26. Mot katastrofen

1944

Det nya året började illa. Den 4 januari 1944 gick förband ur den sovjetiska 1:a ukrainska fronten över gränsen till Polen i Volhynien och tio dagar senare inleddes en våldsam offensiv mot tyska trupper vid frontens norra del. Trycket mattades inte, utan istället inleddes en sovjetisk våroffensiv i mars månad. Tysklands allierade Ungern höll på att hoppa av tåget, men tvingades in i fållan igen sedan tyska trupper marscherat in, ockuperat landet och tillsatt en lydregering i Budapest.

På våren 1944 uppkom ett nytt propagandahot, i form av den av Sovjetregeringen skapade ”Nationalkommittén för ett fritt Tyskland” i vilken högre tyska officerare uppmanade tyska fältmarskalkar och generaler att inställa den hopplösa kampen mot Sovjetunionen. En av kommittémedlemmarna var generalen Seydlitz som tillfångatagits vid Stalingrad ett drygt år tidigare. Hitlers chefsadjutant Schmundt föreslog att man för säkerhets skull borde avkräva alla fältmarskalkar och generaler en särskild trohetsed. Goebbels formulerade raskt en synnerligen svulstig text som – efter en del motspänstigheter bland annat från Erich von Manstein – fältmarskalken von Rundstedt å kollegernas vägnar läste upp inför Hitler vid ett besök på Obersalzberg den 19 mars 1944:

Vi, arméns fältmarskalkar, har med allvarlig sorg och oro fått visshet om att generalen vid artilleriet Walther von Seydlitz-Kurzbach har begått ett lumpet förräderi mot vår heliga sak […] Mer än någonsin åligger det oss att förankra era av höga ideal uppfyllda tankar i armén, så att varje soldat blir en än mer fanatisk kämpe för vårt folks nationalsocialistiska framtid. Vi vet att enbart en av nationalsocialismen präglad armé är kapabel att bestå det uthållighetsprov som ännu skiljer oss från segern. Mottag, min führer, denna bekännelse från arméns fältmarskalkar som ett tecken på vår eviga trohet.

En synnerligen belåten Hitler berömde Goebbels text som ”mycket slagkraftig, mycket entydig och helt och hållet nationalsocialistisk”.

Goebbels kände uppenbar betydande oro inför utvecklingen, även om han i sin propaganda manade den tyska befolkningen till förtröstan. Lite mera hopp fick han själv när han lyssnat till ett tal som Hitler höll till partiveteraner i München den 25 februari; de församlade fick veta att man befann sig ”på vägen mot seger” och inte skulle ”kompromissa” innan judarna i hela världen hade krossats. Lagom till Hitlers födelsedag den 20 april gav führern Goebbels fullmakt att leda försvaret av huvudstaden Berlin. En tacksam Goebbels skrev till Hitler att han, som alltid, fann sin ledare som mest beundransvärd i ”stunder av kris”.

Goebbels propaganda gick nu längs två linjer. För det första försökte han få den tyska befolkningen att inse att försvarsanläggningarna längs kusten i väster, Atlantvallen, verkligen utgjorde en ointaglig försvarsvall. För det andra gällde det att med hot om Röda arméns barbari mobilisera alla krafter vid fronten och hemmafrontens industrier för att stå emot det sovjetiska trycket.

Den allt intensivare allierade flygoffensiven mot Tyskland ville han möta med hårda åtgärder mot de allierade flygare som hamnade i tyska händer. Goebbels, liksom även Bormann och andra inom partiledningen, ville sanktionera lynchningar av infångade flygplansbesättningar, men militären och andra krafter höll emot och till Goebbels besvikelse gav Hitler ingen sanktion till hämndåtgärder mot enskilda flygare.

Så kom den allierade invasionen i Normandie den 6 juni 1944. Vid fyratiden på morgonen väcktes Goebbels av sin adjutant Semmler på ett hotell i Berchtesgaden med nyheten. Han tycks ha blivit skakad, men samlade sig när Hitler vid ett möte inte ”visade minsta tecken på svaghet”. Som vanligt, frestas man säga, så missade Goebbels helt att se vad många andra såg, nämligen Hitlers både fysiska och mentala förfall. Goebbels intalade sig att man snart skulle kasta de allierade tillbaka i havet. Dessutom föll han offer för sin egen propaganda sedan flera månader, om att tyska undervapen, främst V1- och V2-raketer, skulle bidra till segern över västmakterna.

Men snart insåg Goebbels att det inte skulle gå så lätt. De allierade lyckades etablera ett brohuvud i Normandie samtidigt som ryssarna närmade sig Ostpreussens gräns. Istället för att vänta på Hitlerinitiativ som aldrig kom tog Goebbels ett eget initiativ och bildade den så kallade onsdagsgruppen, en informell krets som från slutet av juni 1944 började träffas regelbundet för att diskutera en effektivisering av krigföringen och framför allt rustningspolitiken: rustningsministern Albert Speer, ekonomiministern Walther Funck, arbetsfrontens Robert Ley och Fritz Sauckel, riksbefullmäktigad för arbetsinsatsen. De biträddes av tjänstemän från flera ministerier. Gruppen diskuterade inte bara effektiviseringar av krigsproduktionen utan också hur man skulle möta de allierade bombanfall som höll på att strypa krigsmaktens försörjning med syntetiskt bränsle. Goebbels diskuterade sådana frågor med Hitler i Berghof den 21 juni. Führern höll i princip med, men menade att de drakoniska åtgärder som diskuterades måste vänta ännu ett tag. För en gångs skull var Goebbels inte lugnad av Hitlers svada och dagen efter mötet, den 22 juni, skulle hans farhågor bekräftas. Då inleddes en sovjetisk sommaroffensiv som snart ledde till att hela den tyska Armégrupp Center i Vitryssland bröt samman. För en gångs skull sken Goebbels klarsyn och oro igenom i dagboken: ”Situationen i öster oroar mig mer och mer. Det måste finnas något sätt att stabilisera fronten. Om saker fortsätter på detta sätt så kommer ryssarna snart att stå vid Ostpreussens gräns. Jag frågar mig förtvivlat vad führern gör åt detta”. Goebbels gjorde ett nytt försök att övertyga Hitler och ställde samman en promemoria vars budskap var att han skulle ta över ledningen av krigföringen istället för ”de inkompetenta tres kommitté” som han kallade dem. Han föreslog en rad åtgärder som innebar att snart sagt all verksamhet som inte direkt stödde kriget skulle förbjudas. Två dagar efter han skrivit under denna promemoria small översten von Stauffenbergs bomb i Hitlers högkvarter i Rastenberg i Ostpreussen.

Attentatet den 20 juli 1944 var nära att döda Hitler, och de sammansvurna – flera ledande militärer och civila – trodde verkligen att de hade lyckats. De gav order om att säkra kontrollen över viktiga städer som Berlin och Paris. Därmed drogs Goebbels direkt in i maktkampen. Berlins gauleiter stod på listan över dem som skulle gripas när de upproriska militärerna tog över makten från nazisterna. Generallöjtnanten Paul von Hase gav vid fyratiden på eftermiddagen order till chefen för Berlins vaktbataljon, major Otto-Ernst Remer, att spärra av regeringskvarteren kring Wilhelmstrasse. Remer var utsedd av kuppmännen att gripa Goebbels, fastän han själv först efter ett tag förstod att en kupp var på gång, men eftersom Goebbels var hedersöverste i vaktbataljonen så blev kuppmännen oroliga för en lojalitetskonflikt hos Remer. Man började diskutera vem som skulle arrestera propagandaministern och förlorade därmed dyrbar tid.

Under tiden blev Remer alltmer orolig och sände en av sina underlydande, löjtnanten Hagen, hem till Goebbels stadsvilla för att höra vad som egentligen gällde. Hagen kom dit vid halvsextiden och berättade om avspärrningarna. Goebbels hoppade upp ur sin stol och skrek: ”Men det är omöjligt!” När han genom fönstret såg en lastbil med soldater blev han övertygad. Remer kallades omgående till Goebbels och dit anlände han ungefär en timme senare. Under tiden hade Goebbels ringt till Hitler och fått veta om attentatet i Ostpreussen, men också att führern levde. Samtidigt fortsatte kuppmännen att diskutera vilka soldater som var tillräckligt pålitliga för att arrestera Goebbels. När Remer anlände till Goebbels, som officeren ansåg mycket väl kunde vara en av kuppmakarna, fick han tala direkt med Hitler i telefon. Klockan var nu ungefär sju på kvällen. Nu agerade Goebbels mycket snabbt.

Hela vaktbataljonen hämtades från kasernerna i Berlin-Moabit och de 2 000 soldaterna trängde ihop sig i Goebbels trädgård, där ministern och Remer talade till dem. Nu hade det väpnade instrumentet rycks ur kuppmakarnas händer. När kuppgeneralen Hase något senare anlände till Goebbels villa för att sondera läget bjöd en servil Goebbels in honom på middag och uppehöll honom där tills Gestapoagenter hann fram och kunde gripa honom.

Nu började kuppmännen gripas av desperation. Attentatsmannen själv, överstelöjtnanten Claus von Stauffenberg, föreslog att några officerare skulle bilda en attackgrupp och anfalla Gestapos högkvarter på Prinz Albrechtstrasse och döda Gestapochefen Heinrich Müller, innan man också dödade Goebbels: ”Vi måste ha några lik” utropade Stauffenberg för att motivera sina kamrater till en sista kraftansträngning.

Men i praktiken var kuppen redan förlorad. Vaktbataljonen var på regimens sida och Goebbels hade också beordrat elitregementet SS-Leibstandarte Adolf Hitler att inta högsta beredskap i kasernerna i Berlin-Lichterfelde. På kvällen greps kuppmännen och vid halvettiden på natten arkebuserades efter en snabb ståndrätt Stauffenberg och fyra andra medsammansvurna i skenet från påslagna billyktor.

Kombinationen av kuppmakarnas obeslutsamhet och Goebbels snabba agerande gjorde att den senare aktivt kunde bidra till att slå ned kuppförsöket i Berlin och därmed hela komplotten mot Hitler. Det var definitivt en av Goebbels absolut viktigaste, eller ödesdigra, insatser under kriget.

Den krossade revolten mot Hitler ledde till snabba förändringar, förutom blodiga repressalier mot snart flera tusen verkliga och misstänkta sammansvurna. När Goebbels den 22 juli anlände till Rastenburg så fick han veta att han just fått Hitlers fullmakt att reformera staten och det offentliga livet i enlighet med krigets krav. Goebbels utsågs till Riksbefullmäktigad för den totala krigsansträngningen. Motsvarande makt fick SS-chefen Himmler i förhållande till krigsmakten. Kommittén med Lammers, Keitel och Bormann avgick. Goebbels ingripande för att hejda kuppen i Berlin hade gett honom den öppning han så länge hade strävat efter.

Därmed fick Goebbels också som gauleiter i Berlin en särställning jämfört med sina kolleger runtom i Tyskland. Nästan alla hans andra kolleger var inblandade i kompetenstvister med områdets högste SS- och polischef (HSSPF), SS-chefen Himmlers representant i respektive Gau. Under hela kriget var August Heissmeier HSSPF i Berlin och Mark Brandenburg och det finns inga som helst tecken på att han och Goebbels skulle ha drabbat samman i kompetenstvister, tvärtom är Heissmeier påfallande osynlig i källmaterialet kring Goebbels. Med sina nya fullmakter gick Goebbels genast till verket för att stänga all samhällsverksamhet som inte behövdes och på det sättet frigöra män för krigsmakten. Överkommandot OKW:s chef marskalk Keitel stödde honom; Keitel var ju en lojal anhängare till Hitler och förstod nu vartåt det blåste. Men från Lammers hördes protester om att varken järnvägarna eller posten kunde avvara något mera folk utan svåra konsekvenser. Sådana protester satte sig Goebbels över. Det tyska folket fick veta om hans nya maktbefogenheter och intentioner i ett radiotal den 26 juli, i vilket han också hyllade Hitler i närmast religiösa termer.

Sammanbrottet i Vitryssland kunde nu lägligt skyllas på 20 juli-attentatet och de förrädiska officerarnas aktiviteter. Hämndvågorna rullade nu över Tyskland och inte minst krigsmakten, medan Goebbels och Himmler tog ett allt starkare grepp om utvecklingen. Ingen kunde eller vågade drömma om att säga emot dem. På ett möte i Posen den 3 augusti med rikets ledande partifunktionärer beskrev Goebbels mera i detalj hur denna totala krigsansträngning skulle gå till.

Avrättningarna av de viktigaste sammansvurna bakom attentatet mot Hitler spelades in och visades för några utvalda, inklusive Goebbels. Han uppges ha vänt bort huvudet när fångarna ströps hängande i pianotrådar, ett särskilt grymt straff uttänkt för att göra hämnden så kraftig som möjligt. Bland de avrättade fanns också Goebbels gamle sekundant, Berlins polischef greve von Helldorf, en övertygad nazist som nu insett att ”alla längtade efter att kriget skulle ta slut, ingen ville slåss för nazisterna på barrikaderna”. Helldorf menade att terrorbombningarna drev samman folk och förhindrade en öppen revolt. För många människor erbjöd, hur ologiskt det än kunde vara, enligt von Helldorf Goebbels och den fanatiska kampvilja han symboliserade det enda svaga hoppet.

I Goebbels eget ministerium började Goebbels underlydande bli allt oroligare, inte minst sedan ministern öppet anklagat den gamle trotjänaren Rudolf Semmler för defaitism. Alfred Ingemar Berndt, chef för propagandaavdelningen i ministeriet, anklagades för samma sak och sändes redan i juni 1944 till fronten som straff.

I nära samverkan med Speer och Himmler slog Goebbels ned på sektor efter sektor i samhället. Icke krigsviktiga industrier stängdes, alla män som kunde hålla i ett gevär sändes till krigsmakten och på de arbetsplatser som höll igång infördes 60-timmarsvecka. I juni hade V1-bomber börjat sändas iväg mot de västallierade och i september sköts de första V2-raketerna mot mål i väster. Men trots detta noterade Goebbels i augusti att ”folk börjar stegvis förlora nerverna”.

Den 25 september 1944 befallde Hitler att man skulle skapa en ”Folkstorm” av tidigare inte inkallade män mellan 16 och 60 år, främst yngre pojkar och äldre män. Med dålig beväpning och ofullständig uniformering sändes ”folkstormsdivisioner” ut mot främst röda armén. Resultatet blev förskräckande förluster. Som ytterst ansvarig för krigsansträngningen fick Goebbels också en viktig roll i organiserandet av och propagandan för folkstormen. Vid en stor ceremoni inspekterade han i egenskap av gauleiter den 12 november 1944 Berlins folkstorm.

Goebbels och hans familj påverkades själva av kriget. Den 12 september slog bomber igenom taket i deras stadsvilla och även om de klarade sig oskadda fick de flytta ut till Lanke där Hitler hade låtit bygga en bunker åt dem. Dagen innan, den 11, hade Goebbels hemstad Rheydt och Mönchengladbach bombats svårt av allierat flyg.

Nu började Goebbels fundera över möjligheter att länka in kriget på nya banor, för den skull den totala krigsinsatsen inte skulle räcka till. Med den japanska ambassadören i Berlin diskuterade han möjligheten av en separatfred med Sovjetunionen, så att tyskar och japaner kunde koncentrera sig på sin gemensamma anglosaxiska fiende. För Goebbels var detta resonemang helt i linje med hans mångåriga syn på Ryssland som Tysklands naturliga allierade och Storbritannien som den lika naturliga fienden. Enligt Goebbels var Stalin en ”realist”, vilket man inte kunde säga om Churchill.

Goebbels författade en ny promemoria med historiska tillbakablickar på den tidigare nazistiska utrikespolitiken, som utmynnade i ett förslag om att sondera fredsmöjligheterna med Sovjetunionen. Den 22 september 1944 sände han den till Hitler. Sedan utbredde sig den stora tystnaden, ingen reaktion alls kom från Hitler. Först en bit in i oktober gjorde Goebbels en ny framstöt, men Hitler framhärdade i sin grundläggande strategi. Först skulle man med V2-raketer mot London och en planerad offensiv i väster hejda de västallierade och så split mellan dem. Därefter skulle krafterna koncentreras mot Sovjetunionen.

Goebbels kunde bara göra det bästa av situationen. Han reste runt i väster och höll bland annat tal i det svårt bombade Köln och andra delar av den hårt drabbade hemmafronten, men kunde inte längre hålla sin egen kampvilja uppe, tidvis angreps han av depression. Den 8 november 1944 fick han dock möjlighet att kungöra den första attacken mot London med det nya raketvapnet V2, ”Vedergällningsvapen” 2.

En utmattad Magda Goebbels drabbades av depression, men på makens födelsedag den 29 oktober bad Hitler att få tala en stund med henne i telefon. Efter samtalet kom hon tillbaka till födelsedagsgästerna med tårar i ögonen och förkunnade att führern hade lovat det tyska folket en stor militär seger i julklapp.

Julklappen bestod av den så kallade Ardenneroffensiven som inleddes den 16 december 1944 och till en början gav tyskarna stora framgångar medan amerikanska förband led betydande förluster. Den 17 december höll Goebbels en presskonferens där han tillkännagav en ”stor militär framgång”. Det amerikanska försvaret av staden Bastogne höll dock emot och tyskarnas planer på att nå den för de allierade så viktiga hamnstaden Antwerpen misslyckades. Efter några dagar blev vädret bättre och de allierades överlägsenhet i luften började ge utslag. Den 22 december inleddes den amerikanska motoffensiven och snart var tyskarna tillbaka i sina utgångsställningar, men med den skillnaden att deras bästa förband hade gått under i Ardennerskogarna. Nu fanns nästan inget försvar i väster, och än mindre trupper att föra över till östfronten.

Familjen Goebbels firade julen 1944 på Lanke tillsammans med hans syster Maria Kimmich. Goebbels försökte hålla stämningen uppe där man satt runt julgranen, öppnade julklapparna och lyssnade på pappa propagandaministerns tal i radio. Men det var ett hopplöst projekt att få någon glädje och framtidstro i den värsta julen i hans och familjens liv. I ett ögonblick av öppenhet lät Magda Goebbels undslippa sig till sin sekreterare att det nya året, 1945, förmodligen skulle föra med sig fred.