21. Nazityskland och andra världskriget
Det dröjde innan kriget på allvar började märkas för tyskarna. Efter segern mot Frankrike i juni 1940 stod Hitlers regim på höjden av sin popularitet. Men i och med angreppet på Sovjetunionen jämnt ett år senare så började missmodet sprida sig i bredare befolkningslager. De första veckornas och månadernas segerkommunikéer under det ryska fälttåget talade om ofattbart stora segrar och det lugnade delvis opinionen, men när bakslaget kom vid Moskva i december 1941, vilket innebar att kriget drog ut över vintern, och Tyskland dessutom i samma månad förklarade USA krig så förändrades allt. I en stund av pessimism spekulerade Goebbels i mars 1942 om att Tyskland hade dragits in i ett ”100-årigt krig” i öster. Krigets karaktär av en ren överlevnadskamp för regimen framhölls av Goebbels i ett tal på tioårsdagen av maktövertagandet i januari 1943.
Dessutom ökade redan under 1941 och 1942 de brittiska flyganfallen mot tyska städer. I maj 1942 angreps Lübeck, Rostock och Köln med förödande resultat. Redan 1941 hade Goebbels oroat sig för att bombanfallen skulle kunna framkalla ett inre sammanbrott i stil med hösten 1918. De 16 storanfall mot Berlin som brittiska RAF inledde i november 1943 resulterade i att 800 000 berlinare blev hemlösa, och lika stora problem uppenbarade sig i stad efter stad. Totalt beräknas 600 000 civila tyskar ha omkommit som en följd av det allierade bombkriget.
Kapitulationerna vid Stalingrad och i Tunisien 1943 var naturligtvis viktiga bakslag, men det faktum att sommaroffensiven i öster hejdades redan i inledningsskedet vid Kursk i juni 1943 var ett kanske än värre tecken på att krigslyckan hade vänt: ”Det har vi inte varit vana vid”, noterade Goebbels i sin dagbok den 19 juli 1943.
Från 1943 var det inte bara krigsutvecklingen som gick sämre för Tyskland, utan även Hitler personligen blev alltmera sliten, fysiskt men också mentalt, och drog sig undan från både offentligheten och regeringsbestyren. Till slut var det bara de militära lägesföredragningarna som intresserade honom. För ett förvaltningssystem som byggde på Hitlers personliga agerande och beslutsfattande var detta katastrofalt, och mycket av regeringsmaskineriet började förlora tempo eller stannade helt enkelt av. Samtidigt fungerade andra verksamheter, som inte var direkt beroende av Hitlers beslut, främst krigsmakten på lägre nivåer vid fronterna och i de ockuperade länderna, liksom hela säkerhetsapparaten med SS i spetsen. Det senare innebar att det systematiska mördandet av judar, zigenare och andra människor som regimen utsett till offer faktiskt blev effektivare och nådde industriella pro-portioner åren 1942–44. År 1945 pågick in i det sista massmördandet i de stora förintelselägren, främst Auschwitz utanför Krakow, alltmedan fronten kröp närmare. Då hade förintelsen förlorat sin rationalitet även inom snäva ideologiska gränser, och dränerade fronten på enorma resurser, inte minst i form av tiotusentals män och mängder av transportkapacitet.
Parallellt med detta förfall stärktes de krafter – Goebbels, rustningsministern Albert Speer med flera – som förespråkade en kraftfullare krigsansträngning. Det var först nu, under 1943 och 1944, som Tyskland alltmer ställdes om för krigets krav. Försvarsindustriproduktionen nådde faktiskt sin kulmen i juni 1944, men sedan föll den brant, inte minst på grund av de allierade bombangreppen.
Medan miljoner tyska män kallades in till krigsmakten så började kvinnorna återvända till arbetslivet, inte minst industrierna. Det var en utveckling som gick helt på tvärs mot regimens kvinnosyn och 1930-talets ansträngningar att få kvinnorna tillbaka till hemmen. En viktig del av arbetet inom det tyska jordbruket och industrin sköttes av utländska arbetare, såväl kvinnor som män. En del av dem var frivilliga, men den absoluta majoriteten var tvångsarbetare framför allt från Östeuropa. År 1944 uppgick de utländska arbetarna i Tyskland till 7,1 miljoner från att ha varit 3 miljoner 1941. Majoriteten kom (1943) österifrån: 2,2 miljoner från Sovjetunionen och 1,65 miljoner polacker, men också 1,4 miljoner fransmän, 256 000 holländare och så vidare. I förhållande till den utländska arbetskraften drev Goebbels en programmatisk linje för att utvinna mesta möjliga arbete av dem, men under de sista krigsmånaderna tog Himmlers rasmässigt grundade syn på de östeuropeiska slavarbetarna överhanden och resulterade i strängare övervakning från Gestapo och hårdare förhållanden för främst ryssar, ukrainare och polacker.
Förhållandena hårdnade också för den tyska befolkningen, allt eftersom regimens säkerhetsorgan skärpte kontrollen och alltmer drakoniska straff utdömdes för allt som luktade opposition. Den redan 1934 inrättade ”folkdomstolen”, vars domare till övervägande del var lekmän och utsågs av Hitler personligen, utdömde alltfler dödsstraff, fram till 1944 nästan 5 000. Efter 20 juli-attentatet mot Hitler ökade dödsdomarna snabbt i antal. Inom krigsmakten höll mot slutet av kriget ”flygande fältdomstolar” uppe disciplinen med hjälp av flera tusen avrättningar efter ytterst summariska ståndrätter. Om kontrollen skärptes i Tyskland så var det ändå ett intet mot övergreppen i de ockuperade områdena, där det i land efter land steg fram underjordiska motståndsgrupper, varav några väpnade, redan under 1942. Men det var framför allt 1943 och 1944 som det väpnade motståndet och repressalierna från ockupationsmakten stegrades i en allt grymmare spiral, främst i Jugoslavien, Grekland och Vitryssland, men i mindre grad även i Västeuropa. Efter en första brutal ockupationstid 1939–40 hade tyskarna i Polen 1941–42 gjort vissa försök att vinna den polska befolkningen och man minskade den värsta rättslösheten för polackerna och började bland annat åter tillåta tidningar på polska. Men 1943–44 svängde ockupationspolitiken åter i öppet brutal riktning.
Sommaren 1944 landsteg de västallierade i Normandie och samtidigt krossade en sovjetisk storoffensiv den tyska armégrupp center i Vitryssland. Därefter var det bara frågan om hur snabbt nederlaget skulle komma; det kunde varken ett hårdnackat tyskt motstånd i öster eller Ardenneroffensiven i väster i december 1944 påverka. Trots det hårdnande förtrycket måste man fråga sig hur det kunde komma sig att större delen av den tyska krigsmakten ändå fortsatte motståndet så länge, långt efter att kriget uppenbart var förlorat. Den skickliga propagandan är en delförklaring, skräcken för ryssarna en annan, som gjorde att motståndet i öster blev extra förtvivlat in i det sista.
Den 16 april 1945 inleddes det sovjetiska angreppet mot Berlin i och med att de gick över floden Oder. Under några dagar hejdade ett segt tyskt motstånd angriparna vid de strategiska Seelowhöjderna, innan den sovjetiska övermakten bröt igenom och rullade vidare mot den tyska huvudstaden som snart var inringad. Den 2 maj kapitulerade Berlins försvarare och tre dagar senare gav de tyska trupperna i Nederländerna, Danmark och nordvästra Tyskland upp striden inför sina brittiska motståndare. Två dagar senare skrev amiralen von Friedeburg under den formella kapitulationen på Lüneburger Heide inför britter och amerikaner och den 8 maj undertecknade general Keitel en kapitulation i Karlshorst i Berlin inför representanter för alla segrarmakterna, även Sovjetunionen. Kriget var slut och klockan för ett sönderslaget Tyskland stod på ”timmen noll”.