22. Minister i krig

Framgångsåren 1939–1941

När den amerikanske journalisten William L Shirer i slutet av augusti 1939 rapporterade från ett storpolitiskt glödhett Berlin gjorde han samma misstag som många andra, han placerade Goebbels i den inre maktcirkeln kring Hitler där besluten fattades: ”Herr Hitler var upptagen av samtal med fältmarskalk Göring, dr Goebbels, general von Brauchitsch, general Keitel och andra höga armé-, flygvapen- och marinchefer.” Goebbels tillhörde snarare den inre maktcirkel till vilken Hitler först meddelade vilka beslut han hade fattat.

Goebbels bidrog också, mer eller mindre omedvetet, till den utrikespolitiska krisen. Den 18 juni 1939 höll han ett aggressivt tal från stadsteaterns balkong till tusentals församlade åhörare, under fristaden Danzigs kulturkongress, med budskapet ”Danzig är tyskt. Det måste återvända till Tyskland. Det är vår förståeliga, klara, definitiva och heliga önskan”. Goebbels meddelade tydligt till åhörarna vad han ansåg om de polska anspråken på staden och dess neutralisering efter världskriget: ”Jag står här på marken i en tysk stad”. Samtidigt var Danzig fullbehängt med banér som förkunnade: ”Vi vill tillbaka till riket!” Detta framträdande uppmärksammades inte minst i Storbritannien och bidrog till att skärpa Londons inställning under den eskalerande krisen.

När Heydrichs SS-män utklädda i polska uniformer hade genomfört sina falska angrepp på tyska gränsstationer så kallade Goebbels till en presskonferens klockan 23.00 på kvällen den 31 augusti 1939. De församlade pressmännen fick veta att nyhetsbyrån DNB skulle meddela att polackerna angripit över gränsen eftersom ”det tyska folkets disciplin hittills inte hade gått att skaka”, men att ”det tyska folket inte skulle ta emot en sådan attack till liggande”.

Bara några timmar senare gick den tyska armén till anfall mot Polen och på morgonen den 1 september for Goebbels tillsammans med andra dignitärer till Krolloperan där Hitler höll sitt beryktade tal inför riksdagen, i vilket han förklarade att Tyskland nu slog tillbaka mot Polen. Den planerade invasionen var inledd och två dagar senare kom de brittiska och franska krigsförklaringarna. Det europeiska storkriget var ett faktum.

Goebbels inledde ”sitt” krig med att genom ”extraordinära radioförordningar” förbjuda tyskarna att lyssna på utländska radiostationer, nu gällde det mer än någonsin att ha kontroll över alla propagandavägar. Han var dock bekymrad över att det helt saknades glädjescener som de som utspelats i augusti 1914, när trupperna marscherade ut i fält.

När den brittiska krigsförklaringen anlände söndagen den 3 september befann sig även Goebbels i rikskansliet och Paul Schmidt, chefstolk vid utrikesdepartementet, sa att propagandaministern såg ut som ”en dränkt pudel” vid nyheten. Men snart blev Goebbels sitt vanliga jag, det vill säga att han med full kraft började ägna sig åt självbedrägeri och vägra inse de bistra fakta som hopades.

Medan kriget rasade i Polen utfärdade Hitler den 8 september en instruktion som gav utrikesministern Ribbentrop rätt att besluta om all propaganda riktad till utlandet, och Ribbentrop skulle meddela propagandaministeriet vilka åtgärder man ville ha vidtagna. Det var en personlig katastrof för Goebbels i den ständigt pågående maktkampen inom det nazistiska ledargarnityret. Men händelseutvecklingen var inte förvånande med tanke på att Ribbentrop efter nonaggressionspakten med Sovjetunionen stod synnerligen högt i kurs hos Hitler. Goebbels fick nöja sig med att klaga över den ointelligenta propaganda som utrikesministeriet producerade.

Ett annat av Goebbels hatobjekt var rikspressekreteraren Otto Dietrich i rikskansliet, enligt Goebbels en man ”utan fantasi och insikt”. Dietrich vistades hela tiden i Hitlers högkvarter och hade därmed direkt kontakt med führern på ett sätt som Goebbels saknade, i synnerhet när Hitler befann sig i fält utanför Berlin. Det var Dietrich som försåg Hitler med dagliga pressammandrag och dessutom formulerade de av führern sanktionerade dagliga uttalandena för pressen. Även om Dietrich och Goebbels dagligen stod i telefonkontakt med varandra så rådde det ingen tvekan om vem som var nummer två i den faktiska hierarkin. Forskarna har därför framhållit att Dietrich därmed var mäktigare än Goebbels.

Goebbels försökte istället skaffa sig egna kanaler till färsk information. Nu inledde han dagliga konferenser i propagandaministeriet. Sådana skulle komma att hållas klockan 11 varje förmiddag, med bara enstaka avbrott, ända till april 1945. Här möttes de högsta cheferna i departementet, ansvariga för radio, press och film, chefstjänstemän från Berlins Gau, rikspropagandadirektoratet i München, krigsmakten, nazistpartiet med flera instanser. Till en början var det runt 20 personer som samlades till dessa konferenser, men efter inledningen av Rysslandsfälttåget 1941 ökade antalet till omkring 50. Inför dessa höll Wehrmachts förbindelseofficer en föredragning om det aktuella militära läget, innan Goebbels gav sina instruktioner. Deltagare vid mötena har vittnat om att det mindre handlade om konferenser där frågor av vikt diskuterades än att ministern gav sina instruktioner för den kommande dagens aktiviteter, framför allt vad gällde press och radio.

Typiska är Goebbels instruktioner den 28 oktober 1940, där han manade till en förstärkt och effektiviserad antibrittisk propaganda. Han hade tyckt sig märka en försämrad moral hos det tyska folket och tecken på något som kan liknas vid motvillig beundran för Storbritanniens envishet att hålla ut. Enligt Goebbels var detta en självklar effekt av att man i månader basunerat ut att Storbritannien stod inför sin omedelbara kollaps, utan att något sådant skymtat. Uppgifter om militära segrar, inte minst bombningarna av brittiska städer, måste blandas med politiska insikter i propagandan, för att inte ge opinionsmässiga bakslag.

När kriget i Polen avslutats i början av oktober hoppades Goebbels, uppenbart orolig inför framtiden, att Storbritannien skulle gå med på fredsförhandlingar. För sin dagbok försäkrade han dock att om det blev fullt krig med västmakterna så skulle Tyskland vinna: ”vi kommer att segra eftersom vi måste”. Men den typen av argument speglar snarare hans genuina oro än tillförsikt.

Lite bättre till mods blev Goebbels dock efter en resa till det krossade Polen i november 1939. Hans förakt för de besegrade polackerna var stort. Befolkningen i Warszawa smög fram längs gatorna ”som insekter […] apatiska och skugglika” och om människorna i det just inrättade judiska gettot i Lodz konstaterade han utan minsta medkänsla: ”Dessa är inte längre mänskliga varelser, de är djur. Så detta är inte en humanitär uppgift, utan en kirurgisk. Man måste operera här, och det radikalt.”

Vintern 1939–40 förde med sig kolbrist och skolor, fabriker, biografer och teatrar tvingades stänga. Även i Goebbels ministerium arbetade personalen i ytterrockar och filtar för att hålla värmen i de utkylda lokalerna. Man kan förstå lite av vanmakten när Goebbels vid nyårsfirande ute på Lanke höjde glaset och utbringade en nyårsskål med orden: ”Gud straffe England!”

Det var inte bara Goebbels som var orolig för urladdning på västfronten. Oron i den nazityska ledningen vintern 1939–40 framgår indirekt av en rad åtgärder. Så inställdes till exempel Goebbels tal till nationen i slutet av januari 1940. Kopplingen mellan läget i väster och vad man uppfattade som historiska oförrätter mot Tyskland fanns där hela tiden. Den 28 februari 1940 höll Goebbels ett tal i Münster, sedan han först hade beskådat fredssalen där den westfaliska freden hade undertecknats 1648. I den nazistiska historieskrivningen var den westfaliska freden efter trettioåriga kriget främst ett sätt för Frankrike att bibehålla Tyskland splittrat och svagt. Så användes historien i den aktuella dagspolitiska propagandan.

Ett propagandaproblem för Goebbels skapades av den landsflyktiga före detta presidenten i fristaten Danzigs senat Hermann Rauschning, som gav ut den djupt antinazistiska boken Samtal med Hitler. En vanmäktig Goebbels kunde i början av 1940 bara se på när den kom ut i engelska och franska upplagor och en föga sympatisk bild av Hitler och nazismen spreds över världen. En liten framgång kunde han dock notera när boken den 16 februari förbjöds att utkomma i Schweiz.

Goebbels avstånd till den verkliga makten framgår tydligt när Hitler vid flera tillfällen sköt upp det planerade storanfallet i väster, utan att för Goebbels avslöja de verkliga skälen. I praktiken visste han inte alls hur resonemangen gick i den högsta ledningen, vilket måste ha varit synnerligen frustrerande för honom.

Men den 19 februari 1940 öppnades en möjlighet för Goebbels att ge sig in i kampen mot Storbritannien med hans egna vapen. Den dagen stoppades och bordades det tyska transportfartyget Altmark av brittiska jagare och 300 fångna brittiska sjömän befriades. Allt detta hände på norskt territorialvatten. Goebbels reagerade direkt. ”Ge eld med varenda propagandakanon” beordrade han sina medarbetare. Den brittiska kränkningen av den norska neutraliteten skulle utnyttjas maximalt.

Sannolikt fick Goebbels viss information från Hitler om den planerade tyska invasionen av Danmark och Norge, en invasion som ägde rum den 9 april 1940. Den 5 april höll Goebbels nämligen en presskonferens för chefredaktörerna för Berlintidningarna och cheferna för de utländska nyhetsbyråerna, i vilken han lovade dem att en förändring snart skulle äga rum i kriget.

Under en promenad i rikskansliet den 8 april informerade Hitler honom om den planerade Operation Weserübung för Norden den följande dagen. Medan Danmark tvingades ge upp ganska omgående så fortsatte kampen i Norge, den tyska flottan led betydande förluster och allierade trupper gick iland i Norge. I sitt sedvanliga tal till den tyska nationen på Hitlers födelsedag den 20 april försökte Goebbels på alla sätt dölja det verkliga händelseförloppet i framför allt norra Norge, och talade istället om de brittiska ”plutokraternas […] floder av lögner”.

I början av maj förklarade Goebbels med emfas över radion och i tidningarna att Tyskland, trots alla rykten om motsatsen, inte hade någon avsikt att kränka Belgiens och Nederländernas neutralitet. Några dagar senare, den 10 maj 1940, inleddes den tyska storoffensiven i väster och tyska trupper angrep förutom Frankrike även Luxemburg, Belgien och Nederländerna. Vid åttatiden samma morgon läste Goebbels i radio upp ett budskap till de tre neutrala länderna i vilket han anklagade deras regeringar för ”flagranta brott mot neutralitetens mest primitiva regler”.

När kriget i väster visade sig gå över all förväntan så kunde en entusiastisk Goebbels inte tygla sin beundran för Hitler. I en essä skrev han: ”Det kreativa tyska geniet har för första gången i historien frigjort sig från alla byråkratiska och dynastiska begränsningar och uppenbarat sig i all sin härlighet”. Texten skrevs för det första numret av en ny veckotidning som Goebbels hade tagit initiativet till, nämligen Das Reich (Riket), som med inspiration från bland annat den brittiska The Observer skulle försöka gjuta lite liv i det alltmer likriktade och själlösa tyska tidningsutbudet. Här arbetade Goebbels tillsammans med professionella journalister och från början av 1941 skrev han en ledare till varje nummer. En gång i veckan, varje måndag morgon, kom ett bud från propagandaministeriet ut på Wilhelmplatz med ministerns senaste text och gick med den till förlagshuset som styrdes av nazisternas egen ”pressbaron” Max Amann.

Allt eftersom krigsutvecklingen i väster gick bättre och den tyska segern närmade sig så utvecklade Goebbels alltfler ordval för att beskriva geniet Hitler, samtidigt som han på olika sätt försökte så split mellan de allierade. Den 6 juni fick han göra ett besök i Hitlers högkvarter vid Namur, innan han återvände till Berlin, tagen av den dramatiska utvecklingen.

När den franska begäran om vapenvila tillkännagavs den 17 juni så samlades en folkmassa nedanför Goebbels fönster i propagandaministeriet på Wilhelmplatz och stämde upp nationalsången ”Deutschland über alles”. De tyska radiolyssnarna kunde följa förhandlingarna och det franska undertecknandet av stilleståndsvillkoren i järnvägsvagnen i Compiègne den 20–21 juni via direktsända telefonrapporter, en goebbelsk innovation. Propagandaministern förklarade tagen att det hela var ”ett gudomligt avgörande som vi utför på uppdrag av ett högre historiskt öde”. Det ögonblick då vapnen formellt tystnade på västfronten, klockan 01.35 på morgonen den 25 juni, sände den tyska radion en specialsändning, som Goebbels lyssnade på tillsammans med några vänner ute på Lanke. ”Verkligt väl komponerad” var hans betyg.

Nu ställde Goebbels om sitt propagandamaskineri mot den enda kvarvarande fienden, Storbritannien, och i synnerhet dess ledare, premiärministern Winston Churchill. För Goebbels representerade Churchill den envise och samvetslöse men också skicklige fienden. Talaren Goebbels förstod att uppskatta talaren Churchill och propagandisten Goebbels förstod att uppskatta propagandisten Churchill. För den radikale nazisten Goebbels var och förblev det ”plutokratiska” Storbritannien fienden, medan till exempel Hitler länge sökte någon form av överenskommelse med britterna så att han kunde koncentrera sig på den stat han betraktade som den ideologiska huvudfienden, nämligen Sovjetunionen. Andra i den tyska ledningen, som ideologen Alfred Rosenberg, klagade över att Goebbels var som förhäxad av Churchill.

Den 1 juli hann Goebbels med ett endagsbesök i Paris innan det snart var dags för Hitlers stora segerrika hemkomst till Berlin den 6 juli 1940. Den dagen var enorma folkmassor ute på gatorna och hyllade segern över Frankrike, och kanske lika mycket speglade firandet lättnaden över att kriget tycktes vara över. Den 18 juli var det Goebbels tur. När den 218:e infanteridivisionen kom hem till Berlin paraderade den, till ljudet av ringande kyrkklockor, genom ett flaggprytt Brandenburger Tor innan man ställde upp på den angränsande Pariser Platz där Goebbels höll tal till soldaterna och mängder av civila åskådare:

Även i december 1918 mottogs ni soldater från världskrigets arméer på just denna plats av den så kallade regeringen. Men mottagandet var inte bättre än regeringen […] Förrädare och judar mottog er när ni kom tillbaka då […] Men ni, soldater från vårt krig, finner hemlandet som ni lämnade det. I dess ledning står samme führer, från dess tak hänger samma flaggor och samma vilja […] Kriget är ännu inte över. Dess sista skede måste vinnas. Låt sedan fredsklockorna ringa ut över landet; då ska vi bygga ett större rike och ett bättre Europa.

Under juli månad oroade sig Goebbels för att Hitler ändå skulle söka någon form av samförståndsfred med engelsmännen, men själv fortsatte han propagandakriget. Sommaren 1940 knöt han till sig en av den brittiska fascistledaren Oswald Mosleys närmaste män, irländaren William Joyce, som fick leda radiosändningar till de brittiska öarna. Av britterna fick han snabbt öknamnet ”Lord Haw Haw”. Radiosändningarna lockade med en fredlig lösning som skulle ge britterna social välfärd istället för krig, och kristet grundad pacifism blandades också in i budskapet. En andra radiostation riktade sig direkt till nationalistiska skottar, Radio Caledonia, medan en tredje station försökte uppvigla walesarna mot Londons styre.

Men även i segerns stund varnade Goebbels, för den som lyssnade noga, för att ta ut den definitiva segern i förskott. Den 18 juli 1940, vid den stora segerparaden genom Brandenburger Tor, framhöll Goebbels, i egenskap av Gau-ledare för Berlin, mitt i all segeryra: ”Kriget är ännu inte över. Den sista delen måste fortfarande vinnas […] Frankrike, som försökte utplåna oss, har krossats. De som sätter sig upp mot det Tyska rikets ära och frihet kommer att krossas precis som Frankrike.”

Samtidigt försökte han understryka hur nära den slutliga segern var. Den 27 juli 1940 öppnade han en utställning om tysk konst med ett radiotal i vilket han framhöll att: ”Endast en fiende återstår, och ingen tvivlar på vem som kommer att vinna till slut. Den tyska nationen är en kämpande nation.”

Före en tysk landstigning på de brittiska öarna måste flygvapnet RAF krossas. I mitten av juli inleddes de våldsamma tyska bombangreppen mot först engelska flygbaser och luftförsvarsinstallationer, sedan mot London och ett stort antal andra städer över hela Storbritannien. Slaget om Storbritannien hade börjat. I början av september var Goebbels full av tillförsikt men tvingades runt den 10 september medge att London fortfarande höll ut. Den 11 september slog britterna tillbaka och lyckades fälla bomber över regeringskvarteren i Berlin. Goebbels manade sina chefredaktörer, via telex, till en mera försiktig rapportering om utvecklingen av luftkriget. De kommande veckorna planerade Luftwaffe intensifierade attacker mot de brittiska städerna, men om detta skulle man rapportera med återhållsamhet, eftersom ”denna intensifiering måste vara omöjlig för folket att förstå, om det redan alldeles för tidigt har delgivits uppfattningen att omfattande skador redan har tillfogats fienden”.

Här visar Goebbels, precis som senare under det allierade luftkriget mot Tyskland, en förmåga att förstå att man måste blanda sanning och lögn till en logisk struktur för att propagandan skulle kunna fungera. Det var klokt med tanke på att Luftwaffe inte kunde betvinga RAF.

I mitten av oktober avnjöt Goebbels ett besök i Paris med livsnjutaren Göring som värd och några veckor senare gjorde han ett besök i det tyskockuperade i Norge. Han åkte med bil från Berlin till Sassnitz och sedan tågfärjan till Trelleborg. För säkerhets skull eskorterades den svenska färjan av sju tyska örlogsfartyg. Väl iland i Trelleborg slussades hans tåg så snabbt som möjligt genom det neutrala Sverige (alltmedan Goebbels ”sov djupt” i sin vagn), innan det rullade över den norska gränsen. På morgonen torsdagen den 28 november 1940 anlände tåget till Östbanehallen i Oslo.

Här möttes han av en rad dignitärer från den tyska ockupationsledningen med rikskommissarien Josef Terboven, den militäre chefen Nikolaus von Falkenhorst och SS- och polisledaren Wilhelm Rediess i spetsen.

Efter att ha inspekterat ett paraderande SS-kompani tog Goebbels tillsammans med Terboven plats i en öppen bil som, följd av en rad bilar, styrde längs Karl Johan, via Gamlebyen och upp till krigskyrkogården uppe på Ekeberg mellan Sjömansskolan och Jomfrubråten. Här vilade bland andra många av de tyska soldater och sjömän som omkom när kryssaren Blücher sänktes i Oslofjorden av norskt kustartilleri på morgonen de första krigstimmarna den 9 april 1940.

Det är sannolikt under den färden upp till Ekeberg, när han för första gången ser Oslo i verkligheten, som Goebbels yttrar sig nedsättande om den norska huvudstaden, kort och gott som ”en ful stad”.

Sedan han lagt ned en krans på kyrkogården på Ekeberg återvände Goebbels med sällskap till Oslo centrum. På kvällen åt Goebbels middag hos von Falkenhorst, innan han kördes ut till gården Skaugum i Asker där han skulle bo som Terbovens gäst på en egendom som egentligen tillhörde den till Storbritannien flyktade norske kronprinsen Olav (1957 kung Olav V). Här tinade Goebbels påtagligt upp och kunde inte låta bli att uttrycka sin beundran över Skaugums vackra läge. Mindre imponerad var han av sin värd Falkenhorst som Goebbels betecknade som en praktiskt lagd gammal herre som bäst dög till att vara hästtjuv.

På fredagsförmiddagen kördes Goebbels i båt söderut i Oslofjorden till minnesmärket över den sänkta Blücher mellan Dröbak på den östra stranden och fästningen Oscarsborg mitt i fjorden. Generalen von Engelbrechten guidade Goebbels på platsen och blev rörd till tårar när han berättade hur hundratals tyska soldater hade omkommit i det kalla vattnet på bara några minuter. Här höll Goebbels ett tal och lade ned en krans vid det tyska minnesmärket innan han fick en rundvisning på den före detta norska fästningen som stammade från unionstiden med Sverige. Väl tillbaka i Oslo förevisades propagandaministern den norska radions utställningsbilar som snart skulle sändas ut på propagandaturné på den norska landsbygden. Därefter gjorde Goebbels ett kort besök i Stortinget som han fann vara ett exempel på ”okultur”. Under det besöket inträffade ett intermezzo där två norska studenter tydligen försökte demonstrera mot Goebbels besök i symbolen för den norska demokratin och självständigheten. Goebbels noterade i sin dagbok: ”Vi lät gripa två fräcka norska studenter. Dumma ungdomar, som försökte sig på en demonstration”. Kaffe intogs med rikskommissariatets personal uppe på Holmenkollen. Sedan avslutades dagen med middag hos Terboven på Skaugum.

Lördagen började tidigt för Goebbels som bland annat besökte en flygbas där han togs emot av Luftwaffegeneralen Karl Kitzinger för att sedan inspektera en förläggning för en infanteribataljon. Väl tillbaka inne i Oslo var Goebbels hedersgäst vid en galakväll på Nationalteatern. Här framförde man ”Wiener Blut” av Johan Strauss med gästspel av Theater am Nollendorfplatz från Berlin. Vid sidan av Goebbels fylldes teatern av von Falkenhorst och andra höga tyska militärer samt den norske nazistledaren Vidkun Quisling med flera av dennes ministrar.

Efter föreställningen och flera tacktal flyttade hela sällskapet till Deutsches Haus på Karl Johan där man höll en stor mottagning för Goebbels. Sedan var den långa lördagen över och även nästa natt tillbringades i Skaugum.

På morgonen söndagen den 1 december kördes Goebbels från Skaugum direkt ut till flygplatsen Fornebu för att ta ett flygplan som förde honom till Berlin, via en mellanlandning i Köpenhamn. Goebbels enda besök i Norge var avslutat.

I fortsättningen var Goebbels vid flera tillfällen direkt intresserad av förhållandena i Norge, där hans personliga representant i Terbovens krigskommissariat, G W Müller, höll Goebbels informerad om händelseutvecklingen.

Inför den så kallade statsakten den 1 februari 1942, då Vidkun Quisling formellt utsågs till att leda Norge under tyskt överinseende, var Goebbels helt införstådd med ceremonins reella innebörd; i sin dagbok konstaterade han att i den norska statsstrukturen och rikskommissariens (det vill säga Terbovens) ställning skulle ingenting ändras av statsakten. Den reella makten låg kvar hos de tyska ockupationsmyndigheterna. I ett samtal med Goebbels i maj 1943 konstaterade en missnöjd Hitler att Josef Terboven hade misslyckats som rikskommissarie i Norge. Som en förebild framhöll Hitler Seyss-Inquart, rikskommissarien i Nederländerna, som visste att blanda styrka och flexibilitet. Terboven däremot arbetade, enligt Hitler, lika flexibelt ”som en vedhuggare”, med resultat därefter.

Sedan den sovjetiske utrikesministern Molotov gjort ett förhållandevis misslyckat besök i Berlin i november 1940 så tog de tyska förberedelserna för ett krig i öster fart på allvar. Goebbels kluvna inställning till Sovjetunionen syntes på många sätt. Han ville helst föra kriget mot Storbritannien till ett definitivt slut och såg Ryssland som en möjlig allierad, men det var ett Ryssland utan det i Goebbels terminologi”judisk-bolsjevikiska” ledarskapet under Stalin. Därför hade han också, trots tövädret med Moskva sedan augusti 1939, envist avfärdat utrikesdepartementets alla propåer om kulturutbyte med Sovjetunionen. Goebbels var inte främmande för Hitlers och andra nazisters rasideologiska syn på ryssarna. När han den 13 november deltog i en frukost i rikskansliet med Molotovs delegation kunde han på nära håll iaktta de ”bolsjevikiska undermänniskorna”.

Goebbels förakt för andra länder drabbade också Tysklands allierade Italien. När Italien i början av juni 1940 hade anslutit sig till kriget mot västmakterna blev Goebbels närmast upprörd, och när tyska trupper i februari 1941 sändes till Nordafrika för att förhindra ett italienskt nederlag mot britterna var Goebbels fylld av förakt för Mussolinis rike. Han menade att italienarna ”förstör axelmakternas hela prestige”, men Hitler gav sin propagandaminister skarpa instruktioner att inte fresta på relationerna till den allierade.

Angreppen mot de brittiska ”plutokraterna” fortsatte, och när USA i april 1941 genom lend-lease-akten beslutade om ansenligt materiellt stöd till de kämpande britterna så utsträckte Goebbels den propagandan till att även gälla amerikanerna. Han basunerade också ut att USA ville att Storbritannien skulle bli helt utmattat av kriget, så att amerikanerna därefter kunde gå in och likvidera det brittiska imperiet. Till den antibrittiska propagandan fogades nu filmen Ohm Krüger med Emil Jannings i titelrollen. Filmen utspelades under boerkriget i södra Afrika 1899–1902 med de mot britterna kämpande boerna i hjälterollen.

Tack vare generalen Erwin Rommels och Afrikakårens framgångar mot britterna i den libyska öknen fick Goebbels åter tyska militära framgångar att använda sig av. Två män ur hans egen stab följde med Rommel för att kunna rapportera direkt från fälttåget.

Senast den 28 mars, möjligen ett par veckor senare, berättade Hitler för Goebbels om planerna på en invasion av Sovjetunionen. I sin dagbok var Goebbels fylld av förväntan och tillförsikt inför uppgiften, inte minst erövringen av ”brödkorgen” Ukraina, men han insåg vilka svårigheter han skulle möta: ”Psykologiskt innebär det hela några få svårigheter, Napoleon-parallell etc. Men vi kan lätt överkomma detta genom antibolsjevism […] Vi kommer att producera ett mästerstycke.” Goebbels totala oerfarenhet i militära sammanhang i kombination med hans blinda tilltro till Hitlers genius gjorde att han varken kunde eller ville se de potentiella svårigheter som tornade upp sig genom att Tyskland frivilligt utsatte sig för ett tvåfrontskrig, det som redan järnkanslern Otto von Bismarck hade varnat för under det sena 1800-talet.

Men Rommels framgångar i Nordafrika och det snabba tyska krossandet av Jugoslavien och Grekland i april 1941 tycktes bara bekräfta Hitlers ställning som en enastående fältherre. Då inträffade det otänkbara. Hitlers närmaste man, Rudolf Hess, flög den 12 maj iväg i ett flygplan från Tyskland och landade i Storbritannien, i vad som sannolikt var ett försök att mäkla fred med britterna för att förhindra det tvåfrontskrig som var på väg. För Tyskland var det en propagandamässig katastrof av första rangen.

Rikskansliets presschef Dietrich meddelade det tyska folket att ”partikamrat Hess” var sjuk och mentalt instabil när han flög iväg. Detta låste Goebbels i den fortsatta propagandan, och han kunde bara konstatera att den man som varit Tredje rikets andre man och som han själv så sent som i slutet av 1940 hade berömt i högstämda ordalag nu betedde sig så här. Man kan förstå att Goebbels suckade i sin dagbok: ”Jag kan knappt fatta det hela.”

Efter ett stort möte i Berchtesgaden där Hitler inför ett sjuttiotal ledande partifunktionärer fördömde Hess åtgärd bestämde man att frågan skulle tigas ihjäl i propagandan till det tyska folket. Istället skulle alla tänkbara militära åtgärder blåsas upp för att avleda uppmärksamheten från Hess-problemet. Internationellt skulle man dock försöka bemöta spekulationerna i utländsk press. Goebbels kunde emellertid mycket förvånad konstatera att britterna knappast alls utnyttjade Hess i den egna propagandan, en chans han själv aldrig skulle ha missat.

Nu gällde det att fokusera på Operation Barbarossa, storanfallet på Sovjetunionen, och Goebbels drog sitt strå till stacken. Inspirerad av striderna på Kreta, där även hans egen styvson Harald Quandt hade deltagit bland de luftlandsatta tyska trupperna, skapade Goebbels en stor vilseledningsmanöver som gick ut på att via den bulgariska ambassaden få diplomater i Berlin att tro att nästa steg var en stor invasion av luftlandsatta förband över de brittiska öarna. En särskild invasionssång komponerades och fanfarer skapades för att inleda radiorapporteringen från invasionen av Storbritannien. Ja, även engelsktalande radioreportrar valdes ut och fick sina uppgifter. Bara Goebbels allra närmaste män i propagandaministeriet fick veta att det handlade om vilseledning.

Anfallet på Sovjetunionen

På kvällen söndagen den 21 juni 1941 lämnade Goebbels en mottagning han hade för italienska gäster på Schwanenwerder och begav sig till rikskansliet. Han hade just, för andra gången, sett filmen Borta med vinden. Nu på kvällen förde han och Hitler ett samtal om hur det nya kriget skulle kungöras. Här vidtogs de sista förberedelserna innan Hitler drog sig tillbaka till sina rum klockan halv fyra på morgonen den 22 juni. Just då inleddes storanfallet mot Sovjetunionen och tre miljoner tyska och allierade soldater överskred gränsen i öster. Goebbels skrev: ”Nu dundrar kanonerna. Må Gud beskydda våra vapen! […] Historiens vingslag kan förnimmas. Stora, underbara timme i vilken det nya riket föds. Med smärta, det är sant, men det reser sig uppåt in i ljuset.”

Två timmar senare, klockan 05.30 den 22 juni, ljöd Liszts fanfar från alla tyska radiostationer och annonserade Goebbels som läste upp Hitlers proklamation. Än en gång hade Hitler valt att ”placera det tyska rikets öde och framtid i våra soldaters händer”. För Goebbels gällde det nu att inrikta propagandan mot Sovjetunionen, vilket på ideologiska grunder inte var något problem. Däremot var det ett problem att Molotov-Ribbentroppakten i augusti 1939 hade förklarats vara så genial just för att den räddade Tyskland undan ett tvåfrontskrig och nu valde Hitler att inleda ett sådant. Goebbels valde därför att återgå till den våldsamma antikommunistiska propagandan från tiden före augusti 1939, samtidigt som han förklarade för det tyska folket att de tyska soldaterna aldrig kunnat känna sig säkra så länge ”juden, genom det demoniska bolsjevikiska systemet” lurade bakom deras rygg.

De snabba och väldiga framgångarna i öster lockade såväl rikspresschefen Dietrich som krigsmakten att utfärda en rad kommunikéer om de ofattbara framgångarna. Framgångarna var onekligen stora, men Goebbels varnade för att det låg en fara i att ”breda på för tjockt”, i synnerhet när Wehrmacht bara den 29 juni utfärdade hela tolv olika segerkommunikéer.

Visserligen togs oräkneliga mängder krigsfångar, men när den första förvirringen hade lagt sig så visade det sig också att Röda arméns motstånd hårdnade betydligt på många frontavsnitt.

Samtidigt led Goebbels nya nederlag i den interna maktkampen. Visserligen lämnade han varje nytt möte med Hitler full av tillförsikt, sedan führern hade visat ”ett klart intresse” för propaganda. Som vanligt behärskade Hitler till fullo konsten att hålla Goebbels på gott humör utan några egentliga eftergifter i sak. Istället utsåg han i juli 1941 partiideologen Rosenberg, en av Goebbels motståndare, till riksminister för de ockuperade områdena i öster. Men samtidigt dalade utrikesministern Ribbentrops stjärna och Goebbels kunde nu få en formell bekräftelse på att det åter var hans propagandaministerium och inte utrikesministeriet som hade ansvaret för propaganda i utlandet.

Istället var Rosenbergs ministerium den nya fienden i kampen om propagandamonopolet i öster. Goebbels startade storstilat och planerade att släppa 90 miljoner flygblad bakom Röda arméns linjer, men det visade sig snart att han grovt hade underskattat antalet flygplan som behövdes för operationen.

Efter nya förintelseslag mot inringade förband ur Röda armén förkunnade Hitler i ett tal i Sportpalatset den 3 oktober 1941 att fienden i öster var slagen och aldrig skulle resa sig igen. En trogen Goebbels noterade att Hitlers tal – med mogna reflektioner och korrekt kalkylerande av varje element i frågan – var god hjälp i hans egen propaganda. Men så förklarade rikspresschefen Otto Dietrich den 9 oktober inför både tyska och utländska journalister att kriget i öster var avgjort.

Nu rasade Goebbels och protesterade hos Hitler. Propagandaministern menade att om så striderna bara fortsatte några dagar till så skulle Dietrichs uttalande leda till en stor och utbredd besvikelse hos tyskarna. Man hade lovat något som kanske inte gick att hålla och motreaktionen kunde bli svår att bemästra. Men Hitler viftade bort invändningarna och menade att det hela var avsett för japanska öron, för att locka Japan med i kriget mot Sovjetunionen.

Goebbels kunde dock inte själv låta bli att dras med av de snabba segrarna i öster. Efter kriget beklagade sig generalen von Manstein över att när hans 11:e armé på hösten 1941 erövrade Rostov för att förstöra broarna över Don i staden och sedan enligt planen dra sig tillbaka för vintern till förberedda försvarslinjer längre västerut så gick detta inte. Istället tvingades hans trupper med betydande förluster stanna kvar i Rostov i flera veckor, sedan Goebbels propaganda om att tyskarna ”öppnat porten till Kaukasus” gjorde all reträtt från Rostov psykologiskt omöjlig.

Dagarna gick och kriget fortsatte. Goebbels farhågor besannades och till och med överträffades när Stalin och den sovjetiska ledningen flyttade från Moskva till Kujbysjev vid Volga, ett tydligt tecken på att man tänkte fortsätta kriget. Samtidigt förvandlade höstregnen de ryska vägarna till lervälling där de tyska fordonen körde fast. Goebbels tröstade sig i dagboken, efter ett möte med Hitler den 27 oktober, med att ”vi väntar bara för att vägarna ska torka och frysa. Våra stridsvagnar kan starta sina motorer igen och vägarna är fria från lera, det sovjetiska motståndet kommer att brytas på en relativt kort tid.”

Goebbels hade rätt så tillvida att frosten kom och leran försvann, men med den annalkande vintern kom också kylan och snart frös de tyska arméerna bokstavligt talat fast utanför Moskvas portar. I början av december inleddes en överraskande sovjetisk motoffensiv som så när höll på att orsaka ett svårt tyskt nederlag, men med betydande förluster höll man sina ställningar. Det var inte längre frågan om att försöka ta den sovjetiska huvudstaden innan året var slut, istället handlade det om att överleva vintern. Samtidigt avstod krigsmakten och rikspresschefen Dietrich i möjligaste mån från att avslöja de stora motgångarna på slagfältet för hemmafronten.

Gester och mimik var en väl inövad del av Goebbels talarkonst.

Ett av Goebbels sista tal, Görlitz den 10 mars 1945.

Skådespelerskan Lida Baarova vid mitten av 1930-talet.

Tillsammans med Hitler och dottern Helga vid brasan i Obersalzberg den 23 oktober 1938. Idyllen bedrar då Hitler samma dag beordrat Goebbels stå fast vid äktenskapet med Magda och lämna Lida Baarova.

Tillsammans med ledande män i ockupationsstyret i Norge framför den klassiska tavlan i Stortinget som visar undertecknandet av den norska grundlagen den 17 maj 1814 i Eidsvold.

Joseph och Magda med barnen 1942. Främre raden från vänster: Helmut, Hedda, Heide, Hilde. Bakre raden: Holde, Harald Quandt och Helga.

Överst till vänster: Goebbels gratulerar den 10 mars 1945 fallskärmsjägare och folkstormsmän som tillfälligt återtagit den schlesiska staden Lauban från ryssarna. Han skakar hand med den 16-årige Willi Hübner, som mirakulöst nog överlevde striderna i krigets slutskede.

Nedan till vänster: Berlins mobiliserade folkstorm marscherar förbi Goebbels i november 1944.

Ett av de sista utslagen av Goebbels propaganda med de manande orden ”Ett folk reser sig”. Frimärket var ett av de sista som gavs ut innan postgången i det sammanstörtande Tyskland bröt man.

Goebbels imperium i ruiner. Det raserade propagandaministeriet efter ett allierat bombanfall i mars 1945.

Goebbels svårt brända kropp funnen av de sovjetiska trupperna.

Amiralen Voss identifierar kropparna efter familjen Goebbels inför sovjetiska officerare, sannolikt i rikskansliets trädgård den 2 maj 1945.

Under en hemlig ministerkonferens på propagandaministeriet den 7 december förklarade Goebbels att det hade varit ett ”grundläggande misstag” att undanhålla tyskarna kunskap om bakslagen i öster. Nu skulle chocken bara bli desto större när sanningen väl trängde fram och propagandan skulle få svårare att verka. Vad han ansåg om presschefen Dietrichs uttalande den 9 oktober i ljuset av de två följande månadernas händelser behöver man ingen fantasi för att förstå. Inför sina underlydande hyllade istället Goebbels Winston Churchills tal till britterna sommaren 1940 om att han bara kunde erbjuda ”blod, slit, tårar och svett” som exemplariskt. Med ett sådant propagandaupplägg inte bara ingöt man stridsvilja, utan garanterade också att minsta framgång skulle tas emot väl från ett sådant utgångsläge.

För att gjuta liv i opinionen drog Goebbels den 18 december igång vinterhjälpen, en gigantisk insamlingsaktion av kläder och annan hjälp till de frysande soldaterna på östfronten. Där rådde katastrofala förhållanden eftersom många bara hade utrustats med sommaruniformer eftersom man trodde att kriget skulle vara över långt före vintern. Bara en bråkdel av de insamlade 67 miljonerna klädespersedlar av alla de slag nådde verkligen de behövande soldaterna vid fronten, men vinterhjälpskampanjen lyckades i så motto att Goebbels faktiskt vände en opinionsmässigt katastrofal situation till något mera positivt.

Den 7 december angrep japanerna den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii och två dagar senare förklarade Hitler USA krig. Goebbels välkomnade faktiskt att Tyskland fått ännu en fiende. Han hade länge sett ett krig mot USA som oundvikligt och när nu det hela var klart så förelåg inga hinder för att inleda ett ”socialistiskt fört krig”, det vill säga ett totalt krig.

De sista decemberdagarna fann Goebbels och hans propaganda tröst i nya segrar för Rommel i Nordafrika och för japanerna i Fjärran Östern. I Sovjetunionen hade fronten stabiliserats framför Moskva om än till stora kostnader för tyskarna. Goebbels tröstade sig åter med att Hitler var styrd av försynen. En viss osäkerhet sken dock igenom i beskrivningarna av den ”kärva vintern” och kampen mot de ”bestialiska horderna”. Det var, för den som kunde läsa mellan raderna, oroande tecken inför det nya året, 1942.