23. Minister i krig – motgångarna växer

1942–1943

Hermann Göring hävdade, helt korrekt, att Goebbels var som besatt av den brittiske premiärministern Winston Churchill, i en märklig blandning av fiendskap och motvillig beundran. I en ledare i Das Reich den 29 januari 1942 förklarade Goebbels att inget stort mål ”kan uppnås utan ansträngning, utan svett, utan offer och utan blod”. Likheterna med Churchills berömda tal i underhuset sommaren 1940, om att allt han hade att erbjuda britterna var ”blod, slit, tårar och svett” är nog säkert mer än ett sammanträffande.

Den 29 januari 1942 möttes Goebbels och Hitler i Berlin för ett längre samtal, och när nyheter om nya segrar för Rommels Afrikakår och för den japanska krigsmakten i Fjärran Östern började komma in med allt större hastighet blev Goebbels närmast euforisk. Goebbels försiktiga propagandataktik bestod dock. Nyheten om att den brittiska garnisonen i Singapore hade kapitulerat till japanerna bidrog påtagligt till att förbättra stämningarna i Tyskland. Han varnade dock för att vad som tagit århundraden att bygga upp inte gärna kunde rasa ihop på bara några månader; det brittiska imperiet var djupt skakat, men än var den slutliga segern inte vunnen. Goebbels avstod medvetet från att göra förutsägelser om framtida segrar innan de konkreta militära operationerna var avslutade. Istället utnyttjade han till fullo tekniken att återge felslagna brittiska och sovjetiska propagandalöften när händelseutvecklingen väl hade visat att de var just tom propaganda. Däremot nyttjade han självfallet tyska framgångar när de väl var ett faktum, i synnerhet förintandet av tre sovjetiska arméer söder om Charkov i maj och erövringen av fästningen Sevastopol på Krim i juni.

När våren närmade sig även i Ryssland förbättrades Goebbels humör. I Das Reich förkunnade han för sina läsare att: ”Det svåraste testet är överståndet. […] Aldrig mera i framtiden kommer man att kunna tala om tysk heroism utan att minnas denna första barbariska vinter vid Volchov och nära Demjansk, nära Juchnow och Rsjev, vid Donets och vid Kertj.” Åter nådde han nästan Churchillska formuleringar när han beskrev de redan klassiska platserna för den hårt prövade tyska armén, från Volchovfloden vid Ladoga i norr och ned till Kertjhalvön på Kaukasussidan av Svarta havet i söder.

Den 19 mars 1942 mötte Goebbels Hitler i dennes högkvarter i Rastenburg i Ostpreussen och åkte upplivad därifrån. Han såg inte de första, men tydliga, tecknen på Hitlers begynnande fysiska och andliga förfall, tvärtom gratulerade han sin führer till att denne såg så bra och välmående ut.

Goebbels försökte bidra till krigföringen genom att ägna sig åt vilseledning om vart den av alla väntade tyska sommaroffensiven i öster skulle riktas. Han planterade uppgifter om att Moskva var huvudmålet genom sitt eget folk i Lissabon, tillsammans med Stockholm Europas spioncentral under kriget, men också i en egenhändigt planterad artikel i den enda ännu från regimen oberoende tyska tidningen, Frankfurter Zeitung.

I början av juli inleddes den stora tyska sommaroffensiven, riktad mot Sovjetunionens ekonomiska hjärtland i sydöst mot Volga och Kaukasus. Snart började framgångsbulletinerna strömma in från fältförbanden i öster. Samtidigt erövrade Rommel den 21 juli den strategiskt viktiga staden Tobruk i Libyen. Segerfanfarer ekade ut i den tyska radion och Goebbels förkunnade att erövringen av Tobruk med 25 000 brittiska krigsfångar var det tyska svaret för det brittiska flygvapnets terrorbombning av Köln den 31 maj. Men mitt i allt jubel varnade Goebbels åter sina underlydande för att tro att Storbritannien var besegrat. Det var klokt, för medan Rommels styrkor nådde den egyptiska gränsen så utsträcktes axelmakternas försörjningslinjer i Medelhavet till det yttersta och var nära att brista.

I öster nådde tyska trupper Kaukasus och placerade hakkorsflaggan på berget Elbrus. Framskjutna förband kunde se de hägrande oljetornen i den tjetjenska staden Groznyj och i huvudanfallsriktningen inleddes den 15 september vad Wehrmacht kallade den sista avgörande striden om Stalins egen stad, Stalingrad vid Volga. Åter fann sig Goebbels tvungen att varna för att ta ut segrar på förhand. I ett stort tal i Sportpalatset i Berlin den 30 september öppnade han vinterhjälpen för säsongen och varnade för att uppoffringar ännu återstod innan den efterlängtade slutsegern var säkrad. Vid en ministerkonferens i propagandaministeriet rådde han sina medarbetare att yttra sig försiktigt den närmaste tiden, eftersom läget var skört. Oroande nyheter hade inkommit om att amerikanska sjöstridskrafter hade synts till i Medelhavet.

Goebbels hade rätt och inom ett par veckor var allt förändrat. Den 8–9 november landsteg allierade trupper i Marocko och Algeriet samtidigt som den brittiska 8:e armén gick till motoffensiv vid El Alamein, på gränsen mellan Egypten och Libyen. Snart pressades tyskarna och deras allierade i Nordafrika bakåt från två håll.

Men värre var att en stor sovjetisk motaffensiv i Stalingradområdet inleddes den 19 november och bara tre dagar senare hade cirkeln slutits kring den tyska 6:e armén, delar av den 4:e armén och italienska och rumänska allierade, sammanlagt 250 000 soldater. Ännu hade de inneslutna goda möjligheter att slå sig ut, men för varje dag fördjupades och förtätades den sovjetiska ringen runt dem. Nu grep Hitler in och förbjöd alla tankar på reträtt, medan Hermann Göring lovade att hans Luftwaffe skulle försörja de inneslutna trupperna från luften. Det visade sig vara ett löfte utan innehåll och snart blev läget för de inneslutna allt svårare där de trängdes ihop allt närmare stadskärnan, medan ryska trupper pressade på från alla håll. Inne i Stalingrad pågick en oerhört grym kamp om varje gata och hus, om varje våning, ja, om varje rum eller källarutrymme.

Goebbels hade förhållandevis goda insikter i vad som hände inne i Stalingrad. Den 16 december återvände hans medhjälpare Rudolf Semmler från ett snabbesök vid Volga och kunde ge sin chef en synnerligen uppskakande skildring av vad som hade övergått till att bli den 6:e arméns dödskamp. Goebbels förlitade sig ännu på att Hitler på något mirakulöst sätt skulle reda upp situationen, inte minst för att det var fürerns rykte som strateg som stod på spel här. ”Vi vågar inte förstöra hans arbete”, var det besked han gav en lika oroad Semmler.

Redan i november hade Goebbels försökt övertala Hitler att acceptera en av honom uppgjord plan för en total mobilisering av den tyska hemmafronten, men trots stöd från rustningsministern Albert Speer ville Hitler inte inse de akuta behoven. Goebbels arbetade dock oförtrutet vidare och tog också kontakt med ekonomiministern Walter Funk och arbetsfrontens ledare Robert Ley. Efter julen 1942 visade Hitler vissa tecken på att vilja diskutera frågan, och vid en ministerkonferens den 4 januari 1943 förklarade Goebbels för sina närmaste i ministeriet att ”stegvis rör sig hans krav på en mera total krigsinsats framåt”.

Denna rörelse var dock knappt skönjbar, men desto mera skönjbar var den katastrof som tornade upp sig vid Volga. Visserligen tillsatte Hitler den 18 januari en tremannakommitté för att ställa om den tyska krigsansträngningen, bestående av partisekreteraren Martin Bormann, chefen för krigsmaktens överkommando (OKW) generalen Wilhelm Keitel och statssekreteraren i rikskansliet Hans-Heinrich Lammers. Planens upphovsman Goebbels fick bara en rådgivande roll. Det var en dyster stund för den maktlystne Goebbels som dessutom, med all rätt, hyste allvarliga dubier om de tres förmåga att driva någonting i någon riktning alls, än mindre ställa om Tyskland för det totala kriget. Goebbels var ”rasande och mycket djupt förolämpad”.

Medan dramat i Stalingrad gick in i sitt slutskede isolerade sig Hitler i sitt ostpreussiska högkvarter och ville inte ens framträda på tioårsdagen av det nazistiska maktövertagandet den 30 januari. Istället var det Goebbels och Göring som höll tal inför en stor publik i Sportpalatset i Berlin. Goebbels försökte göra det bästa och läste upp vad han kallade en proklamation från vår führer om ”våra soldaters heroiska kamp vid Volga”. Åhörarna på plats och radiolyssnarna uppmanades att göra allt för ”kampen för Tysklands frihet”. Nu kände sig Goebbels tvungen att ta ord i sin mun som aldrig hade föresvävat honom tidigare, eftersom han visste att sådana tankar fanns bland åhörarna: ”Men för oss har det alltid varit en fast och oemotståndlig princip att ordet kapitulation inte finns i vår vokabulär! […] Vi har tron på seger eftersom vi har führern! […] Tron kan förflytta berg! Denna bergsförflyttande tro måste fylla våra hjärtan!”

Två dagare senare, den 1 februari 1943, kapitulerade fältmarskalk von Paulus med resterna av sin 6:e tyska armé i Stalingrad. Drygt 91 000 tyska soldater gick in i en sovjetisk fångenskap som bara knappt 6 000 av dem skulle återvända ifrån.

Goebbels, som uppenbarligen innerst inne hade anat vartåt det hade lutat, sannolikt sedan Semmlers besök i Stalingrad i mitten av december, började nu planera för hur han skulle utnyttja katastrofen – ”värdig den klassiska antiken” – för sina egna ambitioner att ställa om Tyskland för det totala kriget.

Inom Berlins Gau började Goebbels stänga verksamheter som han själv ansåg vara onödiga för krigsansträngningen och i hans eget ministerium frigjordes ett antal män för tjänst i krigsmakten. Goebbels hade redan tidigare ersatt 300 manliga medarbetare med kvinnor och sänt männen till krigsmakten. Han försökte också motverka de defaitistiska stämningar som spred sig i regeringskvarteren.

Vid en gauleiterkonferens i Posen den 6 februari 1943 försökte Goebbels, utan framgång, få gehör för sina tankar om lättnader i behandlingen av de ockuperade folken i öster. Det gällde att värva allierade i kampen mot Sovjetkommunismen, men med den förtryckande tyska ockupationspolitiken från Baltikum till Ukraina skapade man istället bara nya fiender till Tredje riket. Så sent som i början av januari hade han själv avvisat en promemoria från krigsmakten om vikten av att ge de ockuperade ryssarna lika rättigheter, självbestämmande och även rätt till privat egendom, allt för att de skulle vilja strida tillsammans med tyskarna mot Stalin, men nu gjorde han helt om. I den totala krigsansträngningen ingick att värva så många allierade som möjligt för kampen i öster. Men alla sådana tankar stupade på den rasideologiskt baserade tyska ockupationspolitiken som behandlade alla slaver som undermänniskor, och därmed drevs många vitryssar, ukrainare och kaukasier i armarna på Stalin och Röda armén oavsett deras inställning till kommunismen. Alltför sent hade Goebbels insett en grundläggande svaghet med den barbariska tyska ockupationspolitiken i öster.

Han gjorde nya försök att påverka Hitler för ökade krigsansträngningar, nu med Speer och Göring som allierade, men utan framgång, inte minst på grund av att Göring hamnat i onåd hos Hitler som skyllde 6:e arméns undergång på Luftwaffes misslyckade luftbro. De tres kommitté under Bormann satt i orubbat bo. Istället beslöt Goebbels att agera på egen hand och vid femtiden på kvällen den 18 februari 1943 äntrade han talarstolen i ett fullsatt Sportpalats. Bland åhörarna fanns Magda med döttrarna Helga och Hilde. Arenan fylldes av hela regeringen, framstående intellektuella, många riksledare och andra höga partifunktionärer. Från balustraden hängde en enorm banderoll med orden: ”Totalt krig – kortare krig”.

Goebbels tal var mästerligt upplagt, enligt retorikens alla regler med rötter i antiken. Hans inledning, exordium, började lugnt och sansat med att beskriva hotet, katastrofen vid Stalingrad och ”horderna från stäppen” som ställde alla tidigare hot mot Västerlandet i skuggan, men också den frälsebringande insikten att det bara var omställningen till ett totalt krig som kunde leda till den ”slutliga segern”. Talaren avbröts av (väl förberedda) rop som ”Tyska män till vapen!” och ”Tyska kvinnor till arbetet!” På det sättet mötte han värdigt åhörarna som just hade kommit från sina arbeten. Samtidigt väckte han två känslor hos åhörarna i sin beskrivning av den gemensamma existensen och framtiden (genus deliberativum), nämligen fruktan och hopp. Därefter följde en saklig beskrivning (narratio) av läget, som av respekt för åskådarnas förmåga att själva värdera och förstå budskapet. Men sedan började språket ändra karaktär och bli alltmer dramatiskt i beskrivningen av hotet från öster, talaren började spela på åskådarnas fruktan. Nu var det dags för Goebbels att komma med sitt egentliga budskap, propositio, som var delat i tre delar (partitio). Först undervisade (docere) han åhörarna om hur viktigt det var att snabbt vidta nödvändiga åtgärder, innan han övergick till att framkalla skratt och därmed behaga publiken (delectare), innan han talade om ”vi” och ”dom” vilket kulminerade med påståendet att det nu är rättan tid för ”eliminering av judendomen”. Detta framkallade applåder, skratt och vilda rop av avsky. Goebbels hade lyckats röra åskådarna och engagera dem (movere). Bland fienderna utpekades också lata tjänstemän som lämnade arbetet klockan fem, överklassdamer och herrar som tar sin morgonritt i Tiergarten och då möter arbetarklasskvinnan som efter tio timmar i fabriken återvänder hem för att ta hand om sina fem barn. Det är den gamle vänsterradikale Goebbels som nu försöker ställa den vanlige mannen och kvinnan mot den parasitära överklassen.

Sedan kom det parti som talet har blivit berömt för: efter att först ha bekräftat sin egen tes (confirmatio) och vederlagt motståndarnas påståenden (refutatio) så ställde Goebbels tio frågor till åhörarna, av vilka den fjärde var den numera klassiska: ”Önskar ni det totala kriget?” som följdes av stormande bifall innan Goebbels fortsatte: ”Önskar ni om så behövs att det blir mer totalt och radikalt än vi idag över huvud kan föreställa oss”, varpå han dränktes i mer stormande bifall.” Hela Sportpalatset bröt ut i ett våldsamt skrikande, handklappande och stampande. Därmed var det dags för Goebbels att göra sin avslutning (peroratio eller conclusio), vilket först skedde genom en kort sammanfattning av hans teser och argument (recapulatio), innan han avrundade med uppmaningen: ”Nu, folk, res dig, och storm bryt ut!” När han slutat tala fortsatte den tyska radion med att i 20 minuter sända publikens fortsatta bifall.

Detta var det viktigaste talet i Goebbels karriär och efteråt samlade han några partifuktionärer i sin stadsvilla. Den allmänna meningen var att Goebbels med sitt framträdande hade lyckats köra över den sega byråkratin och själv ta initiativet. Frågan var bara hur långt det skulle räcka. Talet var tveklöst hans största propagandistiska mästerverk, helt enligt den klassiska retorikens regler och framfört på ett synnerligen effektfullt sätt.

Talet sändes i radio och därmed gick självfallet en del av den elektrifierande magin i själva samlingshallen förlorad. Men säkerhetstjänsten, SD, ansåg att talet hade haft en ganska god framgång bland den tyska allmänheten, och delvis motverkat den uppgivenhet som Stalingradkatastrofen annars hade kunnat resultera i.

Stockholms-Tidningens Berlinredaktör Christer Jäderlund (som två gånger utvisades ur Tyskland genom Goebbels försorg) konstaterade vilken dramatisk effekt Goebbels tal fick:

ett lika banalt som genialt trick [som] behändigt kunde lotsa det [tyska folket] genom den stämningsvågdal, katastrofbudet österifrån medförde. Här skulle det tyska folket få annat att tänka på. Det skulle ruskas om ordentligt […] Effekten var välberäknad. Det tyska folket fick inte vare sig tid eller tillfälle att försjunka i sorg över Stalingrad och depressionen skulle inte få makt över det.

I början av april 1943 inträffade något helt oväntat. I Katynskogen utanför Smolensk, på tyskockuperat område, hittades tusentals lik med bakbundna händer. Det visade sig vara flera av de 22 000 polska officerare och intellektuella som på våren 1940 hade avrättats av Stalins hemliga polis, NKVD, för att utradera oppositionella i den östra delen av Polen som Sovjet hade ockuperat i september 1939. Goebbels satte in högsta växeln i sitt propagandamaskineri, äntligen hade han ovedersägliga bevis för Stalins övergrepp mot en tredje part. Men för Storbritannien och USA var alliansen med Stalin viktigare än att utreda massmorden på tusentals polacker, och dessutom hade uppgifter om de tyska övergreppen i de ockuperade områdena i öster och främst förintelsen av judarna börjat spridas. Därmed kunde Katyn inte bli den propagandaframgång som Goebbels hade hoppats på.

I början av maj 1943 pressade de allierade ihop axelmakternas återstående trupper i Nordafrika i ett allt mindre brohuvud i Tunisien. Rommel kallades hem, i praktiken för att det hotande nederlaget inte skulle fläcka ”Ökenrävens” rykte. I hans frånvaro kapitulerade i slutet av maj 240 000 tyska och italienska soldater. Goebbels kunde inte skyla över nederlaget men han förteg medvetet den korrekta siffran på antalet förlorade soldater, för övrigt lika många som gick under i Stalingradkatastrofen.

Nu inledde Goebbels en kampanj för att övertyga tyska folket om att runt hörnet väntade en stor mängd ”undervapen”, flygande raketer, jättelika ubåtar, moderna jetplan med mera, som tillsammans skulle föra kriget till ett lyckligt slut, trots att det såg så dystert ut nu. Historikern Ralf Georg Reuth har med rätta sagt att Goebbels nu genom ett systematiskt spridande av rykten försökte få tyskarna att ”överge förnuftet till förmån för blind tro”. Kring halvårsskiftet juni–juli rapporterade säkerhetstjänsten SD att kampanjen hade haft framgång, folk talade överallt om dessa undervapen och moralen hade stigit. Men för att detta skulle hålla så krävdes det att sådana vapen också materialiserades, det var Goebbels den förste som begrep. Om vapenutvecklingen inte gick tillräckligt snabbt, riskerade propagandan att slå tillbaka mot honom själv och hans trovärdighet.

Under hela kriget prioriterade Goebbels hemmafrontens och frontsoldaternas kampvilja, genom att tillåta även icke regimtrogen underhållning i form av böcker, film, musik med mera. När partiideologen Alfred Rosenberg – författare till den synnerligen svårlästa Det 20:e århundradets myt – klagade över att soldaterna försågs med skräplitteratur kommenterade Goebbels sarkastiskt: ”Somliga tror att ubåtsmannen när han oljig kommer upp från maskinrummet för en stunds vila genast kastar sig över Det 20:e århundradets myt, det är ju nonsens”. Men det fanns gränser även för Goebbels.

När den tyska sångerskan Lale Andersens inspelning av sången ”Lili Marlene”, om flickan som väntar på sin soldat i lyktskenet utanför kasernen, blev omåttligt populär bland soldaterna på båda sidor i kriget så reagerade Goebbels. Sången kunde han tolerera, men värst för honom var sångerskan själv, en självständig kvinna utan synbart engagemang för den nazistiska saken och dessutom med ett förhållande med en jude bakom sig. Goebbels såg till att ”Lili Marlene” bara fick spelas instrumentellt i tysk radio, utan Lale Andersens sång. Men han rådde inte på den militära radion. Från en sändare i det tyskockuperade Belgrad sändes program till tyska trupper vid fronterna och i de ockuperade länderna. I augusti 1943 beordrade Goebbels att Belgradradion skulle sluta sända Lale Andersens sång. Så gjorde också radion, men sände istället en inspelning med en österrikisk sångerska. Reaktionen kom i en storm av kritik från tyska soldater över hela Europa som krävde Lale Andersen tillbaka. Så skedde också och Goebbels fick ge slaget förlorat.

Under tiden landsteg allierade trupper på Sicilien den 10 juli och efter några veckors strider var ön i deras händer, även om tyskarna hade kunnat genomföra ett skickligt organiserat återtåg till fastlandet. Samma månad inleddes en ny tysk storoffensiv i öster som omgående kulminerade i det gigantiska pansarslaget vid Kursk. Röda armén vann slaget och hejdade den tyska offensiven, om än till oerhörda förluster, men de tyska var också stora och till skillnad från ryssarna hade man från tysk sida knappast några möjligheter att ersätta sina förlorade stridsvagnar och stridsvagnsbesättningar. I juli 1943 upphörde därmed den tyska offensivförmågan på östfronten och därefter väntade nästan två år av försvarsstrid medan man hela tiden backade västerut. Samtidigt drabbades hemmafronten i månadsskiftet juli–augusti av ett fruktansvärt slag när brittiska räder mot Hamburg skapade eldstormar som förstörde en stor del av staden och dödade runt 40 000 Hamburgbor.

Nu började Goebbels uppenbarligen tvivla på den slutliga segern, han tycks faktiskt ha sagt till sin medarbetare Wilfred van Oven att Tyskland kunde komma att förlora kriget. Goebbels förvarade en pistol i sin skrivbordslåda. Om det värsta hände så skulle han ”skjuta en kula genom mitt huvud”.

I början av september landsteg allierade trupper i Syditalien och i Rom störtades Mussolini varefter den italienska regeringen bytte sida i kriget. Genom en väl förberedd operation lyckades dock tyska trupper besätta större delen av Italien och för de allierade återstod nu en lång och blodig kamp norrut längs den italienska stöveln under resten av kriget. Man kan tycka att händelserna i Italien skulle ha påverkat den tyska opinionen negativt, men Goebbels konstaterade med belåtenhet att tyskarna snarast gladde sig åt de svekfulla italienarnas bekymmer även om den allmänna utvecklingen ingav dem oro.

Själv fick han nytt hopp och kampvilja efter ett besök hos Hilter i Rastenburg den 9 september. Vid ett besök i det svårt bombade Kassel den 5 november upprepade Goebbels löftena om vedergällning: ”Jag tror att jag kan lova att i en inte alltför avlägsen framtid kommer England att få motta ett svar som förmodligen kommer att få det engelska folket att kallsvettas.” Men verkligheten var nu en allt svårare motståndare. I slutet av september återtog sovjetiska trupper Smolensk på centralfronten och Donetsbäckenet i söder.

Oron för luftangrepp gjorde att barnen Goebbels redan 1941 hade evakuerats först till Berghof sedan till Aussee i Österrike, innan de 1943 var tillbaka i Berlin. Nu flyttade hela familjen ut till Lanke medan Goebbels lät inreda en ledningscentral i de underjordiska rum som hörde till Hotell Kaiserhof på andra sidan Wilhelmplatz från ministeriet sett. För de vanliga berlinarna beordrade han att tunnelbanans tunnelsystem skulle öppnas och användas som skyddsrum efter förebild från London. Det fanns varken tid, arbetskraft eller materiel att bygga särskilda skyddsrum, mer än enstaka sådana, främst de jättelika betongbunkrarna ovan jord i Zoo och på några andra platser. Mån om sin image dök Goebbels också upp när soppköken delade ut mat till utbombade berlinare. Goebbels var som vanligt nästan den ende av de ledande nazisterna som vågade möta vanligt folk när militära motgångar hopade sig.

Precis som i London och andra bombade städer visade det sig även i Berlin att angriparna inte lyckades förstöra befolkningens moral. Effekten blev snarast den motsatta när folk i bitterhet och hat mot angriparna slöt upp bakom regimen. Men Goebbels tog inget för säkert, utan beordrade SA att organisera särskilda beväpnade enheter som vid behov skulle sättas in i händelse av oro på fabriker.

Efter sitt februarital om det totala kriget inledde Goebbels arbetet på att stänga ned alla verksamheter i Berlin som inte var direkt till nytta för krigsansträngningen. Det var dock först efter 20 juli-attentatet mot Hitler 1944 som han med full kraft kunde genomdriva sina önskade åtgärder. Redan tidigt 1943 inriktade han sig dock mot huvudstadens restauranger och lät stänga dem en efter en. Goebbels hade ett särskilt öga till Horchers, en lyxkrog på Martin-Luther-Strasse med anor från 1904, där Hermann Göring varit stamkund sedan 1927, men även Himmler, Ribbentrop och det militära kontraspionaget Abwehrs chef amiralen Canaris liksom Ufa-stjärnor, diplomater och societetsfolk syntes bland gästerna. Luftwaffechefen blockerade varje stängningsbeslut och då övergick Goebbels till den taktik han var van vid, han sände grupper av SA-män som nattetid krossade restaurangens fönster. Men när de återkom för en andra raid vaktades Horchers av Luftwaffefolk. Från Horchers mäktiga vinkällare fraktades som en tacksam gest, enligt uppgift, 70 000 flaskor av allehanda slag till Luftwaffe och Görings privata vinkällare. Det var de allierades bombanfall som till slut, i januari 1944, fick ägarna Gustav och Otto Horcher att slå igen. Istället öppnade de en Horchers-restaurang i Madrid som snabbt fick hög status. Nu, 67 år senare, planerar Horcher för en återetablering i Berlin, cirkeln håller på att slutas.

I Berlin gick Goebbels vidare med stängningarna och till slut var det bara det klassiska Adlon Hotel på Wilhelmstrasse som höll öppet för regeringstjänstemän, partipampar, diplomater, högre militärer och kulturpersonligheter som ännu i februari 1945 kunde få korv, smör, kaffe, champagne och konjak, medan civila flyktingar dog i bombregnet på gatan utanför.

Den 21 december 1943 fick Goebbels den av honom efterlängtade bekräftelsen på sin nya makt, då Hitler utnämnde honom till riksinspektör för de civila luftskyddsåtgärderna. De flesta skulle ha betraktat det som en uppgift man helst skulle vilja slippa, men Goebbels fungerade precis tvärtom. Från sitt julfirande med familjen i Lanke skrev han ett brev till Hitler och uttryckte sin tacksamhet och förhoppningar inför det nya ”kampåret 1944”. Han menade att ”vad vi alla hoppas på kommer att bli resultatet av ert genius och vårt hårda arbete”.