bokstavligt talat upp i rök för att ge plats åt det nya Tysklands tänkare. Hans tal ger en ganska bra rundmålning av vilka de idémässiga fiender som skulle bekämpas var:

Mot klasskamp och materialism, för folkgemenskap och idealistisk livsföring! Jag överantvardar åt lågorna Marx och Kautskys skrifter.

Mot dekadens och moraliskt förfall, för tukt och sedlighet i familj och stat! Jag överantvardar åt lågorna Heinrich Manns, Ernst Gläsers och Erich Kästners skrifter.

Mot åsiktsperversioner och politiskt förräderi, för hängivenhet mot folk och stat! Jag överantvardar åt lågorna Friedrich Wilhelm Försters skrifter. Mot själsupplösande överskattning av driftlivet, för människosjälens del! Jag överantvardar åt lågorna Sigmund Freuds skrifter.

Mot förfalskning av vår historia och nedvärdering av dess stora gestalter, för vördnad mot det stora förflutna! Jag överantvardar åt lågorna Emil Ludwigs och Werner Hegemanns skrifter.

Mot folkfrämmande journalistik av demokratisk-judisk prägel, för ansvarsmedveten medverkan i det nationella uppbyggandet! Jag överantvardar åt lågorna Theodor Wolffs och Georg Bernhards skrifter.

Mot litterärt förräderi mot världskrigets soldater, för folkets uppfostran i försvarsmedveten anda! Jag överantvardar åt lågorna Erich Maria Remarques skrifter.

Mot förmäten misshandel av det tyska språket, för vården av vårt folks dyrbaraste egendom. Jag överantvardar åt lågorna Alfred Kerrs skrifter. Mot fräckhet och arrogans, för aktning och vördnad för den odödliga tyska folksjälen! Förtären, lågor, även Tucholskys och Ossietzkys skrifter.

Bokbålen var dock bara den uppmärksammade ytan på ett bra mycket djupare fenomen. Nu inleddes en omfattande utrensning i bibliotek och bokhandlar, delvis med stöd av en lista över ”oönskad” litteratur som den 16 maj publicerades i en bokhandelstidning. Snart grep utrensningarna kring sig i allt vidare cirklar runt den marxistiska eller experimentella litteraturen,och drabbade såväl jazzmusik som Robert Schumanns sånger, texter av Heinrich Heine och Händels oratorier som byggde på Gamla testamentet.

Redan i februari 1933 hade flera regimkritiska författare gripits, bland andra Carl von Ossietzky (som 1936 av regimen vägrades ta emot det honom tilldelade Nobels fredspris), vilken avled 1938 efter att aldrig ha återhämtat sig från vistelsen i koncentrationsläger. Författarorganisationen SDS protesterade vid flera möten under februari, men genomgick en utrensning under mars månad för att i juni 1933 tvingas gå upp i det då nybildade Tyska författarförbundet. I mars rensades också kritiska röster ut ur Preussiska akademins diktarsektion, bland andra Thomas Mann och Alfred Döblin.

För Goebbels var dock den typen av närmast vilt slående, föga samordnade angrepp inte tillfredsställande. Han ville nå full kontroll över produktion och distribution av kultur i alla dess former, och därför inrättades den 15 november 1933 Rikskulturkammaren. Den var närmast en korporativ skapelse för alla utövare av kulturella yrken. En författare eller tonsättare fick bara medlemskap om propagandaministeriet ansåg denne vara pålitlig och nyttig för regimen, annars ställdes man utanför, och ett förvägrat medlemskap i rikskulturkammaren innebar det samma som yrkesförbud.

Rikskulturkammaren indelades i sju yrkeskammare: Rikspresskammaren (tidningsutgivare, redaktörer, journalister), Riksskriftkammaren (bokförläggare och författare), Riksteaterkammaren (skådespelare m.fl.), Riksmusikkammaren (musiker, tonsättare m.fl.), Riksradion, Riksfilmkammaren (regissörer, skådespelare m.fl.) och Rikskammaren för bildkonsterna (bildkonstnärer, gallerister, museianställda m.fl.).

Vid invigningen av Rikskulturkammaren talade Goebbels på temat ”Den tyska kulturen inför nya uppgifter”. För honom och regimen var det viktigt att framhålla att alla dessa åtgärder inte innebar förtryck eller begränsning (vilket de ju förvisso gjorde), utan att de innebar en pånyttfödelse för den ”sanna tyska kulturen”. Det som försvann var det ”otyska”. Tvärtom framhöll Goebbels att kulturen var en hela tiden pågående, skapande process som var integrerad med hela nationens utveckling.

De många åtgärderna höll dock snabbt på att leda in i en återvändsgränd och förtvining av kulturlivet. Dels berodde det på att många framstående konstnärer, tonsättare, författare och skådespelare valde att gå i exil, medan andra kastades i koncentrationsläger eller ”bara” fick yrkesförbud. Problemet för regimen var att inget kom istället. Den nationalsocialistiska konst, musik och litteratur som skulle ersätta det utrensade kom inte alls eller också attraherade den föga det tyska folket.

Under 1934 och 1935 blev problemen allt större och Goebbels alltmera frustrerad. Den omfattande satsningen på utomhusteater, tingteater, i en blandning av antik och förment forngermansk stil spred sig över riket, men fick aldrig något djupare kulturellt genomslag. Istället kom tingteatrarna att bli en del av det mera politiskt betonade ceremoniel som Tyskland alltmer flödade över av under 1930-talet, där de årliga partidagarna i Nürnberg var höjdpunkten i form av jättelika välregisserade tillställningar med hundratusentals deltagare och åskådare. En annan viktig händelse var den årliga skördefesten i oktober i Bückeberg nära Hameln i nordvästra Tyskland. Här hyllade regimen bonden och arbetet på jorden, år 1937 med över en miljon deltagare. En gemensam röd tråd var att man med musik, ljusscenerier, tal och masseffekter skulle skapa en gemenskapskänsla för de närvarande, men om möjligt också för dem som följde evenemangen på biografduken. Samtidigt verkade sceneriet exkluderande på den som inte lät sig omfattas av regimens ideologi. Särskilt tydligt är detta i Leni Riefenstahls film om partidagarna i Nürnberg 1934, Viljans triumf. Filmen inleds med bilder på Hitlers flygplan där det flyger fram mellan molnen innan det ska landa i Nürnberg, med en tydlig anspelning på ledarens närmast gudomliga ställning, alltmedan ouvertyren i Mästersångarna övergår i den mera aggressiva ”Horst Wessel-sången”. Därefter följer bilder på enskilda, förväntansfulla människor, civila och i uniform, i väntan på att Hitler ska anlända, och sedan kulminerar det hela i masscener där de många individerna har gått upp i en kollektiv helhet som lyssnar till ledarens tal. Individernas sammansvetsning till en gemensam kraft, det är essensen i filmen lika väl som i den nazistiska ideologin. Individen får bara sin betydelse som en del av massan.

I nära anslutning härtill växte det snabbt fram en kitschkultur i form av massproducerade turistprylar med nazistiska symboler. Goebbels var fylld av förakt för denna kitschifiering av partisymbolerna.

Mera påtagliga avtryck gjorde den av nazismen hyllade konst som hyllade arbetet, nationen och historien, på ett sätt som avgjort påminde om den samtida Sovjetkonstens hyllningar av bönder och arbetare. Än tydligare var likheterna i stilideal mellan den tyska nazistiska och den Sovjetkommunistiska arkitekturen.

Redan 1930 kom varningssignaler om vad en nazistisk kulturpolitik kunde resultera i. Efter en regional valframgång i december 1929 tillträdde nazisten Wilhelm Frick i januari 1930 som inrikes- och folkbildningsminister i delstaten Thüringen. Snart angrep han och hans medhjälpare alla former av kultur som i deras tycke luktade avantgardistisk eller politisk vänster. Allt skedde under parollen: ”Mot negerkulturen för en tysk folkkultur”. Remarques böcker förbjöds liksom Sergej Eisensteins filmer, Igor Stravinskijs musik och Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan.

Slottsmuseet i Weimar fick order att ta bort all modernistisk konst eftersom den framställde ”orientaliska eller andra mindervärdiga rasers undermänskliga kultur”. Istället ersattes dessa tavlor med sådana som enligt Frick och hans medhjälpare representerade ”nordiskt-tyskt väsen”, främst 1800-talsromantiker som Caspar David Friedrich och Philip Otto Runge. Det handlade, som Ingemar Karlsson och Arne Ruth så träffande har sagt, ”uteslutande om att återupprätta ett traditionellt och akademiskt måleri, om ett krampaktigt försök att vrida klockan tillbaka”. Av flera skäl tvingades dock Frick avgå efter ett år som minister, men hans agerande i Thüringen 1930 visar vilken strävan den kulturkonservativa falangen i nazistpartiet, med Alfred Rosenberg som främsta namn, hade när den väl fick makten. Men detta stämde inte med Hitlers egen vision, som närmast var den att kulturen och främst konsten, estetiken, aktivt skulle stödja den biologiska, rasmässiga, kampen. Då räckte det inte med att återvända till aldrig så skickliga 1800-talskonstnärer.

Goebbels själv stod fjärran från båda ideologiska riktningarna, främst eftersom han i grunden var pragmatiker. Erfarenheterna från Thüringen gjorde säkert Hitler ännu mera säker på att det var Goebbels och inte ideologer som Rosenberg som skulle ta hand om den nazistiska kulturpolitiken på riksplanet. Ett problem för Goebbels var att Hitler själv ofta lade sig i framför allt konstfrågor, konstintresserad som han var. I september 1937 höll Hitler ett stort ”kulturtal” inför Riksarbetsfrontens kongress och angrep bland annat konstkritiker och den ”judiska kulturella propagandan”, medan han hyllade sitt konstideal, ”de heliga och hederliga arbetena av våra goda gamla tyska mästare”. Som kontrast nämnde han ”dessa så kallade moderna konstnärer” som är ”alla tiders mest patetiska och okunniga kopister […] naturligtvis inte kopister av vad som är sunt, utan av nonsens!” Det hela var en efterverkning från den ökända konstutställningen Entartete Kunst (Urartad konst) som visades i München sommaren 1937. Utställningen innehöll en stor mönstring av modernistisk konst och var avsedd som avskräckning för besökarna, bland annat genom att verken hängdes på ett så ofördelaktigt sätt som möjligt. Utställningen vandrade sedan runt i Tyskland och sågs under andra halvåret 1937 av drygt två miljoner besökare. Sedan rensades statliga konstsamlingar på vad Hitler ansåg vara arbeten av ”rotlösa” judiskbolsjevikiska konstnärer. En del såldes på auktion i Schweiz och resten, runt 5 000 oljemålningar och akvareller, brändes.

För Goebbels gällde det att snabbt bli varse sådana tongångar och anpassa sig till dem. Det krävde en hög beredskap och stor flexibilitet utan alltför mycket barlast av egna, djupare åsikter. Sådan anpasslighet var Goebbels styrka.

Inom musiklivet bannlystes redan tidigt 1933 all experimentell musik, enligt Goebbels skulle ”odödliga tyska verk” ersätta moderna stycken producerade av ”den internationella judenhetens skräniga element”. Men Goebbels och hans Riksmusikkammare var inte tillräckligt radikala för många nazister, och Alfred Rosenberg initierade en utställning om ”Urartad musik”. För att kunna hålla rasgränserna tvingades nazisterna förklara varför verk av komponister som Gustav Mahler och Felix Mendelssohn saknade riktig kvalitet.

Redan i april 1933 protesterade dirigenten Wilhelm Furtwängler mot att utrensningen av judiska musiker snabbt höll på att utarma det tyska kulturlivet. Även den annars betydligt mera partitrogna tonsättaren Richard Strauss, av Goebbels tillsatt som Riksmusikkammarens första president, höll på att råka illa ut när han fortsatte att samarbeta med judiska musiker och författare som Stefan Zweig. Men eftersom han producerade musik, inklusive två operor, med renlärigt innehåll accepterades hans beteende. Först 1943, då Strauss var 80 år gammal, förbjöd Hitler alla ytterligare kontakter ”emedan Strauss svårt har förbrutit sig emot folkgemenskapens krav”.

För Goebbels gällde det att balansera dessa olika viljor, att ta hänsyn till Hitlers vilja utan att böja sig för de, i Goebbels tycke, alltför inskränkta ideologerna i partiet. För Goebbels var det viktiga att hålla befolkningen på gott humör, och därmed var han, med nazistiska mått mätt, en kulturliberal. Den vägen kom jazzen tillbaka till det tyska musiklivet redan under 1930-talet, till partiideologernas stora ilska; de ville hellre se traditionella folkdanser. Genom en särskild lag mot ”nationell kitsch” dödade Goebbels i praktiken alla planer på en renlärig opera. Horst Wessel kunde möjligen accepteras i ett drama på talscenen, men inte som operatenor omgiven av SA-män och kommunister som sjöngs av basar och barytoner, nej, det vore verkligen för mycket. Däremot introducerade han önskekonserter i radion för trupperna utomlands och försökte introducera kultur på arbetsplatserna, till exempel konserter på större fabriker.

Hitler var en stor beundrare av Richard Wagners operor och han såg till att om möjligt vara närvarande vid de årliga festspelen i Bayreuth. Hitler var också en nära vän i familjen Wagner. Goebbels hade inte varit Goebbels om han inte hade hakat på detta och själv, ofta tillsammans med Magda, sett till att närvara vid festspelen, och 1933 stödde han spelen med 300 000 riksmark. Förvisso uppskattade Goebbels själv Wagners operor, men knappast till den grad som Hitler gjorde det. Någon övertygad förkämpe för Wagners operor i det tyska kulturlivet blev Goebbels aldrig. Faktiskt var det så att säsongen 1940/41 var antalet Wagnerföreställningar i Tyskland bara hälften så många som spelåret 1910/11. Även inom musiken lade sig Goebbels i stort som smått, inte bara valet av musik. År 1938 till exempel grep han in i diverse ledningsfrågor för kammarspelen i München.

För Goebbels var underhållningsfunktionen prioriterad. Detta gällde även på teaterscenen. År 1938 flyttades den årliga riksteaterveckan från Stuttgart till Wien, där den hölls på Staatsoper i juni för att fira Österrikes införlivande med Tyskland. Goebbels höll inledningsanförandet och slog genast an tonen med tydliga anspråk på den tyska kulturens ledande roll: ”Österrike är en del av det oförfalskade Tyskland […] Vi har varit och är övertygade om att Tyskland är världsteaterns moderland”.

Men det var inom filmen Gobbels var som mest aktiv. Han var djupt intresserad av film och också omvittnat kunnig inom filmområdet. Han avslöjade för sin medarbetare Rudolf Semmler att han efter kriget planerade att skriva en handbok om film i stil med Lessings Hamburgische Dramaturgie (1767–69).

Goebbels betoning av vikten av underhållningsfilm hade naturligtvis en baktanke. Genom att producera traditionella filmer utan alltför synbara politiska inslag invaggades besökarna i den falska känslan av att normalitet rådde. Det var också en del av propagandans strävan att kontrollera befolkningen genom att hålla den på gott humör. I ett tal inför rikskulturkammaren i november 1937 uttryckte Goebbels det som så att: ”Folket besöker bl.a. teatern, konserterna, museerna och gallerierna därför att det vill se och avnjuta det sköna och upphöjda. Det som livet så ofta och så hårdnackat undanhåller det.” I de ungefär 1 100 spelfilmer som producerades under nazisternas tolv år vid makten så var den absoluta majoriteten kommersiell underhållningsfilm. Visserligen producerades framför allt under krigsåren ett antal grovt antisemitiska filmer och en del heroiserande krigsfilmer – Sieg im Westen (Seger i Väst) 1941 är ett gott exempel – men de utgjorde faktiskt undantag från huvudregeln och producerades framför allt under senare delen av kriget. Några filmer riktade sig direkt till ungdomen med budskapet om att man skulle offra sig för fosterlandet och führern, men inte heller de var särskilt många.

Redan 1933 producerades tre filmer som skulle hylla kamptiden, nämligen Hans Westmar, SA-Mann Brandt och Hitler-Junge Quex, men de blev inga kassasuccéer. En djupt besviken Goebbels, som drömde om en nazistisk motsvarighet till en av hans absoluta favoritfilmer, Sergej Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin, insåg att hans egna regissörer inte nådde Eisensteins nivå. Han konkluderade i ett tal:

Vi nationalsocialister anser det inte vara något högre värde i sig att vårt SA marscherar fram över scenen eller filmduken. Dess rätta plats är på gatan. Men om nu någon söker lösa nationalsocialismens problem på det konstnärliga området, måste vederbörande vara medveten om att konst också i detta fall kommer sig av att kunna, och inte av att vilja. Också ett uppseendeväckande åskådliggjort nationalsocialistiskt sinnelag ersätter på intet sätt bristen på sann konst.

Nej, det var komedier, operetter och kärleksfilmer som dominerade vita duken även i Nazityskland. I november 1939, när kriget just hade brutit ut, förtydligade Goebbels att: ”ju mörkare gatorna är, desto klarare ska våra teatrar och biografer utstråla glans. Ju svårare tiderna är, desto mer lysande måste konsten höja sig över tillvaron som människosjälens tröstare. Detta är något som inte minst våra soldater kräver. De vill inte backas upp av en hemmafront försjunken i svårmod och melankoli.”

Istället koncentrerade sig Goebbels på att skaffa sig kontroll över filmindustrin. Genom en rad åtgärder 1936–38 lyckades han nästan fullt ut. De 49 filmbolag som funnits 1933 hade 1939 minskat till 15. Den stora filmproducenten var Ufa, länge ägt av DNVP:s ledare Alfred Hugenberg, men bolaget infiltrerades bit för bit och 1942 slogs det samman med två andra stora, Bavaria och Tobis, till en statlig jättekoncern. Nu hade Goebbels kontroll över en stor del av filmproduktionen, liksom över dess regissörer och skådespelare. Han befann sig ofta ute i Ufas stora ateljéer i Babelsberg och lade sig i stort och smått under filminspelningarna. För säkerhets skull kontrollerade han även filmrecensionerna genom så kallade ”dagsparoller” där tidningarna fick instruktioner som följande från den 5 augusti 1940: ”Redaktionerna ombedes att å det varmaste bemöta filmen Leinen aus Irland, överallt där denna kommer att visas.”

Utrensningarna av judiska regissörer, skådespelare och fotografer hade varit omfattande 1933 och dränerat tysk film på många begåvningar, varav en del sökte sig till USA och Hollywood. Den programmatiska dominansen för tyskar i filmbranschen lämnade dock vissa öppningar, inte minst för svenskan Zarah Leander, men ännu flera filmer spelades in med svenska Kristina Söderbaum, gift med den tyske regissören Veit Harlan. I filmer som Die Reise nach Tilsit (Resan till Tilsit) var Kristina Söderbaum själva sinnebilden för den blonda, ariska bondkvinnan, ett i flera avseenden nazistiskt ideal.

Den administrativa kontrollen över inte bara den tyska utan även den europeiska kulturen låg Goebbels varmt om hjärtat. Han hade stoppat importen av amerikansk film, nu gällde det att främja exporten av tysk dito. Men det krävdes ett framgångsrikt krig för det. År 1942 inrättades ett internationellt filmförbund, men till Goebbels ilska vägrade de neutrala Schweiz och Sverige att vara med. En ”europeisk kulturkammare” inrättades 1941 och i de ockuperade Nederländerna inrättades en nationell kulturkammare efter tysk förebild. Viktigast för Goebbels var dock att få kontroll över den starka franska filmproduktionen, och se till att den inte konkurrerade med Tyskland. Efter segern 1940 placerade Goebbels en särskild representant i Paris med uppgift att styra den franska filmproduktionen.

Pressen utsattes omgående för kontroll; de kommunistiska tidningarna utsattes för ingripanden redan i februari 1933 och de socialdemokratiska i maj samma år. I oktober 1933 utfärdades en utgivarlag, som ökade den statliga kontrollen över tidningarna. Genom propagandaministeriet utfärdades riktlinjer för vad tidningarna fick skriva om och hur de skulle skriva. Antalet tidningar minskade snabbt, från 4 700 år 1933 till runt 1 000 efter några år. Men vad värre var, de flesta tidningar var helt likriktade – nazisterna talade om ”Gleichschaltung” – och uppfattades snart som profillösa och tråkiga, vilket uppenbarligen bekymrade Goebbels. Det egentligen enda undantaget var den liberala Frankfurter Zeitung som kunde vara relativt frispråkig ända fram till 1943, sannolikt för att regimen ville ha ett medialt skyltfönster att visa upp för omvärlden.

Som så ofta var oförutsägbarheten stor även i presspolitiken. I till exempel Bayern överlevde den katolska tidningen Augsburger Anzeiger, men antalet prenumeranter som före 1933 uppgick till 23 000 hade 1935 halverats till 13 000. Då hade dock regimen tröttnat och den nazistiske förlags- och tidningschefen Max Amann lät i oktober 1935 helt sonika stänga tidningen. Då hade den redan fått ett tre månaders utgivningsförbud under 1934, sedan Goebbels blivit uppmärksammad på en av Anzeigers artiklar.

Ett förhållandevis nytt medium var radion, och Goebbels såg till att miljoner tyska hushåll blev radioinnehavare genom massproduktion av billiga så kallade folkmottagare. Tanken var naturligtvis att regimen därmed skulle kunna nå ut till snart sagt alla tyska familjer med sitt budskap och Goebbels blev en av de flitigaste radiotalarna, med ett särskilt årligt högtidstal i anslutning till Hitlers födelsedag. Mängder av högtalare sattes också upp på offentliga platser för att nå ut än bättre med budskapet. Vid krigsutbrottet den 1 september utfärdade också Goebbels en förordning om förbud mot att lyssna på utländska radiostationer, med hot om tukthus eller i värsta fall dödstraff. Vid sidan av filmen var det radion som var Goebbels stora intresse inom hans ministerfält.

Genom att han så ofta framträdde och förde regimens talan utåt så överskattade omvärlden ofta Goebbels ställning i partitoppen. Detta gäller i synnerhet sedan hans affär med skådespelerskan Lida Baarova på hösten 1938 hade underminerat hans ställning hos Hitler. Alldeles efter årsskiftet 1938–39 argumenterade den brittiske diplomaten sir Ogilvie-Forbes i en rapport från Berlin att det gällde att utveckla nära kontakter med ”moderata nazister”, främst Hermann Göring, för att på det sättet utöva kontroll över ”extremister” som Ribbentrop, Goebbels och Himmler.

En intressant, och lite överraskande, företeelse i flera moderna diktaturer är medborgarnas brevskrivande till de styrande, i ett lite naivt försök att påverka diktaturen i mera vardagliga frågor, ibland genom att ge information, ibland genom att bara söka favörer. Så var det i Sovjetunionen och så var det i Nazityskland. Det var ett sätt för människor att anpassa sig till diktaturens spelvillkor. Redan 1933 uppgav myndigheterna att Hitler fick upp emot 1 000 brev varje arbetsdag och Hermann Göring ibland runt 2 000 om dagen. Men även Goebbels fick motta brev, inte minst från berlinare, ja, till och med SS-chefen Himmler fick böneskrivelser från vanliga tyskar. Enligt Goebbels närmaste man, Rudolf Semmler, så fick denne mellan 50 och 300 brev i veckan, varav en tredjedel anonyma, medan en tredjedel instämde i den förda politiken och den sista tredjedelen framförde någon form av protest. I mitten av augusti 1943 anlände hela 150 brev som klagade över att pressen åter hade börjat med en antijudisk kampanj. Brevskrivarna menade att Tyskland hade andra och viktigare saker att bekymra sig över än att angripa judarna och att den antijudiska politiken bara hade lett till att hela världen nu var Tysklands fiende.

Bilden av en för den enskilda människan oförutsägbar maktutövning blir än tydligare om man beaktar Goebbels varning 1935 till den nazisympatiserande författaren Hans Grimm som vågat kritisera regimens våldsmetoder: ”Herr dr Grimm, jag sänder folk i fyra månader till koncentrationsläger. Om jag skickar iväg dem dit en andra gång kommer de aldrig mer ut därifrån.” En förkrossad Grimm drog sig tillbaka från det offentliga livet.

En institution hade Goebbels ett särskilt gott öga till. År 1918, redan innan krigsslutet, hade Friedrich Naumann grundat en medborgarskola för att utbilda tyskarna i politik. Den utvecklades från 1920 av Ernst Jäckh till Den tyska högskolan för politik, som 1932 hade över 2 000 studenter. Här undervisade tyska och utländska lärare i statsvetenskap, politisk historia, politisk sociologi, inrikes och utrikes politik, kulturpolitik, pressens roll i det politiska systemet och ekonomisk-politisk teori. Direkt efter maktövertagandet ställdes den under Goebbels högst personliga överinseende, då för att nyttjas av regimen, inte för att stängas.

Goebbels var under 1930-talet i huvudsak en spelare på den inrikespolitiska arenan, han befann sig fjärran från de kretsar i vilka de utrikespolitiska frågorna avgjordes. Men det hindrade inte att hans agerande kunde få utrikespolitiska konsekvenser. I september 1935 höll han ett skarpt antisovjetiskt tal på partidagarna i Nürnberg, främst för att inför det egna partifolket trumma mot marxismen. Men i Sovjetunionen reagerade man direkt och på utrikesminister Litvinovs order formulerades en skarp protest till den tyska regeringen. I sista stund gav dock Stalin order om att man inte skulle reagera på Goebbels verbala angrepp. Goebbels själv hade nog inte ens reflekterat över hur hans tal eventuellt skulle tas emot i Moskva, därtill var hans perspektiv alldeles för begränsat.

Genom att han lade sig i mycket som egentligen inte hade på en minsters bord att göra så ökade naturligtvis Goebbels arbetsbörda och ofta under 1930-talet klagar han över att han känner sig utarbetad och behöver vila. I juni 1935 kunde han dock besöka hemstaden Rheydt: ”Till mamma. Två timmar med mamma och Maria [systern; förf. anm.] […] byskvaller. Uppfriskande och sött.” Innan han lämnade Rheydt vandrade Goebbels omkring på gatorna och i omgivningarna och blev nostalgisk: ”Lycksaliga ungdomsminnen”.

Men snart var han tillbaka i arbete igen, och det var ett arbete där han inte förmådde skilja på väsentligt och oväsentligt. Från de nästan dagliga ministerkonferenser som han ledde i sitt ministerium med start i september 1939 kom en skur av beslut: måndagen den 22 april 1940 påtalade han att radions utsändning hade försenats på grund av att sändningen från en fotbollslandskamp mellan Tyskland och Italien hade dragit ut på tiden. Sådant fick bara ske om matchen gick bra för Tyskland. Samma dag diskuterades också vikten av att befolkningens kolförsörjning ordnades bättre till kommande vinter. Följande dag beslutade man om att den norska Nobelpristagaren Sigrid Undsets böcker skulle plockas bort från tyska bokhandlar sedan hon kritiserat den tyska ockupationen av sitt hemland.

När Goebbels nådde maktens tinnar så innebar det också att han fick makt över andra människor, inte minst kvinnor. Han var inte sen att utnyttja den makten utan hänsyn till andra, vare sig sin egen familj eller de utnyttjade kvinnorna.

Goebbels dagbok innehåller alltifrån tonåren många notiser om umgänget med kvinnor, men skrivna på ett sådant sätt att de inbjuder till olika tolkningar. Handlar det egentligen om dagboksförfattarens egna dagdrömmar och svärmerier eller döljer sig verkliga relationer bakom notiserna? Det lär vi aldrig få veta, men spekulationerna bland forskarna har varit många. Vissa vill tro på dagbokens uppgifter om hans många mer eller mindre tillfälliga flickvänner, medan andra hävdat att han sannolikt inte hade en fysisk relation till en kvinna förän runt 1930 vid drygt 30 års ålder.

Vad man däremot kan vara säker på är att hans känslor för Anka Stahlherm var äkta och djupa. Om henne skriver han på ett sätt som speglar den drygt 20-åriga studentens totala förälskelse, som i sin tur övergår i en kärlek som varar i flera år. Även många år efter det att de har brutit upp så skriver han om henne på ett sätt som avslöjar att han tidvis tänkte på och uppenbarligen saknade henne.

I sin dagbok ger Goebbels ibland uttryck för sin saknad efter barn och familj, men ibland känns det som om han formulerar sig för en läsare, att han säger de lämpliga formuleringarna sådana han tycker de ska låta. Det kan vara en övertolkning, men när han den 13 augusti 1926, 29 år gammal, berättar om sitt behov av en familj så låter det nästan lite för bra: ”Kärleken till barn är inte något annat än ett uttryck för viljan att leva vidare. Barn är våra bästa vänner. Med dem kan man prata utan att ha den ständiga känslan av att bli bedragen. Barn är Guds goda tanke.” Dagen efter suckar han: ”Mig fattas bara en söt hustru. Då skulle jag vara fullkomligt lycklig!”

Kanske är det så enkelt att ordens rätta tolkning är just vad de återger, en längtan efter familj och barn. Men även här märker vi en indirekt koppling till hans handikapp, när Goebbels medger att det bara är med barn han känner sig säker på att inte vara bedragen. Känslan av att inte kunna lita fullt ut på andra människor finns där rimligen som en konsekvens av att han som handikappat barn alltid var utanför och ofta retades av kamraterna. Säkert finns här också ett starkt element av att inte bara vara utanför, utan att han på grund av sitt utseende aldrig skulle kunna få en kvinnas kärlek. Spekulationer, javisst, men samtidigt är det faktorer som vi måste ha med i beräkningen när vi försöker närma oss Goebbels känsloliv och hans relationer till kvinnor.

Goebbels ofta utstuderat grymma behandling av hustrun Magda kan delvis förklaras med hans generellt stora brist på empati och svårighet att knyta an till någon annan människa. Han tycks inte ha haft någon djupare mänsklig relation sedan Richard Fliesges omkom i en gruvolycka 1923 och uppbrottet från Anka vid ungefär samma tid. Relationen med Else Janke tycks inte alls ha haft samma djup och hennes mors judiska påbrå tilläts skapa en djup spricka mellan dem. Längre fram skulle Goebbels svika människor som litade på honom och räknade med hans stöd, främst Karl Kaufmann och Gregor Strasser, men i viss mån också Otto Strasser och Ernst Röhm.

Det finns många belägg för Joseph Goebbels bastant konservativa, för att inte säga snarast reaktionära kvinnosyn. Även om han i många ekonomiska och sociala frågor tillhörde den radikala flygeln i partiet, ja, även i tysk politik generellt, så omfattade detta inte hans syn på kvinnor. Detta förhållande är nu inte unikt för i övrigt radikala politiker, men det förtjänar att framhållas för det ger ett viktigt perspektiv på hans relationer i övrigt till kvinnor, hur han såg på dem och hur han behandlade dem.

Redan i december 1925 frågade han sig i dagboken, efter en förtvivlad brevväxling med flickvännen Else Janke: ”Varför kan inte kvinnor bli som vi? Går det att lära dem? Eller är de till sin natur underlägsna? Endast i exceptionella fall kan kvinnor bli hjältinnor!”

Talande är hur han vid flera tillfällen skrev om hustrun Magda i blandat nedlåtande och närmast föraktfulla ordalag. Den 21 mars 1937 noterade han i dagboken att de två hade haft ett gräl, ”en scen om Helldorf-Elster”. Det hela handlade med all säkerhet om den då 27-åriga skådespelerskan Else Elster som medverkade i en rad filmer under 1930-talet. Hon väntade barn med Brandenburgs tidigare SA-chef och vid denna tid huvudstadens polischef Wolf-Heinrich von Helldorf. Även om inget belägg finns anar man här ett sannolikt gräl mellan makarna om en av Goebbels många otrohetsaffärer med yngre filmskådespelerskor. Hans förståelse för hustruns upprördhet är obefintlig: ”För Magda är detta ohyggligt. Då blir hon intolerant, far ut grovt och hämningslöst. En typisk kvinna och mor!”

Goebbels själv var ytterst medveten om sin inställning till kvinnans roll i samhället, eller rättare sagt att hon inte skulle ha någon sådan roll alls, och det förekom att han beskrev sig själv, den politiske radikalen, som en reaktionär i synen på kvinnor. Nazismen var även ideologiskt en ytterst ojämställd lära, som programmatiskt försökte tvinga bort kvinnor från arbetslivet, men Goebbels tillhörde även i denna krets en av de mest konservativa. Hans hustru Magda tycks ändå vid många tillfällen ha försökt diskutera kvinnans rättigheter med sin man. Så troende nazist hon var visade Magda stor självständighet i det avseendet.

Omedelbart från tillträdet som minister i mars 1933 började Goebbels utnyttja sin maktposition för att skaffa sig fördelar hos kvinnor i ett allt intensivare tempo. Detta blev än tydligare när han successivt blev den mäktigaste mannen i tysk filmindustri. Snart blev Goebbels kvinnohistorier en visa i filmstaden Babelsberg, där Ufa hade sina ateljéer. Det talades vitt och brett om att den unga skådespelerska som ville göra karriär måste göra propagandaministern till viljes. Ofta skedde mötena på propagandaministeriet, men ibland på hans egendomar Schwanenwerder eller Lanke. Ministerns ständiga jakt på kvinnor inom filmen skaffade honom öknamnet ”Bocken från Babelsberg” och flera skådespelerskor drabbades av att i det interna skvallret i filmstaden Babelsberg kallas för ”Goebbelsleksaker”.

Goebbels egen syn på utomäktenskapliga affärer var helt utan moraliska reflektioner. I ett samtal med prins Schaumburg-Lippe uppges Goebbels ha yttrat att utomäktenskapliga affärer är den minst farliga formen av skandaler, eftersom de är de mest naturliga. I samma samtal gav Goebbels ytterligare inblickar i sin kvinnosyn, då han uttryckte sympati för att mera proletära partifunktionärer borde gifta om sig med attraktiva hustrur för att knyta till sig mera tilldragande kvinnor än de som dittills hade sökt sig till partiet.

Bilden är dock komplex. Hitlers sekreterare Traudl Junge har vittnat om att flera av hennes kolleger i propagandaministeriet föll för Goebbels ögon: ”Å, om du bara visste vilka ögon Goebbels har och vilket underbart leeende”. Ministerns närmanden kunde ibland närmast bli en ritual, som man hade att acceptera eller att bestämt avvisa. Man riskerade sin karriär, men förvisso inte livet. Jämförelserna med den ökände Lavrentij Berija, från 1940 chef för Sovjetledaren Josef Stalins hemliga polis, NKVD, ligger nära till hands. Berija lät ibland kidnappa kvinnor som han sedan våldtog innan de mördades eller sändes till ett fångläger djupt inne i fångsystemet Gulag.

Det tog självfallet inte lång tid förrän ryktet om Goebbels aktiviteter nådde Magda. Men Goebbels fortsatte att hämningslöst utnyttja sin maktposition för att få de kvinnor han ville. Länge var det ”bara” Magda som beklagade sig, vilket hon tycks ha gjort första gången redan 1933, ett drygt år efter deras giftermål i december 1931. Goebbels tycks inte ha haft den minsta förståelse för hennes kritik av hans beteende. Tvärtom upplevde hans Magdas ”ändlösa pladder” och hennes syn på äktenskap och familj som bara besvärande. Goebbels beklagade sig över att hon ibland befann sig ”på stort avstånd”. Han ångrade vid något tillfälle att han ens ”lät sig dras in i en diskussion om detta obehagliga ämne”, eftersom Magda ändå aldrig skulle ”ändra sig”. Han tycks däremot ha varit helt döv för hur hon upplevde situationen och den plåga hon gav uttryck för genom åren av otrohetsaffärer. Han kunde dock ibland förnimma att de hade problem i äktenskapet, för i augusti 1935 konstaterade han att spänningarna i hemmet kunde ”skäras med en kniv”. Sådana stunder av insikt fick honom dock inte att ändra beteende.

Tvärtom, de enda försök han gjorde att bättra på relationen var att förtala Magdas närmaste väninna, hennes före detta svägerska Ello Quandt, som 1934 hade skiljt sig från Günther Quandts äldre bror Werner. Goebbels varnade sin hustru från att säga för mycket om deras relation till Ello, samtidigt som han också anklagade väninnan för att ”hetsa upp” hustrun.

En förtvivlad Magda Goebbels tycks själv ha tagit sin tillflykt till enstaka affärer, och när hon sommaren 1936 medgav en sådan för sin make blev Goebbels ”mycket nedslagen” och behandlade därefter sin hustru ”mycket kort” efter ”denna förlust av förtroende”. Att han själv skulle ha bidragit till relations- och förtroendeproblemen föll honom aldrig in. Han tycks nu möjligen ha varit inställd på att låta äktenskapet gå i kras, men det räckte med att den beundrade Hitler fällde en kommentar om att Magda var den bästa kvinna som Goebbels någonsin skulle finna för att propagandaministern skulle inse värdet av sitt äktenskap.

För Adolf Hitler var nämligen den politiskt hängivna Magda något av Tredje rikets första dam sedan Carin Göring hade gått bort 1931. Familjen Goebbels blev alltmer något av ungkarlen Hitlers extrafamilj. Magda hade en förmåga att ordna mottagningar där Hitler för en gångs skull kände att han kunde koppla av och inte behövde spela en roll.

Om Goebbels förhållande till hustrun och andra kvinnor var, milt uttryckt, komplicerat, känslokallt och delvis svårbegripligt, så är inte heller hans förhållande till de sex barnen alldeles lättbegripligt. Om vi som vanligt går till Goebbels dagböcker, de snart sagt enda, men ack så komplicerade, källorna till hans känsloliv, så förekommer barnen väldigt sparsamt i dem. När de sedan nämns så är det just som ”barnen” eller andra mera opersonliga begrepp. Sällan finner man mera djupgående utläggningar om ett eller flera barn och hans känslor inför det.

Deras första barn, dottern Helga, föddes den 1 september 1932. Nyheten om hennes födsel nämns i dagboken men närmast helt apropå och dränks i alla utläggningar om den allt intensivare politiska kampen. När den andra dottern, Hilde, kom till världen den 15 april 1934 så noterades det bland all dagboksinformation om propagandaminister Goebbels intensiva umgängesliv i filmvärlden. Den 2 oktober 1935 befann han sig i bil utanför Berlin när polisen vinkade in honom till vägkanten; Magda hade just fött deras tredje barn, Helmut. Nu sken det igenom att Goebbels hade längtat efter en son: ”Obeskrivligt. Jag dansar av glädje […] Glädje utan slut. Tillbaka i 100 km i timmen. Mina händer skakar av välbehag […] Fullständig lycka. Jag kan slå sönder allting av glädje. En pojke! En pojke! O stora, eviga liv!”

Man har antagit att samtliga barn fick förnamn som började på H som en hedersbevisning till föräldrarnas stora politiska förebild, Hitler. Sonen Helmut fick sannolikt sitt namn till minne av Günther Quandts äldste som Hellmuth, som hade dött som ung 1927. Dottern Holde kom till världen i februari 1937 och då befann sig fadern mitt uppe i en otrohetsaffär. När den fjärde dottern Hedda föddes i maj 1938 besökte han den italienska flottan i Neapelbukten.

När Goebbels och Magdas sjätte barn, dottern Heide, föddes i november 1940 så omtalade han henne som ”försoningsbarnet”, som skulle hela föräldrarnas äktenskap.

Den 29 oktober 1940, på hans födelsedag, hade stadsvillan på Hermann Göring-Strasse 20 åter renoverats, och Goebbels uttryckte sin glädje över att barnen verkade tycka om sina nya rum. Som på alla tidigare födelsedagar reciterade också barnen verser till pappa, som de hade lärt sig utantill. Goebbels bedyrade flera gånger för sin dagbok hur dyrbara hans barn var för honom, och han överöste dem med gåvor, inklusive egna ponnyhästar, som få andra tyska barn kunde drömma om. Familjens liv på Schwanenwerder var materiellt gott. Men fadern var ofta frånvarande. Magda tog hjälp av makens personal, regissören Jenny Jugo och skådespelaren Heinz Rühmann för att skapa små filmer om barnens liv. De filmerna visades sedan för pappa Goebbels på hans födelsedagar. Men Goebbels var en omvittnat kärleksfull far, och varken han eller Magda trodde på aga som uppfostringsmetod. Ibland promenerade Goebbels med alla barnen från ministeriet längs Wilhelmstrasse hem till stadsvillan några kvarter norrut. Han var säkert medveten om propagandavärdet av att synas så bland folk, men tycks också ha varit omåttligt stolt när han var ute tillsammans med sina barn.

Goebbels glädje över sonen Helmut grumlades av att han ansåg pojken lite väl drömmande, vilket han förmodade berodde på dåligt inflytande från hans systrar på syskonskarans ende pojke. Den äldsta flickan Helga blev istället hans favorit som han dessutom kunde ”tala allvar” med under deras gemensamma promenader.

Barnen fick delta i faderns offentliga liv när det ansågs passande. Särskilt viktigt var att de skulle vara med och uppvakta Hitler på dennes födelsedag och bli fotograferade med honom. På det viset skapades den officiella bilden av den barnkäre Adolf Hitler. När Goebbels höll sitt stora tal om det totala kriget i Sportpalatset i Berlin den 18 februari 1943 så satt Magda i publiken, nu för första gången i sällskap av de två äldsta flickorna, Helga och Hilde.

Notabelt är ändå att inget av barnen var med i Hitler-Jugend eller flickornas motsvarighet BDM, Bund Deutscher Mädeln, trots att det i praktiken var nära nog obligatoriskt för tyska barn vid den här tiden. Båda föräldrarna var troende nazister och kan möjligen ha ansett att de var bäst skickade att ge barnen en partitrogen uppfostran.

När familjen Goebbels betydde så mycket för Hitler innebar det också att inte bara Goebbels eget äktenskap låg i potten när han fortsatte att vara otrogen, han riskerade även att skada en familjekonstellation som betydde mycket för Hitler själv. Det gjorde insatsen betydligt högre för den känslokalle maktpolitikern Goebbels.

Efter tre graviditeter i ganska snabb följd och dessutom en ständigt eskalerande relationskris orkade inte Magda längre och fick vårdas på ett sanatorium i Dresden. Men detta hindrade inte Goebbels, tvärtom gav det ökat utrymme åt hans jakt på nya kvinnor. Under Goebbels jätteparty kvällen innan avslutningen av Olympiska spelen i Berlin i augusti 1936 hade han även låtit bjuda in ett grannpar från Schwanenwerder, den tjeckiska skådespelerskan Lida Baarova och hennes älskare, skådespelaren Gustav Frölich. Redan i december 1934 hade han fått ögonen på Baarova och noterat hennes ”fängslande charm”, men det var nu som det tände till ordentligt.

Frölich hade 1933 skilt sig från den judiska operettsångerskan Gitta Alpar, som sedan tvingats lämna Tyskland kort efter det nazistiska maktövertagandet, och strax före OS hade han köpt ett magnifikt tolvrumshus på Schwanenwerder, nära Goebbels eget. Medan Magda vistades på sanatoriet i Dresden började Goebbels ta ut Lida Baarova på båtturer på Wannsee eller till hans egendom Schwanenwerder.

När Magda kom tillbaka från sanatoriet i september 1936 var det dags för de stora partidagarna i Nürnberg. Goebbels såg till att Baarovas film Förrädaren skulle premiärvisas i Nürnberg, och därmed fick han anledning att bjuda in henne dit. Medan Goebbels höll sitt två timmar långa tal till partifolket satt skådespelerskan i publiken och lyssnade till små meddelanden till henne som han hade strött in i talet. Innan hon lämnade Nürnberg för kurorten Franzensbad i Böhmen sände Goebbels ett stort fång röda rosor till henne.

Innan 1936 var till ända åkte Joseph och Magda tillsammans på semester till Grekland, men först sedan Joseph hade besökt Lida i Franzensbad, och under hela semestern var Magda ”irritabel” och på ”ett ruttet humör”. Väl hemma igen bjöd Goebbels Lida till Berlin där de gick på Operan tillsammans och snart var de ett par. I en intervju på 1980-talet hävdade den åldrade Lida Baarova uttryckligen att hon verkligen varit kär i människan Goebbels, inte i propagandaministern med makt.

Med tanke på det allt högre spel som Goebbels spelade, även om han gripits av maktmänniskans berusning, så handlade det sannolikt också för honom om djupare känslor. Lida Baarova var inte bara en sexuell passion, utan något djupare än så. Deras relation fördjupades och nu visste ”alla” i Berlin vad som pågick. Snart gällde det även Baarovas älskare Gustav Frölich som på våren 1937 kom på de två i en komprometterande situation på Schwanenwerder. En rasande Frölich råkade slå sin bildörr i ansiktet på Goebbels medan han förkunnade att nu visste han att förtalet stämde. Därefter separerade Frölich och Baarova och Frölich sålde sin villa i Schwanenwerder. Goebbels förklarade för sin dagbok att den besegrade konkurrenten var en skådespelare ”utan kreativ talang”.

Samtidigt började, föga förvånande, Lida Baarovas karriär stiga brant. Goebbels lade sig personligen i alla tänkbara aspekter under produktionen av hennes film Patrioten och förklarade vid premiären vilket mästerverk den var. Han var så förblindad att han även tvingade Magda att inte bara se filmen, utan också att uttala sig positivt om den. Det behövs inte mycket fantasi för att ana sig till hustruns innersta känslor i den situationen, men sådant var nu Goebbels helt döv för.

Goebbels gav Baarovas nya film och då främst hennes eget agerande högsta betyg och då tvingades de tyska filmtidskrifterna att följa efter, med lovord i Filmwoche och Licht-Bild-Bühne. Han såg också till att filmen visades på en tysk filmvecka i anslutning till världsutställningen i Paris.

När han inte kunde möta henne i sin egen bostad eller på ministeriet så ordnade Goebbels en hemlig mötesplats hemma hos regissören Veit Harlan och dennes första hustru teaterskådespelerskan Hilde Körber. Så fortsatte förhållandet under hela 1937 och in på 1938. Goebbels flyttade i december 1937 ut ur familjens bostad Schwanenwerder och in ett gästhus på tomten, så att han kunde vara ”ostörd”. Dit kom Lida medan Magda och barnen vistades i huvudbyggnaden. Annars umgick Goebbels och Baarova mest på Lanke vid Bogensee. Men umgänget skedde också alltmer öppet, bland annat vid en filmpremiär på hösten 1937, där Goebbels uppträdde med Baarova vid sin sida inför en mängd nazikoryféer. Under denna tid föddes paret Goebbels fjärde och femte barn.

Sommaren 1938 berättade Goebbels öppet för Magda om sitt förhållande med Lida Baarova, men inte för att göra avbön och be om förlåtelse, nej, tvärtom för att tvinga hustrun att gå med på ett menage à trois, att offentligt acceptera älskarinnan. Magda Goebbels tycks faktiskt ha övervägt att acceptera det oundvikliga i situationen, men Goebbels tog ut segern i förskott och förnedrade under de följande veckorna hustrun grovt inför vänner och bekanta. Han bjöd med Lida Baarova på utflykter med sin yacht, samtidigt som Magda och andra vänner var ombord, och på kvällarna insisterade han på att Baarovas filmer skulle visas i den privata biosalongen. Det blev för mycket.

I augusti 1938 gjorde Magda något Goebbels aldrig hade drömt om att hon skulle göra, och han aldrig själv hade vågat, hon gick direkt till Adolf Hitler och klagade över den situation som hennes make hade försatt henne i. Alltsedan giftermålet med Goebbels 1931 hade Magda övertagit funktionen som ”rikets första dam” och hade en stark position som vän och värdinna hos Hitler. Det kunde varken Görings andra hustru Emmy eller Hitlers väninna Eva Braun ändra på. Vartefter barnen föddes behandlades familjen Goebbels i propagandan alltmer som något av den nazityska mönsterfamiljen. Ur ett svenskt perspektiv kan man säga att familjen och barnen Goebbels spelade något av samma roll som de kungliga ”sessorna” på Haga slott under 1940- och 1950-talen. Det var med andra ord inte konstigt att Hitler blev ”djupt skakad” och bestämde sig för att paret Goebbels äktenskap skulle räddas, det krävde partiets och statens heder.

I moralfrågor var Hitler djupt konservativ och tidigare under året hade två högre militärer avskedats efter skandaler; först överbefälhavaren von Blomberg sedan det visat sig att den kvinna han gift sig med varit prostituerad, sedan även hans efterträdare von Fritsch sedan Göring och Himmler fabricerat falska ”bevis” för att han köpt tjänster av en manlig prostituerad. Efter detta fick inga nya skandaler drabba regeringen och partiet, det var Hitlers absoluta övertygelse. Därmed var Goebbels och Baarovas förbindelse dömd.

Goebbels kallades till ett ”mycket långt och allvarligt samtal” under vilket propagandaministern påmindes om sin plikt och skarpt befalldes att avsluta affären Baarova omgående. Samtalet ägde rum i Winifred Wagners hus i Bayreuth, där båda befann sig på årets stora festspel. För att öka pressen ytterligare på Goebbels gjorde Hitler klart att ministerns hela karriär hängde på om hans äktenskap höll. Goebbels tycks ha stretat emot och erbjudit sig att avgå och få en reträttpost som tysk ambassadör i Japan, men detta fanns inte på Hitlers agenda, och snart bröts Goebbels motstånd. Därefter överlämnade Hitler beslutet till Magda om hon ville försöka lappa ihop äktenskapet. Det var raffinerat av Hitler. Han gjorde klart för Goebbels hur lös hans politiska ställning var och dessutom gav han den förfördelade parten, Magda, Goebbels i sin hand. För Hitler gällde det att förhindra att affären Goebbels utvecklades till en inrikespolitisk kris, eftersom den utrikespolitiska storkrisen kring Tjeckoslovakienfrågan just höll på att kulminera. Därför begärde Hitler en vapenvila mellan makarna Goebbels till slutet av september, eftersom han intensivt behövde sin propagandaminister under de närmaste veckorna. Detta förklarar varför Hitler reagerade som han gjorde; han var uppenbart upprörd över Goebbels omoraliska beteende och hur han behandlat sin hustru, som Hitler höll av, men dessutom var führern rasande över att hans storpolitiska vågspel över Tjeckoslovakien stördes av Goebbels otrohetsaffärer.

I oktober åkte en förtvivlad Magda ut till Hermann Görings gods Carinhall där hon grät ut hos väninnan Emmy Göring och lättade sitt hjärta om den ”djävul i människohamn” som hon var gift med. Goebbels insåg vad klockan var slagen och i dagboken skrev han att han var ”skakad i sitt innersta”, men att han kommit till ett ”mycket svårt” och ”definitivt” beslut: ”Plikten kommer före allting annat”. I Goebbels värld innebar det att karriären måste räddas till varje pris. Han försökte prata ut med Magda och ingenting tyder på att han verkligen tog det minsta steg i riktning mot en skilsmässa. Tvärtom försökte han få Magda att acceptera ett fortsatt äktenskap. För den stolte Goebbels innebar detta en oerhörd självövervinnelse. I dagboken klagar han över att Magda inte gav honom ”annat än förödmjukelse” och att hon var ”hård och grym”. Men inte ett ord av kritik mot den som ytterst dirigerade händelserna, Hitler. Tvärtom förklarar Goebbels under de värsta krisveckorna att Hitler ”var som en far”.

Men trots allt så var det inte bara stoltheten hos Goebbels som fick sig en knäck utan sannolikt en djup och äkta kärlek som han nu såg sig tvungen att välja bort. Hans hjärta var ”sårat intill döden” och endast med hjälp av ”kraftfulla piller” kunde han sova. Hos Hitler och Magda fick han ingen sympati, det var endast modern och systern Maria som ville lyssna på honom.

Lida Baarova då? Ja, om Goebbels ändå hade ett formellt val, så hade hon, självfallet frestas man säga, inget val alls. Hon skickade sin väninna Hilde Körper att vädja till Goebbels om att ändra sitt beslut och fortsätta deras förhållande, men han svarade att beslutet var ”oåterkalleligt”. Samtidigt öppnades falluckan under Lida Baarova. Runt henne fanns många fiender och avundsmän som nu tog chansen att attackera henne när hon inte längre hade Goebbels stöd. Hon förlorade omgående huvudrollen i filmen Älskarinnan och istället tog konkurrenten Viktoria von Blasko över. Filmen var, både till titel och innehåll, egentligen en bara lätt maskerad skildring av Goebbels och Baarovas eget förhållande. Att den ens kommit så långt som till produktionsstadiet visar att Goebbels helt hade tappat insikterna om vad som var lämpligt när det gällde deras förhållande. Den formella orsaken till hennes avsked var att Ufas chefsläkare hade diagnosticerat hjärtproblem hos Baarova, men det är nog ingen djärv tanke att order om en sådan diagnos hade kommit från högre ort. Filmen spelades in med ny huvudperson och förpassades sedan till den politiska frysboxen. Den premiärvisades på tyska biografer först år 1950, fem år efter krigsslutet, och då under titeln En preussisk kärlekshistoria (Preussische Liebesgeschichte).

Den sista filmen med Lida Baarova som visades i Tredje riket var Spelaren (Der Spieler), efter en roman av Dostojevskij, Goebbels gamle favorit, i vilken hon spelade dottern till en skuldsatt rysk general. Flickan söker tröst hos en lärare och när hon ber fadern om pengar avfärdas hon av honom med orden: ”Gå och be din doktor om pengar. Han har mera än jag!” Repliken var sanktionerad av Goebbels men i det nya läge som uppstått fick den motsatt effeket. När filmen premiärvisades på en biograf på Kurfürstendamm så reste sig betalda häcklare i salongen och skrek: ”Försvinn, ministerhora!” Visningen avbröts och sedan försvann den från biograferna.

Försvann gjorde snart också Lida Baarova. Varje steg hon tog övervakades av säkerhetsmän ur Gestapo och Berlins polischef förbjöd henne uttryckligen att visa sig offentligt. Ett tag hoppades hon förnya gamla kontakter med Hollywood och påbörja en ny karriär i USA, men Hitler såg till att hon förbjöds lämna Tyskland. Det hade kunnat orsaka en internationell skandal som han inte ville ha. Den följande vintern, 1938–39, lyckades Lida Baarova dock, med hjälp av en god vän, fly tillbaka till sitt nu stympade hemland Tjeckoslovakien. Trots ockupation, landsflykt och fängelsevistelser överlevde hon och efter kommunismens fall i Tjeckoslovakien 1989 stod hon faktiskt åter på scenen i hemlandet. Lida Baarova avled i Salzburg år 2000.

Tjeckoslovakienkrisen hösten 1938 blåste tillfälligt över sedan Hitler fått betydande eftergifter från västmakterna i Münchenöverenskommelsen. Men Goebbels högst personliga kris visade inga tecken på att blåsa över, tvärtom. Magda visade inga tecken på att vilja fortsätta äktenskapet. En desperat Goebbels sände sin undersekreterare Karl Hanke som medlare till hustrun, men med det enda resultatet att Hanke, som var en officer med gammaldags hederskodex, blev djupt upprörd över sin chefs agerande och förvandlades till en stödjande samtalspartner för Magda. Det har också förekommit spekulationer om att de två inledde ett förhållande, men det hålls som mindre sannolikt av de flesta forskare.

Nu grep Hitler in och den 21 oktober 1938 mötte han makarna Goebbels för ett privat samtal i sin alpvilla i Obersalzberg. Führern krävde tre månaders betänketid och om Magda efter den tiden fortfarande ville skiljas så skulle Goebbels lämna in sin avskedansökan.

Medan detta skedde fick upprördheten och sedan skadeglädjen i såväl film- som partikretsar fullt utlopp. Hermann Göring lät säkerhetstjänsten avlyssna Baarovas telefon och spred sedan informationen bland ledande nazister. Locket åkte formligen av nu när man vågade berätta. Dussintals kvinnor gick till hemliga polisen Gestapo och berättade om den sexuella utpressning som Goebbels hade utsatt dem för, och det var såväl skådespelerskor som kvinnliga medarbetare på hans eget propagandaministerium. Flera kvinnor gick också direkt till Magda Goebbels och berättade.

En del ledande nazister var inte bara skadeglada utan ärligt upprörda över Goebbels beteende. Partiideologen Alfred Rosenberg och SS-chefen Heinrich Himmler var två av dem. Himmler ”visste” att det handlade om dussintals kvinnor som pressats av Goebbels, och Rosenberg menade att Goebbels var ”nationalsocialismens största moraliska börda” och ”den mest hatade mannen i Tyskland”. Rosenberg menade att Goebbels var ”moraliskt isolerad i partiet”, medan Himmler diskret lät information från några av de klagande kvinnornas akter hos Gestapo komma under Hitlers ögon. Det var inte konstigt att Goebbels kände en ”frostig atmosfär” omkring sig. Han klagade hos Hermann Göring över att Magda var ”kall som ett isberg”. Men den öppna krisen blåste över och i början av 1939 hade äktenskapet lappats ihop på ytan, inte minst efter nya insatser av Hitler.

Hur orkade Magda Goebbels gå vidare i ett liv med Goebbels? I juni 1941 kom hon på Goebbels med att vara otrogen med en av sina sekreterare. Men vid den tidpunkten hade Magdas enda möjlighet att få skilsmässa med Hitlers godkännande passerat. Kriget med Sovjetunionen stod för dörren och Hitler behövde sin propagandaminister. Magda fick acceptera situationen oavsett vad hennes inre sade.