20. Goebbels, Sverige och svenskarna
Joseph Goebbels hade egentligen ingen personlig bindning till Sverige, i motsats till Hermann Göring som var gift med en svenska, Carin von Kantzow (född Fock), fram till hennes död 1931. Som propagandaansvarig hade dock Goebbels ständiga problem med delar av den svenska pressen, alltifrån bokbålen 1933, via den lyckade kampanjen i Sverige för att författaren Carl von Ossietzky skulle få Nobels fredspris 1936 (då satt han sedan tre år i koncentrationsläger) och Berlin-OS, till kritiken mot de tyska övergreppen i det ockuperade Norge, för att nämna några svensk-tyska problemområden. Vid sidan av medieområdet pågick en omfattande tysk verksamhet under naziåren för att genom olika kanaler bedriva kulturpropaganda i Sverige. En viktig kanal för propaganda riktad direkt till Sverige var den tyska Königsbergradion som från november 1939 sände svenskspråkiga program, ofta fyllda med Goebbels propagandaformuleringar upplästa av svenskar i tysk tjänst. Men Sverige var faktiskt också det första land utanför Tyskland som Goebbels besökte.
Påsken 1930 i Stockholm
Resan ägde rum tillsammans med Hermann Göring under påsken 1930. Alternativet var att resa med en flicka, Xenia, till Schwerin, ”vilket jag hellre gjorde”. Men valet föll till slut på att fira påsken med Göring. På långfredagen den 18 april tog de tåget från Berlin och norrut, ett överfullt tåg inklusive ett fotbollslag från Leipzig. Väl framme i Stralsund tog man färjan över sundet till Rügen och vidare över Bergen till färjeläget i Sassnitz. Där steg Goebbels på färjan till Trelleborg.
Goebbels njöt till en början av sjöresan, att bara ”kunna resa utan att hålla tal”, men snart började det regna och blåsa och de båda resenärerna blev sjösjuka. Göring och Goebbels sov bara ett par timmar i sin hytt. På morgonen gick de upp på däck och genom den tidiga morgondimman såg de den svenska kusten innan båten lade till i Trelleborg och den svenska pass- och tullkontrollen väntade.
Först sedan man tagit tåget in till Malmö väntade frukost: ”En första njutning av det härliga svenska köket med mycket smör, ägg och fisk”. Sedan vidtog ”en ändlös” tågresa norrut mot Stockholm. En uttråkad Goebbels konstaterade: ”Skogar, sjöar, stenar, stenar, stenar. Hela Sverige verkar bestå av stenar. Jag sover mycket, och varje gång jag vaknar till så far vi förbi nya stenar. Ensamma byar. Röda sten- och grå trähus. Mestadels mycket fattiga.”
Han intresserar sig för kvinnorna bland medresenärerna och konstaterar att de är ”alltför blonda för att vara kloka”, onekligen en fördom som inte passade ihop med den nazistiska rasideologin. Göring kallade sådana kvinnor för ”socker”.
Så kom de till Stockholm, som var påsktomt när de for genom staden. Görings hustru Carin och hennes son Thomas von Kantzow mötte dem. I synnerhet den 17-årige sonen gjorde intryck på Goebbels. ”En rejäl gestalt. Dessa svenskar är alla så makalöst långa”, konstaterade den inte alltför långe Goebbels imponerat. Det var ömsesidigt, i november 1930 skrev Thomas: ”Goebbels är mig andlig föda. Jag smälter honom som om det vore den härligaste kaviar.”
Sällskapet tog in på ett litet hotell, Hotel Plaza, och Goebbels ”gladde sig som ett barn” åt att se närmare på Stockholm. Middagen intogs på Gyldene Freden i Gamla stan.
Påskdagen bjöd på regn, men man åkte ändå runt på guidad tur i en öppen bil genom Stockholm. Goebbels förevisades slottet, stadshuset, kaserner och hamnen med en pansarkryssare vid kaj. Vid slottet beskådades den beridna högvakten, som granskades kritiskt av Goebbels: ”Här råder inte samma exakthet som hos preussarna”. Därefter besökte man Riddarholmskyrkan där ännu den bortgångna (den 4 april 1930) drottning Victorias kista stod med militär hedersvakt. Kungagravarna – i synnerhet Gustav II Adolfs och Karl XII:s – tilldrog sig besökarens uppmärksamhet tillsammans med de troféfanor från 1600- och 1700-talen som hängde i hörnen. Goebbels gjorde en för en tysk given jämförelse: ”Påminner om garnisonskyrkan i Potsdam”.
Middagen intogs på Hotel Anglais vid Humlegården. Väl tillbaka på hotellet reflekterade Goebbels över stort och smått. Här i Sverige ”förlamar marxismen ännu de sista resterna av försvarsförmåga. Man måste gråta, över denna alla folkens pest.” Goebbels fann inget förmildrande hos den 1925 bortgångne statsministern och socialdemokratiske ledaren Hjalmar Branting : ”Branting var Sveriges onde ande”, eftersom ”socialdemokraterna har förintat härsystemet här”, en anspelning på 1925 års försvarsbeslut och den nedrustning det innebar. Desto trevligare fann han de svenska kvinnorna. ”Här finns det underbart sköna blonda kvinnor […] Jag tänker på sköna Xenia”, flickan han annars skulle ha varit i Schwerin med. Men på typiskt goebbelskt manér vänder han sin egen längtan till motsatsen: ”Hur olycklig måste hon nu inte vara!”
Följande middag träffade man nya svenskar, bekanta och släkt till Carin Göring. En blond kvinna, en systerdotter till Carin Göring, tilltalade honom särskilt, men var ”tyvärr där med sin fästman”, en officer. Denne dömdes direkt ut av Goebbels såsom pratande ”stolligheter” och ”helt opolitisk”. ”Så förhåller det sig således med de bildade svenskarna”. Goebbels kom snabbt fram till slutsatsen att ”kvinnorna står i allmänhet över männen”.
Hans uppskattning av svenskarna, med undantag för en del blonda kvinnor, var måttlig: ”Man måste gråta när man ser hur aningslös den blonda rasen har blivit. På utsidan germaner, men på insidan halvjudar”. Diskussionen vid middagsbordet gick tydligen inte helt bra: ”Vi stöter häftigt samman med varandra”.
På kvällen gick man på bio och såg den franska ljudfilmen Paris som tycks ha tilltalat honom, men språkförbistringen blev lite i mesta laget: ”en fransk skådespelare som talade engelska i en svensk biograf med svensk text. Det blir alltför mycket för en tysk.” Kvällen avslutades med att Goebbels och Göring besökte Kafé Royal och ”beundrade vackra svenskor”.
Dagen efter besökte man Djurgården och Skansen, där snön ännu låg kvar och beundrade utsikten med hamninloppet och skärgården. Middag åts hos Carin Görings syster grevinnan Willamovitz-Möllendorf. Goebbels konstaterade med blandade känslor att ”hennes vackra dotter Dagmar från igår kväll var där tillsammans med sin förskräcklige fästman”. Han beskärmade sig över den låga intellektuella nivån hos det ”så kallade ledande skiktet”, även om han fann Görings svärmor vara ”en fin gammal dam”.
Dagen efter åkte man bil ut till Drottningholm innan sällskapet tog båten tillbaka till det Stockholm som Goebbels redan hade lärt sig älska. Lunch och eftermiddagskaffe intogs på Hotel Royal och där kommenterade Goebbels surt de dansande paren: ”Där dansar de dumma svenskarna med dessa blonda, gudomliga kvinnor, som de verkligen inte förtjänar”. På kvällen såg man Mästersångarna på Operan: ”Gott och solitt spelat. Ingen mästerprestation men bra utfört”.
Följande dag gjorde man en utflykt i skärgården med motorbåt och Goebbels kunde inte ungdå att känna tacksamhet: ”Vad mycket jag har fått se här! Jag är mycket tacksam mot Görings.” Man hann med en utflykt till Vaxolm, innan det var dags för bio igen, den franska filmen Prinsgemålen med Maurice Chevalier.
Innan man tog avsked av Stockholm fick Goebbels och Göring också träffa en av ledarna för den splittrade svenska naziströrelsen, Konrad Hallgren, ”de svenska nationalsocialisternas führer”. Hallgren var en av dem som 1926 hade grundat Sveriges Fascistiska Kamporganisation (SFKO), närmast efter italiensk förebild, men han hade också 1928 deltagit i ett av NSDAP:s möten i Tyskland. Därefter började SFKO alltmer närma sig den tyska nazismen. Partiet bytte 1929 namn till Sveriges Nationalsocialistiska Folkparti (SNFP) och blev den första av de nazistiska grupperingarna i Sverige som lyckades skapa en rikstäckande organisation. År 1930 gick Hallgrens rörelse samman med ett par andra grupperingar och bildade Nysvenska Nationalsocialistiska Partiet (NSNP) med Birger Furugård som partiledare. I riksdagsvalet 1932 fick partiet, under namnet Svenska Nationalsocialistiska Partiet (SNSP), 0,6 procent av rösterna. Goebbels bedömde Konrad Hallgren ur sin egen synvinkel ganska korrekt: ”Hallgren vill det rätta, men är ingen führernatur”. En som Goebbels däremot fäste sig vid var Görings styvson Thomas von Kantzow. Men när de steg på tåget på Stockholms central var ändå Hallgren där tillsammans med en del anhängare och tog avsked av de tyska gästerna: ”Hela plattformen full av brunskjortor” skrev Goebbels, sannolikt med en viss överdrift.
I Trelleborg var det dags att äntra färjan till Sassnitz igen och Goebbels skrev teatraliskt: ”Farväl Sverige. Jag har sett och upplevt mycket. Nu väntar åter arbetet […] Ledigheten är slut! Arbetet börjar! Bekymren är tillbaka!”
Transitering genom Sverige 1940
Goebbels återkom ännu en gång till Sverige, nämligen på hastig genomresa till det tyskockuperade Norge. Den 27 november 1940 anlände den svenska tågfärjan från Sassnitz till Trelleborg under kraftig tysk marin eskort och med Goebbels tåg ombord.
Hans vagn kopplades på ett ordinarie tåg som gick i den transiteringstrafik med tysk militär som Sverige tillät mellan Tyskland och det tyskockuperade Norge. Tåget med den svenska kodbeteckningen Tp F 13 anlände till Trelleborg med Sassnitzfärjan klockan 20.20 på kvällen den 27 november. Då var färjan exakt en timme försenad. Under övervakning av svensk militär under ledning av den ställföreträdande kommendanten i Trelleborg, löjtnanten C-O Silfverschiöld i Livregementets husarers (K 3) reserv, körde tåget iland och kontrollerades av svenska myndigheter. Därefter steg svensk följepersonal ur SJ och armén ombord. Svensk kontrollofficer på tåget blev löjtnanten Hermansson ur Södra skånska landstormsregementet (L 7). Därefter rull-lade tåget, nu med beteckningen Tp 10012, iväg från Trelleborg klockan 21.22 istället för den planerade avgångstiden 19.45. Ombord på tåget fanns 39 tyska officerare och 855 ”övriga”. I den senare kategorin ingick propagandaministern Joseph Goebbels.
Under natten strävade tåget mot nordväst och den norska gränsen och i sin dagbok noterade Goebbels: ”Intressanta samtal med svenska officerare”. Färden genom den svenska vinternatten tycks ha gått helt utan incidenter, men långt senare skrev författaren Hans Alfredson romanen Attentatet i Pålsjö skog som handlar om hur svenska motståndsmän i maj 1941 angrep ett tyskt transiteringståg när det passerade alldeles utanför Helsingborg. Förutom en mängd soldater omkom Heinrich Hoffman, Hitlers hovfotograf, tillsammans med fru och dotter, medan führerns favoritarkitekt Albert Speer undkom med skador. I romanen leder attentatet till en tysk invasion och ockupation av Sverige. Verklighetens tåg med Joseph Goebbels ombord passerade också Pålsjö skog på sin väg mot Norge.
Självfallet rapporterade de svenska sambandsofficerarna på tåget om sina samtal och den 3 december föredrog utrikesministern Christian Günther intrycken av Goebbels inför riksdagens utrikesutskott.
Goebbels hade, enligt Günthers referat, sagt till de svenskar som pratade med honom ombord på hans tåg att:
Hitler betraktade kriget på den europeiska kontinenten såsom snart avslutat och utgick ifrån att några ytterligare större krigshändelser icke där skulle inträffa. Han hade liknat England vid en boxare, som redan vore groggy men som under hela världens – och även Tysklands – beundran kämpade vidare. Det vore emellertid endast en kort tidsfråga, till dess att allt skulle vara slut. Goebbels hade icke berört det italiensk-grekiska kriget, och detta kunde möjligen anses såsom en bekräftelse på att den italienska aktionen företagits utan samförstånd med Tyskland eller rent av emot dess önskningar.
Günthers analys var helt korrekt. Italiens diktator Mussolini hade, avundsjuk på paktbrodern Hitlers enorma erövringar, helt på egen hand i november inlett en invasion av Grekland från det italienskockuperade Albanien. Företaget blev en katastrof; grekerna slog tillbaka och avancerade mot Albanien samtidigt som brittiska trupper landsteg för att hjälpa grekerna. I april 1941 tvingades därför Tyskland att invadera och ockupera Grekland och Jugoslavien för att undvika att britterna fick ett rejält fotfäste på Balkan. Det tyska fälttåget var en stor framgång men innebar samtidigt att det planerade fälttåget mot Sovjetunionen fick skjutas upp sex veckor, en tidsförskjutning som forskarna senare har debatterat betydelsen av.
Goebbels och Sverige under kriget
Eftersom Goebbels själv befann sig utanför den inre krets där man kunde påverka de viktiga utrikespolitiska besluten så hade han mindre anledning att befatta sig med Sverige. Men i januari 1942 gjorde han i sin dagbok, från sin horisont, en sammanfattning av Sveriges betydelse för Tyskland:
Inhämtar upplysningar från utrikesministeriet rörande våra relationer med Sverige. Sverige har de facto gjort mer för den tyska krigföringen än man i allmänhet tror. De har framför allt stöttat oss väsentligt i vårt krig mot Sovjetunionen. Visserligen bevarar landet sin neutralitet, men till stor fördel för oss. Professor Segerstedt är som utgivare av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning icke lätt att komma åt i Sverige. Den svenska regeringen ogillar tidningen i högsta grad, men måste tillåta dess fortsatta existens, då engelsmännen utövar påtryckningar. Konungen och kronprinsen står utan tvekan på vår sida.
Goebbels, av tyska utrikesdepartementet understödda, analys av de svensktyska relationerna pekar ut några kärnfrågor. Den starkt Hitlerkritiska Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings roll, men också Sveriges betydelse för den tyska krigsansträngningen. Här är det säkert i första hand den svenska järnmalms- och kullagerexporten till Tyskland som avses, men kanske också de transiteringar av tysk trupp över svenskt territorium (både till lands och till sjöss) som tilläts under 1941. Hans analys av kungahusets politiska preferenser innehåller en rejäl övertolkning, men i kampen mellan det kommunistiska Sovjetunionen och det nazistiska Tyskland så var det många svenskar, i och utanför kungahuset, som föredrog en tysk seger. Men när det stod mellan det demokratiska Storbritannien och USA å ena sidan och Tyskland å den andra, ja, då var preferenserna hos många svenskar delvis annorlunda. Den distinktionen tycks Goebbels inte ha varit i stånd att göra.
Den svenska pressen
Den svenska pressen var splittrad i sin syn på Hitlerregimen alltifrån dess tillträde i maj 1933. Bokbålen i maj 1933 framkallade en lång rad kritiska inlägg i svenska tidningar, men glimtvis också en viss förståelse. Den socialdemokratiska partisekreteraren Richard Lindström skrev i Dagens Nyheter att: ”Himlen över Tyskland är i dessa dagar förmörkad av rökmolnen från brinnande bokbål. Biblioteken får ej längre hysa andra i böcker fästa tankar än sådana som passa de nya makthavarna.” Han jämför med förstörelsen av Alexandrias antika bibliotek: ”Nu är det ledarna för ett ’kulturfolk’ som göra sig skyldiga till ett sådant barbari.” Litteraturkritikern och professorn Fredrik Böök befann sig i Tyskland våren 1933 och skrev i Svenska Dagbladet att: ”Elden är ett renande element” som innebar en ”käck demonstration” mot de moderna författare, ”snaskiga litterater”, som producerat pornografi.
I december 1942, när den tyska 6:e armén hade ringats in av ryssarna i Stalingrad och stod inför sin undergång, kunde Goebbels konstatera att den svenska opinionen höll på att svänga:
Svenskarna har över huvud taget blivit utomordentligt reserverade och fräcka på sista tiden. För tillfället har vi inget lämpligt påtryckningsmedel gentemot dem. Ju starkare vi hävdar oss på östfronten, desto mer oförskämd blir den svenska pressen. De verkar tro att de icke har något att frukta just nu. Dessutom känner de sig säkra i skydd av England. De anglosaxiska staterna behöver bara ta hem några småsegrar för att svenskarna ska bli på gott humör igen.
Under de tyska framgångsåren besöktes landet av många svenska delegationer på studiebesök, delvis som en fortsättning på en lång tradition av svenska kontakter med den tyska kultursfären, men ibland också av beundran för Hitlerriket. Oavsett politisk inställning varken kunde eller vågade man i Sverige ignorera Tyskland, Europas mäktigaste stat. Som ett led i detta besökande reste i oktober 1940 en grupp svenska journalister till Tyskland. De var inbjudna av det tyska utrikesministeriet och fick först komma till Berlin innan de togs på en propagandaturné i de segerrika tyska arméernas fotspår via Strasbourg, delar av det franska försvaret i Maginotlinjen, de belgiska gränsforten med Eben Emael i spetsen och sedan till Paris och Bryssel innan man återvände till Berlin.
Journalisterna representerade tidningar av olika politisk färg, men från tysk sida hoppades man självfallet att kunna imponera på och helst påverka dem alla. Resan har skildrats i reportageserier skrivna av fyra framstående svenska journalister: Sven Aurén i Nya Dagligt Allehanda, Nils Horney i Social-Demokraten, Gunnar Gunnarsson i Dagens Nyheter och Martin Rogberger i Svenska Dagbladet. De svenska journalisterna gjorde mängder av iakttagelser under den två veckor långa resan, men det starkaste intrycket gjorde inte de erövrade jätteforten utan besöket i det ockuperade Paris där hakkorsflaggan vajade över Eiffeltornet. För Frankrikevännen Sven Aurén – som efter kriget i många år skulle rapportera från sitt älskade Paris – var detta en chock. Effekten på både honom och flera av de andra svenska journalisterna blev inte alls den som tyskarna hade räknat med. Ur propagandasynpunkt blev Parisbesöket ett misslyckande. En liknande effekt fick mötet med den lidande civilbefolkningen i det av kriget sönderslagna Nordfrankrike, eller som Sven Aurén skrev: ”Det går grå och tysta människor och petar i förstörelsen och tittar efter oss med blickar, som jag inte skall glömma […] Detta är La douce France årgång 1940.”
Visserligen fylldes de svenska tidningarna också av artiklar som berättade om de tyska ockupationssoldaternas goda uppträdande mot civilbefolkningen, men det kan ifrågasättas om propagandaministeriet kunde vara nöjt med resultatet. För att säkra propagandaframgången inbjöds de svenska journalisterna till ett besök i Goebbels ministerium i samband med att resan avslutades i Berlin.
Goebbels själv kom och hälsade de svenska gästerna välkomna. Han inledde sedan närmast trevande med att fråga: Vad anser ni svenska journalister om krigsläget just nu? Han fick snabbt ett lika försiktigt som neutralt svar: ”Ungefär fifty-fifty”.
Det svaret släppte loss propagandisten i Goebbels som snabbt förklarade att något fifty-fifty kunde man verkligen inte tala om. Förvisso blödde både Tyskland och Storbritannien, eller England som Goebbels föredrog att kalla fienden: ”Men medan våra sår kan jämföras med de skråmor man får när man rakar sig brådskande blöder England ur öppna pulsådror.” Goebbels menade att England stod inför sitt totala sammanbrott. Det tyska Luftwaffes bombningar av brittiska städer var betydligt mera effektiva än det brittiska RAF:s försök att angripa tyska städer. Vidare hade Tyskland stora förråd av bränsle, livsmedel och andra strategiska varor, så någon brist liknande den mot slutet av första världskriget förelåg inte alls. Tvärtom var förråden, inte minst av flygbomber, överfulla och spannmålsförråden väl tilltagna, medan potatisskörden blivit så bra att man måst använda en del potatis till svinmat.
De svenska journalisterna var tvungna att medge att en del av det Goebbels sade – förvisso avsett som propaganda – faktiskt hade förankring i verkligheten, inte minst efter vad de sett i södra och västra Tyskland. Men man hade också sett mörklagda städer, påtagligt glesa hyllor i affärerna och knapphet på restaurangerna, medan många människor tydligt visade sin oro över de brittiska bombanfallen. Men de positiva tecknen övervägde dock när man summerade.
Självfallet var svenskarna väl medvetna om Goebbels funktion, hans rykte som propagandist var väl spritt. Social-Demokratens Nils Horney skrev den 4 november 1940 för tidningens läsare om sina intryck efter att ha stått inför propagandaministern:
Hans förmåga att finna uttrycksfulla, färgstarka ordbilder för vad han vill ha sagt är utomordentlig. Men man måste inte bara se honom tala. Scenkonstens största stjärnor kan avundas honom hans förmåga att med ansiktsuttryck och åtbörder understryka och levandegöra innebörden i sina ord. Sexton hårdfjällade, yrkesmässigt skeptiska tidningsmän stod trollbundna medan den lille mannen med den mörka hypnotiska blicken i ord och åtbörder skildrade det nuvarande skedet i kampen mellan Tyskland och England.
Arvid Fredborg var Svenska Dagbladets korrespondent i Berlin fram till 1943 och kom att möta Goebbels vid flera tillfällen. ”Sedan dess tror jag på den personifierade ondskan”, har Fredborg vittnat om sina känslor inför Goebbels, samtidigt som han menade att Goebbels var det största propagandageni som 1900-talet frambragt, men ett med en oerhörd cynism.
Kultursatsningar
En av de första tyska kultursatsningarna i Sverige under kriget var en bok- och grafikutställning som invigdes i Stockholm i januari 1941, där den arrangerades i samverkan med Nationalmuseum och Kungliga Biblioteket. Sedan visades utställningen också på Röhsska konstslöjdmuseet i Göteborg och på Malmö Museum. En 14 man stark tysk delegation följde med till invigningen som ägde rum på Nationalmuseum den 15 januari 1941 i närvaro av kronprins Gustaf Adolf och andra medlemmar av kungahuset och regeringen samt det svenska kulturlivet.
Vad som ställdes ut var 3 000 böcker, varav många svenska böcker i tysk översättning. Men här fanns också en avdelning för ”Nationalsocialism” med 146 böcker. Här ledde Hitler som var representerad med 13 böcker, Alfred Rosenberg med 6, Göring 2 och, självfallet, propagandaministern själv med 5 böcker.
Utställningen gjorde ett massivt intryck på många besökare och effekten blev nog bättre ur tysk synvinkel sedan just det propagandistiska inslaget tonats ned. Den svenske diplomaten Sven Grafström, som var inblandad i förberedelsearbetet, noterade i sin dagbok att: ”De ’psykologiska och finkänsliga’ tyskarna hade ett par lårar saftig propaganda med sig, som vi gud ske lov i tid upptäckt och tvingat dem att ta med sig tillbaka till Berlin utan att visa.”
Utställningen låg tydligt i linje med Goebbels strävan att påverka svenskt kulturliv, även om den formellt sköttes av utrikes- och inte propagandaministeriet.
Den 26 april 1933 lovade Goebbels inför det ledande tyska filmbolaget Ufas anställda i Neubabelsberg utanför Berlin att tyska filmer i fortsättningen endast skulle produceras av tyskar, och medverkan av utlänningar endast skulle tillåtas om det var befogat av konstnärliga eller kulturella skäl. Som tysk räknades i detta fall bara den som var av tysk härstamning eller av tyskt eller besläktat blod. I första hand var åtgärden riktad mot tyskar av judisk börd, men kunde också riktas mot utlänningar inom filmbranschen. Mot den bakgrunden är det extra anmärkningsvärt att den svenska skådespelerskan Zarah Leander i februari 1937 reste till Tyskland och bosatte sig i Berlin-Dahlem för att arbeta för Ufa. Det hela visar vilken vikt man från tysk sida, och inte minst propagandaministern själv, fäste vid Zarah Leander för tysk filmindustri.
Det var Hans Weidemann, Riksfilmkammarens vicedirektör och en av Goebbels ledande filmbyråkrater, som upptäckte Zarah Leander i Wien 1936; detta var före Österrikes införlivande med Nazityskland i mars 1938. Goebbels enträgna försök att locka hem den tyska filmens stora kvinnliga stjärna, Marlene Dietrich, från Hollywood hade nyligen misslyckats, och ministeriet sökte nu med ljus och lykta efter någon som kunde fylla hennes givna plats som den stora mondäna filmstjärnan.
Efter förhandlingar slöts ett avtal mellan svenskan och Ufa den 28 oktober 1936, i vilket de viktigaste beståndsdelarna var att Zarah Leander förband sig att under perioden februari 1937 till januari 1938 spela in tre filmer för Ufa och för det erhålla ett honorar på 200 000 riksmark. Det var intressant nog exakt den summa som Goebbels förgäves hade erbjudit Marlene Dietrich för att återvända hem till Tyskland och Ufa. Den svenska skådespelerskan emotstod också de tyska propåerna om att bli medlem i Riksfilmkammaren. Så sent som i maj 1941 försökte de tyska myndigheterna, utan framgång, att få med henne i Riksfilmkammaren med motiveringen att hon annars måste söka tillstånd för varje ny film hon ville göra.
Zarah Leander visade sig även på annat sätt vara förutseende nog att inte helt kasta sig i regimens gap. Hon krävde och fick inskrivet i kontraktet att 30 procent av honoraret skulle utbetalas i riksmark och 70 procent i svenska kronor ”då skådespelerskan är av svensk nationalitet”. Därmed undvek hon att den tyska regeringen, i händelse av en tvist, skulle kunna använda sig av sina hårda valutarestriktioner för att hindra henne att föra ut sitt honorar ur landet. Därefter förlängdes avtalet automatiskt och för det kommande dryga året till och med mars 1939 erhöll Zarah Leander ytterligare 300 000 riksmark i honorar och för nästa knappa år fram till den 1 mars 1940 hela 400 000 riksmark. Därmed hade Tyskland vunnit kampen mot Hollywood där Metro-Goldwyn-Mayer erbjöd henne 6 000 dollar i veckan för ett kontrakt. Men Zarah Leander konstaterade krasst: ”Jag tror inte att jag skulle göra mig i Hollywood. Det finns för många där av min typ. Här är jag åtminstone ensam. Var det inte den där Caesar som sa att det var bättre att vara den förste i en liten stad än den andre i Rom? Nåja, det är inte så småstadsmässigt här heller, för resten”.
Som vanligt var det Goebbels ständiga strävan att konkurrera med Hollywood och den enorma amerikanska filmproduktionen som styrde resonemangen, i synnerhet sedan man misslyckats med att locka hem Marlene Dietrich.
Zarah Leanders verksamhet som ett av naziregimens stora filmiska dragplåster undgick inte kritik i hemlandet under tiden hon var i Tyskland, men det var först efter kriget som stormen bröt lös. Under Tysklandsåren försökte hon dock i vardagen dra en del rågångar för att inte helt absorberas av regimen. Henne flitiga umgänge med såväl homosexuella artister som politiska motståndare till naziregimen gjorde henne till en nagel i ögat på Goebbels.
Men i den svenska kritiken mot Zarah Leander för nazivänlighet kopplades hon framför allt ihop med just Goebbels personligen. I ett brev till revymakaren Karl Gerhard 1952 varnade chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning Torgny Segerstedt sin vän för att ta med Zarah Leander i en kommande ensemble: ”Som primadonna är hon väl något överårig. Värre är att hon måste lukta Göbbels, och det kan inte vara någon god parfym”. En liknande koppling gjordes samma år av Carl-Adam Nycop i SE: ”En vanlig svensk människa fortsätter inte att år efter år umgås med doktor Goebbels”. Den kritiken, som hon själv upplevde som djupt orättvis, följde henne under i stort sett hela efterkrigstiden ända fram till hennes död 1981.
Till bilden hör också den hårda kritik Zarah Leander tidvis utsattes för i Tyskland sedan hon lämnat landet. Den 20 juli 1944 – dagen för det misslyckade attentatet mot Hitler – skrev SS-tidningen Der Stosstrupp under rubriken ”Zarah Leander judevän” att den svenska skådespelerskan nu efter sin återkomst till Sverige kommande höst skulle uppträda i Karl Gerhards planerade höstrevy. ”Gerhard är en känd salongsbolsjevik som utnyttjar sina turnerande revyer till hämningslös politisk agitation. Den kommunistiska Stockholmstidningen Ny Dag har publicerat en intervju med Zarah Leander, i vilken hon bekänner sig som judevän; huvuvida hon också kommer att sjunga antityska kupletter överlåter hon fullständigt åt revyarrangören”. En annan SS-tidning konstaterade bittert att ”vi höjde henne till skyarna. Hennes foto prydde varje bunker, och hon blev för mången soldat sinnebilden för kvinnligheten. Nu sitter väl Ivan [de sovjetiska soldaterna; förf. anm.] i bunkern och gottar sig åt hennes polerade leende. Vi önskar honom lycka till.”
Men även Goebbels var länge tveksam till henne. Ännu i januari 1937 omtalade han henne som ”Weidemanns Zarah Leander”, för att tydliggöra vem som upptäckt henne och talat sig varm för hennes anknytning till Ufa.
Zarah Leander har i sina 1972 utgivna memoarer berättat att hon och propagandaministern möttes i olika sammanhang kanske så mycket som någon gång i månaden under de fyra år som hon verkade i Tyskland. En gång var Goebbels gäst på hennes födelsedagsfest i hemmet, men hon var aldrig hembjuden till paret Goebbels bostad. De flesta möten var dock informella och närmast slumpartade, när de möttes i samband med olika kulturaktiviteter. Zarah Leander vittnar om att spontant uppkomna samtal om film med propagandaministern kunde vara nog så givande: ”han kunde vara oerhört intressant när han utvecklade sitt kunnande eller fördjupade sig i artistiska spekulationer kring detta ämne som han inte bara älskade utan också behärskade”.
Personen Goebbels gav ett blandat intryck: ”Ingen kan påstå att han var snarfager, men när han ’tände’ på ett ämne kunde han utveckla en intellektuell charm. Han blev vältalig, spirituell, det lyste ur hans mörka ögon och hans röst fick värme och intensitet.” Zarah Leander underströk det många andra samtida och sentida också noterat, nämligen att Goebbels var en uttalad motståndare till en alltför enkel, schablonartad propagandafilm: ”Han älskade filmen som konstform alldeles för mycket för att missbruka den i onödan för sin propaganda.”
Viktigast för artisten Zarah Leander var de formella möten hon hade med sin högste chef i hans tjänsterum på propagandaministeriet. Länge var Goebbels missnöjd med att det var en utländsk stjärna som strålade på den tyska filmhimlen. Den här bilden, ja, en än mera negativ bild av henne, framträder i Goebbels egna dagboksanteckningar. Så sent som i januari 1937 skriver han att Zarah Leander har ”avslöjat sig som en Tysklandsfiende”. I mars samma år såg han tillsammans med Hitler och ett litet sällskap en ”svensk film med Zarah Leander”. Goebbels var inte imponerad: ”Ingen särskild prestation. Jag anser att kvinnan är mycket överskattad. Filmen själv är en typisk småstatsprodukt. Jag är ingen svensk, utan tillhör en världsmakt.” Men trots sin inställning så handlade Goebbels den 6 oktober 1937 frågor om Zarah Leanders engagemang för tysk filmindustri och tre veckor senare kunde han konstatera att ”Zarah Leander är nu infångad”. Han var nu tvungen att medge att ”affärsframgångarna med henne är enorma”.
Men efter flera Leanderska filmsuccéer fram till och med Drottningens hjärta (Das Herz der Königin) 1940 och slutligen Den stora kärleken (Das grosse Liebe) 1942 gav Goebbels efter och föll in i hyllningskören för Zarah Leander. Men enligt skådespelerskan själv skedde islossningen redan 1938 efter framgångarna med filmen Heimat (Hembygden) vars regissör Carl Froelich fick regipriset vid Venedigbiennalen det året. Ett fång med 40 mörkröda rosor och en kallelse till departementet blev följden. Även utomlands blev Heimat en stor succé med en lysande recension i The New York Times Film Review i september 1938.
Zarah Leanders chefer på Ufa i filmstaden Babelsberg gladde sig med största sannolikhet över den nåd som lyste över deras stjärna och dem själva när den svenska skådespelerskan steg för steg accepterades i ministeriet vid Wilhelmplatz.
När den italienske diktatorn Benito Mussolinis son Vittorio Mussolini besökte Berlin bjöds (eller rättare sagt: kallades) Zarah Leander att vara med på en båtfärd med Goebbels och den italienske gästen på vattnen i Berlins omgivningar. Heimat hade premiär på tyska biografer i Berlin den 2 september 1938, men då hade den faktiskt redan visats för publik en gång. Filmen fick sin urpremiär i fristaden Danzig inför ett möte med nazistiska partifunktionärer. Goebbels deltog själv och tog med sig både filmkopian och Zarah Leander i det plan som förde honom till Danzig, ett Danzig som till skådespelerskans ära även hade dekorerats i de svenska blågula färgerna.
Som så ofta överskattade Goebbels det intryck han gjorde på andra människor. I januari 1940 hade Zarah Leander inför ministern uttryckt oro för att hennes eget land skulle dras in i kriget, och Goebbels noterade i dagboken: ”Hon är orolig för sina barn. Hon är rädd för att Sverige skall dras in i konflikten. Jag lugnar henne. Kvinnor är helt och hållet opolitiska.”
Zarah Leanders intryck av ett av de första mötena på tu man hand i propagandaministeriet, som ägde rum i september 1938, får tala för sig självt:
Bakom det stora, stora bordet i det stora, stora rummet satt den lille, lille mannen. Han var på solskenshumör, han lyste av gott lynne, bjöd på smaklösa cigarretter (smaklösa genom guldmunstycke och ägarens namn i guldbokstäver) som bättre hade passat en Göring, pratade om ditt och datt och film mest. Vi hade på det hela taget en trevlig pratstund och det låg en lätt men inte obehaglig spänning i luften. Så som det gör när två intensiva personer mäter varandras krafter helt lekfullt och för första gången.
När de skulle skiljas åt utspelade sig – enligt Zarah Leander – följande ordväxling dem emellan:
Goebbels hade suttit och klämt på någonting under hela samtalet. Det kanske var ett delikat spörsmål som han hade svårt att formulera, vad vet jag. När jag visade ansatser att vilja bryta upp från audiensen kom det äntligen:
– Jo, ert namn, fru Leander, tycks mig en smula judiskt: Zarah?
– Och ni, herr minister? Joseph?
Därvid skrattade Zarah och Joseph hjärtligt samman.
Knappt två månader senare var det ingen som skrattade när Goebbels var demonregissören bakom kristallnattens våldsamma övergrepp mot judar och judisk egendom i hela Tyskland.
Men tiderna skulle förändras och med dem relationerna till Goebbels. Den 21 juni 1941, dagen innan den stora tyska invasionen av Sovjetunionen, diskuterade Goebbels med Zarah Leander planer på ett producera ”en ny modern krigsfilm”. År 1942 förstatligades den tyska filmindustrin och nu blev Goebbels även formellt Zarah Leanders högste chef. Det var en mycket filmintresserad chef som lade sig i det praktiska arbetet i studion i Babelsberg. Han krävde att få se gjorda tagningar redan innan inspelningarna var avslutade och kom med synpunkter och ändringskrav även av enstaka repliker och scener. ”Det var odrägligt och tungrott”, konstaterade Zarah Leander senare. Inte sällan fick hon själv gripa in och ”medla” mellan regissören och ministern.
Även Zarah Leander höll på att dras in i Goebbels kontinuerliga otrohetsaffärer med olika filmskådespelerskor. Hennes egen version av händelseförloppet, som av uppenbara skäl inte kan verifieras mot någon annan källa, är följande.Zarah Leander fick en inbjudan till Goebbels Villa Schwanenwerder (Svanholmen) utanför Berlin och dit hämtades hon i en statsbil, en svart Mercedes-Benz. Stela betjänter visade henne in i en svagt upplyst villa från vilken det hördes pianoklink: ”det lät som om en nioåring övade sig på en alldeles för svår läxa”.
Till sist slog en betjänt upp en dörr till en dåligt upplyst salong där Goebbels satt och spelade Chopin på piano. Snart insåg Zarah Leander till sin överraskning att hon var den enda gästen. ”Jag tänkte att vi två skulle ha en skön kväll för oss själva, koppla av och prata lite”, som värden formulerade det. För att vinna tid satte sig svenskan vid pianot och började själv spela. Hon var inte okunnig om Goebbels rykte i filmstaden Babelsberg – ”Joseph Goebbels praktiserade den tarvliga och småsnaskiga metoden från filmens (och teaterns) ’hästhandlarperiod’ när en och annan låg sig till roller, kontrakt och framgång därför att ’hästhandlarna’ krävde gentjänster in natura”.
Men denna afton på Svanholmen handlade det ingalunda om stor och äkta kärlek på ömse håll, det kan jag försäkra. Det var en tredje klassens förförelsescen som till råga på allt var enfaldigt iscensatt. En jättelampa med sidenskärm kastade gult skimmer över mina långa händer när jag spelade. Stearinljus flämtade i ett hörn. Blommor prunkade. Sidenkuddar stora som madrasser i soffan. Chopin. Nu fattades bara långhalsade flaskor i ishinkar och glas i gnistrande kristall. Det dröjde inte länge förrän ett batteri av flaskor rullades in. Allt var fullkomnat.
Herreminskapare! Nog hade jag medverkat i konstiga filmer och utövat både förförelse och kärlek i desamma. Men jag hoppas att jag aldrig medverkat i herdestunder på biograferna som haft så föga smak, stil och laddning.
– Och vad ska vi nu språka om, undrade jag när jag inte kunde töja Chopin längre. Vad ska vi hitta för tema för kvällen? Men först måste jag be om en sak, herr minister: kan man få nånting att äta? Jag har jobbat hårt hela dan och jag åt ingenting innan jag gick hemifrån, för jag trodde jag skulle på fest. Men där ser man […] Jag är vansinnigt hungrig!
Goebbels var inte dummare än att han gav kvällen förlorad för den sortens muntrationer han hade bespetsat sig på.
Därefter övergick de till lite allmänt hållet prat om film, även om Goebbels försökte sondera något om olika skådespelares politiska inställning, men utan framgång. Efter att ha druckit ett glas vin och ätit en smörgås bröt Zarah Leander upp: ”utan några men till min sedesamma kropp och min fromma själ kunde jag gunga hemåt i Statskarossen innan klockan slog tolv, jag hade inte ens tappat en liten sko av glas”.
När kriget bröt ut i september 1939 sände Zarah Leander hem sina två barn till internatskola i Sverige, så långt från kriget det nu gick att komma, medan hennes make Vidar Forsell som officer inkallades under den svenska militära beredskapen. Ensam kvar i den stora villan i Berlin Dahlem blev Zarah och tillvaron började förändras för henne, även om hennes popularitet hos den tyska publiken snarast ökade än mera och därmed också hennes värde för Goebbels och hans ministerium. När den schweiziska filmtidningen Schweizer Film-Zeitung på våren 1940 gjorde en rundfråga i flera europeiska länder kom Zarah Leander på första plats som den mest populära filmstjärnan, före både amerikanskan Jeanette MacDonald och den i Hollywood verksamma svenskan Greta Garbo.
Vid sidan av skådespelarkarriären spelade Zarah Leander in en stor mängd skivor hos grammofonbolaget Odeon. Hennes sånger spelades ett tag ständigt i den vanliga tyska radion, men också i den militära radion som sände till soldaterna.
Men med hennes popularitet kom också allt större problem att dra en gräns mot att bli utnyttjad av regimen. I november 1939 deltog hon i en önskekonsert i radio. För sent, hävdade hon senare själv, insåg hon vad det handlade om, en Wunschkonzert för die Wehrmacht, en önskekonsert för den tyska krigsmakten som sändes varje söndag mellan klockan 16 och 18. Den var ett medel skapat av Goebbels för att stärka de känslomässiga banden mellan trupperna vid fronten och hembygden.
Den 22 juni 1941, dagen för Tysklands anfall på Sovjetunionen, kallades Zarah Leander till propagandaministeriet: ”Talade kort med fru Leander om en ny modern krigsfilm för henne”. Krigsutbrottet ledde till en del ändringar i filmmanus, och slutresultatet Ett möte i natten handlar om hur en officer slits mellan kärlek och plikt och sedan väljer plikten till hustruns förtvivlan. Först när maken hade rest förstod hon (det vill säga Zarah Leander) varför mannen var tvungen att resa, hon fick nu veta att krig brutit ut med Ryssland. Istället får hon själv anpassa sig till hemmafrontens vardag med bombräder och nätter i skyddsrum. Filmens propagandamässiga betydelse undgick ingen, vare sig i Tyskland eller utomlands. Filmen blev dock en formidabel succé och Die Grosse Liebe som den hette på originalspråket blev krigsårens största tyska biosuccé och sågs av hela 28 miljoner biobesökare.
När premiären för Die Grosse Liebe firades i Zarah Leanders Dahlemvilla var även den svenska journalisten Gunnar Pihl närvarande. Han beskrev hur filmstjärnor, Ufafolk, filmbyråkrater och, inte minst, Goebbels själv festade:
Propagandaministern med sin spetsiga tunga och sin jesuituppfostran satt där i filmvillan i en djup soffa och konverserade Margareta [Pihls hustru; förf. anm., lätt och världsligt, som om han aldrig mött bekymmer på sin väg. Han är inte oangenäm bland kvinnor, som man torde veta, han munhöggs arrogant med en viss måtta; och han stannade länge. Även dr Göbbels tycktes påverkad av den motvilliga känsla av befrielse som griper krigets tyskar, när de komma i beröring med utlänningar som inte höra till de förbundna.
Gunnar Pihl analyserade Goebbels personlighet och ställning:
Ordet befrielse passar väl inte på honom, men hans dialektiska talanger sporrades av det faktum att han fick svar utan den servila ton av underkastelse och beundran platt på marken som en nazistisk riksminister ständigt möter, när han någon gång rör sig bland folket. Han har ju en praktiskt taget obegränsad makt. Lyckas man väcka hans intresse, kan ens karriär vara gjord. Lyckas man väcka hans misshag, kan framtiden te sig dystrare än för en katt i en spann kallt vatten. En tysk kan kort sagt aldrig veta och anstränger sig därför efter bästa förmåga i bästa riktning.
Ett exempel levererades utan uppehåll av skådespelerskan Grethe Weiser som satt mittemot på andra sidan det låga kaffebordet. Hon var starkt exalterad. Hon ansträngde sig i den riktningen hon trodde var den gynnsammaste för tillfället och berättade med hela sin själ lustiga historier utan politisk accent. Ministern lyssnade ibland och struntade i henne ibland. Tyskarna kring honom utgjorde hans hov. Dem behövde han inte ägna någon uppmärksamhet. Det var viktigare för honom att hävda sin ställning i konversation gentemot svenskarna.
Men krigslyckan vände för Tyskland och med den Zarah Leanders tyska filmkarriär. Enligt hennes kontrakt med Ufa skulle 53 procent av hennes gage sättas in på en svensk bank. Men i slutet av 1942 upphörde insättningarna och Ufa meddelade helt sonika – förmodligen på order från högre ort gissade Zarah Leander, sannolikt med all rätta – att alla pengar skulle sättas in i en tysk bank och det i riksmark.
Detta var ett kontraktsbrott och nu inledde Zarah Leander omgående en strejk. Filmbolaget Ufa vek sig och valde att följa kontraktet, men samtidigt kom en inbjudan till Goebbels tjänsterum. Vid deras möte erbjöd han svenskan att bli tysk statsskådespelare med en fet årlig ersättning och dito statlig livränta. Motprestationen var att Zarah Leander accepterade att hon och hennes barn skulle bli tyska medborgare. Det rejält sockrade anbudet gav inget napp: ”För mig var detta förslag långt skamligare än det han aldrig kom fram till under förförelseaftonen på Svanholmen. Detta var ingenting att ackordera om. Jag tackade nej och vi skildes i en iskall stämning. För första gången i Tyskland var jag riktigt rädd.”
I mars 1943 förstördes hennes hus i den burgna Berlinstadsdelen Dahlem under ett brittiskt flyganfall och i april 1943 lämnade Zarah Leander Nazityskland för sista gången. Goebbels kunde bara i vredesmod utfärda förbud för en del av hennes filmer. Helt försvann inte hennes sånger från radion, men mot slutet av kriget drogs järnridån ned över Zarah Leander i Nazityskland. Den 8 januari 1945 skrev riksfilmintendenten till riksfilmdramaturgen att: ”Die Stimme von Frau Leander ist im Inlandsfunk nicht mehr zu hören” (”Fru Leanders röst ska inte längre höras i inrikesradion”).
En annan svensk som mötte Goebbels flera gånger var upptäcktsresanden och Tysklandsvännen Sven Hedin. Under det första världskriget hade Sven Hedin intensivt verkat för att Sverige skulle sluta upp på Tysklands sida. Efter Hitlers maktövertagande 1933 såg han nazismen som Tysklands räddare genom att de lyckats resa landet efter Versaillesfredens förödmjukelser: ”Nationalsocialismen har räddat Tyskland ur ett tillstånd av politisk och moralisk söndring”.
Sven Hedin fick hedersuppdraget att invigningstala när de Olympiska spelen invigdes i Berlin 1936. Men trots många uppmaningar om att ta tillfället i akt och tala ut mot regimens övergrepp, främst mot judarna, så valde Sven Hedin att hålla en låg profil. Ja, profilen var så låg att Hitler direkt efter invigningen bjöd in Sven Hedin till sin loge och lovordade denne för ett lysande bidrag till invigningsceremonin.
Hedin besökte Nazityskland flera gånger men ville uppenbarligen inte tro allt han såg. Även hans beskrivning år 1937 av koncentrationslägren är så naiv att man inte gärna vill tro att han verkligen trodde på sin egen beskrivning. Men för den gamle Tysklandsvännen Sven Hedin var det en omöjlighet att ett kulturfolk som det tyska kunde göra det som lades nazisterna till last. Omvittnat är vilken chock det blev för honom när han 1942 fick ta emot direkta vittnesmål från norrmän om den tyska ockupationsmaktens övergrepp i vårt västra grannland.
År 1937 utgav Sven Hedin boken Tyskland och världsfreden, i vilken han skildrade besök i Tyskland, inklusive möten med Goebbels. Fylld av beundran skildrar Hedin insamlingarna för vinterhjälpen, till förmån för landets fattiga. Den 5 december 1936 gick Sven Hedin på Unter den Linden och kunde med egna ögon beskåda hur Goebbels stod med insamlingsbössan utanför Hotell Adlon. Svensken kom fram och lade en slant i bössan: ”och så stodo vi framför dr Goebbels, vilken, liten och späd och bjärt belyst av skenet från elektriska lampor, hälsade oss med ett vänligt leende och ett kraftigt handslag och tacksamt mottog vår gärd”.
Sven Hedin var en av Sveriges mest framträdande kulturpersonligheter och därför är det extra intressant att se hur han reagerade när naziregimen tog ett allt hårdare stryptag på kultur- och medievärlden:
Den nya konstens skyddspatron, dr Goebbels, säger att blott den konst som står i intimt samband med folket och som vuxit fram ur dess egen mark, bör kallas konst. Han menar att de yppersta mästerverk som skapats bära utpräglat folkliga drag. […] Allt bär prägeln av den folksjäl, ur vilken fantasiens skapelser spirat upp. Endast ur det tyska väsendets nya individualitet, sådan den omdanats av nationalsocialismen, kan den nya konstnären hämta impulser till mästerverk, vilka äga hemortsrätt hos hans folk.
Sven Hedin var fylld av beundran över att många kulturyttringar som kunde förknippas med Weimarrepubliken hade försvunnit:
Den s.k. niggerkulturen och den efter världskriget blomstrande asfaltkulturen, som i musik, press, teater, film och radio ockrade på människors lägre instinkter, är helt enkelt förbjuden, och i det nya Tyskland andas man därför på gator och torg och offentliga platser en friskare luft än förr. Tyska folket kan vara dr Goebbels tacksamt för hans obevekliga krav på moralisk snygghet och efterlevnad av Richard Wagners ord ”Ära Era tyska mästare”.
Inte heller införandet av Rikskulturkammaren med dess krav på politisk och kulturell renlärighet hos alla som ville utöva kulturyrken i någon form verkade avskräckande på Sven Hedin. Istället fokuserade han på nazisternas spridning av kultur, den av dem själva godkända kulturen, till bredare lager av befolkningen, framför allt genom organisationer som Arbetsfronten och Kraft durch Freude.
En viss tvekan visade Sven Hedin när det gällde kritikernas allt kärvare situation. Vid Rikskulturkammarens årsfest den 27 november 1936 hölls tal och Sven Hedin kommenterade:
Till en passus i dr Goebbels tal måste man till en början ställa sig betänksam. Det var när han med sin klara och nyanserade stämma utropade: ”Från och med idag förbjuder jag all konstkritik”.
Vart skall det ta vägen, tänkte man, om första bästa klåpare kan uppträda med anspråk på att vara en verklig konstnär och genom den nya ukasen står skyddad mot risken att bli nedgjord av en omild men fullt berättigad kritik?
Goebbels menade att han hade försökt tala Berlins konstkritiker tillrätta, men de hade inte lytt hans förmaningar. Vad det handlade om var en annan inriktning av konstkritiken, så uppfattade i alla fall Sven Hedin det hela:
Den hittills vanliga kritiken, som innebar ett fullständigt snedvridande av begreppet kritik skall hädanefter ersättas med konstberättelse (Kunstbericht). I stället för kritikern inträder konstskriftledaren (Kunstschriftleiter). Konstberättelsen skall i mindre grad vara en värdesättning än en beskrivning och ett erkännande. Den skall skänka publiken en möjlighet att bilda sig ett eget omdöme.
Efter en stunds resonemang föll Sven Hedin till föga och hamnade i slutsatsen att den nya goebbelska formen av konstberättelse främjade konstens utveckling mera än traditionell konstkritik. Han hade inga principiella synpunkter på att statsmakterna gav sig in och dikterade hur kritikerna skulle skriva.
Lite svårare hade Sven Hedin att fullt ut acceptera inskränkningarna i pressfriheten:
Dr Goebbels definierar den nya pressordningen i följande ord: ”Individens frihet rättar sig alltid efter den frihet ett helt folk är i stånd att åtnjuta och individens frihet måste i desto högre grad göras beroende av folkfriheten ju större de akuta faror äro som hota staten […] Så länge det tyska folket genom påtvingad brist på utrymme förhindras i friheten att andas och röra sig och så länge den akuta faran och den hela Europa hotande ryska bolschevikiska världsrevolutionen består, så länge kommer en viss sordin att läggas på den tyska pressfriheten. Inskränkningen i pressfriheten ligger sålunda i hela folkets intresse”.
Främlingar som resa i Tyskland och som äro vana vid den s.k. pressfrihet, vilken råder i deras hemland, kunna icke undgå att lägga märke till de tyska tidningarnas ensidighet. Men detta tillstånd är förmodligen av övergående art och kan icke räcka länge. Folkets anspråk på livet växer och snart måste överheten släppa efter på de nu så stramt åtdragna tyglarna. Tyska folket är alltför vaket, bildat och intelligent och dess krav på frihet äro alltför stora för att det i längden skulle hålla till godo med en reglementerad press.
Dessa förhoppningar om framtida lättnader är så nära Sven Hedin kommer någon av Goebbels åtgärder inom kultur- och medieområdet. I stort sett är det en lovsång till det nya Tyskland, interfolierad med förkastelsedomar över tidigare kulturyttringar under Weimarrepubliken. De svenskar som inte har vett att förstå detta får veta att de är ”okunniga”. Tysklandskännaren Birgitta Almgren har genom en synnerligen belysande parallelläsning visat hur Sven Hedins försvar av nazidiktaturen och en annan svensks, Stellan Arvidsson, senare försvar av kommunistdiktaturen i DDR retoriskt använder i stort sett samma begrepp och formler för att försvara ”sin” tyska diktatur. De saker som inte låter sig skönmålas beskrivs istället som uttryck för ett fientligt utlands förljugna bild av de verkliga förhållandena.
En viss tvekan infann sig dock stundtals hos Sven Hedin. När han fick höra om en grym tågtransport av judar från Stettin till Polen så konstaterade han att ”man vet inte vad man skall tro”. Vid ett möte med SS-chefen Himmler föreslog Hedin också att Tysklands rykte utomlands skulle må bättre av en mildare behandling av judar och polacker.
Men inte ens Sven Hedins synnerligen milda kritik accepterades. När hans bok Tyskland och världsfreden utkom 1937 så var en tysk upplaga naturlig; han hade sedan årtionden en stor läsekrets i Tyskland. Men den tyska censuren i form av Walter Funck, en av Goebbels närmaste medarbetare i propagandaministeriet, sände tillbaka ett manus fullt med strykningar och röda kommentarer. Hedin fick veta att det i kapitlen om judarna, religionen, vetenskapen och ungdomen gjorts försök av författaren att ”bevisa att väsentliga grundsatser inom den nationalsocialistiska världsåskådningen och statsledningen äro falska och skadliga”. Hedin vägrade ändra sig: ”Inför mitt samvete har jag hittills aldrig kapitulerat och jag skall icke heller denna gång göra det. Därför stryker jag intet”. Boken förbjöds i Tyskland och kom aldrig ut på tyska.
Det är inte så lite ironiskt att just denna bok av Sven Hedin förbjöds av nazisterna, samtidigt som den av svenska kritiker angreps för att vara nazivänlig. Herbert Tingsten recenserade den i Arbetet med orden: ”Vi lider ingen brist på ovederhäftiga och intellektuellt lösliga reseböcker från det nya Tyskland. Dr Hedins bok är en av de sämsta, kanske den sämsta”, medan socialdemokratiska Arbetarbladet när boken stoppats i Tyskland skadeglatt konstaterade att: ”Doktorns bok om det förträffliga Tyskland får inte läsas av nassar. Välförtjänt läxa”.
Mindre än två år senare, när pogromerna under kristallnatten chockade omvärlden, så tog även Sven Hedin bladet från munnen och kritiserade skarpt övergreppen mot Tysklands judar.
Men notabelt är att han samtidigt förmodade att de som låg bakom var extremister i ledningen, som Goebbels och Himmler. Han ville inte tro att den av honom fortfarande beundrade Adolf Hitler kunde ligga bakom något sådant. Efter krigsslutet hävdade Sven Hedin att han, möjligen med viss framgång, i mars 1940 direkt till Goebbels vädjade för Finlands sak under vinterkrigets sista kritiska skede. När de skildes åt lovade Goebbels honom att Tyskland efter en seger i Europa ”skola göra en moderat och rättvis fred”, utan att stympa Storbritannien. Om Frankrikes öde lovade han ingenting till sin svenske gäst.
En helt annan syn på nazisterna hade den svenske socialdemokraten Torsten Nilsson, då ledande i ungdomsförbundet SSU och långt senare svensk utrikesminister. År 1937 var han närvarande vid ett massmöte på Berlins Olympiastadion med 30 000 SA-män. Torsten Nilsson konstaterade om den tyske propagandaministern: ”Han höll ett kort tal. Knappt, pregnant, klart och rytmiskt, med bilder och beräknande infall. Hans uppgift var endast att förbereda Führerns ankomst. Han gjorde det på ett sataniskt sätt och man förstod vilken otrevlig motståndare de demokratiska partierna hade i denne häxmästare.”