24. Mordförsöken mot Goebbels

I den enorma litteraturen om Nazitysklands historia har attentaten mot två personer lyfts fram och behandlats i en rad böcker, nämligen de misslyckade 1938, 1943 och 1944 mot Adolf Hitler själv och det lyckade mot riksprotektorn Reinhard Heydrich år 1942. Mindre känt är att även Goebbels var föremål för attentatsplaner.

I november–december 1942 iscensattes en plan för att mörda Joseph Goebbels. Till synes ensam gärningsman var den 39-årige dr Hans Heinrich Kummerow, son till en rådman i Magdeburg, senare ingenjör och forskare vid hemelektroniktillverkaren Loewes (från 1942 Opta Radio AG) fabriker i Berlin. Kummerow brukar idag betecknas som en av den tyska televisionens pionjärer. Hans Heinrich Kummerow och hans hustru Ingeborg hörde till den kommunistiska motståndsrörelsen. Han bidrog i organiserandet av sabotage mot rustningsindustrin samtidigt som han också lämnade vetenskapligteknisk information till Sovjetunionen. I litteraturen uppges ofta felaktigt att Kummerow också ställt samman en rapport om de topphemliga tyska raketförsöken vid Peenemünde uppe vid Östersjökusten. Efter det tyska anfallet på Sovjetunionen i juni 1941 anslöt sig Kummerow till det legendomspunna kommunistiska spionnätverket Röda kapellet som framgångsrikt försåg den sovjetiska underrättelsetjänsten med värdefull information, men också spred antinazistiska flygblad och ägnade sig åt andra underjordiska aktiviteter.

Så, någon gång i november 1942, planerade Kummerow att döda Goebbels när denne färdades över den bro som ledde över Wannsee till ön Schwanenwerder och hans residens där. Kummerow hade klätt ut sig till fiskare och avsåg att placera ut en mina som kunde aktiveras med hjälp av en fjärrkontroll när Goebbels bil passerade över bron. Men Kummerow greps enligt Rudolf Semmler, Goebbels personliga assistent, just när han skulle placera ut minan under bron. Rikskrigsrätten dömde den 18 december 1942 honom efter en synnerligen snabb process till döden. Ett drygt år senare, den 4 februari 1944, avrättades Kummerow med giljotin i Halle. Han tycks ha planerat attentatet på egen hand, även om man inte kan utesluta någon form av materiellt eller logistiskt stöd från kamrater i Röda kapellet. Kanske beslöt Kummerow att genomföra ett attentat just på grund av att Gestapo vid denna tidpunkt började komma allt närmare Röda kapellet och flera medlemmar redan hade gripits. Hustrun Ingeborg Kummerow greps i december 1942 och halshöggs den 5 augusti 1943 i fängelset Plötzensee i Berlin.

Röda kapellet hyllades efter kriget i den kommunistiska historieskrivningen, både i Sovjetunionen och i DDR. År 1969 tilldelades Hans Heinrich Kummerow postumt Röda fanans orden i Sovjetunionen och under DDR-tiden döptes en gata i den nybyggda stadsdelen Neustädter Feld i hemstaden Magdeburg till Hans Heinrich Kummerow-Strasse. Efter DDR:s upplösning döptes gatan år 1990 om till Resewitzstrasse. Idag är Hans Heinrich och Ingeborg Kummerow några av de namn på motståndskämpar som uppmärksammas vid Gedenkstätte Deutscher Widerstand vid Stauffenbergstrasse i Berlin, platsen där flera av de ledande sammansvurna under 20 juli-attentatet 1944 arkebuserades redan samma kväll.

Efter det uppdagade attentatsförsöket skärptes omgående säkerheten kring Goebbels. Enligt assistenten Rudolf Semmler försågs propagandaministern med ett ständigt följe bestående av fyra detektiver ur säkerhetstjänsten, sannolikt ur SD. Dessutom följdes hans bil av en polisbil och vid hans mera ensligt belägna hus nära Lanke patrullerade beväpnade vakter nattetid. Bara 50 meter från huset utplacerades också, i händelse av en nödsituation, tre stycken maskingevärsposter. På Schwanenwerder, där såväl rustningsministern Albert Speer som Hitlers livläkare Theodor Morell bodde i närheten, fanns närmast gatan ett hus för tjänstefolk och SS-vakter.

På julaftonen 1943 anlände en överraskande julklapp från Hitler: en stor, bepansrad Mercedes. Det var en lyxig limousinliknande bil som dessutom var både skott- och minsäker, med åtta millimeter tjock pansarplåt och tre millimeter skottsäkert glas. En något dyster Goebbels konstaterade att han skulle finna det ganska obehagligt att åka omkring i Berlin i en sådan ”bepansrad likkista”. Men han hade inget val. De av hans närmaste män som Hitler försåg med sådana specialbyggda bilar fick också en medföljande order att i fortsättningen aldrig använda någon annan bil. Visserligen fick familjen Goebbels mera aptitliga julklappar från Hitler, fem kilo kaffe, 2,5 kilo smör och en stor skinka, men för Goebbels var nog julglädjen förstörd. Det hade i alla fall Kummerow lyckats åstadkomma.

Det allvarligaste försöket att mörda Goebbels planerades i det tyskockuperade Norge.

På senhösten 1940 tog Goebbels tåg från Berlin och sedan tågfärjan från Sassnitz till Trelleborg, varefter hans tåg slussades genom det neutrala Sverige innan det rullade över den norska gränsen. När Goebbels tåg på morgonen den 28 november 1940 nådde Oslo var området kring Östbanehallen hermetiskt avspärrat av SS-män och norska poliser medan fanor med det tyska riksvapnet, hakkorsflaggor och även den norska flaggan var upphängda på stationsbyggnadens fasad.

Klockan 09.10 marscherade ett SS-kompani med en tysk militärmusikkår i spetsen upp framför huvudingången och ställde upp. De följdes av en rad bilar ur vilka ett antal tyska potentater steg: högste chefen för den tyska ockupationsregimen rikskommissarien Josef Terboven gick i spetsen följd av bland andra SS- och polischefen Wilhelm Rediess och den militäre befälhavaren generalen Nikolaus von Falkenhorst.

De var ute i god tid och när tåget med propagandaministern rullade in på stationen klockan 09.40 var alla redo. Goebbels steg av tåget och hälsades av välkomstkommittén alltmedan fotografer förevigade ögonblicket. Därefter gick man ut ur stationsbyggnaden till Jernbanetorget där Goebbels med Terboven och von Falkenhorst i släptåg inspekterade de paraderande tyska trupperna alltmedan orkestern spelade.

Därefter satt Goebbels upp i en av de framkörda bilarna tillsammans med Terboven. Med Goebbels öppna bil i täten startade kolonnen och körde iväg från stationen mot Gamlebyen, längs Karl Johan och upp till den tyska krigskyrkogården på Ekeberg, mellan Sjömansskolan och Jomfrubråten. Allt gick utan incidenter. Men det hade kunnat gå helt annorlunda.

En av den norska motståndsrörelsens mest erfarna och djärva män, Max Manus, hade lyckats få reda på att Goebbels väntades till Oslo. Manus förberedde därför ett attentat. Han berättar i sina memoarer som utgavs efter kriget om att planen var att han och hans män skulle lägga sig på taket till en av byggnaderna mittemot brandstationen på Karl Johan, och när konvojen med Goebbels passerade var planen ”att vi skulle vräka en hel låda sprängämnen från taket och ner på gatan”, rätt ned i propagandaministerns öppna bil.

Resultatet hade kunnat bli i flera avseenden förödande. Chansen att Max Manus verkligen hade kunnat döda eller åtminstone allvarligt skada Goebbels måste bedömas som ganska stor. Men minst lika stor var risken att tyskarna, oavsett utgång, hade iscensatt fruktansvärda repressalier mot den norska civilbefolkningen. Den utplånade tjeckiska byn Lidices öde efter attentatet mot Heydrich visar detta med all icke önskvärd tydlighet. Det var också oron för den våldsamma hämnden som gjorde att den norska motståndsrörelsen Milorgs ledning stoppade Max Manus attentatsplaner. Max Manus och hans närmaste män kunde i alla fall

inte låta bli att vara med, utan smög omkring Kongelig Norsk Automobilklubb och följde intresserat vad de företog sig. Vi kunde ha skjutit prick på dem från ett nybygge mittemot K.N.A. Jag gjorde själv upp planen och var uppe på byggnadsställningarna och undersökte möjligheterna. Det var mycket intressant att se hur tyskarna spänt bevakade allt och alla och spärrade av hela området och hur lätt det i alla fall skulle ha varit att komma i skottläge för en man som var villig att offra livet.

Manus reflekterar i sina memoarer – där han också blandar ihop olika besök av nazikoryféer och får det hela till ett gemensamt besök av Himmler och Goebbels – över att hotet att skjuta gisslan var tyskarnas viktigaste vapen, deras ”trumf på hand”, men bara ”så länge vi lät det vara en trumf”. När norska motståndsmän inte lät sig hindras av risken att oskyldig gisslan mördades hade tyskarnas viktigaste vapen vridits ur deras händer. Mot den bakgrunden uttrycker Max Manus i sina memoarer närmast ånger över att han och hans män inte nonchalerade hotet mot gisslan: ”Idag är det inte så litet bittert att tänka på hur många människoliv vi av allt att döma skulle ha räddat åt världen om vi hade släppt ner en låda dynamit på Karl Johans gate när Himmler och Göbbels körde förbi.”

Istället kunde Goebbels åka vidare mot kyrkogården på Ekeberg helt ovetande om hur nära det hade varit att hans del i Nazitysklands historia hade fått ett abrupt slut mitt på Oslos huvudgata den 28 november 1940.