17. Propagandisten Goebbels

För Joseph Goebbels var politik och kultur oupplösligt förenade, och med dessa även propagandan: ”Politik är också en konstart, kanske den högsta och mest långtgående av dem alla, och vi som formar den moderna tyska politiken måste själva vara konstnärer, försedda med det stora ansvaret att utifrån det stora råmaterialet som massan utgör forma en solid, välarbetad struktur av folket”.

Goebbels hade noga studerat Gustave Le Bons bok Massans psykologi (1911) och av den dragit slutsatsen att politisk aktivism var oupplösligt förbunden med propaganda. Avgörande var också att all propaganda och alla politiska aktiviteter måste anpassas till tidens och platsens rådande förhållanden för att kunna fungera. I Berlin innebar detta, enligt Goebbels, att all politisk propaganda måste vara extraordinär för att kunna slå igenom storstadens hektiska puls och dra till sig uppmärksamhet och intresse. ”Berlin behöver sensationer precis som fisken behöver vatten. All politisk propaganda som inte tar hänsyn till detta kommer att missa sitt mål”, konkluderade Goebbels. Därför gällde det att skapa sensationer för att få genomslag.

Det viktiga var att få uppmärksamhet. I ett tal om propaganda år 1928 framhöll Goebbels vikten av att all propaganda hade ett mål. Det första målet var att agera så att nazisterna blev kända och väcka intresse bland folk, oavsett om det väckte hat eller kärlek: ”Och när man har nått detta första mål, då kan hat förvandlas till kärlek och kärlek till hat, men aldrig mera till likgiltighet.” Det gällde också att inrikta sig på och vinna strategiskt rätt målgrupp, nämligen industriarbetarna: ”Den som äger arbetarna äger folket. Den som äger folket äger Riket”, hävdade han i början av 1932.

För Goebbels var det talade ordet A och O i all propaganda. Den som erövrade gatan genom det talade eller skrivna ordet, han vann massan, och den som erövrade massan vann till slut staten, det var Goebbels övertygelse. För honom var i detta avseende fascismen och bolsjevismen skapade av ”talaren, den store skaparen av ord”. Han betonade hur viktigt det var med enkla, lättbegripliga och slagkraftiga teman i propagandan: ”Du kommer aldrig att kunna hitta miljoner människor som är redo att ge sina liv för en bok. Du kommer aldrig att kunna hitta miljoner människor som vill ge sina liv för ett ekonomiskt program. Men miljoner människor kommer en dag att vara beredda att dö för ett evangelium.” Att formulera sitt budskap i närmast religiösa ordvändningar var en viktig del av den tidigare katoliken Goebbels propagandateknik.

Goebbels förberedde sina viktigare tal noga och det gällde inte bara vad han sade utan också hur han sade det. I det stora hyresrum som bröderna Strasser ordnade åt honom i tidningsredaktören Steigers hus i Berlin 1926 så var, på särskild begäran, en spegel i kroppsstorlek upphängd, så att Goebbels kunde träna in både mimik och gester inför sina framträdanden. Här uppvisar han samma förberedelseteknik som Hitler som också övade sig inför spegeln före viktigare tal.

Han gjorde tidigt försök till egna teoretiseringar kring propaganda, dess olika former och uttrycksmedel. I augusti 1926 hade han ”i ett huj” färdigställt sin ”Denkschrift” med titeln ”Propagandans nya metoder”. En grundläggande tanke var hur viktigt det var att alls synas, om man inte fanns i det offentliga samtalet, ja, då fanns man inte alls. Talande är en reflektion från 1932 – i den då utkomna boken Kampen om Berlin – om hur partiet med brutalt gatuvåld gjorde sig märkbart i Berlin 1926 och 1927: ”Partiet blev känt. Det befann sig i ett slag i medelpunkten för det offentliga intresset. Som en het stormvind sopade det in i det politiska Berlins letargiska lugn, och nu måste man ta ställning: med Ja eller med Nej.”

Det gällde att vinna själarna, eller som han formulerade det i ett tal vid partidagarna i Nürnberg 1934: ”Det kan vara bra att äga makt baserad på vapen. Det är dock bättre, och mera stadigvarande, att vinna och behålla folkets hjärta.” Men propagandamakaren Goebbels var inte mera subtil än att han betonade vikten av att all propaganda kompletterades med styrkedemonstration. Han framhöll under kriget att hemmafrontens goda moral delvis berodde på den goda propagandan, men också på ”kraftfulla åtgärder mot defaitister”: ”ett skarpt svärd måste alltid finnas bakom propaganda, om den ska bli verkligt effektiv”. Sådana tankar låg bakom den tidvis synnerligen effektiva propagandan, eller ”Goebbels-mekanismen” som hans medarbetare Arnolt Bronnen formulerat det.

I Goebbels och nazisternas tredje rike var en rad nya, nationella högtider viktiga inslag där man kontinuerligt kunde samla folk och bearbeta dem, för att forma de enskilda tyskarna till den massa av ett nazistiskt indoktrinerat folk som man strävade efter. Det nazistiska ceremonielet institutionaliserades alltmer, ofta samtidigt som man förbjöd eller försökte tränga undan andra högtidsdagar, som 1 maj och den kristna julen. Goebbels var den främste íntroduktören och den aktivaste av regimens företrädare under vad som kan kallas det nazistiska året. Det började med firandet av maktövertagandet den 30 januari, partiprogrammets antagande den 24 februari, minnet av stupade hjältar den 16 mars, ungdomens förpliktelser mot folkgemenskapen sista söndagen i mars, tredje rikets nationaldag den 1 maj, tyska moderskapets dag en söndag i maj, rikspartidagarna i början av september, skördefesten i Bückeberg i början av oktober och så minnesdagen för nazisternas stupade den 9 november.

Även ur historien kunde man hitta motiv och högtider att använda i propagandan. Goebbels intresserade sig tidigt för det stundande 300-årsminnet av den westfaliska freden – undertecknad i städerna Münster och Osnabrück – som 1648 hade gjort slut på trettioåriga kriget. Han förde diskussioner i Berlin med historikern Ludwig Bäte från Osnabrück om hur fredsfirandet skulle högtidlighållas. Eftersom trettioåriga kriget i nazistisk, och även tysknationalistisk, historieskrivning ytterst var ett försök av Frankrike att hålla Tyskland nere i politisk splittring, så kan man gissa sig till hur tongångarna gick om det firandet.

Men Goebbels fick aldrig möjlighet att tala i fredssalen i Osnabrücks rådhus i oktober 1948. Den 13 september 1944 förstördes rådhuset till större delen i ett allierat bombanfall. Bara de utbrända ytterväggarna stod kvar när flygplanen flög bort. Med stöd av den brittiska militärregeringen i Nordrhein-Westfalen kunde rådhuset efter kriget dock återskapas. Ett högtidligt minnesfirande kunde därmed hållas i både Münster och Osnabrück och ett inslag var en utställning arrangerad av stadsarkivet i Osnabrück, vars organisatör var densamme Ludwig Bäte som några år tidigare diskuterat minneshögtidligheterna med Goebbels.

Goebbels tveklöst största propagandainsats gäller skapandet och vidmakthållandet av ”führermyten”, bilden av Adolf Hitler som den av Försynen sände Ledaren som räddare av Tyskland och den som förde det tyska folket genom osäkra tider. Denna kontinuerliga propaganda bidrog till en spridd uppfattning att Hitler var omgiven av dåliga rådgivare, men i sig själv var god. Många missförhållanden och krigsolyckor möttes av uttalanden som ”om bara führern” visste. Mot slutet av kriget, när Hitler alltmer drog sig undan offentligheten, blev det till slut omöjligt att upprätthålla myten. Men in på 1944 lyckades det, och därmed hade Goebbels åstadkommit sitt förmodligen viktigaste bidrag till regimens fortbestånd och den tyska krigsansträngningen.

En svensk iakttagare, Svenska Dagbladets Berlinkorrespondent Arvid Fredborg, konstaterade visserligen att Goebbels sannolikt var det största propagandageni som 1900-talet hade frambragt, men samtidigt analyserade Fredborg propagandaministerns styrka och svaghet som demagog. När Fredborg själv hade tvingats lämna Tyskland år 1943 konkluderade han:

Propagandaministern, dr Joseph Goebbels, har hört till dem, som vetat att hålla sig i täten. Han dirigerar fortfarande det tyska folket som en kör. Även under motgångarna har han firat propagandistiska triumfer men också gjort ödesdigra misstag. Ingen behärskar emellertid propagandaapparaten som han. Goebbels har en god känsla för vad som bör sägas och i vilket ögonblick det bör ske. Han förstår mästerligt att hålla det tyska folket kvar i det letargiska tillstånd, som han själv försatt det i. Gång på gång erinras man om att Goebbels uppfostrats av jesuiter. Nervpåfrestningen har emellertid satt sina spår i hans drag. Det cyniska och förvridna har markerats ännu mer än förr, hans människoförakt har blivit tydligare och hans hat till det borgerliga samhället mera glödande.

Som talare är Goebbels fortfarande den kanske främste i hela Tyskland. Ingen kan som han spela på det instrument, som massans psyke utgör för en skicklig talare. Likväl är han impopulär som få, ja hatad – och det är han också medveten om. Propagandaministern är en vida bättre talare än sin ledare – men det är denne, som rycker med sig det tyska folket. Hur skall man förklara detta? Det räcker icke med att säga, att en ledare behöver vara något mer än en oratorisk begåvning. Jag för min del har en stark känsla av att det tyska folket instinktivt känner cynismen bakom Goebbels eleganta hugg, att åhörarnas hjärnor visserligen bli förhäxade av hans slående förkunnelse – men att deras hjärtan förbli kalla, och att detta är det avgörande, när de kommit loss från det direkta inflytande talaren utövar.

Arvid Fredborgs förmodanden att cynismen i det goebbelska budskapet alltmer sken igenom ju längre kriget gick har säkert en del fog för sig. Visserligen kunde han fortfarande domptera en publik, men han hade svårare att behålla greppet över människorna när de väl hade lämnat mötet och var och en gick hem till sitt. Här finns sannolikt en stor, och viktig, skillnad mellan Goebbels som talare under 1920-talet och 15 år senare under krigsåren.

Många är de som nämner betydelsen av Goebbels röst för att fånga åhörarna. I samband med universitetsjubileet i Heidelberg 1936 lyssnade den svenske professorn i tyska Erik Wellander på Goebbels och beskrev sedan dennes röst som ”mjukt klingande”.