29. Goebbels – vem var han egentligen?

Ju mer man försöker följa Goebbels i spåren desto mera sammansatt blir bilden av honom. Den gängse synen på Goebbels som en av de mäktigaste männen i Nazityskland blir alltmer diskutabel. Mäktig, ja, men också maktlös. Delvis kan detta förklaras med hans isolering. Goebbels var en ensam människa, såväl politiskt som socialt. Det är påfallande hur många av människorna i kretsen kring Hitler som gav uttryck för avsky eller förakt för Goebbels. När paret Goebbels varit gifta bara en kort tid, sannolikt i början av 1932, noterade Ernst ”Putzi” Hanfstaengl: ”Magda ropar, ’Min ängel!’, men vem kommer runt hörnet om inte den svarte djävulen själv, komplett med bockfot.” Vid ett tillfälle fick Hanfstaengl bistå Magda med att dra av Goebbels strumporna för hans fötter behövde torkas. När han hjälpte till såg Hanfstaengl: ”Den högra foten – en djävulens gripklo.” Det intressanta är just sammankopplingen mellan Goebbels handikapp och hans personlighet. En vanlig människas handikapp skulle snarast väcka medlidande, men inte i det här fallet. Goebbels framställs ofta som Hitlers onda genius, så till exempel i säkerhetstjänstens chef Walter Schellenbergs memoarer där han skrev att det var Goebbels som under hösten 1943 fick Hitler att överväga en deportation av påven från Rom till Avignon, ett övergrepp på hela den katolska kristenheten.

Även konkurrens med andra befattningshavare gick direkt på djupet och blev snabbt fiendskap. Hitlers sekreterare Christa Schroeder har vittnat om ett samtal mellan presschefen Dietrich och Goebbels. Dietrich undslapp sig vid en tidpunkt att han brukade komma på sina bästa idéer i badkaret och genast högg Goebbels: ”Doktor Dietrich borde oftare ta sig ett bad”. Mellan de två var det nog inte bara revirkamp bakom fiendskapen, utan också att Dietrich vid sidan av Goebbels var en av de få i Hitlers omgivning som innehade en doktorsgrad.

Goebbels politiska maktställning var helt upphängd på Adolf Hitlers välvilja, och ju längre man kom efter maktövertagandet 1933, desto mer utvecklades Goebbels till att bli en uttolkare av Hitlers tankar, medan hans eventuella egna idéer kom alltmer i skymundan i den mån de inte försvann helt och hållet. Visserligen blev han propaganda- och folkupplysningsminister, men det var en utnämning som till fullo byggde på Hitlers välvilja. Goebbels saknade helt politisk maktbas. Det var en livsfarlig position.

Under och efter de långa knivarnas natt den 30 juni 1934 upplevde Goebbels uppenbarligen ett hot inte bara mot den egna maktpositionen utan också mot den egna livhanken. Han överlevde och satt kvar i sitt propagandaministerium vid Wilhelmplatz, men samtidigt kom han allt längre och längre ifrån den högsta makten. I synnerhet efter kärleksaffären med Lida Baarova 1938 hamnade han i kylan hos sin högste beskyddare, Adolf Hitler. Därmed var Goebbels utsparkad ur den innersta maktkretsen. Även bland allmänheten förlorade han sina sympatier. I kretsen kring den landsflyktige Vilhelm II gjorde man i mars 1939 bedömningen att Goebbels var den mest avskydde naziledaren på grund av hans ”ganska ondskefulla” beteende. Det var först i och med den försämrade krigsutvecklingen alltifrån början av 1943 som Goebbels åter kom att tas till nåder av Hitler och få tillträde till führerns innersta krets. Det har mycket träffande sagts att ju sämre kriget gick för Tyskland desto bättre gick Goebbels personliga maktutvidgning. När Tyskland våren 1945 stod på randen till den totala katastrofen så hade Goebbels också nått höjden av personlig makt, krönt av dygnet som rikskansler efter Hitlers självmord.

Genom omställningen till det totala kriget steg Goebbels fram som en i en trio som också bestod av rustningsministern Albert Speer och arbetsfrontens ledare Robert Ley, men tidvis också chefen för partikansliet, Martin Bormann, och sedan även inrikesministern och SS-chefen Heinrich Himmler. Dessa fem fick under de två sista krigsåren, och i synnerhet efter 20 juli-attentatet 1944, alltmer inflytande över politiken och även Hitler personligen. Detta sammanföll i tid med detroniseringen av en av de tidigare mest framträdande i nazihierarkin, flygvapenchefen Herman Göring, som efter Luftwaffes misslyckade försök att underhålla den inringade 6:e armén i Stalingrad alltmer förpassades ut i den maktpolitiska periferin.

Det är inte så konstigt att Goebbels lojalitet visavi Hitler fick sin belöning först under krigets allra sista månader då han, vid sidan av Martin Bormann, var den ende av naziledarna som stod kvar vid Hitlers sida ända till dennes självmord den 30 april 1945. För Goebbels fanns det inte något annat alternativ än att själv, tillsammans med sin familj, följa sin ledare i döden. Att försöka fly ut ur det inringade Berlin som Göring, Himmler och de andra ledarna tycks inte ha föresvävat honom som ett reellt alternativ. På det sättet lät Goebbels inte bara sin egen karriär utan även sitt eget liv helt och hållet knytas till Hitlers vilja.

Det handlade inte bara om anpassning till makten. Joseph Goebbels visade en barnslig, närmast hundlik, tillgivenhet och underdånighet inför Hitler, likt barnet som tigger kärlek av en känslokall förälder. När Goebbels fyllde 39 år i oktober 1936 och Hitler uppvaktade honom på propagandaministeriet är hans kommentar mycket talande:

Vi går in ensamma i mitt rum. Sedan talar han mycket vänligt och i förtroende med mig, om gamla tider och om hur vi hör ihop, hur mycket han håller av mig som person. Han är så rörande mot mig. Ger mig bilder med en fantastisk dedikation […] En underbar timme ensam med honom. Han öppnar sitt hjärta för mig. De problem han har, hur han litar på mig, vilka stora uppgifter han har i beredskap för mig.

Behovet av att få Hitlers erkännande tog sig många uttryck. Under 1920-talet började Goebbels röka sedan han tillbringat alltmer tid i ”öl- och snapsdunsten blandad med tjock tobakskvalmig luft” på Berlins många kneippen. Till slut var han uppe i en konsumtion av 30–50 cigarretter om dagen. Men i början av juni 1944 bestämde han sig för att sluta:”Jag vet att rökning är skadligt, och skulle bli glad om jag inte mera var beroende”. Efter ett par dagars uppehåll förkunnade en stolt Goebbels vid ett besök hos rök- och sprithataren Hitler: ”Min führer, jag röker inte längre!” Pressmedarbetaren Wilfred van Oven förmodade att Goebbels ”spelade en roll för att kunna imponera på führern”.

På kvällen den 30 oktober 1943 hölls ett möte i Sportpalatset där Hitler talade och tackade Goebbels för hans insatser under tio år som gauleiter i Berlin. Hitler avlutade sitt tal med att uppmana åhörarna att skrika ”Heil” till Goebbels, den hälsning som annars alltid var förbehållen Hitler själv. Gobbels skrev i dagboken: ”Detta hade jag inte väntat […] Hur lycklig är jag inte”.

Men förhållandet var också i någon mån ömsesidigt. Medan många besökare kunde få vänta i timmar i rikskansliet utan att ens träffa Hitler, så kom Goebbels över från propagandaministeriet nästan dagligen. Alla besökare utsattes för ändlösa, timslånga, monologer av Hitler. Enligt presschefen Dietrich var Goebbels i stort sett den enda besökare som vågade falla Hitler i talet, men huvudsakligen för att instämma med Hitler och föra hans tankar ett steg vidare. Om Hitler ibland tystnade och Goebbels ”inte viskade något i hans öra” så tystnade vanligen hela sällskapet långa stunder.

Till Goebbels svåra situation bidrog att han inte hade någon egentlig vän i de ledande kretsarna i nazistpartiet, än mindre någon allierad. Sådana vänner hade funnits en gång, men han hade svikit dem till förmån för den egna maktutvecklingen i Hitlers skugga. Först valde han bort sin gamle mentor Gregor Strasser 1926 och därefter lät han sig utnyttjas aktivt i mordet på Ernst Röhm och de andra SA-ledarna den 30 juni 1934. De var alla män som stod hans egna politiska idéer närmast. I sin i början av 1934 utkomna bok Vom Kaiserhof zur Reichskanzlei (Från Kaiserhof till Rikskansliet) skriver Goebbels i en avtryckt ”dagboksanteckning” den 6 januari 1932: ”Det finns en man som ingen litar på […] Han känner ingen solidaritet och kan därför inte vara en äkta vän till någon. Denna man heter Gregor Strasser.” Sådan var Strassers ställning i partiet inte 1932, först ett år senare hade han sparkats ut ur kretsen kring Hitler, och då fann Goebbels det taktiskt lämpligt att skriva så. Dagboksanteckningen är ett bra exempel på en klassisk historieförfalskning och ytterligare ett svek mot den tidigare vännen Strasser.

Goebbels egen politiska bas utgjordes av ledarskapet för Berlins Gau, men efter 1934 var det en position som var helt beroende av Hitlers vilja. Under kampåren hade Goebbels i Berlin skapat sig en egen maktbas genom att vinna lojalitet från huvudstadens radikala SA-avdelningar. Men efter junimorden 1934 fanns det inte något utrymme för att stödja sig på dem i en eventuell konflikt med andra grupper inom partiet.

Goebbels bidrog till att erodera såväl sin politiska som sociala bas i partiet, till förmån för ett absolut beroende av den man han dyrkade, Adolf Hitler. Detta var Goebbels själv ytterst medveten om. OKW:s förbindelseofficer vid Goebbels ministerium, Hans-Leo Martin, hävdade att Goebbels tidvis kände en djup rädsla för att Hitler inte bara skulle sparka honom från hans post, utan dessutom att führern skulle tillåta hans fiender i partiet att ta ut sin hämnd. Enligt Martin så var den fysiskt klene Goebbels närmast paniskt rädd för att hamna i händerna på Gestapos torterare. Denna rädsla förföljde Goebbels, fortfarande enligt Martins tolkning, dag som natt. Total, självutplånande uppslutning bakom Hitler var det enda alternativ som bjöds, inte bara för karriärens skull utan för fortsatt fysisk överlevnad.

När Goebbels under Tjeckoslovakienkrisen, den 26 september 1938, framträdde tillsammans med Hitler inför 15 000 människor vid ett massmöte på sportpalatset i Berlin så riktade han sig direkt till den närvarande Hitler och sade: ”Den tyska nationen står bakom er i blind lydnad”. Tydligare kunde han inte ha beskrivit sin egen relation till Nazitysklands ledare oavsett politiska konjunkturer. Hans karriär var helt upphängd på Adolf Hitler.

Men det finns rimligen ytterligare tre förklaringar till Goebbels svaga ställning. Av de ledande i partiet var han en av dem som kommit in i NSDAP senast och det fjärmade honom från de riktigt gamla kämparna, männen som deltagit i det misslyckade kuppförsöket i München 1923. Visserligen omtalade SS-chefen Heinrich Himmler, som själv tillhörde 1923 års män, Goebbels i ett tal den 28 februari 1944 som en man som tillsammans med Himmler hade arbetat ”i rörelsens tidiga tid”. Månaderna kring årsskiftet 1925–26 hade Goebbels och Himmler för första gången kontakt med varandra, när Himmler var en av Hitlers representanter i förhandlingarna med den oppositionella partifraktionen kring Gregor Strasser, till vilken även Goebbels då ännu räknades. Goebbels noterade till och med om Himmler att denne var ”en bra karl med mycket intelligens”. Men även om Himmler och Gobbels på 1920-talet tidvis båda fungerade som Gau-ledare (Goebbels i Berlin och Himmler ställföreträdande sådan i Niederbayern) och Himmler var den av de Hitlertrogna nazisterna som tidvis kan sägas ha stått Goebbels närmast under de sista åren, så är detta uttalande säkert mera att se som en artighetsfras eftersom talet hölls inför propagandaledare inom NSDAP, det vill säga närmast Goebbels underlydande.

Att Goebbels inte tillhörde det gamla gardet framgick med all av honom själv icke önskvärd tydlighet den 9 november varje år. Då firades minnet av de nazister som i 1923 års kuppförsök i München stupade för den bayerska polisens kulor. Detta firande skedde med alltmer mäktiga parader och andra högtidligheter. Här var rangordningen tydlig. Det hela inleddes med att Göring rapporterade till Hitler utanför Bürgerbräukeller (varifrån 1923 års kuppmän utgick) att ”de gamla kämparna” var närvarande. Sedan kommenderades marsch, en marsch som gick till det mausoleum, Feldherrenhalle, där sedan 1935 kvarlevorna av de stupade nazisterna vilade.

Främst gick Julius Streicher, precis som 1923, följd av en fanvakt som bar ”blodsfanan”, det vill säga den hakkorsflagga som burits av SA Sturm 5 i november 1923 och ännu bar blodfläckar från de stupade. Blodsfanan var nazisternas kanske heligaste relik och vördades intensivt. Den förvarades i partihögkvarteret i München och togs fram vid olika partihögtider då den användes för att sanktifiera andra nazifanor och standar, men inför den svor också nyantagna SS-män sin ed till Hitler. Blodsfanan hade under alla år från 1925 sin alldeles egen standarförare, SS-Sturmbannführer Jakob Grimminger. Sista gången den visades offentligt var i oktober 1944 och därefter är dess öde okänt, men det antas att den förstördes under ett allierat flyganfall mot München i januari 1945. Blodsfanans centrala roll i partiliturgin understryker att den som inte var med vid kuppförsöket 1923 heller aldrig skulle kunna räknas till den allra innersta kretsen av partikämpar, oavsett den dagsaktuella politiska positionen.

Sedan följde Hitler och några av hans närmaste män, därefter en grupp bestående av 1 500 ”gamla kämpar av blodorden”, det vill säga sådana som varit med den där novemberdagen i München 1923. Nästa grupp bestod av ”gamla kämpar” från nazistpartiets första år som av någon anledning inte deltagit i kuppförsöket 1923.

Allt detta stod Goebbels utanför. Först sedan kom den sista gruppen i paraden, diverse regionala och lokala naziledare, och det var hit Goebbels förpassades. Tydligare kunde det inte visas att han inte på något sätt tillhörde den innersta kretsen eller partiets egentliga aristokrati, de gamla kämparna. Detta måste ha svidit ordentligt i Goebbels fåfänga och det är tydligt hur han under kriget försökte inskränka firandet av de dödas minne under november månad. Enligt Goebbels var detta ”icke soldatmässigt och otyskt”, men frågan är om inte hans högst personliga kluvenhet inför 9 november-firandet spelade in. Münchenparaderna förmådde han dock aldrig inskränka, än mindre ställa in.

Till detta utanförskap kom två andra, hans handikapp och det faktum att han inte kunnat göra krigstjänst under världskriget. Sammantaget blev detta till en brygd av mindervärdeskomplex parat med hämnd- och revanschlystnad.

Goebbels var framför allt skaparen och vidmakthållaren av führermyten. Den var hans kanske viktigaste bidrag till Nazityskland, vid sidan av agerandet den dramatiska eftermiddagen och kvällen den 20 juli 1944 då han verksamt bidrog till att krossa militärrevolten i Berlin. Ledarmyten underhölls ständigt och jämt, i tal, böcker och tidningsartiklar. Till en början, år 1933, omnämndes Hitler ännu som ”det tyska folkets kansler” om än i hyllande ordalag, men redan 1935 talade Goebbels om Hitlers ”mirakulösa statsmannaskap”.

En tysk forskare har hävdat att ursprunget till Goebbels tankar kring ledarmyten ska sökas i dennes litteraturhistoriska studier. Åren före första världskriget utformade författare och litteraturforskare som Stefan George och dennes elev Friedrich Gundelfinger tankar om ”stora” och profetiska diktare som steg fram ur folkdjupet och närmast fick en andlig existens. Säkert fick Goebbels kännedom om dessa tankegångar under åren som litteraturforskare kring 1920 och sedan var steget inte långt att applicera teorin på den politiska ledaren av närmast andliga dimensioner, som i sig kanaliserade folkets (i den vidare betydelsen av ordet ”völkisch”) vilja och traditioner. Genom att koppla dessa teorier till kristet förankrade medeltida frälsningsförhoppningar om att den Helige Ande genom Messias i ett tredje rike (efter faderns/lagens första och sonens/evangeliets andra rike) skulle försona idéerna och verkligheten, så breddades den teoretiska grunden för ledarmyten och bilden av Hitler som frälsaren. För den katolskt uppfostrade litteraturhistorikern Goebbels var detta tankegods med all säkerhet välkänt.

Bortsett från framhävandet av ledarmyten så är det svårt att hitta mera djuplodande idéer hos den äldre Goebbels. Under 1920-talet reflekterade han mycket, om än ofta ganska omoget, kring nationalism och socialism, men efter maktövertagandet blev det alltmer yta och allt mindre innehåll i den goebbelska förkunnelsen. När en av de mera intellektuella nazisterna, Gregor Strasser, hade mördats den 30 juni 1934 gjorde den svenska socialdemokratiska idétidskriften Tiden följande reflektion: ”Strassers intelligens bländade […] Det hånfulla tillmäle Göbbels gav sin politiske medbroder, ’idéernas mekaniker’, kan Strasser bära med stolthet. Ty Göbbels är tom på verkliga idéer. Hans enda slagkraft består i detta: vill man hålla partiet intakt måste man slå på de primitiva lidelserna i massan. Det är Göbbels instrument”. Det ligger mycket i den analysen. Goebbels var ingen idépolitiker, allra minst sedan han nått maktens tinnar.

Fast det är kanske ändå inte helt sant.Två fundamentala inställningar präglade dock Goebbels.

Den ena var hans intensiva hat mot judarna. Hans närmaste man Rudolf Semmler har vittnat om hur judarna var som ett rött skynke för hans chef. Det vidimeras av Goebbels eget agerande. Den 16 november 1941 skrev han: ”Världsjudendomens skuld till krigsutbrottet och krigsutvidgningen är så övertygande bevisad att man inte behöver slösa mera ord på den. Judarna ville ha sitt krig, och nu har de det.”

Den andra var hans revolutionära språkbruk, en kvarvarande rest från hans mera öppet vänsterradikala 1920-tal. I Goebbels terminologi var Hitlers maktövertagande en tysk revolution riktad mot ”judiska och plutokratiska folkuppviglare”, som han uttryckte det i ett tal i Münster den 28 februari 1940. Vid samma tillfälle beskrev han hur Horst Wessel-sången upphöjdes till ”den tyska revolutionens frihetshymn”. Även erövringskriget beskrevs med samma terminologi. I ett tal inför tyska journalister den 5 april 1940 sade Goebbels: ”Vi genomför idag i Europa samma revolution som vi redan i mindre form har genomfört i Tyskland.” Revolutionsbegreppet användes flitigt även av konservativa omstörtare i 1920-talets Tyskland, men i Goebbels mun var det en vänsterradikal omvälvning som åsyftades.

Jag har redan framhållit vikten av Goebbels handikapp och hans, på grund av det, svåra uppväxt som en viktig bakgrundsförståelse för att man ska begripa sig på hans enorma revanschbegär. Här fanns likheter, men också skillnader, med Hitler. Adolf Hitler hade kunnat tjänstgöra i världskriget och ingick därmed i frontveteranernas gemenskap, som Goebbels till sin smärta var utesluten ifrån. Men Hitlers stora sociala och yrkesmässiga misslyckanden under ungdomsåren i Wien åren före världskrigets utbrott 1914 satte outplånliga spår i form av ett livslångt hat till staden Wien. Här finns en del paralleller till Goebbels sociala och yrkesmässiga misslyckanden åren före 1925.

Om Goebbels hade överlevt krigsslutet och gripits av de allierade behöver man knappast tvivla på hans öde. Han hade självfallet ställts inför rätta i krigsförbrytartribunalen i Nürnberg och med största sannolikhet dömts till döden för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser tillsammans med Göring, Ribbentrop och andra ledande nazister. Den amerikanska åklagaren Robert Jackson inkluderade i sitt första utkast till åtal i september 1945 bland andra Goebbels, Hitler och Himmler, om de mot alla eventualiteter skulle visa sig vara i livet. Nu hamnade Goebbels aldrig inför rätta, men hans närmaste man i propagandaministeriet, Hans Fritsche, blev frikänd i Nürnberg, för att 1947 dömas till tio års arbetsläger av en denazifieringsdomstol. Han frigavs dock redan 1950. Men Fritsche dömdes bara för sina insatser på propagandaområdet; Goebbels hade ett betydligt svårare syndaregister, inklusive deporteringen av och ytterst massmorden på Berlins judar. Han hade med all säkerhet avrättats i Nürnberg.

Magda Goebbels var den kvinna som Joseph Goebbels gifte sig med och tillsammans fick de sex barn vid sidan av Magdas son, en även för en rättroende nazist mycket stor familj. Men i den mån man kan och vågar uttala sig om en annan människas inre känslor så måste det ändå sättas stora frågetecken för om det var djupare kärlek Goebbels kände för Magda. Det sätt han beskriver henne på i dagboken och, framför allt, det sätt som han behandlade henne på under en följd av år med ständiga otrohetsaffärer tyder knappast på att hon var den som utan konkurrens fyllde hans hjärta.

Nej, det var nog Anka Stahlherm som var Joseph Goebbels stora kärlek, och det verkar hon ha förblivit i många år efter att de gjorde slut. Långt senare i livet blev han djupt förälskad i Lida Baarova och var uppenbarligen nästan beredd att ge upp sin politiska karriär för hennes skull, innan en order från Hitler fick honom att rätta in sig i ledet. Att han var passionerat förälskad i den tjeckiska skådespelerskan råder det inget tvivel om, men deras förhållande fick aldrig tid att utvecklas till en djupare relation och därmed är det omöjligt att säga om Lida Baarova var på väg att inta Anka Stahlherms plats som kvinnan nummer ett i Goebbels hjärta. Efter uppbrottet nämnde han henne aldrig mera på det sätt som Anka från tid till annan återkom i hans dagboksnoteringar. Det kan ha berott på att Lida försvann ur hans tankar, men också på att han var orolig för att dagboksanteckningarna skulle kunna läsas av fel person.

Man kan spekulera i vad som hade hänt om Goebbels kärleksliv hade fått påverka hans politiska karriär i högre grad än vad som skedde. Ett äktenskap med Anka i början av 1920-talet kan mycket sannolikt ha inneburit att han aldrig styrde in på den politiska vägen, utan fortsatte som skriftställare och kanske litteraturhistoriker vid något universitet. Om han hade hoppat av karriärren för att börja ett nytt liv tillsammans med Lida Baarova är det inte alldeles enkelt att se hur han skulle ha kunnat lösa det praktiskt. År 1938 var han redan så uppknuten till naziregimen att ett annat liv hade måst utspela sig utanför Tyskland, men teoretiskt fanns det naturligtvis en öppning mot ett annat liv och därmed ett annat slut på livet för Goebbels.

Med Magda fanns inte dessa alternativ. Hon betydde aldrig så mycket för honom att han ens skulle ha övervägt att lämna politiken, och dessutom var hon en minst lika djupt troende Hitleranhängare som han var. Hon var den kvinna i hans liv som delade hans politiska tro, ja, i vissa avseenden till och med överträffade den. Med Magda som livskamrat skulle Goebbels aldrig vika från Hitlers sida, tvärtom bands de båda samman av führerns dragningskraft och leddes av den i fördärvet. De var gifta i drygt 13 år men redan efter knappt ett par år skulle Goebbels otrohetsaffärer förstöra mycket av känslorna mellan dem. Även om äktenskapet lappades ihop, inte minst på order av Hitler, så fanns sprickan kvar där men de båda tvingades hålla ihop. Värst var det säkert för Magda, som när krisen var som värst kring årsskiftet 1938–39 beklagade sig hos väninnan Emmy Göring, Hermann Görings hustru, över de sorger som hon förorsakats av denne ”djävul i människohamn” som hon var gift med.

I slutet av 1938 stod Goebbels politiska aktier hos Hitler och i partiet lågt, mycket lågt. För att kunna återta en del av sin förlorade position behövde han göra något extraordinärt. Som vanligt betydde detta för Goebbels att rikta uppmärksamheten och slå mot någon annan, och en sådan fiende hade han alltid till hands: judarna. Från hösten 1938 tog hans antisemitism sig allt grövre former och han var en av de mest pådrivande i förföljelserna av judarna.

Goebbels var tekniskt sett en skicklig propagandist, men han saknade värme i sin utstrålning. Tysklandsvännen Fredrik Böök noterade redan 1930 att Goebbels ”hör till den demagogiska överklassen”, men är ”en virtuos som spelar på olusten, misstron mot det bestående, den dova förbittringen […] som eggar upp oron utan att ge några positiva riktlinjer.”

Den svenske socialdemokraten Torsten Nilsson, som hörde Goebbels tala 1937, gjorde senare i sina memoarer en bra beskrivning av dennes personlighet: ”En allmän uppfattning även inom nazistpartiet, var att Goebbels som människa var opålitlig […] Men han hade fin näsa och hans självbevarelseinstinkt var pålitlig. Vid varje kris fann man honom i Hitlers skugga. Om honom sades det, ’att han smickrade dem han trodde kunde vara till nytta, och att han aldrig sade emot dem, som för tillfället var mäktiga’”. Torsten Nilsson avslutar beskrivningen av Goebbels med de träffande orden: ”lögnen som under två årtionden linkade genom Europa”.