28. Den sista veckan

22 april–1 maj 1945

Den 20 och 22 april publicerade Goebbels sina sista artiklar i den allt tunnare tidningen Das Reich med anledning av Hitlers födelsedag den 20 april. Under rubriken ”Vår Hitler. Motstånd till varje pris!” fick läsarna veta att ”miljoner människor i jordens alla länder” undrade om Hitler skulle finna på en ”utväg ur den stora olycka” som hotade hela världen. Goebbels svarade inte direkt på sin fråga, men meddelade läsarna att ”trotsiga och kampvilliga står vi bakom honom, soldat och civilist, man och kvinna och barn, ett folk, till sista skottet, då det gäller vårt liv och vår ära.”

Knappt hade trycksvärtan torkat förrän telefonen vid femtiden på eftermiddagen den 22 april ringde i Goebbels arbetsrum i den nu kombinerade bostaden och departementet vid Hermann Göring-Strasse. Det var Hitler som hade fått ett magnifikt vredesutbrott och sedan ett psykiskt sammanbrott sedan hans militära chefer hade försökt förklara den desperata situationen för honom. Medan führern rasade över alla förrädare som omgav honom skyndade Goebbels till bunkern under rikskansliet och väl på plats lyckades han gjuta nytt mod i Hitler. Några dagar tidigare hade Eva Braun anslutit sig och hon intygade att Goebbels faktiskt lyckades ge Hitler nytt hopp.

Medan Bormann på alla vis försökte få Hitler att fly ut ur Berlin medan det ännu fanns en möjlighet så tycks Goebbels och Hitler nu ha övertygat varandra om att det enda som fanns att göra var att möta slutet inne i huvudstaden. De två pratades vid bakom stängda dörrar och naturligtvis vet ingen vad som egentligen sades, men konsekvensen av deras samtal blev i alla fall att båda beslutade sig för att stanna.

Goebbels kom ut och berättade för Hitlers sekreterare Traudl Junge att Magda och barnen skulle ansluta i bunkern. Strax följdes ord av handling och två eskorterade limousiner for iväg de få hundra meterna mellan rikskansliet och Goebbels stadsvilla för att hämta familjen Goebbels. Snart var de på väg tillbaka med Magda Goebbels, de sex barnen och det begränsade bagage som rymdes i bunkern, kryssande genom ruinhögarna och hela tiden hotade av rysk artilleribeskjutning.

I bunkern hade Goebbels sitt eget sovrum i anslutning till det stora konferensrummet, medan Magda och de sex barnen bodde i den så kallade förbunkern, där de disponerade fyra små rum. Sekreteraren Traudl Junge berättade senare hur barnen fyllde ”bunkern med sina lekar. De visste inget om det öde som de gick till mötes och de vuxna gjorde allt de kunde för att inte låta dem bli medvetna om det.” Traudl Junge tog med barnen till ett litet förråd med leksaker och kläder: ”De tog det som de tyckte om”.

I ett förhör i Nürnberg den 5 november 1948 förklarade Goebbels närmaste medarbetare, Hans Fritsche, att när telefonlinjerna slutligen sköts sönder den 1 maj 1945 ”så sprang jag tvärs över Wilhelmstrasse från skydd till skydd för att få information i führerbunkern”. När man väl hade tagit sig ned i führerbunkern fanns det bara en reservutgång, den som mynnade ut i rikskansliets trädgård. Detta bekräftades av Hitlers biträde Julius Schaub i ett förhör i Garmisch den 22 mars 1948: ”det fanns inga (andra) passager, det är ännu en av dessa lögner”.

Det var i denna bunker som familjen Joseph och Magda Goebbels stängde in sig med de sex barnen den 22 april 1945.

För bunkerns invånare, Hitler och Eva Braun, familjen Goebbels, Martin Bormann och andra högre militära och civila chefer, adjutanter och tjänstefolk, SS-vakter, sekreterare, telegrafister och medicinsk personal, var tillvaron i bunkern ett sannskyldigt helvete. Förutom att man nu var mer eller mindre instängd allt eftersom de sista flyktvägarna ut ur Berlin skars av så intensifierades hela tiden den sovjetiska artilleribeskjutningen, samtidigt som markstriderna steg för steg närmade sig regeringskvarteren och rikskansliet. Inne i och omkring själva rikskansliet hade 800 man ur SS-vaktregementet ”Adolf Hitler” intagit sina positioner som den absolut sista försvarslinjen.

Endast ett oerhört segt försvar av SS-förband, inte minst skandinaviska och franska sådana, gav bunkerinvånarna några extra dagars respit, men ryssarna pressade sig ändå hela tiden närmare, om än till oerhörda förluster. Redan innan striderna hade slutat besannades, för en gångs skull, en del av Goebbels propaganda, när tiotusentals kvinnor utsattes för brutala våldtäkter av sovjetiska soldater varefter de ryska trupperna avancerade in i Berlin. De stridande frontsoldaterna ägnade sig sällan åt sådana övergrepp, men efter dem följde förband med betydligt sämre disciplin och en våg av övergrepp sköljde över civilbefolkningen, främst kvinnorna. I ett desperat försök att hålla stridsviljan vid liv rörde sig de sista dagarna specialkommandon sammansatta av folk ur nazistpartiet, SS och SD genom staden och grep och avrättade på fläcken alla som misstänktes för att vara desertörer. Dessa mobila ståndrätter bidrog ytterligare till att driva människors skräck till än högre nivåer.

Mitt i detta inferno försökte samtidigt hundratusentals civila berlinare finna något sätt att alls överleva. De som inte hade hunnit fly sökte sig nu ned i källare och, inte minst, tunnelbanans stationer och tunnlar. Där hamnade de ibland mitt i striderna, men det var ändå mindre fasansfullt än att befinna sig uppe på markplanet. Slutstriden om den tyska huvudstaden mellan den 16 april och 2 maj kostade runt en halv miljon människor livet, tyska och sovjetiska soldater och civila tyskar.

Få människor i bunkern vågade alls bege sig upp till markplanet. Hitler försökte få en daglig promenad i rikskansliets trädgård på kanske upp till en halvtimme, om och när det uppstod en paus i artilleribeskjutningen. Då fick först SS-soldater gå upp och röja undan och bränna liken efter människor som dödats under de senaste artilleribeskjutningarna, så att Hitler skulle slippa se dem under sin korta promenad bland sönderskjutna träd och sönderslagen bråte.

Albert Speer gjorde sitt sista besök i führerbunkern just när familjen Goebbels hade anlänt. Han mötte en Goebbels som orerade om ”den världshistoriska betydelsen” av att general Wencks 12:e armé snart skulle undsätta Berlin. Magda däremot tycks ha varit i närmare kontakt med verkligheten. Hon låg till sängs och en SS-läkare berättade för Speer att hon ”var mycket svag och hade hjärtattacker […] Hon var blek och talade dämpat om enbart likgiltiga ting. Men man kunde ändå förnimma att hon led av tanken på den stund som obevekligt ryckte närmare, då hennes barn skulle lida en våldsam död.” Speer försökte få prata enskilt med Magda, men bredvid henne stod hela tiden Goebbels. Först mot slutet av samtalet undslapp sig Magda: ”Vad jag är lycklig över att åtminstone Harald är i livet!” I alla fall ett av hennes barn skulle överleva kriget. Speer och Magda tog tigande avsked av varandra, ”hennes man unnade oss inte ens några minuters avsked”.

Den 26 april lyckades den berömda flygaren och djupt övertygade nazisten Hanna Reitsch flyga in i det brinnande ruinlandskap som nu var Berlins centrum. Hon landade på öst-västaxeln (nuvarande Strasse des 17 Juni) alldeles invid Brandenburger Tor, vilket onekligen var en makalös bedrift i sig. Medan granater detonerade och kulor svirrade genom luften nådde Reitsch och en officer i hennes sällskap, översten von Greim, vid 19-tiden fram till bunkern. Hon erbjöd sig att flyga ut den av henne ännu djupt beundrade Hitler för att fortsätta striden i Alperna, men denne vägrade.

Under tiden i bunkern sökte sig Hanna Reitsch till Magda Goebbels och hennes barn, och tack vare henne har vi ett vittnesmål om hur de yngsta i familjen Goebbels klarade den helt absurda tillvaron i bunkern, där dånet och explosionerna från markytan kombinerades med skakningar som gjorde att murputs rasade ned längs väggarna även i de djupast liggande delarna av bunkern. Tidvis strejkade också ventilationen vilket snabbt gjorde att människor fick andnöd och huvudvärk. Telefonförbindelserna med omvärlden bröts allt oftare för att från den 1 maj vara helt avskurna. Endast enstaka ordonnanser kunde med uppenbar fara för sitt eget liv ta sig ut och återvända med ständigt allt sämre nyheter från världen ovanför och utanför. Mitt i detta underjordiska helvete träffade Hanna Reitsch de sex barnen Goebbels:

När jag kom in i rummet möttes jag av sex vackra barnansikten i åldern fyra till tolv år som tittade på mig […] med livlig nyfikenhet. Att jag kunde flyga öppnade porten till barnens fantasi […] de pratade och frågade i ett […] jag lärde dem att sjunga i stämmor och även äkta joddling från Tyrolen. De lärde sig snabbt. Granatnedslagens dån och brak oroade dem inte; för på sitt barnsliga sätt trodde de vad man sagt till dem, att det var farbror ”führer” som höll på att besegra fienden. Om minstingen blev rädd någon gång lät hon sig snart tröstas av syskonen med denna inbillning.

När det var dags att gå till sängs sjöng Hanna Reitsch för barnen: ”I morgon bitti, om Gud vill, kommer du att väckas igen”. Då var barnens öde redan bestämt av föräldrarna. Det finns dock vittnesuppgifter om att den äldsta flickan, den tolvåriga Helga, de sista dagarna i bunkern alltmera oroligt hade börjat fråga vad det skulle bli av dem alla.

Den 28 april lämnade Hanna Reitsch bunkern och återvände till Brandenburger Tor där ett plan av den nya typen Arado Ar väntade i en så kallad splitterbox. Därefter lyckades hon mot alla odds lyfta och flyga ut ur Berlin. Med Hanna Reitsch följde ett antal brev från de människor som blivit kvar i bunkern, bland annat från Magda Goebbels.

Magda skrev till sin son Harald Quandt som satt i ett allierat krigsfångeläger i Kanada. Genom Röda korsets försorg nådde brevet mot alla odds ut från den inringade bunkern och ända fram till Harald Quandt i Kanada. I avskedet till sin son förklarade Magda Goebbels varför hon valde att stanna och dö. Hon beskrev hur de sex barnen tog hand om varandra nere i bunkern under de mest primitiva förhållanden: ”Antingen de sover på golvet eller inte, eller kan tvätta sig, eller har något att äta – aldrig ett ord av klagan eller någon gråt. Granatexplosioner skakar bunkern. De större barnen lugnar de mindre, och deras närvaro här är en välsignelse och de får till och med emellanåt ett leende från führern.”

Den övertygade nazisten Magda förklarade för sin son att: ”Vår fantastiska idé är förstörd, och med den allting som är vackert, beundransvärt och nobelt. Världen som kommer efter führern och nationalsocialismen kommer inte att vara värd att leva i, och det är därför jag har fört barnen hit. De är alltför goda för det liv som kommer att komma efter oss, och en nåderik Gud kommer att förstå mig när jag själv ger dem frälsning.” Därefter avslutade hon brevet med en uppmaning till sin ”älskade son” att ”leva för Tyskland”.

Knappt hade Goebbels lyckats få Hitler att återhämta sig förrän det kom nya slag. Den 23 april anlände ett telegram där Hermann Göring i Berchtesgaden meddelade att han i egenskap av Hitlers ställföreträdare övertog ”ledningen av hela riket” eftersom han utgick från att den i Berlin innestängde Hitler inte längre kunde utöva ledningen. Hitler blev rasande och äntligen nådde den ständigt intrigerande Goebbels sitt länge eftersträvade mål, nämligen att slå in en djup kil mellan Hitler och Göring. Men han nådde inte ända fram. Hitler utfärdade en order om att Göring skulle gripas, inte att han skulle avrättas.

Den 28 april väntade alla på nyheten att Wencks 12:e armé framgångsrikt slog sig fram mot Berlin från sina utgångsgrupperingar vid Elbe norr om staden. Men några sådana nyheter anlände aldrig, främst av det enkla skälet att Wencks armé till betydande del endast existerade på papperet, och knappt ens det. Istället fick människorna i bunkern den dagen veta att ännu en av de trogna, SS-chefen Heinrich Himmler, redan den 24 april i Lübeck hade tagit kontakt med den svenske Röda kors-chefen greve Folke Bernadotte och genom honom erbjudit de västallierade kapitulation. Han hade motiverat detta med att Hitler redan var död eller i alla fall allvarligt sjuk. Än en gång fick Hitler ett raseriutbrott och beordrade att Himmler skulle arresteras.

Samtidigt hade man i bunkern betydligt mer näraliggande problem att bekymra sig om. Den 28 april bröt sovjetiska trupper igenom försvarslinjen i söder vid flygfältet Tempelhof och stod snart bara några hundra meter från rikskansliet. I öster nådde och överskred sovjetiska trupper Friedrichstrasse, också det bara några hundra meter från rikskansliet. I sydväst föll Potsdamer Platz i ryska händer. Den livliga trafikplats där Goebbels åtta och ett halvt år tidigare som nyutnämnd gauleiter hade mött storstaden Berlin föll i fiendens hand efter våldsamma strider i husen, på omgivande gator och nere i tunnelbanan.

Vid ettiden på natten den 29 april gifte sig Adolf Hitler och Eva Braun nere i bunkern med Goebbels stående bredvid som bröllopsvittne. Scenen kontrasterar onekligen mot den 19 december 1931 då Hitler var vittne när Joseph Goebbels och Magda Quandt gifte sig. Under den följande natten dikterade Hitler sin sista politiska vilja och testamente. Goebbels och Bormann bevittnade tillsammans med två andra personer testamentet. I det förklarades att chefen för flottan, storamiral Karl Dönitz, skulle efterträda Hitler som führer, medan Goebbels utnämndes till rikskansler, Martin Bormann till partiminister och Artur Seyss-Inquart blev utrikesminister.

Goebbels skrev sedan ett eget tillägg till Hitlers testamente, i vilken han tackade för denna sista akt av förtroende från führerns sida, men förklarade samtidigt att han för första gången i sitt liv skulle bryta en order från Hitler. Goebbels skulle, tvärtemot Hitlers vilja, stanna kvar i bunkern och avsluta sitt liv där. Goebbels och Bormann arbetade vidare under natten och såg till att kopior skrevs ut av testamentet och Goebbels tillägg. När gryningsljusen bröt igenom över den sönderskjutna rikskansliträdgården fick kurirer i uppdrag att försöka smuggla ut kopiorna så att de skulle nå omvärlden. Samtidigt gick Goebbels och lade sig ett tag.

Sent på kvällen den 29 fick Hitler från Keitel det meddelande som alla insiktsfulla väntade skulle komma. Wencks 12:e armé skulle inte kunna slå sig igenom till Berlin. Staden var och förblev hjälplöst inringad.

Vid halvtretiden på natten den 30 april samlade Hitler sina sista trogna för en kort avskedsstund, men han tycks ha tvekat. På morgonen tog han nämligen på nytt avsked samtidigt som han utfärdade en order till Berlins försvarare att försöka bryta sig ut ur inringningen och fortsätta striden i skogarna runt staden. Efter tio minuter drog sig Hitler och Eva Braun tillbaka till sin privata avdelning och dörren låstes. Då rusade plötsligt en förtvivlad Magda Goebbels fram och vädjade till SS-vakterna vid dörren att låta henne prata med Hitler en sista gång. De föll till föga och Hitlers adjutant knackade på dörren. Hitler dök upp och frågade ilsket vad som stod på, då Magda trängde sig in i rummet och bönföll honom att lämna Berlin. Visserligen var Magda om möjligt en än mera trogen Hitleranhängare än sin make, men sannolikt berodde detta sista desperata övertalningsförsök på att hon här såg den sista chansen att rädda sina egna barns liv. Hennes man hade bestämt sig för att de skulle dö med Hitler, men om hon fick führern att ändra sig så kanske det fanns en teoretisk strimma av hopp om att rädda barnen. Men ett kort ”nej” från Hitler avslutade samtalet och släckte alla förhoppningar. Efter ungefär en minut lämnade en storgråtande Magda Goebbels Hitlers rum.

Fem minuter senare var det över. Hitlers adjutant Günsche kom in till Goebbels och de andra som väntade i lägesrummet och meddelade dem att: ”Führern är död”. När de kom in i Hitlers rum satt han i en fåtölj, han hade skjutit sig i pannan, medan Eva Braun låg död i en soffa bredvid efter att ha krossat en cyanidkapsel i munnen. Goebbels, Bormann, Günsche och två andra närvarande gjorde en sista hälsning med höjd högerarm, innan Goebbels tycks ha brutit ihop och skrikande rusat tillbaka till lägesrummet. Han ropade att han skulle springa upp till Wilhelmplatz och stanna där tills han blev träffad och dödad.

Det gjorde han dock inte, utan tycks ha samlat sig någorlunda. Hitlers kropp virades in i en matta och bars upp till utgången till trädgården medan Günsche bar Eva Brauns kropp i famnen. Där lades de på den sandiga marken tre–fyra meter från bunkeröppningen, överhöljdes med bensin och antändes. Medan kropparna brann gjorde Goebbels, Bormann, Günsche, Hitlers chaufför Erich Kempka, tjänaren Heinz Linge och general Wilhelm Burgdorf en sista Hitlerhälsning med höjda högerarmar. Sedan flydde de snabbt ned till den relativa säkerheten i bunkern igen medan SS-män grävde ned de sista resterna av Adolf Hitler och Eva Braun-Hitler i en av trädgårdens oräkneliga granatgropar.

När nu Hitler och Eva Braun hade tagit sina liv och deras kroppar bränts så började sammanbrottet i bunkern. Sorg blandades med lättnad. Med Hitler borta hade också det sista hindret försvunnit för den som ville göra ett sista försök att rädda sig. Den nye rikskanslern Joseph Goebbels hade inte den auktoriteten att han kunde hejda sönderfallet. Istället gjorde alltfler av de återstående invånarna försök att fly genom de ryska linjerna. Hos dem som var kvar i bunkern ökade stadigt den redan synnerligen kraftiga alkoholkonsumtionen. Uppe på markytan beräknar man att mellan 300 och 500 av de ursprungligen 800 SS-soldater som försvarade rikskansliet och bunkern ännu var i livet och i någotsånär stridbart skick.

Bunkerns nye herre valde att söka kontakt med ryssarna och ytterst Stalin. Goebbels hade alltid sett Sovjetunionen som den av de allierade som man möjligen kunde nå en separatfred med. Nu hade han makten att göra ett eget försök. Men Bormann ville inte lyssna på det örat, utan argumenterade för att man med hjälp av de återstående SS-soldaterna skulle slå sig igenom de sovjetiska linjerna med det yttersta målet att nå fram till den nye führern Dönitz uppe i nordvästra Tyskland. Men när general Wilhelm Mohnke, kommendanten för regeringskvarteren, lämnade en osminkad lägesbeskrivning gav Bormann efter. Nu hade ryssarna även hissat Sovjetflaggan på riksdagshuset strax nordväst om Brandenburger Tor och snaran drogs ohjälpligt åt allt hårdare och hårdare kring de kvarvarande i bunkern.

Natten hade övergått till den 1 maj 1945 när Goebbels, stödd av Bormann, skrev ett brev adresserat till ”Den högste befälhavaren över Sovjetunionens stridande styrkor” och meddelade denne ”som förste icke-tysk” att Hitler hade dött för egen hand den 30 april. Makten hade överlämnats till Dönitz, Goebbels och Bormann. Goebbels föreslog nu i egenskap av ny rikskansler att man skulle utarbeta en vapenvila ”nödvändig för fredsförhandlingar mellan de makter som hade lidit de största förlusterna”.

General Krebs tog med sig brevet och begav sig mot de ryska linjerna och slussades sedan igenom till den sovjetiska 8:e gardesarméns framskjutna kommandopost nära flygfältet Tempelhof. Här lämnade han klockan 03.55 den 1 maj över brevet till general Tjujkov, som i sin tur meddelade sin chef, marskalk Zjukov, högste chef för de sovjetiska arméer som angrep Berlin. Zjukov ringde genast upp Stalin i Kreml i Moskva och berättade vad som hänt. Stalins svar blev snabbt och tydligt: endast en allmän tysk kapitulation eller åtminstone kapitulation i Berlin skulle accepteras, annars skulle det sovjetiska angreppet fortsätta.

Stalins svar nådde fram till Berlin ungefär vid tiotiden förmiddagen den 1 maj, men Krebs fortsatte förhandlingarna hos Tjujkov ett tag till. Nu anslöt också generalen Sokolovskij till 8:e gardesarméns kommandopost som Zjukovs personliga representant. Krebs insåg att han inte hade nått någonstans, men för att vinna tid sade han att han inte hade mandat att på egen hand beordra kapitulation i Berlin och därför var tvungen att återvända till bunkern. Vid 13-tiden lämnade Krebs den sovjetiska staben och tog sig tillbaka till bunkern.

Där möttes han av en upprörd Goebbels som anklagade Krebs personligen för att fredsframstöten hade misslyckats, eftersom han, enligt Goebbels, inte hade gjort tillräckligt klart för Tjujkov att tyskarna skulle slåss till den sista kulan om förslaget avvisades. I ett nytt försök sändes fyra tyska officerare till ryssarna, men även detta försök misslyckades.

Med fredssonderingarna kapsejsade så fanns det inte längre någon anledning för Goebbels att undanhålla Dönitz vad som hade skett. Han sände ett telex till Dönitz och berättade om Hitlers död och att Bormann skulle försöka ta sig ut ur Berlin och nå den nye führern. Därefter genomfördes en sista, kort, lägesgenomgång, den sista i Berlin under kriget. Sedan undertecknade Goebbels protokollet från lägesgenomgången. Det blev hans sista formella handling i egenskap av Tysklands rikskansler. Därefter stängde han in sig på sitt arbetsrum och gjorde en sista notering i sin dagbok efter nästan 22 års kontinuerligt skrivande. Nu, vid fyratiden den 1 maj 1945, hade dagboksförfattaren Joseph Goebbels nått vägs ände.

Det var nu bara en fråga om timmar, och dessutom ganska få sådana, innan de första ryska soldaterna skulle nå fram till rikskansliet och bunkern. Vid den sista lägeskonferensen samma eftermiddag hade riksungdomsledaren Artur Axmann föreslagit att han skulle försöka evakuera barnen Goebbels, men det avvisades av föräldrarna. Enligt en intervju med Axmann 1948 så skulle Goebbels ha framfört förslaget till Magda, men hon avvisade det. Vi vet naturligtvis inte säkert hur det förhöll sig. Under alla förhållanden kom förslaget så sent att det knappast var realiserbart.

När förslaget om vapenvila avvisats av ryssarna återstod inget hopp. Nu började alla tänka på sig själva. Kommendanten över ”Citadellet”, det vill säga det av regeringskvarteren som fortfarande var i tyska händer, SS-Gruppenführer Wilhelm Mohnke förklarade klockan 19 på kvällen den 1 maj att från och med klockan 21 samma kväll skulle flera grupper göra samordnade utbrytningsförsök.

Vid 17-tiden på kvällen drog sig Goebbels tillbaka med familjen till rummen i den gamla bunkern eller förbunkern. Vi kommer aldrig att få veta vad de pratade om och än mindre vad de tänkte. Men det var den sista gången som familjen Goebbels var tillsammans i livet. Magda hade förberett vad som nu skulle ske i samråd med de båda SS-läkarna Ludwig Stumpfegger och Helmut Gustav Kunz. Uppgifterna går isär i en del detaljer om vad som sedan hände, men det grundläggande förloppet är alla vittnen eniga om.

Telefonisten Rochus Misch såg vid femtiden Magda gå förbi med alla sex barnen, samtliga klädda i vita nattdräkter. Därefter kom en tjänare med sex koppar och en kanna choklad. Misch såg hur Magda gav barnen deras choklad och kramade och smekte dem medan de drack. Chokladen innehöll morfin så att de alla skulle somna. Inget av barnen verkar ha anat oråd utan skrattade och småbråkade som alltid vid sänggåendet. Efter en stund passerade de åter Misch. Helga, den äldsta av dem, vände sig om och Misch vinkade till henne, och hon vinkade tillbaka med sin ena hand innan hon gjorde som alltid när hon träffade telefonisten, hon satte ihop sina fingrar och sjöng: ”Misch, Misch Du bist ein Fisch!” (”Misch, Misch, du är en fisk!”) Helga sjöng ännu när hon försvunnit utom synhåll för Misch. Enligt ett vittnesmål av SS-läkaren Kunz 1959 skulle han dock, under Magdas överinseende, ha injicerat morfin i alla sex barnen medan de var vakna.

Medan barnen föll i sömn väntade Kunz utanför deras sovrum tillsammans med Magda. Då Magda Goebbels bad honom att hjälpa henne att döda barnen vägrade han. Istället kallade man på doktor Stumpfegger. Exakt vad som hände är osäkert. Var läkaren ensam inne hos barnen eller var Magda med honom? Enligt Günsches vittnesmål var det läkaren som dödade barnen, medan andra vittnen uppger att Magda hjälpte honom att mörda sina egna barn. De båda som hade kunnat berätta är döda. Magda Goebbels tog sitt liv bara några timmar senare och Ludwig Stumpfegger begick självmord dagen efter, under ett utbrytningsförsök.

Goebbels adjutant SS-Hauptsturmführer Günter Schwägermann berättade senare att ”med grått ansikte kom fru Goebbels in i rummet där de sex döda barnen låg. Hon kunde knappast tala […] sedan bröt Magda Goebbels ihop”. Vad vi vet är att alla sex barnen dödades genom att cyanidkapslar bröts sönder i deras munnar. Det finns uppgifter om att den äldsta flickan, Helga, vaknade till och spjärnade emot innan giftkapseln krossades mot hennes tänder.

Så dog Helga, Hilde, Helmut, Holde, Hedda och Heide Goebbels på kvällen den 1 maj 1945, nere i den klaustrofobiska bunkern djupt under det sönderskjutna Berlin.

Man kan diskutera i det oändliga varför makarna Goebbels lät döda sina barn den 1 maj 1945, trots alla försök från omgivningen att få dem att rädda barnen ut ur Berlin. Det var, självfallet, inget givet slut. Tvärtom utgör barnen Goebbels öde ett skrämmande undantag om man jämför med barnen till andra naziledare.

Fäderna till Edda Göring, Martin Bormann junior och Gudrun Himmler begick alla självmord, men hade före slutet efter förmåga sett till att barnen så långt möjligt befann sig utom fara. Edda Göring hann besöka sin far en gång i fängelset i Nürnberg innan han dömdes till döden. Denne förekom dock bödeln genom att ta sitt eget liv dagen innan han skulle hängas. Eddas besök var, enligt uppgift, den enda gång under fängelsetiden som Göring för en kort stund förlorade självkontrollen. Han började gråta när han fick se och prata med, men inte röra, sin dotter.

Niklas och Norman Franks och deras tre systrars pappa Hans Frank avrättades i Polen, medan Wolf-Rüdiger Hess far Rudolf Hess försvann till Storbritannien 1941, när sonen bara var fyra år gammal. Fadern återkom sedan efter Nürnbergrättegångarna som livstidsfånge i Spandaufängelset i Berlin ända till sin död 1987. Reinhard Heydrich dödades av tjeckiska motståndsmän 1942 och därmed blev hans tre barn, Heider, Klaus och Silke, faderlösa.

För alla dessa barn gällde att deras namn var stämplade. De skulle, förutom att hantera förlusten av sina fäder, hela skollivet och många också under sitt vuxna liv ständigt bli påminda om fädernas handlingar. Några av dem vände sig också skarpt mot det som fäderna stått för, medan andra valde att solidarisera sig med sina fäder och se deras mänskliga, privata sidor. Men ingen av dem hade en pappa som valde att ta dem med sig i döden, tvärtom såg deras fäder till att få undan barnen när slutet för dem själva obönhörligt nalkades, samtidigt som barnens mödrar fanns kvar i livet.

Detta gäller också den i kretsen som av de flesta då och senare betraktats som den mest känslokalle av de nazistiska ledarna, SS-chefen Heinrich Himmler. Fadern och den 1929 födda dottern Gudrun stod varandra mycket nära. Den sista gången de kunde ses var i november 1944, sedan kunde aldrig Himmler nå fram till familjen före sitt självmord i brittisk arrest den 22 maj 1945. Det är allmänt omvittnat att Himmler avgudade dottern och att hon så långt det gick fick följa med honom på tjänsteresor. Efter kriget blev Gudrun Himmler aktiv i nazistiska kretsar, bland annat inom en organisation som bistod före detta SS-män.

Samtliga dessa barn räddades av sina fäder i möjligaste mån undan att personligen drabbas rent fysiskt av nazismens nederlag. Detta gör Joseph och Magda Goebbels agerande mot sina barn än mera märkligt. De erbjöds flera möjligheter att föra ut barnen till släktingar på annan plats i Tyskland, innan den sovjetiska röda armén slöt ringen kring Berlin, så det fanns flyktmöjligheter för barnen. Men makarna vägrade. När sedan tidpunkten för föräldrarnas självmord nalkades så tycks Magda Goebbels ha försökt att indirekt rädda barnen genom att vädja till Hitler att inte ta livet av sig. Det är också där någonstans svaret finns på gåtan om varför barnen Goebbels inte fick leva, nämligen den för båda makarna, men främst för fadern Joseph, benhårda anknytningen till Hitler. Utan Hitler fanns ingenting, ingen makt, ingen karriär, inget liv, sådant Goebbels kände det. Med hans logik var det därmed också slut på barnens liv. Därför drabbades barnen Goebbels av detta öde. För de övertygade Hitlerdyrkarna Joseph och Magda fanns det inte, som hos övriga naziledare, plats för ett självständigt agerande, varken för egen eller för barnens del, även om Magda de sista skälvande timmarna tycks ha vacklat i den övertygelsen.

Medan hans barn dog så väntade en extremt nervös och kedjerökande Goebbels i ett annat rum. Hela tiden frågade han om och om igen om det militära läget, som om han innerst inne hoppades att något mirakulöst skulle hända. Men inget mirakel kom och istället ryckte de sovjetiska trupperna allt närmare. Nu kunde man när som helst vänta en stormning av rikskansliet och bunkern.

Vi vet inte exakt vad som hände, men i stora drag går det att rekonstruera de sista minuterna i Joseph och Magda Goebbels liv. Goebbels sade till sin adjutant Schwägermann att hälsa Dönitz ”att vi inte bara visste att leva, utan också att dö”. Sedan fick Schwägermann tydliga instruktioner om att också makarna Goebbels kroppar skulle brännas.

Sannolikt gick Joseph och Magda uppför trapporna till bunkerutgången i rikskansliets trädgård. Med dem följde Schwägermann och Goebbels chaufför Günther Rasch, försedda med bensindunkar. Situationen måste ha varit absurd. De båda gick mot sin egen död i sällskap med de personer som sedan skulle bränna deras lik. Vi vet inte om de två dödade sig själva alldeles innanför dörren eller utanför den, i trädgården.

Magda Goebbels tog gift medan Joseph Goebbels sköt sig med ett skott i huvudet. Det har spekulerats i att han också bet av en giftkapsel, men med tanke på att cyanidgiftet verkar så oerhört snabbt så fanns det i så fall knappast ens tid att avfyra en pistol sedan han väl bitit sönder kapseln. Klockan var sannolikt strax före tio på kvällen. En SS-man sköt, i enlighet med Goebbels instruktioner, ett eller två skott genom ministerns kropp för att försäkra sig om att han var död. Därefter lade Schwägermann och Rasch kropparna på marken och tände på dem. De använde dock inte lika mycket bensin som till Hitler och Eva Braun, eftersom man ville spara lite för att förstöra saker nere i bunkern. Därför brann aldrig Joseph Goebbels kropp helt upp. Bara den ena underarmen brann av medan resten av kroppen blev svårt brännskadad, men knappast alls förkolnad. Magda Goebbels kropp blev däremot betydligt mera förstörd, enligt uppgift nästan till oigenkännlighet.

Nu var det sen natt i Berlin och efter instruktioner från Mohnkes inledde närmare 2 000 personer indelade i sex grupper utbrytningsförsök från rikskansliet. Samtidigt genomförde resterna av Mohnkes stridsgrupp, 3 000 man med några Tigerstridsvagnar i täten, ett eget utbrytningsförsök. I källaren under det nya rikskansliet låg ett tillfälligt inrättat fältsjukhus med hundratals sårade soldater och civila som bara hade att invänta ryssarnas ankomst. I führerbunkern tog flera medarbetare livet av sig och snart hade alla levande flytt ur bunkern. Kvar fanns kropparna efter dem som tagit sitt liv den sista timmen innan bunkern tömdes, och efter de sex mördade barnen Goebbels.

Människorna från bunkern och rikskansliet rusade först över Wilhelmplatz, som nu besköts av ryska trupper, ett par tre hundra meter österut och ned i tunnelbanan på station Kaiserhof (idag station Mohrenstrasse). Därefter försökte de via tunnelbanan ta sig mot Wedding, sedan via sidogator mot Stettiner Bahnhof och vidare bort mot Tegel. En del lyckades faktiskt, andra fastnade, sköts i strid eller fångades av ryssarna. Några begick uppenbarligen självmord den 2 maj när de insåg att vägen var blockerad, två av dem var Martin Bormann och SS-läkaren Erich Stumpfegger som hjälpt till att döda barnen Goebbels. De båda tycks ha tagit livet av sig samtidigt för att inte falla i ryssarnas händer.

Vid sextiden på morgonen den 2 maj anlände Berlins kommendant general Weidling till Tjujkovs högkvarter och förklarade sig villig att kapitulera. Striden om Berlin var över även om enstaka motståndsfickor fortsatte att göra motstånd ända till den 4 maj. Vid halvtolvtiden den 2 maj uppsökte Hans Fritsche, Goebbels nära förtrogne och chef för radioavdelningen i propagandaministeriet, Tjujkovs högkvarter och erbjöd sig att sända ut Weidlings kapitulationsorder via radio, vilket beviljades av ryssarna.

Natten till den 2 maj stormades rikskansliet söderifrån av soldater ur den sovjetiska 5:e attackarméns 301:a division. Då hade divisionens soldater först erövrat Gestapos högkvarter på Prinz Albrechtstrasse och sedan strax norr därom Görings Luftfartsministerium på Wilhelmstrasse, innan de nådde rikskansliet. Den förste som kom ner i den tysta och övergivna bunkern var majoren Boris Polevoj. Han fann först två döda i generalsuniformer, Wilhelm Burgdorf och Hans Krebs, innan han stötte på liket efter SS-kaptenen Franz Schedle. Alla tre hade skjutit sig. Sedan steg Polevoj in i ett rum som innehöll kropparna efter sex barn, han hade funnit barnen Goebbels. En första blick på kropparna gav Polevoj uppfattningen att Helga hade kämpat emot när man skulle döda henne eftersom hon hade en del mindre skador.

På eftermiddagen den 2 maj anlände säkerhetsfolk ur den 79:e kårens säkerhetsavdelning, som egentligen tillhörde den 3:e attackarmén som stred norr om rikskansliet, men till vars ansvarsområde rikskansliet hörde. Jakten på de ledande nazisterna, döda eller levande, var inledd.

Den första undersökningen visade på mängder av kroppar, vissa brända, andra bara sönderskjutna, i rikskansliets trädgård. Men snart fann man Goebbels kropp och bredvid den de mera förkolnade resterna av Magda. Bredvid Goebbels låg en Waltherpistol. Ett stort antal tyska vittnen kallades fram och fick identifiera Goebbels lik, bland andra viceamiralen Voss, Hitlers kock Lange och rikskansliets garageföreståndare Schneider.

Segerherren Zjukov anlände på förmiddagen den 3 maj för att inspektera rikskansliet och den sovjetiske marskalken berättade senare i sina memoarer om sin motvilja mot att gå ned i bunkern för att titta på ”barn som mördats av sina föräldrar”.

Kropparna efter familjen Goebbels fördes, tillsammans med en del andra funna kroppar, till fängelset i Plötzensee där de åter identifierades av ett antal tyska fångar, bland andra Hans Fritsche. Den 9 maj genomfördes en obduktion av kropparna på det 496:e kirurgiska fältlasarettet i närvaro av rättsmedicinare från den 1:a vitryska fronten och den 3:e attackarmén. De sovjetiska rättsmedicinarna konstaterade att såväl Magda som de sex barnen hade dött av cyanförgiftning.

Kroppen efter Goebbels var trots brandskadorna relativt lätt att identifiera på grund av hans missformade fot: ”Högra foten förändrades inte genom påverkan av elden. Den har fotsulan vänd inåt, så att den bildar en i det närmaste rät vinkel med underbenet.” Med liket fann man också metallskenor längs smalbenet och en högersko som var specialgjord för att passa den deformerade högerfoten. Obduktionen visade att även Goebbels dött av gift, men sade inget om att han också skulle ha skjutit sig.

Problemet är att det obduktionsprotokoll som forskningen känner till är tryckt av den sovjetiske författaren Lev Besymenskij 1968 i dennes bok Adolf Hitlers död. Boken innehåller en hel del felaktigheter inklusive ett med största sannolikhet förfalskat protokoll från obduktionen av vad som sades vara Hitlers bevarade, om än kraftigt brända, kropp. Idag vet vi att bara käkpartiet bevarades och kunde identifieras efter brännandet av Hitlers kropp. Hur förhåller det sig då med obduktionen av Goebbels? En lång rad vittnesmål berättar att Goebbels kropp inte förstördes särskilt mycket av branden och dessutom har ryssarna, både hos Besymenskij och senare, publicerat bilder på vad som uppenbarligen är Goebbels kropp och det som sannolikt är Magdas kropp. Ryssarna har även publicerat bilder på de sex döda barnen Goebbels, såväl klädda i de pyjamasar som de blev funna i som nakna efter obduktionen med tydliga ärr efter att kropparna har sytts igen.

Det råder med andra ord ingen som helst tvekan om att ryssarna den 2 maj hittade de jordiska resterna av hela familjen Goebbels och att dessa obducerades redan i Berlin. Men vad hände sedan? Förmodligen fördes de med flyg till Moskva, sannolikt någon gång i juni eller juli 1945, möjligen i så fall tillsammans med de betydligt mera sparsamt bevarade resterna av Adolf Hitler och kanske också Eva Braun-Hitler. Tidvis har uppgifter cirkulerat om att Hitlers kropp år 1970 brändes, blandades med kol och sedan spreds i floden Elbe vid Magdeburg. Men all sådan information har mötts med mycket stor skepsis av forskare i väst. De flesta västforskare är idag övertygade om att ryssarna aldrig fann Hitlers kropp, sannolikt på grund av att någon sådan inte bevarats av elden. Vad man däremot fann var ett käkparti som identifierades som Hitlers av dennes tandläkare.

Några konkreta uppgifter om vad som hände Joseph och Magda Goebbels och deras sex barn sedan de obducerats i Berlin finns inte heller. På ett obduktionsbord i Plötzenseefängelset i Berlin den 9 maj 1945 slutar de säkra spåren efter Paul Joseph Goebbels och hans familj.