Flera gånger har jag och gubben växlat ord om blommorna, träden och småkrypen. Han bor tillsammans med hustrun, som är död, i ett litet, rött tegelhus på tomten, och där har de levt i mer än tjugo år. De kom hit en kort tid efter det att Fritz och Laura köpte den stora villan och marken.
Han talar och beter sig oupphörligt som om hustrun var närvarande. Jag och Ingrid, säger han och tecknar en pargest i luften. Jag och gumman, vi dricker kaffe på morgonen och te på kvällen. Vi har vår egen lilla täppa, som vi odlar och skördar, och du ser en rektangel av almandin. En gåva från Herrn och Frun så tidigt som första året på platsen.
Han var en god man, Herrn, sanna mina ord, fortsätter han, och talarens ögon är klara och öppna för insynens skull. En stor och god man. Det anser både hustrun och jag.
Stenarna, jorden och tingens toner söker sig in under huden på honom till den grad att knoppar och frön tränger igenom takpannor och bilplåt, när samtalen berör den levande och dansande materien.
Han visar mig runt i huset; han öppnar album med fotografier, och en dag tar han fram en trave handskrivna papper och börjar läsa högt. Det handlar om den goda och onda människan, säger han. Allting på jordklotet rör sig kring detta enda, stort och smått, grått och färgsprakande, allt är en förlängning av det parets uruppförande.
På väggen hänger en bröllopsbild, och jag sluter mig till att kvinnan är Ingrid, eftersom mannens ansikte påminner om det som jag har bredvid mig.
Tänk er en värld utan porträtt i historien.
Han vänder blad. Jag stirrar utan förvarning in i Fritz’ högtid, och runt den fotografiska rektangeln har någon textat en skrift, som jag tyder som latin (gubben och Amelie för sig mellan leges XII tabularum, bronstavlorna vid Forum, och sentenser på saturniska versmått; då gör det mig ont, att Thetis höll i min häl, när den skulle doppas i Styx). I mitten av bilden ser jag ett sår som efter ett knivsnitt. Jag ställer inga frågor på det avståndet från den avgörande Händelsen i huset, ja: frid över Fritz.
Tänk er, att geten kan fisa på latin och tala om Amelies vackra ögon på det språket. Då växer jag vilt kring de rara plantorna.
Han berättar om äkta djur, som är tiondels millimeter stora. De har ögon, nervsystem, ben, muskler, fortplantnings- och matsmältningsorgan; de lurar sina fiender genom att skendö och så kan de låtsas i hundra år, innan en droppe vatten väcker det slumrande livet.
För människan gäller överallt att gömställena dog med förnuftet. Det rationellas spira är att människan är möjlig utanför de platser som hon själv satt sig på, hon kan alltid vara någon annan, men att upptäcka det är möjligen det svåraste av allt.
Människan har brett ut sig, hon knuffar alltet i sidan, dock stiger hon inte in till Filip hur som helst. Han har blivit en annan och en slagskugga till Flocken. Den som försöker följa honom måste leta fram passande gångskor och ett färdspråk som han accepterar, det är det andra och grymt det andra, ty först gäller att erövra möjligheten.
Han drar undan stolar, när man skall sätta sig. I går frågade han varför jag inte arbetar mera, varför jag inte reser från land till land i min ålder, hur det kan komma sig, att jag har en säng i biblioteket och en gammal bil i garaget, varför jag somnar och vaknar här och ligger hos kvinnorna. Och han gav mig ingen tid att svara. När jag tänkte, att han väntade på mina ord, förekom han och sa att endast en oklok man svarar utan att ha tänkt mycket lång tid på frågor av den betydelsen.
Han vände ryggen åt mig och gick spänstigt mot äppelträdens förståelse. Plötsligt stannade han i ett veck, och långsamt vred han den tunna kroppen, så att våra ansikten för en stund tog vid: Det är väl på sin plats, att den unge herrn förstår att talaren känner anledningen till att Ni är här. En hämtare är kommen. Det är så det går till i dag. Men lämna kvinnorna i fred. Amelie tillåter inte, att någon stänger in henne, och Lauras pengar rör Ni inte, så länge Filip lever. Ni har ingenting för att älska den unga dottern.
Och den förhållandevis varma majkvällen la en konstig hand på min rygg, den vidgade försiktigt springan mellan hals och skjortkrage och släppte ner att jag borde vara förstummad.
Således tar han mig för en simpel solochvårare och köpt bödel, som lägger an på Amelie och Laura. Jag ylar och kvider i natten och beslutar att breda ut sanningen om martyren Alexander Orson och ge historien till en biograf. Jag är förnedrad och vanärad av en likvägrare, som glidit ur föreskrivna register, en galning och plump i myndigheternas nit och sökare.
Jag smakar litet på öga för öga i den äldsta loungen bland människorna. Väggarna må vara tunna och fönsterna öppna, när jag ligger hos kvinnorna här. Lyssna du och lid, du gengångare och överlöpare, ty jag kommer inte att skona dina överträdande sinnen.
Så talar jag ibland bara för att besvärja det goda hos mig.
Min ädla Handling hånar mig nu restlöst. Jag talar saktmodigt till mitt liv, jag väljer den bevekande tonen, men ingenting hjälper, när Amelie bryter upp från en av våra stunder och går i avsikten att förbereda natten i gubbens hus. Hon smeker min lem och jag lägger örat mot skötet, men jag släpper inte in ängrarna genom ruta och vägg, fastän trädgårdsmästaren kastar klockslagets stenar mot fönstret.
Hon reser sig och jag vet att hon passar hans tid. Kvar ligger jag och svär att gränserna är lagda, jag låter det ske, ty man är i grunden ensam som människa, alla är övergivna som en följd av all närhets klängen. Utan motstånd gråter jag stilla, innan jag hör att Amelie går på de brottsliga stenarna mot den uppfläkta sången om alltings avkastning.
Jag tänker på gubbens ord om kryptobiotiska djur: björndjur, hjuldjur och saltlaksdjur. Varför stannar jag kvar här? Världen är full av kvinnor att älska, och jag är ung och klok.
När som helst på dygnet kan jag titta genom flygelrummets fönster och se att lampor är tända i gubbens kokong. Jag dröjer litet vid tanken att den som rymmer det växande bör finna sig i att språket om rörelse och vila är ett.
Bortom öga för öga motar jag vreden och hämnden.
Räta linjer aktar vi oss för, talar han och pekar på de mjuka bukterna i rabatterna. Sedan undervisar han en stund i renässansens och barockens stilideal, och jag mottar en onormal lektion i genomgående längdaxlar, med eller utan vissa tväraxlar, vattenkastare, fontäner, boskéer, och plötsligt är han P. Ligorios’ berömda trädgårdar i Villa d’Este eller Villa Aldobrandini vid Frascati.
Det är inte läge för mig att dra fram pelargonior och tulpaner.
Jag förstår fullt ut hustruns närvaro i det ögonblicket som hans ögon fastnar i en peristylanläggning under romartiden.
När han tittar sådan på en människa, räddar inga gömställen, täcker inga falska löv. Han skalar sorgfälligt av sig allt som är osant och förställt, och kvar finns ben, kraft och vilja, i och över och under och omkring detta en smal och senig stam, som lärt sig vind och värme och köld, det mjuka solregnet och det utdragna, isiga i den sena hösten.
En axel genom gubbens kropp inträffar exakt, när han böjer sig ner för att dra upp ett ogräs (utan o i hans huvud). Jag ser en liten historia om ett liv, och jag ny står snett bakom med ögonblickets navelsträng i osäker hand.
Han bär mjölkvita byxor, och två bamburör utan strumpor är benådade i ett par oputsade, bruna läderstövlar av gammal modell.
Det händer min första vecka här. Klockan är strax efter ett på middagen. Laura solar naken i en stol på terrassen, och hon håller mig därmed i sin handflata; jag sliter snabbt kronbladen av trösten att hon kommer att ligga där flera dagar, ty varje gång vill jag erfara den kvinnan utan störningar.
Amelie torkar disken, och jag gissar historiskt, att hon sjunger i köket.
Gubben är hattlös, han är brunsvart och fårad i stammens krona som en reseannons till Spaniens sydkust, håret är vitt, tjockt, högt och okammat, ögonen växlar mellan kattspringor på språng och en skymt av de artegna pupillerna, han svajar litet på stället som om han är på väg ner med den grova och håliga näsan i mullen, broder och moder till honom.
Ingen kan sjunga och torka disk som min älskade Amelie; hon står bredvid fördomen kvinnan som underställd porslinet, vattnet från kranen och själva handlaget, hon är inte bara möjlig, ty hon är: Min kära, du lever.
Då ser jag, att tyget inte är enfärgat i hans skrynkliga byxa där bak. Sommarfracken till Currucas ära, svarthättan eller den bröstvattrade sångaren, den förnämsta av dem alla, visar en gråblöt oval mot den ljusa himlen, och det betyder att gubben har skitit i fodralet, en bevisligen tyst och ödmjuk laddning, som inte störde ljudet av kvickroten ur jorden.
Amelies sång i köket.
Tragedin och komedin existerar inte längre. Men världen är på intet sätt förgjord, fastän många gör sitt yttersta för att vi skall tro det. Låt inte någon gå bort med din människa, innan du fått syn på henne.
Jag är utan rutin i ärendet och börjar förbereda en gest åt Laura i solstolen. Filip mumlar och beskådar växtens flyttbara kabinett. Högre kan man kanske inte bli: att dela språk och nerver med ett stycke natur.
Gubben har gått hela varvet runt; han är tillbaka i spiralens vithåriga barn. Herrn köpte böcker till mig i ämnet och han lärde sig med tiden en hel del om den återkommande skötseln av trädgården. Gumman och jag saknar honom. Säger han mellan rum och rum, rentav på tröskeln till hospitalets enmanscell och gallergrinden, avföringsväggar och urin i ett vanligt dricksglas, som spricker av skrin.
Humlor, ord, flugor och bin håller andan, när jag lyssnar och tänker. Amelie står i dörröppningen, sångvill, och Laura drar en hand där jag satt sinnen mellan brösten och neråt den blanka magen. De två kvinnorna rör sig obetydligt i tillbyggnadens bjälklag och den putsade, vita väggen, mot stolens tyg och en skuldra mot dörrkarmen, där i bilden avgörs förhållandet mellan ting och människa.
De har ett avtal, inser jag, en uttalad eller tyst överenskommelse bortom de vanliga officianterna: Han må placera sina fekalier i kalsongerna, byxorna, rabatterna, klosetterna och räkna sina årsringar och avtryck på denna plats i omedelbar närhet av kvinnorna.
Det är en del av ordningen. Och jag undrar var jag finns i husets tavla.
Han talar om biblioteket och anförtror mig att han sett samlingarna i flygeln, emedan Herrn bjöd in honom och Ingrid då och då. När han spörjer om jag beskådat alla böckerna, drar han frågan mot ett plån och ger ljus åt grottan i den kortvuxne mannen, som kan vara sjuttio år eller åttiosju hos dem som räknar: Ingen bor ju i den delen av huset, i bokrummet, sedan Fritz dog i Filips huvud, om gubben får bestämma och råda.
Dock har han stått på gräsmattan och liksom tittat in i flygeln, när jag suttit vid skrivbordet. Jag har mer än en gång sagt honom att jag hyr flygeln av Laura, men jag avstår från lagrade invändningar och låter elden på den lilla stickan självdö. Han glor som ett troll, och jag lovar att undersöka bokskatten noggrant bara jag får tid av värdinnan.
Gubben river sedan länge i huset. Han står på stegar, pallar, bord och plankor mellan sågbockar, han bänder och brummar, visslar, gnisslar, sjunger, krystar och fiser med kofot och hammare i händerna. Onda makter knarrar i sprickor och knastar, belöningen blinkar i dammet, spikar kroknar och jämrar sig, medan mannen ler i sina idégrimaser, tills Fritz’ vansinne släpper och blottar själva skönheten – den skymfade och förödmjukade – genomskinligt färgade brädor, ojämnt hyvlade, breda och långa.
Svetten blöter den grova skjortan. Han andas häftigt, så att hängslena töjs, och jag går igenom allt som rimligen och orimligen kan hända honom, subarachnoidal och subdural blödning, snart stupar den knotiga fjädern mot golvet och börjar rossla och snarka, ena armen faller slappt, när jag lyfter den, likaså benet, mungipan hänger som av förvåning i pantomim, kramper i resten, urin och avföring (det faller sig så att jag tänker på filosofen Jean-Paul: han skiter i byxan, och för övrigt händer det att stolen som han suttit på är pissig, när han reser sig. Detta bevittnar Simone från deras gemensamma själsholk och hennes smärta är kanske att hon för första gången upptäcker hans fula ansikte och löjliga gestalt), cyanotisk ansiktsfärg.
Vem bär bort honom i den överlämnade dödens epok? Invid en av björkarna sitter han som ett sant lappri mot himlen och jorden, ske någons vilja, bark och hud, grässtrån och myra, öga mot, till, bredvid insektsfasetten.
Han slipar för hand med det grövsta papperet när han plomberat hålen efter spikarna, en blandning av sågspånor och mörkt trälim. Munnen sväller av ett heligt löfte, och han vet vad han är värd då han står på den tusenfläckade lågstegen.
Om det behövs spottar han ända upp till molnen och drar fingerkrok med Beelsebub, ty i denna stund är han gud fader. Och det är en stor och viktig handling, som inte ens döden skall tillåtas förhindra.