27. Slutakten

Januari–april 1945

Nyårsfirandet hos familjen Goebbels ute i Lanke var inte mycket muntrare än julfirandet, trots att en del gäster anlände och bidrog till att distrahera värdfolket. Som vanligt drack man en nyårsskål till Hitlers ära och som vanligt anlände en nyårshälsning från führern.

Men det var naturligtvis inget vanligt nyår. Oron för vad det nya året skulle föra med sig var påtaglig hos alla, även hos Goebbels. Nu mer än någonsin sökte han tröst i historien, främst engelsmannen Carlyles biografi över den preussiske soldatkungen Fredrik den store. Länge hade Fredrik den stores dramatiska kamp i underläge mot en fientlig koalition under det europeiska sjuårskriget 1756–63 varit ett återkommande tema för Goebbels, när han ville ingjuta mod i såväl Hitler som det tyska folket och, högst sannolikt, även sig själv. Fredrik den store hade i sista stund räddats av att den fientliga koalitionen hade fallit sönder, och detta var ett återkommande tema hos Goebbels, ja, snarast ett mantra.

Men nu vid nyår sökte han också tröst i den framstående tyske antikhistorikern Theodor Mommsens bok om det antika Roms historia, och i synnerhet skildringen av de puniska krigen. I åratal tillfogades Rom nederlag efter nederlag av Karthagos militära övermakt, men lyckades till slut avvärja den hotande undergången, vända krigsförloppet och slutligen krossa motståndaren. Självfallet var detta en tröst för Goebbels, som även sökte tröst i Zdenko von Krafts biografi över Alexander den store.

Men verkligheten var betydligt mindre trösterik. Formliga flodvågor av flyktingar rörde sig västerut undan den avancerande Röda armén. Många av dessa flyktingar nådde även Berlin där de bidrog till att ytterligare försvåra bostads- och försörjningssituationen i ett Berlin där alltfler människor blev utbombade under de ständiga brittiska och amerikanska flyganfallen.

På något märkligt symbiotiskt sätt gav de två, Hitler och Goebbels, omväxlande varandra råg i ryggen när förtvivlan höll på att ta över. Den 26 januari uttryckte Goebbels för en gångs skull tvivel på att Hitlers optimism var befogad, men bara två dagar senare var det Goebbels som med sina exempel ur historien lyckades lyfta Hitler ur den förtvivlan han höll på att falla ned i.

Goebbels lyckades också övertala Adolf Hitler att hålla ett tal till det tyska folket, vilket denne gjorde den 30 januari 1945, på årsdagen av det nazistiska maktövertagandet. Det var sista gången som Hitler talade till sitt folk. Redan dagen efter, den 31 januari, nåddes berlinarna av nyheten om att sovjetiska trupper hade nått fram till floden Oder, bara några mil från Berlin. Nyheten sände chockvågor genom staden vars invånare nu insåg hotets allvar.

För Goebbels blev försvarsåtgärderna allt viktigare. Han var inte bara som gauleiter ansvarig för huvudstadens försvar, utan som Riksbefullmäktigad för den totala krigsansträngningen bemödade han sig om att genomlysa alla anläggningar och kontor som Wehrmacht, Waffen-SS och polisen förfogade över för att frigöra alla män med onödiga uppgifter. I sin fantasivärld hoppades han därmed kunna ställa upp ytterligare 100 divisioner på fötter, med vilka krigslyckan skulle vända. Samtidigt insåg Goebbels, i ögonblick av klarhet, att detta kanske inte skulle räcka, och då for han i sin dagbok ut över att två hela år hade gått sedan Stalingrads fall och hans stora tal om det totala kriget innan han verkligen fått de befogenheter han nu hade i sin hand. Det var två år av förlorad tid.

Den 31 januari sände Goebbels sin adjutant Günther Schwägermann ut till Lanke för att hämta in Magda och barnen till huset på Hermann Göring-Strasse. Magda konstaterade i ett brev till sonen Harald, nu brittisk krigsfånge: ”Trots flygattackerna står vårt hus ännu, och vi mår alla väl, inklusive farmor och de andra familjemedlemmarna. Barnen är vid gott mod och är glada över att de inte behöver gå till skolan. Tack gode Gud att de är så unga att de inte förstår hur kritiska dessa tider är. Pappa och jag är fulla av tillförsikt och gör vår plikt så gott vi kan.” Genom Röda korsets försorg förmedlades brevet till Harald Quandt.

Den 1 februari 1945 förklarade Goebbels att Berlin var en ”fästning” och nu arbetade han tillsammans med kommendanten general von Hauenschild på att stärka försvaret. Skyttegravar grävdes, stridsvagnshinder och barrikader byggdes medan enheter ur folkstormen besatte viktiga platser som järnvägsstationer, broar och offentliga byggnader. Samtidigt gick, i samverkan med rustningsministern Speer, krigsindustrierna i huvudstaden för fullt, så gott det nu kunde göras under de ständigt återkommande bombanfallen.

Goebbels sökte också tröst i den näraliggande historien. En ny favoritfilm var den sovjetiska propagandafilmen Leningrad kämpar, som hyllade staden vid Neva och dess heroiska kamp under 900 dagar av tysk belägring. En entusiastisk Goebbels påbjöd att filmen skulle visas för alla med beslutande position i Berlins försvar. Under nio månader 1944 hade Goebbels plöjt ned 8,5 miljoner riksmark i produktionen av filmen Kolberg, sex gånger inspelningskostnaden för en vanlig spelfilm. Filmen i regi av Veit Harlan skildrade stadens hjältemodiga försvar mot Napoleons belägrande trupper år 1807. Utöver pengarna hade 10 000 soldater ur armén använts som statister när varje man behövdes vid fronten. Kolberg hade premiär den 30 januari i den inringade tyska garnisonen i den franska hamnstaden La Rochelle. En filmkopia flögs in med ett uppmuntrande budskap av Goebbels. Andra filmkopior sändes den 5 respektive 20 februari till de likaså inneslutna städerna Breslau och Königsberg. I mitten av mars var Kolberg (idag polska Kolobrzeg) än en gång belägrat och försvarades av 2 500 man, bara en fjärdedel av de soldater som medverkat i filmen. Nu hjälpte inte ens en uppbygglig film, staden föll för de sovjetiska trupperna sedan större delen av civilbefolkningen hade evakuerats västerut sjövägen.

I en artikel i Das Reich den 4 februari kallade Goebbels den plutokratiska brittisk-amerikanska alliansen med det bolsjevikiska Sovjetunionen för ett ”stort historiskt brott” och förutspådde alliansens snara sönderfall. Samtidigt hade den sovjetiska offensiven i öster mattats, men Goebbels var tillräckligt realistisk för att inse att ryssarna bara hade gjort tillfällig halt vid Oder för att kunna vila och ladda upp för nästa offensiv, och den skulle ofelbart ha Berlin i sikte.

Samtidigt skrämde han tyskarna i sin propaganda, antingen det gällde beskrivningar av Röda arméns våldsdåd mot civilbefolkningen där den ryckte fram eller beskrivningar av de allierades våldsamma terrorbombningar av tyska städer, men också för vad som väntade ett besegrat Tyskland. Goebbels varnade sina landsmän för att de allierade hade planer på att hålla ett besegrat Tyskland ockuperat till år 2000, i hela 55 år. På hösten 1944 hade han till det yttersta utnyttjat de skändade lik av civila tyskar man funnit i den ostpreussiska staden Nemmersdorf, när den tillfälligtvis återtogs av tyska trupper. Men i början av 1945 vågade han inte längre utnyttja de ryska övergreppen av rädsla för att orsaka panik bland befolkningen, trots att ryssarna gjorde sig skyldiga till oerhörda mängder av plundringar, massvåldtäkter och mord på civila när de trängde in över Tysklands men också Ungerns och Österrikes gränser.

När Goebbels fick höra om de allierades förödande bombanfall mot Dresden den 13–14 februari, då minst 25 000 människor dog, krävde han Hitlers tillstånd att få avrätta 10 000 brittiska och amerikanska krigsfångar. Hitler tycks ha övervägt detta, liksom ett annat förslag från Goebbels om att helt börja bryta mot Genèvekonventionen om behandlingen av krigsfångar, men andra i parti- och militärledningen förmådde führern att avstå från detta. Sådana åtgärder skulle bara slå tillbaka mot de hundratusentals tyskarna i allierad fångenskap.

Goebbels försökte på olika sätt skaffa sig mera total makt och samtidigt eliminera sina fiender. I synnerhet ville han ställa flygvapenchefen Göring inför en folkdomstol, med sannolikt dödsstraff som följd, på grund av Luftwaffes misslyckande med att hejda de allierade flyganfallen. Men här vann han inte Hitlers öra.

Den 14 februari mötte Goebbels SS-chefen Himmler och försökte övertala denne att de två tillsammans med Bormann skulle överta ledningen av riket och föra en radikal krigspolitik för att vända utvecklingen. Goebbels skulle överta rikskanslerns roll, Himmler ta befälet över krigsmakten och Bormann leda partiet. Man skulle helt enkelt föreslå den uppenbart fysiskt slitne Hitler att denne skulle släppa den direkta ledningen för ett tag. Men Himmler tvekade, om än sannolikt lockad av tanken. Istället gick Goebbels den 27 februari direkt till Hitler med sina klagomål över alla hinder, inte minst av byråkratisk natur, som mötte honom i arbetet på att ställa om Tyskland till det totala kriget. Enligt Goebbels själv gav Hitler honom ”rätt på varje punkt” och ”hyllade honom högt”, men som vanligt tycks det som om Hitler kunnat smickra Goebbels utan att ge honom den minsta eftergift i sak.

Istället fick Goebbels engagera sig alltmer i Berlins försvar. I en läderrock och en officersmössa utan insignier for han runt och inspekterade försvarsanläggningar och truppförband både i huvudstaden och närmare fronten. Inte minst folkstormsförbanden fick besök av propagandaministern och till dem höll han ständiga uppmuntrande tal. Här var Goebbels återigen, precis som under sina resor till bombade städer, den snart sagt ende av de nazistiska ledarna som alls visade sig för vanligt folk, civila eller soldater, även om hans ständiga budskap var behovet av mera uppoffringar.

Oron ökade när sovjetiska förband den 4 mars bröt igenom det tyska försvaret i det sedan länge från resten av riket avskurna Ostpreussen och stötte fram mot Östersjön. En sista framgång kunde registreras när den tyska 17:e armén i början av mars 1945 gjorde en motstöt som överraskade den sovjetiska 3:e gardespansararmén och återtog de schlesiska städerna Lauban och Striegau. Goebbels var inte sen att utnyttja situationen, utan tog sig till fronten och höll tal inför fallskärmsjägarna och folkstormsmännen som hade återtagit Lauban. Överlevande soldater har efter kriget vittnat om att propagandaministerns uppdykande och tal vid fronten faktiskt innebar en vitamininjektion för de utmattade soldaterna. När han talade till soldaterna på marknadstorget i Lauban var det åter Fredrik den stores remarkabla krigsvändning 200 år tidigare som stod i fokus som inspirationskälla.

Schlesiens huvudstad Breslau förblev dock inringad; dit kunde ingen undsättning nå. Goebbels lyckades däremot den 8 mars förmedla ett tal från Breslaus gauleiter, hans gamle medarbetare Karl Hanke, via den tyska radion. Hanke framhölls som en förebild för alla dem som stod fast och slogs mot anstormningen från öster. En annan förebild var det inneslutna Königsbergs kommendant generalen Otto Lasch, som ledde försvaret sedan Ostpreussens gauleiter Erich Koch hade flytt. Goebbels hyllade de båda i radio med även för honom sällsynt blodtörstiga ordvändningar: ”Vi skall förvandla våra fort till massgravar för de sovjetiska horderna!” I Berlin sände han ut målarpatruller som målade väggarna fulla med liknande slagord som: ”Hämnd vår dygd, hat vår plikt!”

Problemet för de professionella militärer som skulle försöka hejda den sovjetiska Röda armén var att den nazistiska terminologi som förvandlade städer som Berlin, Breslau, Frankfurt and der Oder, Küstrin med flera till ”fästningar” inte hade någon förankring i verkligheten i form av fasta försvarsverk och välbeväpnade förband.

Men han insåg samtidigt begränsningarna i sin propaganda, vissa saker gick inte att prata bort med aldrig så effektfulla formuleringar. Vintern 1944–45 kulminerade det allierade flygkriget över Tyskland när brittiska och amerikanska plan pulvriserade stad efter stad. Totalt krävde bombkriget 600 000 civila tyska dödsoffer och miljoner tyskar fick både nerver och sömn sönderslitna av de ständiga bombanfallen. Länge försökte Goebbels hålla modet upp, inte minst genom egna besök i bombade områden. Men till slut gav han upp. I sin dagbok skrev Goebbels fredagen den 2 mars 1945 om det förtvivlade läget: ”Luftkriget firar fortfarande de mest vanvettiga orgier. Vi är helt värnlösa mot detta. Tyskland förvandlas så småningom till en absolut öken. Ansvaret härför måste Göring och hans flygvapen bära. Det är inte på något sätt längre i stånd att ingripa ens till försvar.”

Goebbels, propagandakrigets mästare, erkände samma dag i sin dagbok att han stod inför en omöjlig uppgift: ”Förnyade starka inflygningar hela dagen över hela det tyska området, särskilt mot Wien, Ulm och Augsburg. Om luftkriget är det bäst att inte längre uttala sig. Här kan man endast med Hamlet säga: ’Vad övrigt är, är tystnad’!” En månad senare, den 8 april 1945, var situationen om möjligt än desperatare: ”Fienden har angripit Leipzig, Halle och Gera mycket kraftigt. I stadsområdena har den ena ödeläggelsen efter den andra vållats. Det har nu gått så långt att man inte längre inregistrerar dessa flygangrepp. Rapporterna om luftkriget låter sig knappast längre överblickas.”

Alla tyskar var dock inte övertygade om värdet av att slåss till det yttersta, allra minst i väster där britter och amerikaner avancerade in i Tyskland. Den 11 mars fick en upprörd Goebbels veta att hans hemstad Rheydt hade gett sig utan strid för amerikanska trupper. Tanken på att en vit flagga kanske hängde ut från hans föräldrars hus höll på att driva honom från vettet, och han planerade att sända ett mordkommando till Rheydt för att mörda borgmästaren Vogelsang som inte bara gett upp utan dessutom hade ställt sig till amerikanernas förfogande. Sådant var inte bara fantasier i en hämndlysten hjärna. Den tyske borgmästare som tillsatts av amerikanska trupper när de erövrade Aachen hade redan mördats av ett varulvskommando.

Något mordförsök på borgmästaren i hemstaden hann dock den hämndlystne Goebbels inte med på grund av betydligt mera näraliggande problem. Den 13 mars träffades propagandaministeriet vid Wilhelmplatz av en flygbomb och förstördes, faktiskt på dagen tolv år efter att Goebbels hade svurit eden som minister inför rikspresidenten Hindenburg. Nu kunde ministern bara vandra omkring bland bråten alltmedan hans medarbetare försökte rädda vad som räddas kunde.

Ministeriet fick överges och istället flyttade flera medarbetare över till Goebbels villa där man fortsatte arbetet. Det gav i alla fall Magda Goebbels möjlighet att prata med andra människor om den allt djupare förtvivlan hon kände över utvecklingen. Goebbels vägrade att prata med henne om det möjliga slutet på alltihop eftersom han ansåg att sådant tal bara gjorde henne desperat. Men Magda brann, föga förvånande, av behov att prata med någon om det som fyllde deras tankar dag och natt. För Hans Semmler förklarade hon att hon hade börjat förlika sig med tanken på att själv dö, men begrep inte hur hon skulle kunna ta sina barns liv när den stunden var inne.

Magda Goebbels hävdade att hon inte kunde prata om detta med sin man eftersom alla sådana bekymmer gjorde honom svagare, och så länge han orkade kämpa fanns det hopp för alla. Många människor runt henne, inte minst svägerskan Maria Kimmich, Goebbels syster, försökte övertala Magda att fly med barnen, men hon vägrade envist. Även Goebbels gjorde upp en plan för att Magda och barnen skulle kunna gömma sig på en båt på floden Havel, nära deras lantställe. När striderna väl var över skulle de kunna ge sig tillkänna och förhoppningsvis komma ut ur alltihop någorlunda oskadda. Men Magda vägrade envist att vika från mannens sida och därmed drogs även barnen med i undergången eftersom ingen av föräldrarna accepterade tanken på att de skulle föras i säkerhet på egen hand.

Mitt i allt elände vann i alla fall Goebbels några små personliga segrar. Den 25 mars gav Hitler honom fullmakt att omorganisera Luftwaffe, vilket kunde användas mot Göring. I praktiken betydde det självfallet nästan ingenting eftersom Luftwaffe i stort sett hade upphört att existera som stridande styrka i luften. Den 31 mars fick Goebbels sin gamle antagonist Otto Dietrich avskedad som rikspresschef och samtidigt devalverades dennes tjänst betydligt.

Nu blandade Goebbels viktiga och betydelselösa frågor med varandra i ett allt intensivare arbetstempo. Han gjorde upp planer för presstjänsten och radioverksamheten i riket, samtidigt som han inledde arbetet på en helt ny bok med titeln Krigets Lag (Das Gesetz des Krieges) och lyckades till och med få generalfältmarskalken Model att via telex sända ett specialskrivet förord på 700 ord. Med sin vanliga brist på blygsamhet förutspådde Goebbels att boken skulle läsas av framtida generationer och bestå i århundraden som om den vore gjuten i brons.

Vid månadsskiftet mars–april 1945 arbetade Goebbels med planer på att skapa en tysk partisanrörelse, de så kallade Werwolfs eller Varulvarna, som enligt mönster från många tyskockuperade länder skulle angripa de allierade trupperna i ryggen efterhand som dessa trängde in i Tyskland. Förutom enstaka insatser stannade denna tyska partisanrörelse på Goebbels skrivbord, samtidigt som han också planerade att ge ut en särskild tidning för varulvarna.

Nu gick Goebbels alltmer in i en period där han fantiserade, både utåt och för sig själv, om de undervapen som skulle vända krigsutvecklingen: nya jetplan, fantastiska ubåtar, allt bättre missiler och så vidare. Den 2 april 1945 konstaterade Goebbels i sin dagbok att han nu upplevde ”den ledsammaste påsken” i sitt liv. Det är inte svårt att tro honom.

Goebbels arbetade vidare med stort och smått, så intensivt att han inte hade tid att gå på Berlinfilharmonikernas avskedskonsert den 12 april, organiserad av Dönitz, Ley och Speer. Istället tog sig Goebbels fram till Oderfronten och den 9:e arméns ställningar i Küstrin.

Så, fredagen den 13 april 1945, hände något som i ett slag tycktes bekräfta Goebbels förutsägelser om att händelserna från Fredrik den stores krig skulle komma att upprepas. Från USA meddelades att den svårt cancersjuke president Roosevelt hade avlidit. Goebbels formligen sprudlade av glädje och nere i führerbunkern under rikskansliet berättade han för alla som ville lyssna att detta var ett gudomligt ingripande. Försynen hade kommit till Tysklands räddning. Nu skulle de allierades koalition falla sönder. Vändpunkten hade kommit. I en ledare i Das Reich den 15 april var temat detsamma och nu gällde det verkligen att hålla ut, att inte frestas att lägga ned vapnen när vändpunkten var så nära.

I sitt sedvanliga radiotal till det tyska folket med anledning av Hitlers födelsedag, som nu hölls den 19 april, dagen innan födelsedagen, betonade Goebbels faran med den bolsjevikiska flodvåg som hotade att översvämma inte bara Tyskland utan hela Europa. Men han gjorde också den intressanta reflektionen att: ”Vad vi idag genomlever, det är den sista akten i ett våldsamt tragiskt drama, som började den 1 augusti 1914”. Här kan man säga att Goebbels i någon mån föregrep den ståndpunkt som de flesta forskare intar idag, nämligen att perioden 1914–45, ja, vissa hävdar 1914–89, utgör en tydligt avgränsad helhet i Europas historia.

Men motgångarna fortsatte. Den 20 april kom ett telefonsamtal från statssekreteraren Otto Meissner som meddelade att han tillsammans med presidentkansliet hade flytt Berlin för att bevara sin handlingsfrihet. En rasande Goebbels svarade att han beklagade att han inte kunde göra vad han hade velat de senaste tolv åren, nämligen att spotta Meissner i ansiktet.

Men Meissner var inte den ende. Mot slutet av Hitlers födelsedagsfirande i bunkern den 20 april visade alltfler gäster en allt större rastlöshet när värdens monologer om den oförstående omvärldens idioti tenderade att dra ut på tiden. Så fort det bara gick tog de avsked och försvann en efter en för att fly ut ur Berlin innan det var för sent: Speer, Ley, Göring och Himmler. Till sist var det bara Goebbels kvar.

Den 16 april inleddes den sovjetiska storoffensiven med övergång av Oder och snart hade förband ur marskalkarna Zjukovs 1:a vitryska och Konjevs 1:a ukrainska fronter (armégrupper) bildat brohuvuden, medan artillerielden hördes ända till Berlin. Trots ett förbittrat och stundtals mycket effektivt tyskt försvar vid Seelowhöjderna strax väster om Oder gick det inte längre att hålla emot. Goebbels skrev sin sista ledare i Das Reich med den talande rubriken ”Motstånd till varje pris”, men den nådde aldrig läsarna eftersom tidskriften inte längre gick att distribuera på grund av krigshändelserna.

Nu närmade sig ryssarna Berlin och Goebbels beordrade än mer drakoniska försvarsåtgärder. Särskilda flickbataljoner skulle organiseras som tillsammans med pojkar ur Hitler-Jugend skulle beskjuta ryssarna från alla fönster och källarhål. Mycket av detta stannade i hans fantasivärld, men tonårspojkar ur Hitler-Jugend fick en snabbutbildning och sattes den 22 april in i strid tillsammans med SS-förband. Många av dessa pojkar stupade i striderna längs floden Havel eller på rikssportfältet i nordvästra Berlin.

Goebbels sista ministerkonferens hölls den 21 april, talande nog i stearinljusens sken innanför de träluckeförslutna fönstren i hans villa. Goebbels höll mest en liten monolog där han försäkrade att det tyska folket frivilligt hade valt att följa Hitler och nazisterna. Därefter avslutade han mötet och sade till sina medarbetare att han inte längre tvingade någon att arbeta med honom. Hans avskedsord var lika elaka som cyniska: ”Nu skall era små halsar bli skurna”. Så slutade det sista sammanträdet i Goebbels propagandaministerium.