19. Demonen

Goebbels och kristallnatten 1938

Få händelser i Nazitysklands historia före krigsutbrottet 1939 och genomförandet av massmorden under förintelsen alltifrån 1941–42 har bevarats i eftervärldens kollektiva minne som judepogromerna under kristallnatten i november 1938. Trots åratal av verbal och legal förföljelse av Tysklands judar var det ännu 1938 många, både i och utanför Tyskland, som trodde och hoppades på att problemen för judarna i Tredje riket på något sätt skulle lösa sig. Men i och med våldsutbrotten i november 1938 grusades alla sådana förhoppningar och från hela Europa och USA strömmade det in upprörda protester från en chockad omvärld över det nakna våld som hade riktats mot försvarslösa enskilda människor i Tyskland.

Idag är de flesta forskare eniga om att Goebbels var den orkestrerande hjärnan bakom kristallnattens händelser, även om man fortfarande tvistar om exakt hur stort hans engagemang var och i vilken utsträckning han drog i alla trådar från början, eller helt enkelt hoppade på tåget när oroligheterna redan hade börjat utvecklas.

Det stegvis hårdnande trycket på Tysklands judar alltsedan maktövertagandet i januari 1933 gjorde att pressen ökade såväl på judarna som kollektiv som på enskilda familjer och individer. En av de senare var Herschel Grynszpan. Han var född i Hannover 1921, men hans familj hade tio år tidigare, 1911, flytt från Polen till Tyskland för att undvika antisemitiska förföljelser. När judeförföljelserna i Tyskland ökade i styrka flydde Grynszpan till Paris och där nåddes han 1938 av nyheten om att hans föräldrar tillsammans med andra ursprungligen polska judar hade tvångsdeporterats till ett ingenmansland mellan Tyskland och Polen. Nazityskland slängde ut dem och Polen vägrade att öppna sina gränser för dem. Mängder av personliga tragedier utspelades i detta ingenmansland vid den tysk-polska gränsen.

Fyllt av hämndkänslor steg Herschel Grynszpan den 7 november 1938 beväpnad med en pistol in på den tyska legationen i Paris i avsikt att skjuta den tyske ambassadören. Men han fick aldrig tag på denne och istället sköt han legationssekreteraren Ernst von Rath. Två dagar senare, den 9 november, avled Rath av sina skador.

Grynszpan själv utlämnades 1940 från Frankrike till Tyskland, sedan tyskarna hade ockuperat Frankrike. Men den planerade skådeprocessen mot honom inställdes utan förklaringar och man har spekulerat i att det kan ha att göra med att Grynszpan nu hävdade att han skjutit Rath på grund av en tidigare homosexuell förbindelse med sitt offer. För nazisterna och Goebbels var det helt otänkbart att några uppgifter om homosexuella förbindelser mellan en jude och en tysk diplomat skulle sippra ut till offentligheten, oavsett om dessa var sanna eller inte. Inte ens den bäst regisserade skådeprocess kunde helt säkert garantera att en sådan läcka inte ägde rum, bättre i så fall att avblåsa hela projektet. Istället försvinner Herschel Grynszpan mystiskt ur historien. Andra fångar som suttit i fängelse tillsammans med honom vittnade om att de sett honom sista gången år 1942. Men envisa rykten har gjort gällande att Grynszpan lyckades överleva kriget och utvandrade till Palestina och den 1948 utropade staten Israel. Detta har dock dementerats av hans egen far, som faktiskt själv överlevde kriget. Oavsett hur det gick för honom själv så hade dock Grynszpan spelat sin roll i den större historien och gett nazisterna i allmänhet och Goebbels i synnerhet den förevändning de behövde för att utlösa öppet våld mot Tysklands judar.

När nyheten om Raths död nådde Tyskland bröt våldsamma antijudiska upplopp ut på en rad platser i Tyskland. En mobb som till betydande del bestod av SA- och SS-män, medlemmar ur Hitler-Jugend och andra organiserade nazister angrep synagogor, judiska affärer och trängde även in i judiska hem. Egendom förstördes och plundrades medan människor misshandlades, några av dem till döds, eller greps och fördes bort. Detta skedde medan polis och andra myndigheter, med få undantag, stod vid sidan av och tittade på utan att ingripa och skydda de angripna. När oroligheterna började klinga av kunde tyskarna skåda förödelsen som pogromen hade lämnat efter sig. Trottoarer och gator var fyllda av glasskärvor efter krossade skyltfönster till judiskägda affärer vilket inspirerade till att ge händelserna beteckningen ”kristallnatten”.

När man summerade effekterna av våldet – eller ”den spontana folkvreden”, som var den Goebbelsledda propagandans namn på händelserna – hade 171 judiska gudstjänstlokaler och 7 500 affärer förstörts, medan 91 människor hade dödats (ofta genom att de helt enkelt hade misshandlats till döds) och 26 000 judar hade förts till koncentrationsläger. Inne i lägren fortsatte misshandeln och ett okänt antal fick sätta livet till i Dachau och andra koncentrationsläger under de följande veckorna och månaderna.

En våg av upprörda protester nådde Tyskland från omvärlden, inte minst från USA. Även om propagandan talade om det hela som ett resultat av en äkta folklig vrede mot judarna, så finns det många exempel på att civila tyskar öppet visade sin motvilja när de åsåg våldsutbrotten, medan ett färre antal aktivt försökte ingripa och skydda judiska vänner och grannar. Men det finns självfallet också många exempel på människor som villigt anslöt sig till mobben och även tog tillfället i akt att skaffa sig egna fördelar på de judiska grannarnas bekostnad.

Men även inom naziregimen fanns det de som rasade över pogromerna, kanske inte så mycket av omsorg om landets judiska minoritet som av andra skäl. Finansministern Hjalmar von Schacht och Luftwaffes chef Hermann Göring hörde till dessa. Göring hade 1936 utsetts till ansvarig för landets ekonomiska fyraårsplan och hade därmed samma intressen som Schacht. Båda såg hur Tysklands anseende i utlandet formligen raserades över en natt och fruktade med rätta stora bekymmer för Tysklands export. Dessutom oroade sig båda för de skador som åsamkades det tyska näringslivet när judiska affärsidkare och deras affärer angreps.

Göring rasade: ”Dessa förbannade idioter! Mig låter de genomföra en ekonomisk fyraårsplan och så låter de rövarhorder förstöra miljonvärden över en natt!” Hans hustru Emmy Göring skrev senare i sina memoarer: ”Jag kommer aldrig att glömma dagen efter den fruktansvärda natt då så många synagogor och judiska affärer förstördes. Efter en resa kom Hermann hem dagen därpå och fick först då veta vad som hade hänt. Upprörd skrek han om dessa förbannade idioter!” Även några av Görings svenska släktingar – tillhörande hans bortgångna svenska hustru Carins familj – befann sig i Berlin vid upploppen och anhölls när de försökte fotografera plundringen av en judisk affär. Göring själv fick ingripa för att få dem släppta. Men den svenska släkten gav samtidigt uttryck för en viss förståelse, eller som Görings svåger Eric von Rosen skrev i december 1938: ”Att det tyska folket av rashygieniska skäl vill bli av med alla judar i Tyskland, det kan jag förstå. Men sättet!”

Oaktat de negativa reaktionerna infördes omgående efter kristallnatten en rad antijudiska lagar som inte bara väsentligt bidrog till att försvåra vardagen för Tysklands judar, utan också gjorde dem alltmera rättslösa.

Direkt efter pogromen utfärdades ett dekret om att försäkringsbolagen istället för att betala ersättning för den förstörda judiska egendomen skulle betala in motsvarande belopp till statskassan. Dessutom befalldes att den judiska befolkningen tillsammans skulle betala en ”kontribution” på en miljard riksmark. Den 11 november stängdes de sista judiska tidningarna i Berlin. Den 12 november förbjöds judar att gå på teatern och den 15 samma månad tvingades alla judiska barn lämna de offentliga skolorna. Två veckor senare, den 29 november, gavs legala möjligheter – via ett så kallat ”Judebann” – att begränsa judars uppehållstillstånd i Tredje riket. I februari 1939 följde så inrättandet av Rikscentralen för judisk utvandring, som aktivt skulle främja försöken att få så många judar som möjligt att lämna Tyskland.

Parallellt med denna lagstiftning ökade takten påtagligt i den så kalllade ariseringen av judiska företag, det vill säga utträngandet av judar ur näringslivet. Redan den 12 november förbjöds judar att vara direktörer i sina egna företag och istället måste de anställa ”ariska” direktörer, det vill säga tyskar utan påvisbart judiskt påbrå. För att förhindra att tyskar hjälpte de judiska ägarna som bulvaner – ”tjänstearier” i nazisternas språkbruk – så straffbelades den typen av verksamhet. Redan den enorma miljardboten som judarna pålades efter kristallnatten tvingade många judiska företagare att sälja sin verksamhet. Men all fast egendom ägd av judar kunde från den 3 december 1938 bara säljas till ett av staten fixerat pris, vilket i praktiken innebar att all försäljning skedde med stor förlust. Än värre förhöll det sig med värdesaker. Sådana kunde bara säljas till staten.

På hösten 1938 rådde det kris i relationen mellan Goebbels och hans dyrkade führer. Hitler hade reagerat starkt på propagandaministerns oändliga antal kvinnoaffärer och ständiga otrohet mot Magda Goebbels, och inte minst hans affär med Lida Baarova. För Goebbels innebar det att han av Hitler placerades ute i iskylan och det var för honom en total katastrof. Hela hans maktställning var upphängd på Hitlers stöd och om denne tog sin hand ifrån honom var Goebbels helt ensam. Han hade inga egentliga vänner i partiledningen, men var däremot omgiven av många fiender som förenades av avsky för propagandaministern. I det läget behövde Goebbels göra något radikalt för att återvinna Hitlers förtroende och säkra sin politiska överlevnad. Herschel Grynszpan var den som med sitt attentat i Paris gav Goebbels den chans han behövde.

Frågan är då i vilken grad Goebbels verkligen orkestrerade eller i alla fall drev på utvecklingen av kristallnattens pogromer. Några bindande bevis hittar vi inte, utan det handlar om indicier som kan tolkas i en viss riktning. När nyheten om händelserna på legationen i Paris nådde Tyskland så var Hitler, Goebbels och andra ledande nazister i färd med att samlas i München för det årliga firandet av ölkällarkuppen år 1923. Samma dag som skotten föll i Paris, den 7 november, kablades nyheten ut i tysk radio.

Redan samma dag bröt antijudiska kravaller ut i Kassel och omkringliggande samhällen i Kur-Hessen. Kassel hade ingen exceptionellt stor judisk befolkning (runt 2 procent), medan det judiska inslaget på landsbygden var något högre än riksgenomsnittet, på en del orter upp emot tio procent av befolkningen. Men det räcker inte för att förklara varför våldet först bröt ut i Kassel.

Flera forskare har då velat peka ut propagandaledaren i Kur-Hessens Gau Heinrich Gernand som ansvarig. Hans regionala politiska chef visade sig de följande dagarna vara helt emot det antijudiska våldet, så om Gernand fått instruktioner från högre ort så måste det ha varit från propagandaministern själv. Det har spekulerats i att Goebbels genom att snabbt initiera pogromer i Kassel ville släppa ut en försöksballong för att se om och hur det hela fungerade ur hans synvinkel. Men det bör verkligen betonas att det inte finns något positivt belägg för en sådan koppling mellan Goebbels och Kassel, tvärtom tiger hans dagbok helt på den här punkten och ministern tycks ha arbetat med musikfrågor under en stor del av den 7 november. Visserligen kan man lätt tänka sig att ett diskret telefonsamtal till Kassel startade allt, men att det av uppenbara skäl inte gjordes några noteringar kring detta, vare sig i dagboken eller på annan plats.

Skeptiska forskare har framhållit att Goebbels ju faktiskt var gauleiter i Berlin. Om han ville starta en pogrom ”på prov” kunde han lätt göra det i huvudstaden. Men man måste ju fråga sig om han verkligen ville ta sådana risker. Om något gick fel var det svårare att dölja om det utspelades inför den utländska pressen i Berlin än i det i informationshänseende mera avlägsna Kassel. Dessutom skulle Goebbels omgående få skulden om något sådant inträffade endast i hans Gau, i Berlin.

Mycket talar med andra ord för att Kasselhändelserna inte var direkt initierade av Goebbels utan av hans ambitiöse underlydande, Heinrich Gernand, som möjligen i förtid tog propagandan från Berlin som ett klartecken till våldet. Det fanns också lokala partiaktivister som senare skyllde på att de agerat på order från Gernand.

På eftermiddagen och kvällen angrep en folkmassa på ett tusental personer – varav många SA- och SS-män – och förstörde ett tjugotal judiska affärer och vandaliserade synagogan, medan en numerärt alltför svag polis stod och tittade på. På kvällen spred sig våldet till omkringliggande städer som Fulda, Rotenburg och Bebra innan en pogrom bröt ut i Dessau.

Såväl den tyska nyhetsbyrån DNB som radion var kontrollerad av propagandaministeriet, som steg för steg under dagen den 7 november började ge attentatet i Paris enorma proportioner. Den första nyhetssändningen om mordet sändes fyra timmar efter det att von Rath skjutits strax efter klockan 09.30. Sedan fortsatte det i sändning efter sändning under rubriken ”Oförskämd judisk attack på den tyska ambassaden i Paris”.

Senare på kvällen den 7 så hade en av Goebbels tjänstemän i ministeriet, Wolfgang Diewerge, sammanställt ett underlag som DNB i sin tur spred till den tyska pressen. Där talades det i våldsamma konspiratoriska termer om hur ”den internationella judenheten” hade satt vapnet i Grynszpans händer. Detta skedde när den franska polisens undersökning av händelserna knappt ens hade hunnit börja.

En enda åtgärd vidtogs av myndigheterna för att stävja eventuellt våld innan oroligheterna bröt ut. Den 8 november beordrade Berlins nazistiske polischef greve Helldorf att stadens alla judar skulle lämna in sina skjutvapen. Helldorf hade redan under sommaren, i juni 1938, samverkat nära med gauleiter Goebbels i en antisemitisk kampanj i Berlin.

Så, vid halvsextiden på kvällen Berlintid den 9 november, avled Ernst von Rath på sjukhus i Paris. En kvart senare nådde nyheten rikskansliet i Berlin. Senast då nåddes även Hitler av nyheten nere i München. En kvart över sex, 45 minuter efter diplomatens död, kablades nyheten ut av DNB.

På kvällen den 8 november hölls ett första möte på Bürgerbräukeller och efter det drog sig nazitopparna – Hitler, Rudolf Hess och Goebbels bland andra – till Café Heck där man satt och diskuterade till tretiden följande morgon. Kanske var det redan här man drog upp planerna för de kommande pogromerna. Under alla förhållanden diskuterade Hitler ”den judiska frågan” med Hermann Göring under den följande dagen, den 9 november, och den senare fick intrycket att führern hade bestämt sig för en hårdnande antijudisk politik.

Någon gång på kvällen den 9 november fattades de avgörande besluten i München, där större delen av den nazistiska partiledningen befann sig, inklusive Hitler och Goebbels. När Hitler vid sjutiden på kvällen anlände till Bürgerbräukeller för att högtidlighålla minnet av de nazister som stupade vid ölkällarkuppen 1923 så var nyheten om von Raths död redan spridd över Tyskland. Ungefär vid denna tid gav Hitler sitt personliga stöd för en landsomfattande pogrom mot judarna. Det är omstritt i forskningen exakt när och hur beslutet togs. Enligt en närvarande hög SA-officer gav Hitler sitt tillstånd innan han lämnade sin våning i München för att åka till ölhallen och minneshögtiden. På en direkt fråga sa han också att polisen inte borde ”vara alltför bestämd” mot antijudiska upploppsmakare. Enligt samma vittne var Hitler vid detta tillfälle i sällskap med Goebbels, men vad som utspann sig mellan de två vet eftervärlden av förklarliga skäl ingenting om.

I sin dagbok den 9 november noterade Goebbels, med tydliga referenser till kravallerna i Kassel och Dessau: ”Nu ska vi tala allvar. Stora antisemitiska möten i Hessen. Synagogorna bränns ned. Om vi nu bara kunde frigöra folkets vrede!”

I Goebbels version var det han som informerade Hitler om de begynnande oroligheterna varpå denne beslöt att demonstrationerna skulle få fortsätta och att polisen skulle dras tillbaka. Allt pekar således på att Hitler och Goebbels redan innan de nådde mötet visste att den skjutne diplomaten hade avlidit och att de hade tagit beslut att iscensätta våldsamma pogromer som inte fick hejdas av polisen. Men när mötet hade inletts på ölkällaren såg helt plötsligt mötesdeltagarna hur Hitler och Goebbels pratade upprört med varandra. Därefter lämnade Hitler omedelbart mötet, medan Goebbels äntrade talarstolen. Goebbels meddelade mötesdeltagarna att man just fått veta att von Rath hade avlidit i Paris och att führern hade auktoriserat en pogrom: ”För en gångs skull ska judarna få känna folkets vrede”, och enligt Goebbels möttes hans tal av ”en storm av applåder”. Sedan rusade, fortfarande enligt propagandaministern, alla partibossar – ett drygt trettiotal Gau-ledare och dessutom en rad regionala SA-ledare – till telefonerna för att ringa hem instruktioner och Goebbels noterade belåtet: ”Nu skall folket handla”. Han gjorde klart för de närvarande att partiet inte öppet fick organisera pogromerna och att man inte fick ingripa mot dem. Först 20 minuter i två på natten sändes en skriftlig (nu försvunnen) instruktion ut till berörda partiinstanser runtom i landet. Den sena utsändningen av skriftliga instruktioner har tolkats som ett tecken på att det slutliga beslutet om en landsomfattande pogrom faktiskt togs först framåt kvällen den 9, annars hade man haft tid att formulera en skriftlig instruktion tidigare på dagen. Nu blev det helt enkelt bråttom.

Det faktum att Hitler omgående hade lämnat mötet på Bürgerbräukeller, istället för att som brukligt stanna kvar med partikamraterna in på natten, har tolkats som att han ville distansera sig från personligt ansvar för det våld som snart skulle utlösas. Istället var det en villig Goebbels som stod kvar och utåt blev den i partiledningen som kom att förknippas med de kommande pogromerna.

Såväl samtida iakttagare som sentida historiker förstod därmed inte hur inblandad Hitler personligen var i beslutsprocessen, och istället såg de Goebbels som den huvudansvarige. Detta resonemang fritar inte Goebbels från ansvar, snarast tvärtom. Han tycks med kraft ha gått in för att kreera sina roller som pogromernas regissör och försvarare, och kanske hade han också initierat tanken i sina samtal med Hitler. Oavsett hur det förhåller sig med det senare så var de båda djupt ansvariga och inblandade i det som hände det följande dryga dygnet.

Först framåt midnatt drogs SS-ledningen med chefen Heinrich Himmler och hans närmaste man Reinhard Heydrich in i planeringen, vilket visar att de stått utanför det avgörande beslutsfattandet. När chefen för den hemliga polisen (Gestapo), Heinrich Müller, fem minuter före midnatt sände instruktioner till sina lokala Gestapokontor att förbereda massgripanden av judar så var även detta auktoriserat av Hitler personligen. Goebbels skrev i sin dagbok: ”Führern har beordrat att 25 000–30 000 judar omgående ska arresteras”, vilket i sin tur visar att Goebbels befann sig i beslutsfattandets centrum.

Vid midnatt mellan den 9 och 10 november ägde ceremoniernas höjdpunkt rum, när 10 600 nya rekryter i SS skulle sväras in framför Feldherrnhalle, där de 1923 dödade nazisterna vilade. Alla nazistiska toppar var närvarande, varefter Hitler återvände hem till sin lägenhet på Prinzregentenplatz där han hade ett möte med Münchens polischef Karl von Eberstein. Samme Eberstein hade något senare under natten ett telefonsamtal med Goebbels. Vi vet inte vad de pratade om, men en rimlig gissning är att båda samtalen handlade om hur polisen skulle förhålla sig under de antijudiska oroligheter som redan började bryta ut i München. En minut i midnatt fick brandkåren det första larmet om mordbrand i Hans Webers klädeshandel och sedan strömmade larmen in. Brandkåren hade order att bara ingripa om elden hotade att skada ”arisk” egendom. För Tysklands judar innebar detta att man ramlade ut i ett stort mörker av total rättslöshet, där man kunde utsättas för misshandel, rån, våldtäkt eller mordbrand, även i sitt eget hem, utan att myndigheterna skyddade en.

Under natten vistades Goebbels först i Berlins gauleiterhögkvarter, sedan i Künstlerklub, när han inte var ute på gatorna. Timme efter timme arbetade Goebbels oförtrutet på att hetsa till angrepp på judiska inrättningar i München. Han följde noga utvecklingen i de rapporter som strömmade in från både Münchens och Oberbayerns Gau.

Han visade tydligt sitt missnöje med dem som inte agerade tillräckligt beslutsamt. Münchens gauleiter betecknades som en ”slöfock” som fick kalla fötter och vårdade sig om ”sina judiska affärer”.

Goebbels stod också i telefonkontakt med sin egen Gau-förvaltning i Berlin och beordrade bland annat att den stora synagogan på Fasanenstrasse skulle förstöras. Det verkställdes redan under natten när mobben satte synagogan i brand. En förtjust Goebbels noterade att ”rapporter anländer från hela riket: 50, sedan 75, synagogor brinner”. När han sent omsider återvände till sitt hotell i München hördes tydligt hur affärsfönster krossades och en upphetsad Goebbels utropade: ”Bravo, bravo”.

Under senare delen av natten hade Goebbels tidvis sällskap av Julius Schaub, Hitlers personlige adjutant och förtrogne. Schaub tillhörde partiveteranerna och hade ingått i den ”Stosstrupp Hitler” (”stöttrupp Hitler”) som 1923 hade grundats som en partiledarens särskilda livvakt. När SS grundades 1925 upplöstes styrkan och medlemmarna uppgick i SS, men även därefter höll de kontakt och samlades varje 9 november under Schaubs ledning. De hade med sig sitt rykte om att vara särskilt hårdföra och hänsynslösa i utförandet av Hitlers order. Nu var de åter samlade i München under kristallnatten och leddes av Schaub i våldsdåd på den bayerska huvudstadens gator. En förtjust Goebbels skrev i sin dagbok: ”Stöttruppen Hitler tar sig direkt an saken, för att städa upp i München” och noterade också att Julius Schaub själv var ”i full sving” med sin ”gamla stöttrupp återuppväckt”.

I sin dagbok skrev Goebbels om hur den ”folkliga vreden” hade lett till att ”hela det tyska folket är i uppror” mot judarna. På morgonen den 10 november noterade han nöjt att ”de kära judarna kommer att tänka sig noga för innan de åter mördar tyska diplomater”.

Forskare har pekat på pogromernas omfattning och snabba spridning över Tyskland som ett starkt indicium på att våldet var noga planerat i förväg. Men andra hävdar motsatsen och pekar på det näst intill ovedersägliga faktum att det hela beslutades sent på eftermiddagen eller tidigt på kvällen den 9 november. Att spridningen ändå blev så snabb visar att det fanns tusentals tyskar som var redo att omgående delta i våldshandlingarna mot sina judiska grannar. Men det innebär inte att Goebbels ord om det spontana utbrottet av hela det tyska folket stämmer, tvärtom så finns många vittnesmål om hur stora skaror av civila i butter och ibland isande tystnad iakttog förstörelsen och övergreppen, även om man inte vågade ingripa mot våldsverkarna. Kristallnatten var, som den amerikanska historikern Alan Steinweiss har formulerat det, ”en massiv improvisation”.

Så här långt kan vi konstatera att Goebbels dels var djupt inblandad i beslutet att iscensätta pogromerna, dels att han sedan under den följande natten och dagen var intensivt verksam för att driva på och dirigera mobben, såväl i München som i Berlin och resten av landet. Hans förnöjda reaktioner när nyheterna om övergreppen strömmade in från olika delar av landet visar med all önskvärd tydlighet hur han förhöll sig till de dramatiska händelserna.

Goebbels visade inga som helst tecken på att reagera negativt ens när rapporter strömmade in om hur berusade hopar av SA-män mördade, misshandlade och våldtog judar och stal judisk egendom på ett sätt som rimligen gick bortom de ”folkliga” reaktioner som partiledningen hade tänkt sig när man släppte löst stormen. När nazistiska funktionärer i München varnade honom för att man genom att acceptera mord på judar kunde framkalla en pogrom helt utom kontroll, så svarade propagandaministern känslokallt att ”man ska inte låta sig uppröras av en död jude”.

En av de kanske mest överraskande sakerna med hela kristallnatten var att den tyska högsta domstolen faktiskt tog upp och undersökte ett antal fall av mord, våldtäkt och plundring. Domstolen fann att Goebbels instruktioner i talet på kvällen den 9 november kunde anses innehålla ett inbyggt, om än ej uttryckligt, klartecken för den typen av övergrepp. Domstolen menade att de nazistiska ledarna redan under ”kampåren” före 1933 hade utvecklat en stor skicklighet att formulera sig så att de underlydande visste vad som förväntades av dem i form av våldshandlingar, utan att någon rättslig instans skulle kunna fälla någon för att ha gett en direkt order. Denna förmåga utvecklades särskilt långt av Goebbels själv under hans första år som gauleiter i Berlin. Domstolen konstaterade att många personer inom nazistpartiets organisationer natten mellan den 9 och 10 november uppfattade att de fått klartecken för långtgående våld, inklusive mord, riktat mot judar.

Högsta domstolens utslag innebar att den med detta resonemang kunde frita ett antal underlydande nazister från de våldshandlingar som de hade utfört under kristallnatten. Men samtidigt innebar domstolens resonemang i praktiken en kritik, om än försiktigtvis inte klart uttalad, mot den hållningslöshet och det oförsiktiga hetsande som framför allt Goebbels bedrev under natten. Föga förvånande kom detta domslut aldrig till allmänhetens kännedom och blev känt först när dokumentet upptäcktes i de tyska arkiven efter krigsslutet 1945.

Den 10 november fortsatte våldet, nu spritt över allt större delar av Tyskland. Hitler och Goebbels åt lunch tillsammans på Osteria, Hitlers favorit bland Münchens italienska restauranger. Goebbels noterade från mötet att Hitler nu förespråkade ”mycket obehagliga åtgärder mot judarna” och inte minst en snabbare arianisering av egendom, det vill säga den process där judar tvingades lämna över sin egendom till icke-judiska tyskar, som mest mot en ytterst symbolisk ersättning. Men de båda kom också överens om att det nu var dags att sätta stopp för pogromerna.

Goebbels utformade ett uttalande som klockan fyra på eftermiddagen sändes i radio av DNB och sedan också spreds till alla tidningar för att publiceras i följande dags upplagor:

Den rättvisa och förståeliga vreden hos det tyska folket mot det fega judiska mordet på en tysk diplomat i Paris gav sig själv utlopp i natt. I oräkneliga städer och byar i hela riket vidtogs vedergällning mot judiska byggnader och affärer. En strikt order utfärdas nu till hela folket att avstå från alla fortsatta demonstrationer och aktioner mot judarna, oavsett sort. Det definitiva svaret på det judiska mordet i Paris kommer att levereras till judenheten genom de juridiska vägarna.

För säkerhets skull sände Goebbels en parallell instruktion till samtliga regionala partichefer där han befallde dem att tillse att ”de antijudiska aktionerna ska upphöra med samma snabbhet som de startade”. Han passade också på att meddela de regionala nazistiska partibossarna att man kunde förvänta sig snabba juridiska åtgärder mot judarna.

För säkerhets skull meddelade också Rudolf Hess, Hitlers närmaste man och ställföreträdare, att ”en uttrycklig order från den allra högsta auktoriteten” hade getts om att våldet omedelbart skulle upphöra. Det fanns säkert ingen inom NSDAP, SA eller SS som tvekade om vem som avsågs med ”den allra högsta auktoriteten”.

Trots detta fortsatte våldet på många platser ännu några timmar innan det ebbade ut, i synnerhet på orter där den lokala partistrukturen knappt hade hunnit organisera upplopp innan Goebbels haltorder kom.

På kvällen den 10 november höll Hitler en mottagning för 400 tyska journalister och förläggare. I ett anförande höll han sig mest till den utrikespolitiska utvecklingen under året 1938, men berörde inte alls det alla var upptagna av just då, pogromerna. Hela scenariot är typiskt för Hitlers agerande i många knepiga situationer; han valde att utåt så mycket som möjligt distansera sig själv från händelseförloppet och de kritiska besluten.

En som tvärtom var så förknippad med kristallnatten som det bara gick var däremot Joseph Goebbels. Hans enda synbara problem var att den massiva skadegörelsen kunde orsaka finansiella problem för tyska försäkringsbolag. Men under lunchen på Osteria tycks Hitler ha försäkrat Goebbels om att judarna skulle få betala detta själva och att försäkringsbolagen skulle hållas skadeslösa. Det har ansetts sannolikt att det var Hermann Göring som gjort de båda andra naziledarna uppmärksamma på denna aspekt av förstörelsen.

Göring var djupt oroad över såväl de ekonomiska som diplomatiska skadeverkningarna av våldsvågen. På lördagen den 12 november ledde Göring ett möte i sitt Luftfartsministerium med nära 100 regerings- och partitjänstemän, inklusive Goebbels, närvarande. Under fyra timmar diskuterade man vilka ekonomiska och juridiska åtgärder som nu skulle vidtas mot Tysklands judar.

Göring missade dock inte tillfället att säga vad han tyckte om kristallnattens pogromer och därmed i praktiken rikta hård kritik direkt mot den närvarande Goebbels: ”Jag har sett tillräckligt av dessa demonstrationer som inte skadar judarna, utan snarare, i slutändan, mig, då jag är ytterst ansvarig för ekonomin”. Utöver detta synnerligen själviska perspektiv på vad som hade hänt framhöll Göring riskerna för den tyska försäkringsbranschen och hur konsumtionsvaror och ”folkets egendom” hade förstörts helt i onödan.

Goebbels valde, klokt nog, att inte gå i svaromål. Istället förkunnade han att det nu var dags att stänga alla synagogor och att i möjligaste mån förhindra att judar mötte arier i det offentliga livet. Det skulle lämpligast ske genom att judar förbjöds att gå på biografer, teatrar och andra offentliga underhållningsetablissemang. Detta skulle han själv som chef för rikskulturkammaren kunna åtgärda.

Goebbels lyckades komma ifrån mötet oskadad, trots Görings grundläggande missnöje med pogromerna. Tvärtom lyckades Goebbels, som så ofta, inför sig själv tolka omvärldens reaktioner på det för honom själv mest fördelaktiga sättet och han noterade i sin dagbok: ”Jag samarbetar underbart med Göring”.

För att i efterhand motivera våldet inför hemmapubliken så såg Goebbels till att den tyska radions sändningar från den 11 november och år 1938 ut dagligen fylldes av antijudiska inslag. Inslag från begravningen av von Rath varvades med program med titlar som ”Internationella judiska brottslingar”, ”Juden som krigshetsare” och ”Rotschilds guld”.

Riktigt lika enkelt var det inte att hantera kritikstormen från utlandet. Pressen inte minst i Storbritannien och USA stormade mot den barbariska tyska regim som tillät den här typen av våldsexcesser mot sina egna medborgare. Goebbels missbedömde helt situationen, uppfylld som han var av sin egen propaganda. Den 12 november konstaterade han att: ”Utlandspressen är mycket dålig. Jag samlar Berlins utlandskorrespondenter och förklarar hela frågan för dem. Det gör stort intryck”. Man måste fråga sig om Goebbels verkligen trodde på detta själv, men svaret måste sannolikt bli ett ja, annars hade han knappast skrivit på det viset i sin dagbok. Han oförmåga att avläsa andras reaktioner på de egna framträdandena är ett genomgående drag hos honom, även om han annars kunde vara nog så realistisk i sin kritik när han tyckte att andra naziledare begick propagandamässiga blundrar.

Den 27 november konstaterade Goebbels i alla fall att: ”Judarnas agitation har ebbat ut. Vi har nått vårt mål. Världen är upptagen av andra problem nu.” Han förstod inte alls att kristallnatten stadigvarande hade skadat Tysklands diplomatiska anseende, och de politiker i västvärlden och framför allt i Storbritannien som förespråkade avspänning med Tyskland hade fått en betydligt svårare uppgift.

De tyska ambassadörerna i London och Washington sände dystra rapporter hem om opinionsläget i sina stationeringsländer. I USA hade den breda majoriteten av det amerikanska folket dittills inte alls engagerat sig i frågan om naziregimen i Tyskland, ”men detta är idag inte längre fallet” konstaterade ambassadören Hans Dieckhoff i Washington. Inte bara de amerikanska judarna utan stora och mäktiga grupperingar inom det amerikanska folket, inklusive den tyskamerikanska folkgruppen, riktade nu skarp kritik mot Tyskland. Som en kraftig diplomatisk protest kallade USA hem sin ambassadör i Berlin för konsultationer, varpå Tyskland svarade med att ta hem ambassadören Dieckhoff från Washington.

Hemkallandet av den tyske ambassadören från USA betecknade Goebbels som ett lämpligt svar på det amerikanska ”svammlet”. Kommentaren visade med stor tydlighet att den tyske propagandaministern helt var uppfylld av sin egen agitation och inte hade förmåga att förstå den enorma skada som kristallnatten hade åsamkat Tyskland och den regim han tillhörde. USA och Tyskland skulle inte utväxla ambassadörer igen förrän år 1949.

Det går med andra ord inte att hundraprocentigt säkert knyta Joseph Goebbels som initiativtagare till kristallnattens våldsutbrott mot Tysklands judar, men indicierna därför är starka och tveklöst tog han i alla fall snabbt tillfället i akt att i möjligaste mån dirigera våldsorgierna.

Det ursprungligen ryska ordet ”pogrom” i betydelsen plundring, vandalism och misshandel var 1938 sedan länge vedertaget som beteckning på den typen av antijudiska upplopp som under tsarväldet före 1917 ägde rum mot Rysslands judar. Den beteckningen är i sak också relevant för att beskriva vad som hände 1938. Länge trodde man att själva ordet ”kristallnatten” och varianten ”rikskristallnatten” hade uppfunnits av Goebbels själv, för att få en rubrik på händelserna som skulle leda tanken bort från våldet som utövats mot människor. Därför har många, historiker och andra, inte minst i Tyskland, valt att inte använda termen ”kristallnatten” utan hellre talat om ”novemberpogromen” eller ”rikspogromnatten”, men inte desto mindre är begreppet ”kristallnatten” den vanliga beteckningen inte minst i den anglosaxiska världen. Idag vet vi också att det var för oss okända Berlinbor som uppfann termen ”kristallnatten”, inte Goebbels. Men hans namn är med all rätt kopplat till dessa pogromer.

Vi kan också jämföra händelserna i november 1938 med vad som hände nästan tre år tidigare. Den 2 februari 1936 sköt en judisk medicinstudent, David Frankfurter, ihjäl Wilhelm Gustloff, ledare för det tyska nazistpartiet NSDAP:s avdelning i de tyskspråkiga delarna av Schweiz. Även nu pekades en judisk konspiration ut som ytterst ansvarig, men den här gången gick partiet ut med klara direktiv till säkerhetsorganen att stoppa alla former av antijudiska hämndaktioner. Förklaringen är enkel, de olympiska vinterspelen invigdes i Garmisch-Partenkichen den 4 februari, bara två dagar efter mordet i Schweiz. Hitlerregimen ville för sitt liv inte ha några våldsutbrott som kunde solka ned bilden av OS-arrangören.

Skillnaden mellan reaktionerna 1936 och 1938 visar att regimen fann det motiverat att agera på helt olika sätt vid de båda tillfällena, och dessutom att man faktiskt kunde stoppa den här typen av antisemitiskt våld om man bara ville. I februari 1936 ville man det men i november 1938 ville man det inte, och i båda fallen anar vi Goebbels prioriteringar av vad som för tillfället var den bästa politiken. Genom att hänsynslöst offra liv, lem och egendom för tusentals tyskar av judisk börd lyckades Goebbels åter svinga sig närmare politikens centrum.