18. Goebbels största propagandatriumf

Berlin-OS 1936

Sommaren 1936 arrangerade Tyskland de elfte moderna olympiska sommarspelen i Berlin, och redan på vintern 1936 hade man arrangerat de olympiska vinterspelen i Garmisch-Partenkirchen. Berlin-OS har gått till historien som ett av de mest politiserade i den olympiska historien, samtidigt som dess blotta genomförande har ansetts innebära ett stöd till den nazistiska diktaturen. Ännu diskuterar forskare och andra huruvida en bojkott av spelen borde ha ägt rum. Berlin-OS har långt senare använts som slagträ i diskussionerna om hur man ska förhålla sig till ett olympiskt spel som arrangeras i en diktatur, inte minst i samband med västländernas bojkott av Moskva-OS 1980 och även propåerna om en bojkott av Peking-OS 2008.

För Goebbels var naturligtvis ett olympiskt spel en enorm möjlighet att föra ut propaganda om Tredje riket till snart sagt hela världen. Visserligen var han inte särskilt intresserad av idrott som sådan, men det var ointressant inför de möjligheter som nu yppade sig.

Redan i november 1932 hade den tyska olympiska kommittén bildat en organisationskommitté med Theodor Lewald som ordförande. Men med det nazistiska maktövertagandet bara ett par månader senare så upplevde de tyska organisatörerna spelen som hotade, främst på grund av Hitlers visade motvilja mot idrott. Om Tyskland avstod från att arrangera spelen 1936 så skulle det innebära att landet för andra gången skulle förlora olympiska spel. Redan 1916 års spel skulle ha hållits i Berlin, men fick inställas på grund av kriget.

Därför ordnade Lewald redan i mars 1933 ett möte med Goebbels, som snabbt blev övertygad om spelens propagandistiska potential, och inte minst det motsatta förhållandet om Tyskland drog sig ur sitt löfte att arrangera spelen. Hitler däremot var inte alls övertygad om värdet av att arrangera spelen. Men Lewald hade snabbt och korrekt identifierat den person inom den nya regimen som hade lättast att se värdet av spelen.

Den 1 april 1933 var Lewald så säker på att han hade vunnit regimen för sin sak att han vågade skriva ett lugnande brev till sina kolleger i IOK, den internationella olympiska kommittén. Faran var över för den tyska arrangörskommittén. Men andra problem tornade nu upp sig.

I början av maj 1933 fick den tyska höjdhoppsstjärnan Margaret ”Gretel” Bergmann, som rankades fyra i Tyskland, veta att hon inte längre fick tävla för sin klubb i Ulm. Orsaken var att hon var judinna. Det var en direkt diskriminering av en av Tysklands sannolika OS-deltagare. Vid ett möte med IOK i Wien i juni ställde IOK:s ordförande greven Henri de Baillet-Latour frågan, om än ganska diplomatiskt formulerad, om arrangörerna kunde garantera alla idrottsmäns lika behandling under spelen. Lewald svarade uttryckligen att han kunde det, och att detta självfallet även gällde judiska idrottsmän. Han lämnade detta svar efter att, som han sade, ha konsulterat sin regering.

Men Lewald kunde inte kontrollera vissa av regimens företrädare som hade andra och betydligt mera ideologiskt renläriga och brutala preferenser. Rikssportministern Hans von Tschammer und Osten framhöll i ett tal i Berlin redan i slutet av juni 1933 att man skulle ”se till” att Tyskland i såväl nationella som internationella tävlingar bara skulle representeras av sådana idrottare ”mot vilka invändningar kan resas”. Det var en omskrivning för att inga judiska idrottare skulle få tillåtelse att tävla i tyska lag och klubbar, än mindre i något tyskt landslag.

Om den innebörden undgick någon utländsk betraktare så var det desto tydligare vad Bruno Malitz, sportledare i Berlins SA, formulerade i sin skrift Sportens anda i det Tredje riket: ”Det finns inte plats i det tyska landet för judiskt ledarskap inom sporten, inte heller för pacifister och de folkförrädare, de paneuropéer, eller andra som har infekterats av judarna. De är värre än kolera, tuberkulos, syfilis, värre än kalmuckernas härjande horder [härmed avsåg han Djingis Khans mongoler; förf. anm.], värre än eld, svält, översvämningar, droger, giftgas. Det mest fruktansvärda slaget av dem alla väntar ännu världen – slaget mot judenheten.”

Som om detta inte var nog så konkretiserade Malitz vad han ansåg om ett olympiskt spel i Tyskland. Om detta tyckte han definitivt inte. Han kunde inte ”se något möjligt värde för vårt folk att tillåta smutsiga judar och negrer att resa in i vårt land och tävla i idrott med våra bästa”.

Bruno Malitz högste chef i Berlin var gauleiter Goebbels och de åsikter som Malitz gav uttryck för var säkert representativa för vad som var påbjudet att tycka inom Berlins Gau, och därmed vad Goebbels direkt eller indirekt med sitt eget aggressiva antijudiska språk och agerande hade sanktionerat, ja, i vissa stycken introducerat. Men skulle ett Berlin-OS bli framgångsrikt ur propagandasynvinkel så måste alla sådana öppenhjärtigheter från partiets mera brutala antisemiter tystas ned. Problemet var bara att Goebbels själv blev så exalterad när han läste Malitz text att han omedelbart gav instruktioner om att alla idrottsföreningar i hela Tyskland skulle förses med ett exemplar av Malitz skrift. Här på sommaren 1933 möter vi den sanne Goebbels vad gäller hans syn på idrotten och judarna, fjärran från den kontrollerade och förljugne minister som tre år senare försökte rensa Berlin på alla, synliga, antisemitiska utfall, så länge världens ögon var riktade mot den olympiska värdstaden.

Så, den 5 oktober 1933, inträffade en vändning. Adolf Hitler gjorde ett studiebesök vid olympiastadion utanför Berlin. Den hade börjat byggas år 1913 med avsikten att stå klar till de planerade spelen år 1916. Nu hade man inlett arbetet på att utvidga den befintliga anläggningen inför 1936 års spel. Hitler blev påtagligt störd över den begränsade storleken hos stadion och krävde ett nytt stadion med plats för 100 000 sittande åskådare: ”Det ska bli nationens uppgift! Om Tyskland ska vara värd för hela världen, så måste förberedelserna vara fullständiga och magnifika”.

Hitler tvärvände i sakfrågan och lade sin prestige och makt i vågskålen för OS. Därmed hakade Goebbels på och följde sin herre och mästare i fotspåren. Då fick alla antisemitiska utfall och åtgärder sopas under matten så länge det behövdes. IOK, de högsta beskyddarna av de olympiska spelen, framförde halvhjärtade krav i frågan om behandlingen av judiska idrottare. Den 3 november 1933 förklarade IOK:s ordförande, belgaren Baillet-Latour: ”Jag personligen är inte förtjust i judar eller det judiska inflytandet, men jag vill inte se dem förföljda på något sätt”. Hotet om en amerikansk bojkott av Berlin-OS på grund av diskrimineringen av judiska idrottsmän var däremot ett allvarligare hot.

I Tyskland insåg man faran och reagerade snabbt. Den 21 november sände Lewald en försäkran att Tysklands avgivna löften visavi judarna skulle uppfyllas strikt. Han fick eldunderstöd av sportminister Tschammer und Osten som samma dag hävdade att:

1) Varken han eller den tyska regeringen hade påbjudit uteslutande av judiska idrottare från idrottsklubbar.

2) Varken han eller den tyska regeringen hade utfärdat någon order för att utestänga judiska klubbar från allmänna idrottsplatser i Tyskland.

3) Varken han eller regeringen hade utfärdat någon order som förbjöd judar från att delta i tävlingar.

4) Om han som rikssportminister fick höra talas om att en lokal myndighet hade utfärdat någon instruktion som gick emot de tre ovan anförda punkterna, så skulle han undersöka detta och ändra det som behövdes.

De fyra punkterna var rena och uppenbara lögner för redan den 26 april 1933 hade ett dekret utfärdats som uteslöt judar från idrottsföreningar. Men rikssportministern förde fram dem med stöd av Lewald och den tyska olympiska kommittén. Efter ett antal turer så var dock risken för bojkott från främst USA och Storbritannien överstånden.

Vinter-OS hölls i Garmisch-Partenkirchen. Den 5 februari 1936, dagen innan invigningen av vinterspelen, föll det snö, men på invigningsdagen hade ändå upp emot 60 000 människor samlats. När Hitlers tåg anlände från München innehöll det även Goebbels, Göring, Julius Streicher, inrikesminister Frick och krigsministern marskalk von Blomberg. En amerikansk besökare, Tahoe Washburn, berättade om masspsykosen när hon stod mitt ibland folkmassan som hälsade Hitler med heilrop och höjda armar: ”I had my own hand up going ’Sieg Heil’ and I had to force it back down!”

På stadion spelades först den tyska nationalsången ”Deutschland über alles” och därefter nazisternas ”Horst Wessel”. Klockan elva tystnade musiken och de 28 deltagande nationernas trupper marscherade in. Samtliga sänkte sin fana till hälsning inför Hitler, utom Italien och USA som av princip bara gav sitt eget statsöverhuvud ynnesten av en sådan hälsning.

Spelen får allmänt anses vara lyckade ur arrangörernas synvinkel, men en skandal inträffade. När Kanada mötte Tyskland i ishockey utvecklades matchen till en synnerligen våldsam tillställning och snart formligen kokade läktarna. Arrangörerna var oroliga att den tyska publiken skulle utlösa kravaller och både Goebbels och Göring fick, via ishockeystadions högtalare, mana åskådarna till lugn. I ett för Nazityskland unikt exempel på civil olydnad, om det nu är den rätta termen, så fick uppmaningarna knappast någon mätbar effekt. De öppna upploppen uteblev dock och Kanada vann matchen med 6–2.

När USA hade besegrat Kanada i ishockeyfinalen följde en avslutningsceremoni inför 130 000 åskådare. Hitler hade, tillsammans med Goebbels och Göring, följt hela spelen, och de tre partikoryféerna kunde konstatera att Tyskland med sex medaljer hade placerat sig på andra plats efter bästa nationen, Norge.

Den amerikanska journalisten William L Shirer, som förvisso inte hade några illusioner om regimens rätta karaktär eftersom han var stationerad i Berlin, konstaterade om vinter-OS att spelen hade blivit ”en betydligt mycket nöjsammare tillställning än förväntat”. Shirer konstaterade att ”nazisterna har gjort ett underbart propagandajobb”, trots den massiva anhopningen av uniformerad personal ur krigsmakten och SS.

Den svenska pressen var delad. De borgerliga tidningarna såg i stort invigningen av vinterspelen som imponerande, medan socialdemokratiska och kommunistiska tidningar såg det hela som ett propagandanummer. Liknande skillnader gick igen i den svenska pressdebatten om en eventuell bojkott av sommarspelen. Det var främst vänsterpressen som ansåg att idrottsrörelsen genom OS blev ett redskap för naziregimen. En viktig faktor för den svenska opinionen var att vinter-OS, trots allt, genomfördes utan alltför tydliga propagandaövertramp av de tyska arrangörerna, och när den svenska vintertruppen återkom hem möttes den av den socialdemokratiske ecklesiastikministern Arthur Engberg som höll ett högstämt tal och därmed de facto godkände OS-arrangemangen.

Sommar-OS genomfördes mellan den 1 och 16 augusti 1936 och innebar nya rekord i antalet deltagare, 3 961 idrottare från 49 länder, och även publikrekord. Tävlingarna sågs av ungefär 3,8 miljoner åskådare. För första gången i OS-historien fördes den olympiska elden från Olympia i Grekland till OS-arrangören, med start den 20 juli innan den nådde Berlin den 1 augusti. Därefter fördes den vidare till segeltävlingarna i Kiel och till rodd- och kanottävlingarna i Grünau. På det här viset hade de tyska arrangörerna lyckats skapa en speciell stämning kring spelen redan innan de invigdes.

Själva invigningstalet hölls av Hitler själv och sedan talade ett antal personer, inklusive den svenska upptäcktsresanden och Tysklandsvännen Sven Hedin. Spelen blev även sportsligt en stor framgång för Tyskland som slutade som mest framgångsrika land med 89 erövrade medaljer, varav 33 guldmedaljer. Därefter följde USA med 56 medaljer och på tredje plats Ungern. Sverige hamnade på en sjunde plats med 20 medaljer, varav sex stycken guld.

Spelen dokumenterades för eftervärlden av regissören Leni Riefenstahl som med Den stora olympiaden skapade en propagandafilm som fick ett massivt internationellt genombrott. Det är värt att notera att en mycket missnöjd Joseph Goebbels protesterade mot att Leni Riefenstahl tilldelades de stora resurser som hon fick och, framför allt, stor frihet att skapa sin film. Övertygad om sin egen förmåga att avgöra vad som skulle kunna bli en god film ville Goebbels personligen styra henne, men tack vare sina utomordentligt goda kontakter med Adolf Hitler personligen kunde Leni Riefenstahl nonchalera propagandaministerns alla kontrollförsök.

Försöken att undvika en bojkott av spelen resulterade i olika krumbukter. Den tyskjudiska höjdhoppsstjärnan Margaret Bergmann, som ju redan 1933 hade fått problem att tävla i sin klubb i Ulm, fick alldeles innan OS veta att hon inte fick delta i spelen på grund av ”mediokra prestationer”. I mer än två år hade de tyska myndigheterna, uppenbarligen alldeles avsiktligt, hållit Bergmann på halster och invaggat henne i tron att hon ändå skulle få ställa upp i OS. När hon fick det slutliga negativa beskedet så var fartyget med den amerikanska OS-truppen redan på väg över Atlanten. OS-arrangörerna trodde inte, med rätta, att USA skulle låta båten vända på grund av en enda tysk idrottskvinna, om än aldrig så uppenbart diskriminerad.

Behandlingen av Margaret Bergmann låg helt i linje med den politik som Goebbels förespråkade. Han hade i januari 1936 blivit högste ansvarig för all propaganda, förutom Riefenstahls filmning, i anslutning till OS. Dessutom hade gauleitern Goebbels ett extra ansvar för att ”hans” stad visade upp ett prydligt yttre inför alla de utländska besökarna. Längs de större gatorna i huvudstaden hängdes hakkorsflaggor sida vid sida med den olympiska fanan. Propagandaministeriet gav ut skriftliga instruktioner för hur flaggorna skulle hängas på prydligaste sätt. Samtidigt rensades Berlin på alla antisemitiska anslag och klotter, medan tidningsstånden slutade lyfta fram Julius Streichers brutalt antisemitiska tidning Der Stürmer.

Människor som inte passade in i regimens bild av det Berlin man ville visa upp försvann från huvudstaden. Två veckor innan OS-invigningen, vid fyratiden på morgonen den 16 juli 1936, greps 600 romer – män, kvinnor och barn – och fördes till ett särskilt ”zigenarläger” i Berlinförorten Marzahn. Förutom tvångsarbete så utsattes de gripna romerna i flera fall för olika typer av rashygieniska experiment under tiden i lägret. Dessutom greps 2 000 prostituerade och läkarundersöktes varefter 350 av dem sändes till tvångsbehandling mot veneriska sjukdomar. Redan i juni 1936 hade 1 433 tiggare arresterats och internerats i en av stadens arbetsinrättningar.

Däremot fick ett annat av regimens hatobjekt, de homosexuella, vara ifred. Tvärtom så utfärdade SS-ledaren Heinrich Himmler den 20 juli en order till den hemliga polisen Gestapo att ingen åtgärd fick vidtas, varken förhör eller gripande av någon utländsk medborgare som misstänktes för brott mot lagens bestämmelser mot homosexualitet. Avsikten var självfallet att förhindra pinsamma incidenter med Gestapoagenter som antastade misstänkta homosexuella utlänningar.

Nu prioriterades den stora charmoffensiven och detta var tydligt i Goebbels tidning Der Angriff som uppmanade berlinarna att vara ”mera charmiga än parisarna, mera lättsamma än wienarna, mera livliga än romarna, mera kosmopolitiska än Londonborna och mera praktiska än New Yorkborna”. Vid en välkomstmottagning i Berlins rådhus fick varje idrottare en bok om det nya Tyskland. På engelska var däremot den bok skriven som innehöll den nazistiske fotografen Heinrich Hoffmans bilder från Berlin och den var försedd med text av Berlins gauleiter. I boken skrev Goebbels att ”nationalsocialismen som idé har kastat sitt ljus över hela världen, men det är fullständigt omöjligt för en utlänning att bli riktigt bekant med det nationalsocialistiska Tyskland utan att besöka Berlin […] Må alla utländska besökare i staden i dess livsrytm, i dess arbetstempo och i den entusiasm med vilken den tillbedjer Adolf Hitler och hans idé fånga ett andetag av den anda av vilken det nya Tyskland inspireras.”

Under spelen anlände också några gäster som inte behövde övertalas för att anamma den nya tidens anda i Tyskland, de två nazistiskt djupt övertygade brittiska systrarna Diana och Unity Mitford. De hade utvecklat ett nära vänskapsförhållande med Hitler och kring Unity viskades att hon var Hitlers älskarinna, ett med all säkerhet grundfalskt rykte. Systern Diana hade däremot en relation med den brittiske fascistledaren Oswald Mosley, för vilkens räkning hon också passade på att tigga finansiellt stöd när hon ändå var i Berlin. Såväl Goebbels som Hitler avvisade dock denna begäran; Goebbels vid ett möte med Diana Mitford på propagandaministeriet den 5 augusti. Hitler bjöd i alla fall in de båda systrarna att följa OS i Berlin och under vistelsen i staden bodde de i familjen Goebbels hus i Schwanenwerder. Diana och Magda Goebbels tycks ha blivit vänner och om sin värd konstaterade Diana att Goebbels var ”intelligent, välformulerad och sarkastisk”, liksom att han hade en ”exceptionellt vacker talad röst”.

När det så var dags för invigningsceremonin på olympiastadion den 1 augusti så samlades nazistiska och olympiska potentater kring Hitler på hedersläktaren. Efter ceremonin beskrev Goebbels de guldkedjeprydda ledamöterna av IOK nedlåtande som ”loppcirkusdirektörer”, uppenbarligen alldeles blind för hur de medaljbehängda och uniformerade nazikoryféerna kunde te sig för en icke partitrogen iakttagare.

Ett av spelens mest nervösa ögonblick, inte minst för en del av herrarna på hedersläktaren, var längdhoppsfinalen där tysken Lutz Long och amerikanen Jesse Owens tävlade om guldet. Tysken hoppade först och gick upp i ledningen med 7,73 meter och sedan följde fantastiska 7,87 meter, medan amerikanen trampade över i sitt första försök och därför mättes aldrig hans i sig mycket goda resultat. Olympiastadion formligen kokade av talkörer som hejade på Lutz Long. Då gjorde Owens sitt tredje hopp och landade på helt osannolika 7,94 meter. När Long förberedde sitt tredje hopp vaggade Hitler nervöst fram och tillbaka, medan både Goebbels och Hess dragit sig tillbaka till läktarens inre av ren nervositet. Så hoppade Long, tappade balansen och föll framåt innan han landade på mediokra 6,50. En besviken Hitler såg allt i sin kikare, medan Goebbels och Hess snabbt fick återvända till sina platser. För de tre var det en katastrof, en ”neger” hade vunnit över en tysk. Ett hopp återstod för Owens som nu landade på helt otroliga 8,06. Därefter gick Long och Owens arm i arm runt stadion och tog emot publikens hyllningar. Hitler hade då redan hunnit avlägsna sig. Owens konstaterade, sannolikt med en hyfsat stor dos ironi, att ”jag antar att Herr Hitler är en alltför upptagen man för att kunna stanna här för evigt”.

En rasande Goebbels sammanfattade spelen så långt direkt ur hjärtat: ”Vi tyskar vinner en guldmedalj, amerikanerna får tre, två av dem vinns av niggrer. Detta är en skandal. Den vita mänskligheten borde skämmas. Men vad betyder det djupt därnere i landet utan kultur [USA; förf. anm.]. Führern är helt gripen av entusiasm för de tyska framgångarna.”

En av de mest spännande tävlingarna var kvinnornas stafett 4 x 100 meter. Här var USA och Tyskland storfavoriter i kampen om guldet. På hedersläktaren satt en nervös Hitler med Goebbels vid sin vänstra sida. Tävlingsdagen var en söndag efter en föga lyckad mottagning på den brittiska ambassaden och Goebbels hade tillbringat en stor del av förmiddagen i sängen för återhämtning. Nu riktade han en kikare mot löparna nere på arenan. När starten gick reste sig hela stadionpubliken inklusive Hitler som lutade sig mot räcket och när führern reste sig så reste sig också Goebbels. Inför den sista växlingen ledde Tyskland med drygt fem meter före USA. Ilse Doerffeldt skulle springa sista sträckan för tyskarna och övertog också stafettpinnen i en godkänd växling. Men när hon skulle flytta över pinnen från sin högra till sin vänstra hand hände det otänkbara, Ilse Doerffeldt tappade sin stafettpinne och stannade upp som i chock, alltmedan de andra löparna forsade förbi henne. Hela stadion fylldes av ett gigantiskt besvikelsens vrål från läktarna och Hitler satte sig på sin stol alltmedan han bankade sig i låret med högerhanden. USA tog guld följt av Storbritannien på silverplats och Kanada fick brons. Goebbels såg i sin kikare hur den skakade Doerffeldt grät hejdlöst medan hennes lagkamrater förgäves försökte trösta henne. Hitler visade sin medkänsla och besökte sedan de tyska löperskorna och sände en bil fullpackad med blommor till deras förläggning. Men det förväntade tyska guldet var borta och än en gång hade USA triumferat inför Hitler och Goebbels.

Tyskland hade stora framgångar, men det hindrade inte att den av idrott totalt ointresserade propagandaministern längtade till slutet: ”Om bara spelen ville sluta nu”. På en mottagning för 1 200 utländska journalister den 30 juli hade Goebbels högtidligt försäkrat att Tyskland inte tänkte använda spelen i propagandasyfte: ”Vi vill att ni ska se Tyskland som det är, men vi har ingen avsikt att visa er Potemkinkulissser.” Men få torde ha trott på honom. New York Times skrev att ”få ansåg att det [Goebbels tal till journalisterna; förf. anm.] uppfyllde sitt inledande löfte om att man helt skulle avstå från tysk propaganda under dessa olympiska spel, ens av Tysklands mästerpropagandist”.

Vid sidan av de utåtriktade aktiviteterna så arrangerades också ett antal överdådiga mottagningar som skulle bidra till det positiva intrycket av Tyskland hos de högre utländska gästerna.

Redan dagen före invigningen, den 31 juli, hölls en första bankett i det gamla kungliga slottet i Berlin. Middagen hade komponerats av köksansvariga på Hotell Kaiserhof, nazistpamparnas stamhotell, och bestod av utsökt mat och viner, inklusive mousserande Henkell 1929, producerat av Joachim Ribbentrops hustrus familj. Därefter följde en mottagning med lunch för 150 gäster i rikskansliet alldeles före invigningsceremonin. Hitler var värd och vid det hästskoformade bordet blandades IOK-delegater och andra gäster med Joseph Goebbels, führerns ställföreträdare Rudolf Hess, flygvapenchefen Hermann Göring, SS-chefen Heinrich Himmler, SA:s stabschef Viktor Lutze och säkerhetstjänstens (RSHA) chef Reinhard Heydrich. Goebbels var dock rejält missnöjd med att han hade placerats nere i den ena änden av hästskon, fjärran från bordets centrum. Bredvid sig hade han den grekiske IOK-ledamoten Angelo Bolanachi och den franske ledamoten Albert Glandaz. Det var en placering och ett bordssällskap som gick den självmedvetne Goebbels för när. Han kunde bara på avstånd, i undertryckt ilska, se hur Hitler frotterade sig med IOK-chefen Baillet-Latour och den tyska arrangemangsansvarige Lewald. Den 3 augusti var Göring värd för en lunch i sitt hem, där bland andra den svenske IOK-ordföranden Sigfrid Edström och hans hustru var närvarande, och det serverades hummer, kyckling, räkor, kronärtskockshjärtan och melon samt, som en kulmen, en kängurusvanssoppa.

De nazistiska arrangörerna skruvade hela tiden upp insatserna för att imponera på sina gäster. Inget sparades, varken pengar, varor eller kockarnas möda. Kontrasten mellan överdådet på OS-mottagningarna och tillvaron bakom OS-kulisserna, för koncentrationslägerfångarna i Dachau eller zigernarna i Marzahn, kunde knappast vara större.

Den 6 augusti var riksmarskalken Göring värd för en statsbankett i Operahuset. Här placerades 2 000 gäster runt små runda bord, medan de ledande nazisterna satt och åt i logerna, så att de kunde se ned på de gäster som de med så mycken möda försökte imponera på. Gästerna var också imponerade; något liknande hade Berlin inte sett sedan kejsartiden före krigsutbrottet 1914, noterade någon. Men samtidigt var man medvetna om att all extravagans hade en propagandistisk avsikt.

Goebbels var naturligtvis närvarande och bländades själv av allt det påkostade, som vanligt utan att se nyanser i grannlåten eller än mindre förstå hur det kunde uppfattas av en kritisk iakttagare. Istället skrev han belåtet efteråt att hela statsbanketten var full av ”lyckliga människor” och han själv var i ”toppform”. Han summerade att hela tillställningen var ”storartad propaganda”. Göring höll ett tal till de församlade gästerna i vilket han hoppades att de skulle återvända hem från Berlin med intrycket att det nya Tyskland ville ha vänskapliga relationer med alla jordens nationer. Därefter gick riksmarskalken runt till några av borden och gav varje dam en liten porslinsmodell av olympiastadions klocka, medan han spelade ut hela sitt, tveklöst omfattande, charmregister.

Men inte alla greps av de stämningar som Göring ville förmedla och som Goebbels var övertygad om att han också hade lyckats med. Den brittiske parlamentsledamoten Henry Channon noterade: ”Till sist gick vi, trötta. Den nya regimen, i synnerhet Göring, är mästare på att arrangera fester. Ikväll var det nästan som det måste ha varit när direktoriet under den franska revolutionen bjöd till fest.” Med brittiskt ”språkbruk” var detta en jämförelse mellan två blodbesudlade förtryckarregimer, om än med aldrig så stor förmåga att arrangera överdådiga fester. Det var nog bra för Goebbels sinnesfrid att han inte fick ta del av den brittiske gästens reflektioner.

Britterna svarade med en mottagning på den brittiska ambassaden den 8 augusti, men de flesta besökare tycks ha varit överens om att det blev en ganska tråkig för att inte säga misslyckad tillställning, där ambassadören sir Eric Phipps var alltför nervös för att kunna skapa en varm atmosfär.

Goebbels missade inte tillfället att jämföra den tyska och brittiska förmågan att anordna storslagna fester: ”tråkig, överbefolkad och oelegant”, sammanfattande han sina intryck. Det var egentligen bara ”en liten måltid” men med ”tusen gäster och tusen idiotiska konversationer”. Lite förmildrande var dock samtalet med sir Robert Vansittart, ständig undersekreterare vid brittiska utrikesdepartementet. Goebbels fann den brittiske diplomaten synnerligen vänlig och välvilligt inställd till Tyskland, en person som kunde bibringas en djupare förståelse för Tysklands sak om Goebbels fick ”bearbeta honom en timme”, noterade propagandaministern självsäkert. Britten å sin sida noterade att Goebbels var den mest djupsinniga av naziledarna, en haltande men kvick ”jakobin”. Åter en brittisk iakttagare som gjorde en jämförelse mellan naziregimen och Storbritanniens gamla arvfiende det revolutionära Frankrike 140 år tidigare.

Festerna fortsatte den 11 augusti med en mottagning för 600 gäster i Ribbentrops ansenliga villa ute i den fashionabla Berlinförorten Dahlem. Samma morgon hade det tillkännagivits att Ribbentrop blivit utnämnd till ny tysk ambassadör i London. Naziledarna fortsatte att försöka bräcka varandra. Den 14 augusti höll Göring en närmast backanalisk tillställning för 800 personer på Luftfartsministeriet vid Wilhelmstrasse, där fina viner flödade, faten dignade av mat och gästerna underhölls av en balettensemble.

Men om det inte gick att arrangera en lika överdådig och elegant tillställning som Göring, så satsade Goebbels på att slå konkurrenten i kvantitativa termer. Två dagar efter Görings fest bjöd han nu in hela 2 700 gäster till en ”sommarfest” på Påfågelsön, ett naturreservat mitt i sjön Wannsee. En lättad Goebbels konstaterade att hotande regnväder förbyttes i strålande sommarväder lagom till festkvällen. Gästerna nådde ön längs en pontonbro där beväpnade soldater skyldrade gevär medan de passerade. Väl på ön kunde man strosa längs stigar som löpte mellan träd i vilka mängder av små fjärilsformade lanternor var upphängda. Längs stigarna stod oräkneliga flickor utklädda till pager beredda att hjälpa gästerna, medan de många borden dignade av snart sagt alla Tysklands vinsorter.

Den amerikanske ambassadören William Dodd var en av gästerna och var därmed tvungen att hälsa på kvällens värd:

Vi skakade hand med värden, mannen som den 30 juni 1934 hade hjälpt till att mörda tyskar vars enda skuld var att de stod i opposition till naziregimen. Jag avskydde handskakningen lika mycket som jag avskytt den med Göring vid en liknande tillställning två dagar tidigare. Vi satte oss vid ett litet bord i närheten av Goebbels honnörsbord, trots att jag är den näst högst rankade diplomaten här. Den franske ambassadören är den främst rankade diplomaten, men jag föredrog detta och Goebbels hade inte bjudit in oss att sitta vid hans bord.

Flera diplomater klagade över att samtalen inte alls löpte lika lättsamt som vid Görings och Ribbentrops fester, och när det efter mat och en dansföreställning bröt ut ett fyrverkeri klagade många av gästerna öppet över den extremt höga ljudnivån. I en halvtimme dånade fyrverkerierna ovanför den naturskyddade ön och ambassadör Dodd noterade synnerligen misslynt att ”folk vid vårt bord skakade av det förfärliga oljudet av smällarna”. Den amerikanska simmerskan Iris Cummings mamma sammanfattade vad många gäster tänkte: ”Jag gillar inte vad detta säger. Det säger åtskilligt mer än det behöver säga”. Detta var en militaristisk ”se hur överlägsna vi är”-show och effekten på många av gästerna blev den rakt motsatta än den avsedda. Men Goebbels var helt döv för möjligheten att den typen av reaktioner alls kunde förekomma.

Nu började Goebbels tröttna på alltihop. Den 8 augusti klagade han i sin dagbok: ”Idag har de olympiska spelen pågått i en vecka. Förhoppningsvis kommer de snart att vara över.”

Men när avslutningsceremonin väl var över, flaggorna halade och den olympiska elden släckt så fylldes Goebbels av någon form av saknad. Han var ”djupt rörd och ganska melankolisk”. När så de utländska besökarna redan följande dag började lämna Berlin i strida strömmar så frågade han sig: ”Berlin är nästan tomt. Vart har alla människor tagit vägen?”

Istället fick han söka tröst i de utländska tidningarnas skriverier om spelen. I New York Times beskrevs hur ”utlänningar som känner till Tyskland kan utifrån vad de har sett under dessa trevliga två veckor bara ta med sig ett intryck hem. Det är att detta är en lycklig och välmående nation och att Hitler är en av världens främsta ledare idag”. Tidningen uttalade en from förhoppning att den så kallade olympiska pausen i förföljelserna av judar och andra oliktänkande i Tyskland skulle bestå.

Något sådant fanns det inte att hoppas på. Redan på kvällen den 21 augusti, en knapp vecka efter avslutningsceremonin, lämnade kapten Wolfgang Fürstner, ansvarig för den olympiska byn, arrangörernas avskedsmiddag för medarbetarna. Fürstner sade att han mådde dåligt, vilket onekligen stämde; han hade just fått veta att han fått avsked från sin officersbefattning eftersom han delvis var av judiskt påbrå. Fürstner gick direkt hem från middagen och sköt sig med sin tjänstepistol. Myndigheterna lät meddela att han hade dött när hans bil kraschade in i ett träd. Efter två veckors uppehåll var allt åter som vanligt i Hitlers och Goebbels Tyskland.

Några år senare kom ett efterspel till Berlin-OS. När Belgien ockuperades av tyska trupper i maj 1940 så fick den belgiska IOK-ordföranden Baillet-Latour veta att han fick sitta kvar på sin post, men att Tyskland var i färd med att fylla IOK med tyska delegater, i ett oblygt försök att nazifiera hela den olympiska rörelsen. Baillet-Latour hade inga möjligheter att vägra, men han avled som en bruten man i januari 1942. Den avlidne hade insisterat på en familjehögtid, men tyskarna genomförde istället en ståtlig begravningsceremoni i St Jacques-katedralen i Bryssel, med tysk militär hedersvakt och blommor sända från både Hitler och Goebbels. Det var en stilenlig avslutning på nazisternas och Goebbels försök att sola sig i glansen av den olympiska rörelsen.