Förord

På hösten 2008 var vi med familjen i Tyskland. Det var onekligen en märklig känsla att se vår då 2,5-åriga dotter Sigrid på den plats i Berlin där historien om Tredje riket och den om Joseph Goebbels tog slut i början av maj 1945.

Den som idag står i korsningen mellan den gamla regeringsgatan Wilhelmstrasse och Vosstrasse anar knappast något av att detta fram till 1945 var Tysklands och det ockuperade Europas maktcentrum. Men här, bokstavligt talat just här, rasade dygnen den 30 april till den 2 maj 1945 slutstriden om Berlin. Idag är både det gamla och nya rikskansliet borta, de synliga spåren efter Hitlers bunker är utplånade och Wilhelmplatz med Goebbels propagandaministerium är helt förintad. Detsamma gäller Hotel Kaiserhof, både före och efter maktövertagandet 1933 något av ett ”stamhotell” för de ledande nazisterna. Därför kan det vara svårt att ta till sig kunskapen om vad som en gång fanns här och de hemska händelser som utspelade sig i kvarteren när Tredje riket störtade samman i grus och aska. Men lite längre ned på gatan finns fortfarande Hermann Görings enorma flygvapenministerium – idag förbundsrepublikens ekonomiministerium – och runt hörnet från Wilhelmstrasse, på Mauerstrasse, står fortfarande den tillbyggnad till propagandaministeriets nu försvunna huvudbyggnad som Goebbels lät uppföra 1936. I huset satt 1949 DDR:s första president Wilhelm Pieck och sedan den tyska återföreningen 1990 förbundsrepublikens hälso- och socialministerium. Den som tittar noga på fasaden kan ännu se spåren av kulhål från striderna våren 1945. Så sammanfattas Tysklands dramatiska 1900-talshistoria i en enda byggnad.

Under marken finns fortfarande, väl tillslutna, lämningarna av Hitlers bunker under det som en gång var rikskansliets trädgård, men också, under det nya monumentet till minnet av förintelsens offer, det skyddsrum som byggdes i anslutning till Goebbels stadsvilla på Friedrich Ebert-Strasse, ett stenkast norr om Wilhelmplatz. Nere i tunnelbanan under gatukorsningen Wilhelmstrasse/Vosstrasse finns stationen Mohrenstrasse (tidigare station Kaiserhof), där väggarna är klädda med röd marmor från Hitlers raserade rikskansli. Medan lilla Sigrid koncentrerade sig på en tetra äppeljuice kunde vi vuxna konstatera att här, under marken, finns spåren ännu kvar. Några meter bort fanns det luftförsvarsskyddsrum där Goebbels följde de allierade bombanfallen mot den tyska huvudstaden. Ned hit i tunnelbanan tog sig också de sista flyktingarna från Hitlers bunker natten mellan den 1 och 2 maj 1945, i ett desperat försök att undkomma de sovjetiska trupperna.

Så finns här trots allt spåren efter människorna och verksamheten som ägde rum här under nazitiden, inklusive spåren efter Hitlerdiktaturens propagandaminister Joseph Goebbels.

Det här är en bok om en människa som för många personifierar den ondska och den totala brist på moral som under 1900-talet drabbade Europa och världen med blodiga diktaturer och världskrig. Därmed handlar den om så mycket mera än ”bara” individen Joseph Goebbels: den är ett bidrag till vår kunskap om den nazistiska ideologin, men också om det totalitära samhället och vad det gör med människor, såväl förtryckande som förtryckta. Men mitt uppe i dessa stora, strukturella perspektiv finns den lilla människan, antingen hon står på maktens sida eller ligger under dess stövel. Därför är en bok om Joseph Goebbels, och de människor som fanns i hans närhet och tidvis rörde sig kring honom, både en biografi över en viktig aktör och ett bidrag till kunskapen om mera strukturella förhållanden.

Många forskare, främst tyskar, amerikaner och britter, har gått före mig i spåren och därför har det inte funnits anledning för mig att genomföra omfattande arkivstudier i olika tyska arkiv, det har andra redan gjort och det grundligt. Men genom att värdera källorna och sätta in hans agerande i sitt samtida perspektiv har jag försökt följa människan Joseph Goebbels i såväl yrkes- som privatliv, och diskutera hur han blev den han blev och hur det kom sig att han erövrade och kunde behålla den maktposition han uppnådde.

Jag har valt att i ett kapitel fokusera på Goebbels förhållande till Sverige och svenskarna, eftersom det dels är intressant för förståelsen av Sveriges historia under naziåren, men också för att det ger ett perspektiv på vår kunskap om de ledande nazisternas och Hitlertysklands omvärldsbild och förhållande till grannländerna. Det perspektivet har inte tidigare beaktats i litteraturen om Goebbels.

Bokskrivandet är ju en ensamvargens sysselsättning. Oavsett vilka goda råd och impulser man får så är författaren til syvende og sidst ensam vid tangentbordet. Men icke desto mindre är det några personer som med råd, och i viss mån även dåd, har bidragit till denna bok.

Min hustru Madeleine har som alltid visat ett stort engagemang för det jag skriver. Trots egna pressande arbetsuppgifter har hon tagit sig tid att noga läsa igenom manus och komma med en hel del konstruktiva synpunkter som i flera avseenden avsevärt har förbättrat boken såväl pedagogiskt som språkligt. Tack, Madeleine, för din insats!

Niclas Sennerteg, med en gedigen egen erfarenhet av forskning om Nazityskland, har faktagranskat manus och kommit med några värdefulla påpekanden. Vännen Björn Gäfvert har bidragit med en illustration ur sin rikhaltiga tyska frimärkssamling. Jag vill också rikta ett tack till min tidigare kollega, förra arkivrådet vid Riksarkivet, Lars-Olof Welander, som välvilligt har låtit mig ta del av hans otryckta licentiatavhandling om synen på demokrati och diktatur i den svenska pressdebatten 1936 och 1939.

Självfallet är jag ensam helt ansvarig för den slutliga form som boken har fått.

Stockholm en av de första riktiga sommardagarna i juni 2010
Lars Ericson Wolke