25. Antisemiten Goebbels och förintelsen

Att Goebbels var antisemit har den här boken så här långt innehållit talrika exempel på, men frågan är hur involverad han var i förintelsen, den organiserade utrotningen av judarna, och hur mycket visste han om vad som försiggick?

Den 20 januari 1942 ledde RSHA:s chef Reinhard Heydrich ett möte i en villa i Wannsee utanför Berlin. Vid mötet deltog ett antal högre tyska tjänstemän, representerande rikskansliet, partiets kansli, finans-, utrikes- och inrikesministerierna samt ockupationsförvaltningen i Polen (Generalguvernementet) och Sovjetunionen och högre instanser inom SD och SS. Ämnet för mötet var ”den slutliga lösningen av den europeiska judiska frågan”. I byråkratiska formuleringar diskuterade de närvarande hur man rent praktiskt skulle gå tillväga för att mörda de uppskattningsvis 11 miljoner judar som 1942 befann sig i Europa. I januari 1939 hade man, på Görings order, inrättat en avdelning inom RSHA som skulle handlägga frågor om judisk emigration. Men alla planer på att driva bort först Tysklands och sedan resten av Europas judar stupade på krigsutbrottet.

På Wannseemötet diskuterade man hur förintelsen skulle lösas rent praktiskt. Europas judar skulle, steg för steg, föras österut, först till getton och sedan till förintelseläger, även om det senare ordet aldrig brukades. Vid mötet bestämdes att man omedelbart skulle inleda förberedelser i de ockuperade områdena i öster, ”utan att alarmera befolkningen”.

Ett protokoll från mötet skrevs ut i 30 exemplar, varav endast ett har bevarats. Detta är egentligen det enda dokument som beskriver nazisternas ambitioner med massmorden på judarna i Europa och det har varit föremål för en omfattande vetenskaplig diskussion. Kopiorna av dokumenten cirkulerade snart inom höga tjänstemannakretsar i det tyska väldet, såväl i Paris som i Minsk lästes det och begrundades.

Joseph Goebbels skriver den 7 mars 1942 i sin dagbok att: ”Jag läser ett detaljerat papper från SD och polisen om den slutliga lösningen på den judiska frågan. Det väcker ett stort antal frågor. Den judiska frågan måste lösas på ett paneuropeiskt plan.” Med största sannolikhet är det ett exemplar av Wannsee-protokollet som nu i början av mars har nått Goebbels. Därmed var även han informerad om utrotningsplanerna mot de europeiska judarna. I hans kommentarer i dagboken finns inga tecken på motvilja eller överraskning, tvärtom noterar han detta som något väntat. Goebbels var ju också en av nazistregimens mest oförsonliga antisemiter och befann sig dessutom i en sådan position att han rimligen hade god, om än inte total, insikt i de åtgärder som planerades.

Alltsedan han blev aktiv agitator i NSDAP vid mitten av 1920-talet presterade Goebbels en i det närmaste outsinlig mängd allt grövre antisemitiska uttalanden och angrepp på enskilda judar. Men det stannade inte vid detta. Goebbels visade stor entusiasm när det gällde också mera formella och systematiska förföljelser av Tysklands judar. Den 26 mars 1933 deltog Goebbels tillsammans med Julius Streicher, Heinrich Himmler och Robert Ley i ett möte hos Hitler i Berghof i Berchtesgaden, under vilket man drog upp riktlinjerna för hur man skulle ”eliminera” judarna från det ”tyska folket”. Nu inleddes en alltmer systematiserad förföljelse som var betydligt farligare för Tysklands judar än de enskilda, brutala, övergrepp som SA-män och annan nazistisk mobb gjorde sig skyldiga till. Bokbålen senare på våren 1933, vid vilka inte minst judiska författares verk slängdes på lågorna, var delvis ett utslag av denna kampanj. Visserligen misslyckades regimens bojkott av judiska affärer den 1 april 1933, men här är det mera intressant att notera Joseph Goebbels aktiva ansträngningar för att genomföra en sådan bojkott, inte dess brist på framgång.

År 1935 beslutade riksdagen om införandet av de så kallade Nürnberglagarna – riksmedborgarskapslagen och lagen för skydd av det tyska blodet och äran – som båda hade till yttersta syfte att legalisera och systematisera förföljelsen av judarna. Goebbels skrev belåtet om de båda lagarna att ”detta är ett hårt slag mot judarna. Vi är de första sedan hundratals år som har modet att ta tjuren vid hornen”.

Inom regimen följdes lagstiftningen av en diskussion om hur strikt den skulle tillämpas. I denna diskussion intog Goebbels en av de radikalaste ståndpunkterna, när han hävdade att inte bara heljudar utan också halvjudar och kvartsjudar samt de som var gifta med sådana borde drivas ut ur Tyskland. Motvilligt tvingades han acceptera en kompromiss som innebar att lagstiftningen skulle tillämpas mot halvjudar under vissa omständigheter, medan kvartsjudar inte alls skulle beröras av Nürnberglagarna.

I juni 1935 angrep Goebbels oförsonligt de tyskar som ”skamlöst” hävdade att juden var en mänsklig varelse. Det tyder på att han uppfattade ett visst, mer eller mindre öppet motstånd bland befolkningen mot de antijudiska åtgärderna eller i alla fall sympati för judarna. Goebbels fick mothugg i tidskriften Jüdische Rundschau som den 2 juli 1935 publicerade en artikel med rubriken ”Juden är också mänsklig: Ett argument som framläggs av vänner av judarna”. I texten bemöttes Goebbels angrepp, och därmed var tidskriftens saga all. Jüdische Rundschau förbjöds att komma ut och propagandaministern skrev till tidskriftens redaktör:

Min vederläggning av den borgerligt intellektuella åsikten att ”juden är också mänsklig” angreps i denna artikel där det påstods att juden inte bara var mänsklig också, utan även med nödvändighet måste vara medvetet mänsklig och medvetet judisk. Er tidskrift har förbjudits på grund av denna artikel. Förbudet för tidskriften kommer att hävas, men med tanke på artikelns polemiska natur måste jag tillrättavisa er synnerligen skarpt och förväntar mig att inte få någon vidare anledning att invända mot era publikationer.

Goebbels kände med all säkerhet en viss oro för att denna och andra judiska tidskrifter lästes även av icke-judar och därmed att regimkritiska uttalanden spreds den vägen; de såldes fortfarande i gatustånd längs Kurfürstendamm där tidningarnas löpsedlar var uppsatta på reklampelarna. Den 1 oktober 1935 förbjöds därför all vidare offentlig skyltning och försäljning av judiska tidningar.

Inom den samhällssektor som Goebbels själv kontrollerade, nämligen kulturområdet, kunde han driva sin antijudiska politik mera konsekvent. Inom Rikskulturkammaren utfärdade han redan i mars 1934 ett dekret om en arierparagraf. Den innebar att ”icke-arier” inte skulle tillåtas få tillträde till kulturyrkena. På våren 1935 gick han ett steg längre och inledde en ”avjudifiering” av Rikskulturkammaren. Därmed påbörjades en process där allt fler delar av kulturlivet stängdes för judar, och enskilda judiska författare, musiker, konstnärer, journalister och andra fick yrkesförbud och sparkades ut ur Rikskulturkammaren. Vid Rikskulturkammarens andra kongress i november 1935 skröt Goebbels i ett tal med att hela organisationen var ”judefri”, vilket var en överdrift, men det visade ändå vartåt han syftade.

Finansministern Hjalmar Schacht försökte vid flera tillfällen rida spärr mot utvecklingen, inte av humanitära men väl av ekonomiska skäl. Men inte heller han lyckades stoppa Goebbels som under hösten 1935 slog till mot allt fler sektorer av kulturlivet: judiska biografägare tvingades sälja sina företag, därefter var judiska bokhandlare tvungna att sälja ut liksom judiska ägare av konst- och antikaffärer. Goebbels roll som en av inspiratörerna till och dirigenterna bakom kristallnattens våldsamma övergrepp i november 1938 är ytterligare en bit i detta pussel. Andra pusselbitar är antisemitiska filmer som Jud Süss vilken hade premiär under den tysk-italienska filmveckan i Venedig i augusti 1940 och hade producerats på Goebbels order. En belåten Goebbels instruerade att samtliga medlemmar av SS och polisen skulle åläggas att se Jud Süss under den kommande vintern.

Därefter följde ännu grövre antisemitiska filmer, främst Den evige Juden, producerad av Fritz Hipper (som student en av de ledande vid bokbålen 1933), huvudansvarig för filmproduktion vid ministeriet, och Eberhard Tauber, ministeriets specialist på antibolsjevikisk propaganda, som nu fått nya arbetsuppgifter efter pakten med Stalin. Under Goebbels överinseende producerade de den tyska antisemitismens värsta film, i vilken man också klippte in en kosherslakt från Warszawas getto och scener med krälande insekter. Filmen betecknades som en dokumentär om ”judens ursprungsstadium” sådant det bevarats i Warszawas getto.

Redan innan kristallnattens pogrom så hade Goebbels aktivt verkat för öppet våld mot Tysklands judar. Under våren och sommaren 1938 bröt en del våldsamheter riktade mot judar ut i Tyskland och i juni lät Heydrich som RSHA:s chef arrestera 10 000 ”asociala” som sändes till koncentrationsläger. Bland de gripna fanns 1 500 judar som sändes till koncentrationslägret i Buchenwald. I den processen var Goebbels synnerligen aktiv. I april 1938 begärde han att Berlins polischef, greve Wolf Heinrich Helldorf, skulle utarbeta ett förslag på olika former för hur man skulle segregera och trakassera huvudstadens judar. Svaret kom i form av ett memorandum som utarbetades av den hemliga polisen, Gestapo, och den 17 maj anlände till Helldorf.

Men innan åtgärderna hann börja vidtas så ingrep säkerhetstjänsten SD:s judiska sektion och lindrade förslagen, inte av omsorg om judarna, men för att flera segregeringsförslag direkt skulle motverka judisk emigration, och emigration var fortfarande nazisternas främsta medel för att lösa det ”judiska problemet”. Det omarbetade förslaget sändes sedan till Goebbels och förmodligen diskuterade han det vid ett möte med Hitler den 24 juli 1938.

En del av de föreslagna åtgärderna infördes efter kristallnattens progromer i november 1938, men andra höll redan på att genomföras sommaren 1938. Med stöd av en förordning från den 14 juni började grupper av nazister – inte så mycket ur SA och SS, utan främst folk ur Leys arbetsfront med stöd av Hitler-Jugend – att måla ordet ”JUDE”, Davidsstjärnan och ibland också grova karikatyrer av judar på dörrar och skyltfönster till judiskägda företag och affärer. Särskilt i de eleganta affärsdistrikten längs Kurfürstendamm och Tauentzienstrasse i västra Berlin angreps rader av ännu existerande judiska affärer. Ibland passade inte minst pojkhopar ur Hitler-Jugend på att slå sönder och plundra skyltfönstren innan de drog vidare. Säkerhetstjänstens folk i SD rapporterade att denna ”Judenaktion” inletts den 10 juni och att alla partiorganisationer deltog med bemyndigande av stadens partiledning, det vill säga ytterst Goebbels själv. Med hänsyn till den internationella reaktionen beordrade Hitler att aktionen skulle upphöra innan den blev helt okontrollerbar. Goebbels hade med sitt initiativ visat att han saknade förståelse för de större strategiska aspekterna på regimens antijudiska politik, och istället drevs av eget hat och en vilja att orsaka Berlins judar så mycket skada så snart som möjligt, utan närmare tanke på konsekvenserna även för Hitlerregimens egen politik.

Hans egen grundinställning klargjordes i ett tal om ”den judiska frågan” den 10 juni 1938 inför 300 Berlinpoliser, där han manade till hårdhet: ”Mot all sentimentalitet. Lagen är inte motto utan hemsökelse. Judarna måste ut ur Berlin. Polisen skall hjälpa till”.

De följande åren återkom Goebbels gång på gång till försök att deportera alla Berlins judar. Först när Berlin rensats kunde andra tyska städer följa efter, det var hans övertygelse. Även segersommaren 1940, när krossandet av Frankrike firades i Berlin, så fann Goebbels även tid till att diskutera ”den judiska frågan”. Hans medarbetare Hans Hinkel, propagandaministeriets ansvarige för judiska frågor, utarbetade tillsammans med polisen en plan för deportering av huvudstadens fortfarande uppskattningsvis 62 000 judiska invånare inom en åttaveckorsperiod. Därmed skulle, hoppades i alla fall Goebbels, de västra stadsdelarna kring Kurfürstendamm förlora ”sin judiska karaktär”. Judarna skulle deporteras till Generalguvernementet, det vill säga den del av det ockuperade Polen som inte hade införlivats med det tyska riket.

I oktober 1941, medan det ryska fälttåget gick in i vad Goebbels hoppades var ett avgörande skede, inleddes deporteringar av judar från tyska städer till Polen. I en rad tyska städer skedde det helt öppet när bevakade kolonner av judiska män, kvinnor och barn i alla åldrar marscherade till järnvägsstationerna för vidare transport österut. Alltsedan inledningen av det ryska fälttåget i juni månad samma år hade Goebbels intensifierat sin övertalningskampanj visavi Hitler för att få igång denna deportering österut.

Kraven på deportering av judar från Tyskland kom först från regionala nazistiska partikoryféer. Först ut i december 1940 var Baldur von Schirach, gauleiter i Wien, som inför Hitler klagade över den fortsatta närvaron av judar i Wien. Hitler svarade positivt på propåerna, men i sak hände ganska lite. Sedan, i mars 1941, var det Berlins gauleiter som kom med ett liknande yrkande. Goebbels hade bekymrat sig över nya beräkningar som hans biträdande minister, Leopold Gutterer, hade sammanställt och som visade att det ännu fanns 60 000–70 000 judar i Berlin: ”Det är inte rätt att det nationalsocialistiska rikets huvudstad ska härbärgera ett så stort antal judar”. Nu hade ett nytt argument för en sådan deportering tillkommit, nämligen behovet av evakueringsbostäder för Berlinbor som fått sina hem förstörda under allierade bombanfall. För dessa människor skulle 20 000 före detta judiska hem kunna innebära en efterlängtad lättnad enligt Goebbels. Goebbels begärde att Berlins judar skulle deporteras till Polen och han fick stöd av Heydrich, men Hitler avvisade dem.

Någonstans vid denna tid tycks de avgörande besluten som ledde till förintelsen ha tagits. Den i Israel 1961 avrättade Adolf Eichmann, den främste byråkraten bakom förintelsen, hävdade i förhören i Jerusalem att det var i april 1941 han fick signaler från sina chefer, främst Heydrich, om att planerna på judisk emigration hade ersatts av planer på massförintelse. Något sådant beslut finns inte med Hitlers namnteckning, men den 31 juli 1941 utfärdade Hermann Göring en auktorisation (Ermächtigung) till Heydrich. Denne fick ett formellt uppdrag att utarbeta ”en övergripande plan för de preliminära organisatoriska, praktiska och ekonomiska åtgärderna för ett genomförande av den eftersträvade slutliga lösningen på den judiska frågan”. Denna uppdragsskrivelse var rimligen det som drog igång processen som ledde fram till Wannseekonferensen. Tidssambandet med inledningen av det ryska fälttåget den 22 juni 1941 är uppenbart. Nu öppnades nya möjligheter att deportera och mörda judar i de nyerövrade områdena i öster samtidigt som krigföringen i Sovjetunionen nådde tidigare helt oanade nivåer av barbari. Det finns en inre logik i att de avgörande stegen mot förintelsen av judarna togs sommaren 1941. Det finns dock forskare som velat tidfästa beslutet att mörda judarna till våren 1941, två–tre månader före anfallet på Sovjetunionen.

Hitler var rimligen i högsta grad inblandad i beslut av den här digniteten, även om han inte satte sitt namn under beslutsdokumenten. Under en middag med Himmler och Heydrich den 25 oktober 1941 sade Hitler också uttryckligen att ”det är bra om vår framryckning [i öster; förf. anm.] föregås av en fruktan för att vi kommer att utrota judarna”. I början av augusti skrev också Goebbels i sin dagbok: ”Führern är övertygad om att hans tidigare profetia inför riksdagen håller på att bekräftas: om judenheten än en gång lyckades provocera fram ett världskrig, så kommer detta att sluta med utplånandet av judarna. Detta har bekräftats dessa veckor och månader.”

I samma månad, augusti 1941, talade Goebbels också om att det fortfarande fanns 75 000 judar i Berlin, varav bara 23 000 arbetade, resten betecknade han som ”parasiter på värdfolkets arbete”. Nya försök att övertala Hitler att förbjuda judar att utnyttja allmänna transporter och kraftigt skära ned de arbetande judarnas löner mötte nu ett visst bifall. Vid ett möte med Hitler den 18 augusti utverkade Goebbels tillstånd för att tyska judar skulle börja bära den gula davidsstjärnan av tyg på sina kläder, precis som judarna i Polen fått göra sedan 1940.

Nya krav på deportationer kom i början av hösten från andra regionala nazistledare. Otto Abetz, den tyske ambassadören i Paris, begärde vid ett möte med Hitler att judarna i den ockuperade zonen i Frankrike skulle deporteras österut, och från Hamburg skrev gauleiter Karl Kauffman – Goebbels gamla kompanjon från tiden i Rhenlandet 1924–26 – att man behövde judiska bostäder för att ge utbombade tyska familjer tak över huvudet. Nu gav Hitler efter, efter att ha stått emot deporteringskraven med hänvisning till att fälttåget i öster först skulle avslutas innan tillräckliga transportresurser kunde avvaras för deporteringarna. Han gav därför grönt ljus till att judarna i Tyskland och i protektoratet Böhmen-Mähren kunde deporteras omgående.

Man har spekulerat i att det som fick Hitler att ge efter för dessa krav, som han i princip stödde men bara ville invänta rätta tiden för, var Sovjetledaren Stalins brutala deportering den 13–15 september 1941 av de så kallade Volgatyskarna. Dessa ättlingar till 1760-talets tyska invandrare som levde i Volgabäckenet deporterades österut i enlighet med ett dekret utfärdat av Högsta sovjets presidium den 2 september 1941. Vid jul 1941 beräknade den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD att 894 000 tyskar deporterats och i juni 1942 var antalet uppe i 1,2 miljoner, vilket var 82 procent av den tyska befolkningen enligt 1939 års folkräkning. Ministern för de östra territorierna, Alfred Rosenberg, informerade Hitler om att hans bedömning var att få av Volgatyskarna skulle överleva deporteringen. Goebbels bekräftar i sin dagbok den 9 september, då man i Berlin redan kände till Stalins deporteringsbeslut, att detta väckte hämndkänslor hos Hitler och att de nazityska ledarna nu uppfattade händelserna i Sovjetunionen som något av ett grönt ljus för än mer extrema åtgärder mot judarna. Alfred Rosenberg bekräftade via sin förbindelseofficer vid arméns överkommando OKH, Otto Bräutigam, den 14 september åsikten att deporteringen av Volgatyskarna var det som indirekt innebar en startsignal för de tyska deporteringarna av judar. Då är det viktigt att komma ihåg att man från tysk sida redan planerat sådana deportationer, det var bara en fråga om när de skulle starta.

Nu inträffade också flera andra viktiga händelser på vägen mot förintelsen. Tyska insatskommandon, sammansatta av enheter ur SS, SD och polisen, hade alltsedan krigsutbrottet i öster genomfört massmord på judar i de framryckande tyska truppernas fotspår, men nu systematiserades mördandet snabbt. Mellan den 3 och 18 september 1941 genomfördes experiment med att döda judar med gas i Mogilev och Minsk i Vitryssland, och i oktober inleddes ett systematiskt mördande av judar i Warthegau, en del av Polen som införlivats med Tyskland. Under november påbörjades försök med mobila gasbilar för att döda judar i Kalischdistriktet samtidigt som ett dödsläger började komma igång i Chelmno nordväst om Lodz. Under hösten påbörjades försök med mördande av sovjetiska krigsfångar med cyanidgas i lägret i Auschwitz utanför Krakow.

Till slut fick Goebbels det eftersträvade klartecknet och den 14 oktober undertecknade chefen för Berlins ordningspolis Kurt Daluege – Goebbels gamle vän och SA-chef från hans första tid som gauleiter i Berlin – ett direktiv om deportering av judar från Berlin. Judar i hela Berlin greps och samlades ihop under bevakning i synagogan på Leventzovstrasse. Byggnaden rymde i vanliga fall 300 personer men nu tvingades runt 1 000 människor pressa sig samman i den i mellan 24 och 48 timmar innan det första tåget den 18 oktober rullade österut mot Lodz i den annekterade delen av Polen (under den tyska ockupationen omdöpt till Litzmannstadt). Redan den 20 oktober kunde den amerikanska ambassaden i Berlin meddela korrekta uppgifter till den amerikanska utrikesministern om de inledda transporterna av judar österut. Efter den första transporten följde ytterligare nio transporter av judar från Berlin till gettona i Lodz, Riga, Kaunas och Minsk. Sedan upphörde transporterna eftersom krigsmakten behövde alla transportfordon för den alltmer kritiska situationen på östfronten, där den tyska armégrupp center hade kört fast utanför Moskva.

Deportationerna från Berlin kunde inte ske utan att uppmärksammas och Goebbels kände uppenbarligen ett behov av att inför allmänheten motivera övergreppen mot huvudstadens judiska befolkning. Därför publicerade han den 16 november 1941 en ledare i tidningen Das Reich med rubriken ”Judarna är skyldiga”, i vilken hans hat mot judarna kom till fullt uttryck. Han citerade en profetia av Hitler för förkrigstiden som gick ut på att om ”den judiska storfinansen” drog in världen i ett stort krig så skulle detta inte innebära en bolsjevisering av världen och därmed judarnas seger, utan tvärtom ”utrotningen av den judiska rasen i Europa. Nu upplever vi uppfyllandet av den profetian, och för judarna genomförs ett hårt öde, men som är mer än förtjänat. Medlidande eller ånger saknar helt plats nu.” För en gångs skull fick tyska läsare veta att judarna stod inför sitt utrotande, tydligare kunde det knappast skrivas. Ännu en gång angrep Goebbels också dem som visade medkänsla med de förföljda judarna. Formuleringarna visar återigen att han var en av de mest oförsonliga antisemiterna i Tredje rikets ledning, men också att han förväntade sig att de alltmer skärpta förföljelserna kunde väcka sympati för judarna, ja, kanske även protester. Det gällde att i tid möta en sådan utveckling.

Goebbels använde ett ordval som visar att han hade en bra bild av det öde som väntade de Berlinjudar som hamnade i gettona i öster. I sin dagbok skrev han i december 1941 att deporteringen av judar österut var ”i många fall synonymt med dödsstraff”. Det pågående världskriget måste få ”utplåningen av judarna som en nödvändig konsekvens”. Något medlidande med offren var det absolut inte tal om. Om 160 000 tyska soldater hade stupat sedan Rysslandsfälttågets början så måste initiativtagarna bakom ”denna blodiga konflikt betala med sina liv”. Det är omvittnat hur Goebbels, och andra naziledares, våldsamma antisemitiska propaganda bidrog till att inspirera många av de tyska soldater och poliser som var de som genomförde massmorden i öster.

De judar från Berlin som sändes till Riga mördades i flera steg. De formella besluten om deportering fattades i oktober 1941, och den 5 maj 1942 mördades 1 500 judar från Berlin och Wien i Riga föregått av ett massmord den 15 mars 1942 vid Dünamünde, där floden Daugava (Düna) flyter ut i Rigabukten. Vid det tillfället mördades 4 000 judar, varav sannolikt en del från Berlin.

I det vitryska Minsk inrättades redan i slutet av juli 1941, strax efter den tyska erövringen av staden, ett judiskt getto som snart hyste 100 000 invånare. Under hösten inleddes avrättningar av judar från gettot, alltmedan nya gettoinvånare anlände med transporter från väst. Mellan oktober 1941 och februari 1942 fördes tusentals judar till Minsk från det tyska riket, bland annat Berlin och Hamburg. Här kom de sedan att successivt mördas.

Till gettot i Lodz anlände fyra transporter från Berlin den 18, 25 och 30 oktober samt den 2 november 1941. Totalt 4 055 män och kvinnor kom med tåg. Många av nykomlingarna från Berlin kom från välbärgade förhållanden och för dem var det en kulturell och social chock att hamna bland de polska judarna i Lodz, vid sidan av den katastrof det innebar i sig att placeras i ett getto med extremt våldsbenägna vakter. Dessutom var en stor andel av Berlinjudarna äldre människor, varav många hämtats direkt från ålderdomshem eller sjukhus. För dem innebar de förskräckliga förhållandena i gettot att de snart dukade under av hunger, kyla eller sjukdomar. De som överlevde kom istället att ingå i de olika transporter som allt tätare gick till förintelsen i Auschwitz. Den 18 augusti 1944, när sovjetiska trupper stod bara 120 km från Lodz, gick den sista transporten till Auschwitz och därmed hade Lodzgettot upphört att existera.

I Kaunas, under mellankrigstiden det självständiga Litauens huvudstad, började redan dagen innan den tyska erövringen den 24 juni 1941 litauiska partisaner att mörda judar i staden. I och med den tyska inmarschen deltog tyskarna i mördandet, som kulminerade med morden den 4–6 juli på nästan 3 000 judar i ett av stadens tsarryska fort, det som kallades Fort IX. Den här gången stod det tyska Einsatzkommando 3 för mördandet. Den 10 juli beordrades Kaunas samtliga 30 000 judar att flytta till stadsdelen Vilijampole (av judarna kallad Slobodka) i vars envåningshus av trä utan rinnande vatten de trängdes ihop och bildade stadens getto.

Det är osäkert när de till Kaunas deporterade judarna från Berlin mördades. Redan den 29 oktober 1941 mördades 9 200 människor (inklusive 4 200 barn!), en tredjedel av gettots invånare, vid Fort IX. Därmed skapades utrymme för deporterade från Tyskland (inklusive Österrike), protektoratet Böhmen-Mähren och Frankrike. Gång på gång sköts stora grupper av gettoinvånare; bland annat den 29 november 1941 då 2 000 judar från Wien och Breslau (idag polska Wroclaw) sköts vid Fort IX. Den 11 december mördades ytterligare 3 000 österrikiska judar. Någon gång under denna tidsperiod gick även judarna från Berlin samma öde till mötes. Till skillnad från i Riga och Minsk, där de deporterade tyska judarna inhystes i bostäder vars ursprungliga invånare just skjutits, sändes nyanlända judar från väster vanligen direkt efter ankomsten till Fort IX och de väntande massgravarna. Ofta passerade de inte ens genom gettoporten.

Nu uppstod, uppenbarligen helt oväntat för Goebbels, legala problem. Under 1942 började utrotningslägret Auschwitz alltmer komma igång och allt större mängder judar och andra fångar mördades där. Då kom invändningar från justitieministeriet och främst dess undersekreterare Franz Schlegelberger. Schlegelberger hävdade att eftersom Auschwitz låg inom det tyska rikets gränser (det låg i den del av Polen som hade införlivats med Tyskland) så krävdes det en lagändring för att tyska medborgare, som ju Berlins judar var, skulle kunna deporteras dit. Något sådant lagstöd hade man, enligt justitiedepartementet, inte behövt för deportationerna till getton utanför riksgränsen.

Goebbels rasade över detta formella hinder. Den 30 maj 1942 träffade han Hitler och krävde att de nu 40 000 kvarvarande judarna i Berlin skulle evakueras så att man kunde ”likvidera det judiska hotet, oavsett kostnaden”. Stämningen var nu extra upphetsad i den nazistiska ledningen sedan riksprotektorn Reinhard Heydrich hade skadats i en attack av tjeckiska motståndsmän i Prag den 29 maj och senare avled den 5 juni. Under dessa dagar grep och mördade Gestapo i Berlin ett antal judiska stadsbor, inte minst efter Goebbels enträgna uppmaningar.

Under sommaren 1942 undanröjdes de legala hindren. Schlegelberger försvann från justitiedepartementet och ersattes med Otto Thierack, en domare som från sin tid i folkdomstolen hade skapat sig ett rykte om att döma många anklagade till döden genom hängning. Goebbels och Thierack möttes och diskuterade de formella och praktiska aspekterna på en återupptagen evakuering och därmed hade de sista hindren undanröjts. Nu kunde ingenting rädda Berlins återstående judiska befolkning från gauleiter Goebbels hat. Boskapsvagnarna började rulla med judar från huvudstaden direkt till Auschwitz, där sedan bara de som bedömdes som tillräckligt arbetsföra valdes ut av SS-läkare, medan resten fördes direkt till gaskamrarna.

Nu vek alla hänsyn i Goebbels kampanj för att deportera alla judar. Inte ens den annars av Goebbels så omhuldade totala krigsansträngningen fick gå före. På natten den 27 februari 1943 omringade soldater ur SS-regementet Leibstandarte Adolf Hitler en rad ammunitionsfabriker i Berlin. De judiska arbetarna hölls instängda i fabrikerna till dess att lastbilar anlände och man kunde börja lasta ombord de gripna arbetarna. Därefter rullade bilarna iväg med sin mänskliga last för vidare befordran till utrotningslägren i öster.

En gång fick han dock ge vika. I februari 1943 greps 1 700 judiska män som var gifta med icke-judiska kvinnor och internerades i ett judiskt församlingshem på Rosenstrasse i väntan på deportation. Då hände något helt oväntat: deras hustrur började öppet demonstrera på gatan med krav på frigivning av sina män. Gestapomän som hotade att skjuta skarpt möttes av rop som ”mördare, mördare!” Dag för dag växte demonstrationerna och regimen stod handfallen. Att slå ned protesterna med våld skulle resultera i en enorm prestige- och opinionsförlust eftersom demonstranterna var vanliga tyska kvinnor, som bara försökte rädda sina mäns liv. Efter kriget förklarade Goebbels statssekreterare Leopold Gutterer att hans chef hade gjort kalkylen att protesterna måste avslutas fredligt innan de fick en alltför stor inverkan på allmänheten. Demonstrationerna gällde ett, ur regimens synvinkel, förhållandevis litet antal människor, men effekterna kunde bli förödande i form av ökad oro på hemmafronten. Därför gav Goebbels order om att de gripna männen skulle släppas. Demonstrationerna på Rosenstrasse och inte minst utgången av dem var en nära nog unik händelse i Nazitysklands historia och har mycket gemensamt med de protester från allmänheten och kyrkorna som 1941 gjorde ett abrupt slut på massmorden på intagna på mentalsjukhus och andra människor med andra handikapp.

Goebbels var dock inte nöjd, fortfarande fanns det judar kvar i Berlin, något som han delvis skyllde på att inte minst de intellektuella ”förstår inte vår judiska politik och tar delvis parti för judarna”. Därför slank ett antal judar ut ur myndigheternas grepp, ”men vi kommer att ta dem”. Goebbels slutmål var helt klart: ”Jag kommer inte att vila innan huvudstaden har blivit helt judefri”. Med pedantisk noggrannhet räknade Goebbels ut att han hade nått sitt mål den 11 mars 1943, så när som på 4 000 judar som myndigheterna inte kunde lokalisera. I verkligheten lyckades nästan 18 000 judar hålla sig gömda i Berlin fram till krigsslutet. Forskningen har sedan visat att totalt 64 transporter hade fört bort 35 738 av de 66 000 judar som levt i staden 1941. Ytterligare 117 transporter med 14 979 judar hade sänts till gettot Theresienstadt utanför Prag. Få av dessa deporterade judar överlevde förintelsen och kriget.

Den 19 maj 1943 förklarades Berlins Gau vara ”judefritt”, något som Goebbels betecknade som sin ”största politiska framgång”. Med tanke på hans direkta ingripande i planeringen av deporteringarna och hans ordval så torde det inte råda någon som helst tvekan om att Goebbels visste vilket öde som väntade judarna från Berlin när de anlände till getton och läger i öster, och tvärtom bejakade han att de sändes i döden.