Det var Max som sköt fram Broder Adam en dag när han besökte oss. Gubben spetsade öronen och bad om detaljer och litteratur strax efter jag hade sänkt armarna. Ingången var osökt och kom av att jag följde upp min barndom och viftade åt en ilsken geting som bestämt sig för att sticka mig i sällskapet på terrassen.
Denne man är benediktinermunk och har bott i ett kloster i Buckfastleigh vid Dartmoorheden i västra England sedan tolv års ålder. Han är fader till Buckfastbina som påstås ha enbart goda egenskaper, flitiga, snälla och motståndskraftiga mot sjukdomar.
Du ser väl att det är ett bi, sa min broder lugnt. Förresten hörs det också. Gubben kluckade belåtet, ty han trodde antagligen att gästen avsåg att placera en tagg i min hud och det var exakt lika med det sista som Max hade att erbjuda mig. Jag såg i hans ögon att han log som om han meddelat en vädjan från binas rike till den okunniga människan som inte vet att skilja på djur och djur, och getingen äger förmågan att stinga gång på gång därför att dess tagg saknar hullingar till skillnad från biets.
Broder Adam skänker mänskligheten denna gåva, sa Max.
Det har bildat cell hos mig nu. Jag föreställer mig att gubben håller Max för en god sort och mig för en mindre god, vilket är identiskt med ett enormt och outslitligt monument över min enda goda gärning på jorden, ett hån mot mitt offer, min tagg i det globalt likgiltiga köttet, i klass med djurets som satsar livet.
Jag tröstar mig med att munken skulle ha vett att uppskatta min handling. Att jag har ersatt Max Orson bland de goda gärningarnas bärare och det är stort efter mina mått eftersom jag inte tror på godheten utanför dvärgarnas hov. Då och då planerar jag att ställa ett ultimatum till min älskade. Hon må tvätta hans kläder, stoppa hans strumpor, rensa hans öron och naglar, skrubba hans rygg, massera hans vaxhud, men inte mer, inte låta honom trotsa den förvirrade och uttorkade åldringen, inte upplåta sitt rena madonnasköte åt denne exempellöse bastard och grottkuf, inte öppna den friska och vackra munnen för att blandas med segt och blåaktigt slem, inte lägga dräktiga dagar här, när vi kunde älska varandra missanpassat, tills vanhävden slog till i en skön fjäril som gått i arv, vi skulle vakta varandra, misstro, skada, dreja och bränna varandra i en ugn som vi hela tiden förgyllde till att vara vår egen fastän gammal och övertagen, älska och plåga på en trevligare plats än denna, utanför allt annat som tillhör människans inbindningar littera A till och med Ö bland standardverken.
En letare hittar inte henne i första taget, och jag har svårt att föreställa mig att han finner denna kvinna och uppenbarelse, om han satt sig för att hon existerar.
Jag tänkte avverka orden av mästarna i en långsam och oändligt smältande process, jag avsåg att leva på undantag och i exil om det krävdes, det sammanlagda skeendet på jorden skulle slänga ut mig på savann och stäpp där ingenting tryggt och säkert väntar, inga trogna och pålitliga vänner ens om vänskap fanns, ingen kärlek som överlever de verkliga prövningarna, de som räknas när det lilla är dött av småaktighet, den ständiga döden; vilket jobb som helst skulle duga och ge pengar åt livets nödtorft, många kvinnor i alla möjliga utformningar som för stunden skulle stilla mitt landskap av drömmar och rent erotiska begär. De skulle vara ombytliga i mitt sällskap och de skulle kräva detsamma av mig, bara det bästa.
Jag planerade att leta upp en samling orter där jag åtminstone drägligt kunde gömma mig för världens stupiditeter, jag lutade åt att hålla mig undan i en liten stadskupa, naturligtvis i en stad där människor sades leva (är det sant att de bor i en sådan formation?), jag skulle ha dem nära mig ändå och förakta dem periodvis, om de förtjänade det, och jag tänkte inte tacka nej till att det lär finnas apor bland dem, oh zoo, även råttor och möss, gillas, ty jag är katt när jag så önskar, såsom en åldring och böjd av vishet i förtid och i tid skulle jag vika av mot mina egna ägor och begrunda var jag kunde utvidga, dika och nyodla.
Jag hade ingen tanke på att bli erkänd eller omtalad för någonting särskilt, ty berömmelsen är ett skoningslöst fängelse där miljoner fångar ristat sina klagoord i de spruckna och fuktiga väggarna (jag räknade ut att jag fick plats med en tämligen tjock roman på cellens tapeter, men jag skrev inte en bokstav, när jag hade möjligheten), den är en håla dit vargarna släpar offren för att kontrollera dem, behärska och avrusta dem alla farliga visioner.
Nej, jag drog mot en gärning bortom beskrivningar, en handling som jag och ingen annan gav substans, en tyst och nästan hemlig talan vid sidan av de blinda och timliga bragderna i paddocken. Ett brott mot det allmänna i stil med Broder Adams.
Han skänkte mänskligheten de goda bina.
Gubben underhöll gästerna med historien om de djuren den sista tillställningen här i maj, en halvtimme bin under den stora vårfesten (det är Laura som mäter) efter alla andra som ägt rum här i år: två i januari, en i februari, mars och april, plus de mindre eller lika stora, lika vanartigt mänskliga och dygnslånga, ty solen sägs dumt nog gå upp och ner. Hit kommer då män och kvinnor, vilka hon träffat under sina resor till de europeiska metropolerna och utanför dem och hon inviterar endast personligheter (samma måttstock som ovan), de är handplockade rariteter från olika nationer, och plötsligt en dag knackar de på dörren och visar leenden som är gjorda för att gå över tröskeln.
Jag roar mig emellanåt med att fantisera om hur hon beter sig på restauranger, hotell och badstränder. Unga älskare åt en mörk och bildad och ensam dam från ett litet land i kölden, en handelsresande i alla tillåtelser och försök, hon besöker exklusiva modeaffärer och går till lagom suspekta nattklubbar.
Men kvar i spökslottet stannar dottern som om det inte fanns ett bättre alternativ på jordklotet och hon har att se till gubbens kalsonger och luftrör.
Jag kan inte göra klart för mig varför jag stannar kvar på trådarna mellan den sege fågelskrämman och Amelies ointagliga lund, mellan modern och dottern, deras drama som inte heter någonting och farligare kan det inte bli, hur tåligt de än talar till varandra på kvällarna i till synes vänliga puppor, innan jag ser färdiga insekter krypa ur Lauras ögon, de betyder ett misslyckat äktenskap och kedjan om foten som höll henne kvar här; och mardrömmen är att jag är broder till dottern i det ögonblicket, se där en möjlig spindel i nätet eller en blodskam som kom till av kärlek. I den stunden är vi alla fast i livet, och tingen framträder i former, färger och dimensioner utan föregångare, stol i bord och tak i vägg öppnar sina hemligheter och visar de fala vanorna och förtroendena som får oss att bära dem med oss vart vi går, de klibbar på våra kroppar och beskär oss som hagar att hoppa i innanför gränserna, tingen och otaliga generationsled av människor är i sak skyldiga till det som hänt här, vi är alla skyldiga och således tog jag egentligen inte på mig någonting straffbart, enligt lagen, i stället för gubbropet som vägrar att dö och lever som ett klokt barn hos kvinnorna, tills de förgör varandra.
Men än så länge håller Laura fest här med jämna mellanrum, ty hon påstår att hon älskar att leva och se människor omkring sig. Och gubben med livet som flotte har långa och vältaliga synpunkter på besökarna.
De kommer klädda som till bankett eller tiggeri, och Filip menar att de flesta av dem är onda andar och vanliga strykare som letar i kylskåpet efter mat och bakom tavlorna efter kassaskåp eller sprickor till lönngångar ut i trädgården där Fritz ligger begravd under blommorna och gubbens purjolök.
De vandaliserar i rabatterna och slänger cigarettfimpar på stenremsorna, som han krattar två gånger vissa dagar, och några av dem hånar honom fastän de låtsas något annat, men skräcken för ålderdomen är roten till dem. Det bekymrar honom mycket att Laura bara viftar bort hans tal och beslår honom med att han fantiserar och börjar tackla av i sällskap med yngre: Låt dem hållas och visa dem efter groggbordet att du kan pissa i motvind och halvbåge, hursa?, och utmana spolingarna i armbrytning och slå dem på truten, när de minst anar det eller brotta ner dem och blås tuban i öppen mun.
Ty hon löper amok och river talen om kvinnan som sänker ögonlocken och bär slöja efter döden i maken.
Han smyger bakom träd och husgavlar, han avtalar läten och varnande signaler med katt och fågel, när gästerna kommer en och en på visiter, han spanar och registrerar efter särskilda recept, som inte går att köpa i handeln. Och Laura har ingenting för att presentera dem som prominenta personer, ty gubben godkänner endast sina egna omdömen.
Väger någon på ett falskt ben, sparkar han genast undan den ruttna pelaren. Då brukar Laura inta scenen som dramaturg och förklarar att Filip är kommen från en loge som inte finns i något annat konsthus.
Det händer att gästernas John utser honom till aftonens guru, och alla slår sig ner i en ring kring ådringen i församlingens trä. Då sväller gubbens bröstklaff till ett schackbord, och sedan kan de välja svart eller vitt mot hans pjäser.
De är tragiska att se. De tittar i hans ögon och bakom dem och de tror att de snart skall möta en pickolo som tar dem till sviter av det sällsammaste slaget, de önskar svar på kärlekens och människans gåta, de är barn som behöver tröst och skydd mot jättar och troll, de ber om en flerspråkig livvakt, om små ficklampor i övergångens mörker, om örter mot besvikelser, lögner, sexualskräck, ångest, neuroser, hat och den högste av dem alla: självbedrägeriet.
Laura tolkar tyska och engelska, och Filip för växlar och gods genom tullen. Bemärkta personer i staden sitter i tredje och fjärde led, de är tysta och reserverade, tills Laura lockar av dem några kubbar till brasan. Även till dem har ryktet om det här husets människor nått, men kanske ännu mer tjället bredvid, där kvällens lysmask bor.
En änka i staden och dottern, vackra och egenartade, sköter ett senigt orakel som sägs kunna skilja mellan gott och ont och giva råd om var de kan finna skatter och rent, klart källvatten. En trädgårdsmästare som vårdar apel, lavendel och minsta kryp i jord och buske, och han påstås vara rättvis och sträng i domar och omdömen.
De frågar honom om åren då han var anställd av husets herre till att sköta den stora tomten.
Laura klappar händerna och annonserar ett av kvällens paradnummer: Filip, som är en pseudonym för en vålnad och ett roder åt mor och dotter, har lovat att spatsera med söndagsben ett par minuter på glödande kol, som de hämtar från en öppen spis i salongen. På bar hud går den som har sulor för eld.
När Amelie försiktigt närmar sig honom, lugnar han henne genom att öppna ögonen helt och säga att han gör det för att visa att infödingarna inte är ensamma på jorden.
De undersöker ett slags fötter, när han tagit av raggsockorna och de högskaftade kängorna i brunt. Som om de synade två rara ting ur en monter med stöldlarm vrider och vänder de skatterna och de ser alldeles bestämt ett antal knölar, en bred och platt stortå, som ensam kan fylla en barnsko, och de glammar att han måste ha gått mycket och långt i sitt liv, ty de konstaterar att den delen av kroppen tar andan av två relativt korta ben och en spinkig helfigur, som från midjan och uppåt antar en halvbåges form men ändå inte.
Sedan lyssnar de efter ljud från fläsk på en stekpanna, men denna plats på klotet är inte redo att rymma trädgårdsmästaren.
Eller språket om honom.
I nästa nummer föreläser Laura om hans samling råttor, som lever gott i det röda tegelhuset. De är enskilt och i flock tama som knähundar och de har fritt vivre året om i hans tre rum och kök, elvärme och varma, mjuka mattor att tassa på.
Därpå går de modiga till gubbens hem i världen och betittar de små djuren som bor i lådor. Damerna står bakom herrarna för kvinnlighetens skull och hissar tjutande kjolarna innan de ser skymten av sanningens pälsar. De får höra att dessa tillgivna kosmopoliter lever i obrutet samråd med katten och att de är lätta att domesticera.
Lyfter han upp en i familjen eller en släkting och låter den promenera från armen över axeln, är inga ögon stängda; håll ut, ty alltet är råttfar och mor i ett, Laura står på en stol och skriker för skrikets skull att hon hellre håller en tiger i huset än de bruna monstren (hon vet ärligt talat inte färgen på dem, så nära är hon dem), de trivs endast här hos gubben, försäkrar hon, och går en sorts ed på att hon aldrig sett så mycket som en svans i villan.
(Jag vaknar vissa nätter och tycker mig höra trippande arméer, som marscherar i raka led på väg till min säng i flygeln; jag reser mig klarvaken och lyssnar intensivt, jag stiger upp och tänder samtliga lampor och söker igenom hela golvytan, vidare över fönsterkarmarna, garderoben, papperskorgen, jag väntar på ljud från ryggarna av bokhyllorna, en efter en, ty gubben har utmanat mig förut med pesten, struptänderna, de dödliga betten, de feta och äckliga bukarna som släpar på underlagen, kloaksimmarna, som han tämjer till att driva inkräktare bort från hans kvinnor. Det är en rationell och klok rädsla, eftersom han inte skyr några medel, när han vaktar Laura och Amelie här: jag är i mycket en fiende och jag är ohjälpt av att detta är otack på bergets krön. Han sprider lögner och förtal, att jag kommit hit med ont uppsåt, och Amelie och Laura lyssnar på hans våm; händelsernas linjer och sanningsvärdena suddas ut på denna plats, passarens cirkel övergår i otäcka trianglar och kuber som helt saknar hörn, råttkuber. Jag varsebliver min andning där jag står på golvet, och det är första gången i livet lungornas vanor spränger den blinda tryggheten i kroppen. Hjärtat pumpar plötsligt råttblod och i hjärnans solstol sitter trädgårdsmästaren med buren att rör jag ett finger eller hårstrå på en gammal man är jag ond, är jag avslöjad som människa bland människor.)
Celebriteterna sitter följaktligen vid hans fötter, medan han vrider deras huvud så många grader att deras gamla föreställningar böjs och skruvas och plattas till. De ser hux flux en mystiker i övre tonåren, och han talar med mer än hälften av livet framför sig; med gravitetiska och sirliga rörelser flyttar han deras sinnen till kar som de inte erfarit förut och han formulerar ett upprop mot den försenade människan, de onda, de grymma och de ledda. Och han frågar om någon kan svara på vilken lögn som är den största i dag på jordklotet.
Jag känner mig frestad att träda in i handlingarna från min plats och berätta för dem vem han är och vem som räddade honom från att gå under i enlighet med lag och rätt i landet. Han har, gott folk, berövat huset ett språk så att inga händelser i det förflutna kan beskrivas med ett vanligt lexikon och det är en allvarlig förseelse bland människor.
Men jag är oskyldig. Jag är en syndfull hedning, som är parat att tumma på alla former av moral för att vinna en kvinna, jag har möjligen övergivit min ende broder i världen och lämnat honom till gamarna ur människornas fruktsamhet, till vansinne på en planet, som han inte uthärdar; jag är kanske utan vänner, men i ögonblicket älskar jag värdinnans dotter, trots att jag egentligen inte känner mig hemma här.
I morgon dag förgiftar gubben mitt kaffe, om jag inte är på min vakt. Och särskilt Amelie kommer att minnas mig som en litet efterhängsen parentes mellan henne och de tvärgående omsorgerna: gubben och modern.
Jag läser tre, fyra volymer förstklassig litteratur varje dag, jag grubblar på min barndom och mina föräldrar (den uppgiften borde vara ett pågående universitet genom hela livet). Amelie vallar gubben i parker och på platser som han vill se för hundrade gången i staden – han påstår att han oupphörligt börjar om – och på kvällarna ställer hon fram varmt vatten som varit på spisen, han godkänner inte direkt ur kranen, sedan smörjer hon hans kommande fötter och knådar bengetens muskelorgel efter det att alla ortopediska orkestrar tystnat.
Och tre syskon fåglar i trädgården hör att han är med.
Efter två timmars väntan en sådan kväll i den oändliga raden sänker jag boken och tömmer mitt värde i handen. Den yttersta förnedringen är döv och den samtycker, när jag går till Laura med min klagan och kropp.
Allting är fläckat, säger hon och makar sig åt sidan i sängen. Hon doftar tvål från budoaren och obetydligt annat i ljumskarna, tills dörren går i husets botten och där är jag samtidigt, eftersom enplatsen är lögn hos den vuxna människan. Och hon vet, inpå att jag vet, att samvete och motord redan i fjol avverkade hela trappan upp och ner i Amelies ja.
Jag trycker läpparna mot den fuktiga sången som också är parfymerad (hon tänker på allt i den kammaren) och jag låter den ljuda hela längden av mitt tunna förnuft i det ögonblicket. Hon häller elegant ”jag är fortfarande vacker” i sin gestalt, och vad är det mot den totala ensamhet, som inte existerar. (Jag kan avbryta ett pass i droskan och köra direkt hem till det minnet; då lyssnar jag inte till något annat i hela världen.) Hon gör sig trång och kopplar grepp om min kraftiga nacke, när jag tänker att öppna fält och bunkrar går på ett ut. Men jag är oskyldig, ty det är inte sant att alla är skyldiga, här och där. Jag hade ingenting med dem att göra från början. De valde mig till ställföreträdare och räddare, och jag bar på en vanhelgad skuld till min broder och mitt eget liv. En dumdristig utmaning, som var och är dömd att misstolkas utanför den trängsta passagen.
Kliniken upphör i den stund tillverkarna uttågar.
Laura saxar min nacke i andra omgången och jag dricker värmen ur de mörka bröstvårtorna, som överglänser mitt förstånd. Hon skriker genom hela tunneln, och då kan inte Amelie undkomma det fruktlösa vapnet i min sköld: att jag inte lärt någonting av människornas grottkonster, så länge jag tror att samma kvinna behärskar hämnden.
Den största lögnen i världen i dag är den som säger att människan utvecklats bredvid den redan rörda materien. Påstår gubben och lägger tesen framför de korslagda benen nära den nybildade klanen efter vandring på glödande kol.
De första invändningarna når upp till alla våra monument: de pekar mot månen och på sina armbandsur, och högröstat och nästan som om de vore arga och förnärmade stjälper ringen de finaste orden som de äger till maskiners och storartade uppfinningars lov.
Då blåser han sitt horn. Som en tvåtaktare på tomgång intar han rummet och gaserna tros vara en rökelse portionerad åt dem i en konstpaus. Laura skålar för en god fortsättning på festen, och de närmaste fribiljetterna runt den vise läppjar på en blandning av parfym, disktrasa, ammoniak och cigarett.
Amelie konverserar gästerna, och jag följer rörelserna, när hon inte ser det. Allting hos henne håller mig vaken och jag spekulerar ofta i vad hon tänker och säger utanför min närvaro.
(Min fader brukade säga att man borde vara både tacksam och glad över att man inte kan vara säker på andras hjärnor. Kanske anade han på goda grunder att många tragedier och mycket obehag i olika riktningar undviks genom denna ovisshet.)
Jag försitter inga chanser att hålla mig undan den stående repertoaren på Lauras galor. Det kan gå till så att jag arrangerar kriser på stationen och chefen måste ringa om hjälp i en av droskorna; och aldrig att hon eller Amelie i de stunderna bönar att jag skall stanna i huset, och denna plågsamma frihet, denna textlösa plätt för några människor bredvid räkningen, lotsar mig till kvinnor i staden som frågar mig vart jag går härnäst, vem jag är, vilka jag umgås med till vardags, om min broder Max lever, om jag fortfarande gömmer mig i det konstiga huset hos änkan och samariten; och jag trivs hos damerna och vi älskar och pratar och äter litet. De är ogifta eller gifta sedan urminnes tider, mödrar och utan barn, de uppför sig som människor och ingen av dem kräver på allvar att jag skall stanna eller ge dem löfte om att återvända inom en vecka eller månad.
Ett par av dem träffade jag innan jag blev nitton, och de hörde domen och händelsen genom utgrävningar av några samlare i staden. Naturligtvis var det inte sant i de första omgångarna, men jag ömmade för kolumnerna och skickade ombud, som bekräftade den ena sidan av saken, vilket fick räcka. Max med världen på axlarna lämnade tillfälligt sin sorti och tjänade mig säkert föredömligt sedan han gång på gång rett ut att han var han och jag var jag.
Jag väntade mig, att han skulle bryta ihop totalt och dö på riktigt. Samma dag jag angav mig tömde jag precis allt jag hade om att en av två ur samma ägg bör utföra den handlingen, ty kvinnan som ber om den existerar egentligen inte för de otränade och ej heller i det vanliga språket, hon är struken i alla rullor och kataloger, hon haltar litet lätt och det kunde ha kommit utav att hon så gott som ensam burit ett stort hus för en liten familj och en betydelsefull detalj i dess frimärke; trädgårdsmästaren går till massorna och sprider motivet på gator och torg, han blir som en viss de Vélayer och anordnar en stadspost och säljer frankeringstecken i form av en pappersremsa, som är försedd med hans stämpel.
En svart och ond värld reste klippan Amelie på tidig fot innanför en gräns av smidesjärn mot grannar och annat.
Max grät, och jag strök ovant hans hår och huvud och hade aldrig gjort så förut. Kraftig och bred som en tyngdlyftare i de högre klasserna skakade han mot mitt bröst, och jag sa att det var gott att han fällde tårar för mig också, ty det hörde väl till, när fängelsets cell väntade på en man i sina bästa år.
Den knoppningen är bakom de flesta av Lauras gäster. De kommer hit för att rannsaka och blotta sina äktenskap, de exercerar i skilsmässor, rykten, rynkor och allmänna delaktigheter i världens framsteg och bakslag. Amelie stiger in från sidan som en älva och hon bär kaffekoppar och sötsaker.
Den vackra dottern rör om i männen, eftersom hon inte går i takt med utseendet på väg mot det långa serveringsbordet, och modern är änka och förmodligen rik, dessutom öppen för unga hanar innan hon skrumpnar och blir betraktad som ofarlig av kvinnorna.
Är hon en lycklig människa vill de veta, och jag är inget undantag, fastän jag sopat bort det ordet en gång för alla. Hon tycks i varje fall inte sörja mannen som hon gifte sig med och inte att en sanslös överlevare tar det mesta av dotterns dag.
Filip underhåller nu kretsarna på golvet och de får utan rättelser höra om biodlare, harar, gigolos (jag duckar och är oskyldig där jag står), människolika och hämtare.
En av Lauras knähundar byts hastigt ut, när hon tröttnat på hans ensidiga uppvaktning och en liten bit ifrån bland de gläfsande schersminerna lägger en självlysande hand ytan mot Amelies vänstra bröst, men sedan faller naglarna på syndaren, en efter en, ty gubbens avbitare arbetar snabbt.
Ni är juryn, bestämmer trädgårdsmästaren och pekar på tre lagda lyssnare, som först inte alls förstår vad som hänt. Och brottslingen kunde inte veta att Filip ser och hör allt kring ängeln i huset. Det är en ung man som tydligen inte är kunnig i Amelies ögon och han är bara en bland många män i kursen jag trodde att hon var tillgänglig och fräck.
En man har förgått sig mot det rena, säger gubben, och jag frågar nu er om han bör straffas.
Och Amelie kan inte ta tillbaka att hon varsamt men direkt lyfte bort den främmande handen och samtidigt log mot mannen. Jag känner inte hans namn och jag vet ingenting om hans liv och varför han kommit hit denna kväll. Han är vän till Laura eller ett utskott på en av hennes käraste plantor, så många i landet och världen och de är löpmaskan i ensamhetens nylonstrumpa.
Amelie och jag uppför oss inte som ett par under Lauras bjudningar. Hon är total, när hon håller ögon på modern och Filip, vilka tillsammans är kapabla att öppna alla möjliga fönster och gluggar hos gästerna, särskilt dem i deras källare och ännu längre ner, de förbjudna och hemliga, och de kan vilken stund som helst knuffa huset i sidan av andra skäl än rivarnas och då påbjuder de två skallgång efter lögnerna, då vibrerar grannarnas fönster och gubben släpper spårhund, katt och råtta bland de misstänkta. Bilor faller, någon skriker och lovar att bli ett stadsbud i ärlighet livet ut, man talar i tungor och biktar sig för alla och för ingen.
Det är för min älskade ingenting konstigt i att hon ägnar mer tid åt de inbjudna än åt mig. Kvinnor sitter hos mig och de kysser eggande mina kinder och min sannspådda mun, medan hon hastigt fångar scenen och skyndar vidare. De smickrar mig och häller lovande förslag i min hals, så att de fastnar mellan benen och vinschar den som mycket går att säga om. Då inser jag för tusende gången att jag är ett oöverträffligt bevis på människan, mannen.
Det plågar mig ibland att de tre gör ett konstverk av att jag existerar och sedan slår de om i en underlig tystnad utan glipor och handtag, den tystnaden är grenlös och hög, men trädgårdsmästarens fåglar klättrar upp och ner på stammen och sjunger in i fönsterglasen, som hustrun Ingrid tvättade och putsade en gång i månaden, vare sig det behövdes eller inte.
Den tystnaden är bedräglig, som ni vet, ty den tjuter och viskar i ett, den är på väg bort mot någonting som jag inte kan tala klokt och förnuftigt om eller ta på. Då och där finns inga likheter med mitt tidigare liv bland andra individer, händelser och skulpturer i ateljéerna, och tänk er att jag aldrig mer kan återvända, att jag betraktar människan med ögon som inte gällde i det förgångna.
Jag reser till farbror Johans torp i skärgården (han har många namn på den lilla biten land, men samtliga är dåliga) och funderar på att göra ett snitt i en början till en framtid för mig, Alexander Orson; jag gifter mig rikt och jag binder en bildad dam vid mina gåvor och läser stundtals högt ur en roman, som stör hennes förhållande till tyngdlagen och alla andra lagar, texten tar aldrig slut, kväll efter kväll planterar den demoner i det vackra huvudet, som endast har till uppgift att se det goda och enastående hos mig och förgifta henne med villkorslös kärlek och förståelse för mina svek. Jag tittar i pauserna på träden och vattnen, jag springer en halv mil i skogen och drar igenom uppväxttiden och jag finner att barnet verkar på många plan, det står redan och väntar på den vuxne mannen längre fram, alla känner vi barnet med skägg och det åldriga knytet, och föräldern är alltid och överallt en tyrann och kärleksfull despot, ett allätande väsen, ty det unga geniet väljer inte schackbrädet, fiolen eller penseln och duken, det är druvorna i moderns bästa hatt och faderns altare, den lilla människan imiterar bara deras läten och drömmar och förluster, detta är världsbranden mellan vagga och grav, den grymma, som härjar på alla platser.
Inte särskilt mycket tydde på att jag skulle gro till den jag blivit. Jag såg rödmålade uthus med indragna bukar och tjärade telefonstolpar och jag såg fåglarna på tråden mellan dem, och där löper samtalen, som jag för med mina ögonblick framåt i bakåt.
Sedan återvänder jag till det vita huset och mina passioners pedaler, Laura och Amelie. Men marken bär inte på många ställen från och med den dagen Max tittade på mig med bortvända ögon och frågade om det var sant att jag tog på mig Handlingen mot skälig betalning. Att jag slagit ut med händerna och hävdat att ett livslångt och förmånligt kontrakt med änkan gott och väl uppvägde en skenbar ofrihet i cellen ett antal månader, om utsikterna var goda för en ny och omkastande exponering, uttänkt och planerad i förväg: till exempel att sanningen en gång i framtiden endast kunde göra mig ren och tvättad, exotisk och kanske legendarisk på en tämligen sällsynt marknad, och naturligtvis var jag man att uthärda några tidningars löpsedlar, tillagade på den råskurna och möjligen smutsiga intrigen: hur och varför Herrn i huset lades i jord på sin egen mark, den vackra tomten som trädgårdsmästaren var satt till att sköta.
Jag gissade att gubben låg bakom Max’ frågor, och min broder nickade utan att tveka. Då sa jag att nästa tema blir väl att jag tar kål på modern, dottern och hydran ur trädgårdens inre, sjung mullvad och mask, med arsenik och går under jorden till nämnda djur innan uppbådet hittar dig min tvilling och hyllar likheten.
Det har nått dithän, att jag inte är säker på att han trodde mig. Den goda arten, omänniskan Max Orson, född av samma moder, såg ut att granska eller känna efter om blodet rann över till mig och stötte knogen mot min axel och sa att vad som än hände framöver skulle jag aldrig bli trodd av menigheten.
Om den trodde på mig, vore jag ett hot och farlig, sa jag lugnt.
Vad är sant och vad är falskt för den unge mannen som miste två fingerblommor av dem som la sig på Amelies kropp (hon bär hela personligheten i ett bröst, se där det sällsamma)?
Tre gäster bar honom till köket och verkställde domen, medan ett par andra letade efter en lämplig avbitare i trädgårdsmästarens bod för mångslöjd, han skrek och sparkade och grät så att några bad om nåd mellan det skämtsamma rummet där exekutorn och vittnena stod och det allvarliga där alla betydelser är huvudet högre än vid den första anblicken och tanken.
Amelie följer honom till akutmottagningen. Gubben bestämmer fullt ut i målet och han placerar allt om fallet i en journal från hösten tjugotvå, året då de tog hans blindtarm, det är söndagsmorgon och sköterskan bär helgdagsdräkt och den är inte vit, brosch och kors, Lauras stallpojke visar ett blodrött omslag för den strama damen och han är litet onykter och rädd att han skall förblöda, ty han förlorade minst två liter i det egna måttet.
Läkaren är gjord av den tidiga timmen på dygnet och han registrerar snabbt spritångorna ur patientens mun. Det arma kollit fruktar för sitt liv, men han har Amelie, som ömt torkar hans panna och talar till hans omtöcknade hjärna, när doktorn beställer eter.
Han syr sju stygn och lovar att fingerbitarna är borta för evigt.
Tiden är ute för Filips tron den här gången. Laura önskar snabba byten och flöjtar för alla: Här är gränsvakterna i mitt liv. En trädgårdsmästare som tror att han dömer över gott och ont. Hans ängel haltar sedan barndomen och talar obegripligt emellanåt, hon är en ogift sten på mitt bröst. Ett enda barn har jag burit, och kära vänner: Fosterblodet skiljes från moderns blod endast genom en ytterst tunn hinna och det tillståndet kvarstår liven ut. Fostret andas så att säga med moderkakan och inte med egna lungor.
Gubben och Amelie lyssnar till änkans ord. Gästerna sprattlar på rygg som skalbaggar i tonfallet och ämnet, och de kan inte vända sig till den trygga buken igen; de väntar på andra ögon hos Laura, de uthärdar inte att människan plötsligt steg ut genom en osynlig vägg eller dörr och ersattes av: Alla bör höra allt i det enda rummet som återstår.
Tror ni, att det bara är att öppna grinden och lämna henne åt verkligheten, så tror ni fel, säger modern till de uppochnervända men ändå inte, ty Amelie har fler liv än katten och god hjälp av gubben, som påstår att han dör en grym och ojämförlig död, om någon flyttar honom härifrån.
Sedan gör hon ett extranummer av att hon äger makt och stämplar att sparka ut dottern och den ljusskygge hyresgästen (jag Alexander) vilken dag som helst. Honom köpte och klädde hon och han var inte helt rumsren, när han flyttade in. Han var tänkt som ett djur till oskulden, en betäckare som skulle fylla henne med sanningens syror och nyttiga ampuller. Men se nu vem han är eller vem han blivit. En pajas som ligger för hennes fötter. Laura pumpar upp och tömmer honom. Han håller en tredjedels arbetsvecka och vad han sysslar med då bekymrar ingen, fastän han tror att Amelie behöver honom. Fattas bara att han skulle smita från hyran. Så talar Laura om mig: Han satt i en droska, när jag hittade honom. Och många gånger har jag ångrat att jag släpade med den sortens människa till mitt hus. De tre parasiterna håller ihop mot mig, de jagar mina pengar, vänner och enkla nöjen.
Jag Alexander sveper med blicken runt de svarta skalen och de tittar på mig, men jag upptäcker inte förakt i deras ögon, ty de har lärt sig efter flerfaldiga besök att uppskatta detta korthus i allrummet, där alla är jokrar och hackor samtidigt; de vet att tiden och världen är sådana att vännen vid bordet är opålitlig intill de höga insatserna, och givaren väljer ofta en lek som är märkt.
Ovanpå seansen spritsar hon tårar, och det var inte i går jag såg det grytet, trädgårdsmästaren är gentleman är allt, säger att han letar efter bästa näsduken, som Amelie strök efter Ingrid, ögonvalvet rinner svart, blått och i silver nerför kinderna på änkan och tröstare och trösterskor skyndar till för framtidens skull.
Några tittar åt mitt håll, och jag står med en av Lauras väninnor och lyssnar till den vackra marschen, en trägen myrtrupp som släpar samma historia om änkan fram och tillbaka, en neurotisk ansiktsmask och förlorad skönhet och stunden handlar om att somliga har inga kort kvar att syna.
Min lek skall vara livet ut.
Här går ingen säker, säger jag till damen vid min sida. Kanske de låser in mig i en trång garderob resten av festen och två dygn framåt, och enda sällskapet blir sju råttor ur gubbens förråd. I så fall skall jag be dem dra en telefonsladd mellan dörren och golvet, ty annars är det inte möjligt att tala med min bror Max om att han går miste om mycket som sker här.
Medan de små djuren knaprar på träet och mina skor och sedan hotar vaderna och låren, lämnar jag över åt världen att jag hann älska Amelie högt och rent och möjligen också hennes moder, och det är inte dåligt eller litet på den utförliga arenan, när det enda uret gäller och inga besiktningsmän till vågen går att lita på.
Kvinnan håller min hand och säger att hon har plats över för min kropp i händelse av att jag blir utslängd. Hon försäkrar att hon redan älskar min hjärna, mina muskler och ord, inte de allmänna och ofria, utan de andra, de förryckta och djuriska och vilda, och jag tänker att så talar endast den som har hoppat av och gått vid sidan om, och hon bor minsann i en rymlig trea på hundratvå kvadratmeter i centralt läge, där kan jag få bo i utbyte mot att jag håller henne ung och vacker. I hela sitt liv har hon letat efter en osänkt filosof, som kan älska en kvinna besinningslöst i ett reservat för två, och hon pressar min hand av alla krafter, ty hon har tittat i världens lupp förut och det skall väl betyda att hon menar allvar. De flesta karlar är obrukbara, säger hon i mitt öra, och många hade tolkat henne som en tragedi, men jag är ädel och generös mot kvinnan och kysser den varma kinden. Jag är beredd att följa henne till tre rum av alla världens.
Jag vet ingenting större än människan, på heder och samvete.
Som av en händelse åker min faders ena öga, det blinda, men viceamiralen i hans kropp sedan han lyft undan otaliga lager av sediment under bergets yta, sedan han helt frivilligt ställt sig mot solen och stirrat in i allt som den har att erbjuda, sedan han gått igenom de samlade bragderna, legenderna och heroerna, åker det ögat långsam hiss genom stundens gruva, och jag har sanningsenligt svårt att hålla mig för skratt, när jag betänker gästerna: någon miste det yttersta av två värdefulla fingrar, råttor i tegelhus, gubben på glödande kol, sång och tal, dans och massor av ansiktsgivar i det enda ansiktet som gäller så länge arenan, uret och vågen.
Det är stort och märkvärdigt att detta kan ske med precision och finess i trumman som också innehåller gästernas utdragna surr, och oxögat där jag sitter och tittar på scenerna.
Kvinnan lovar att hon hört att Laura helst av allt vill ha mig för sig själv på hemmaplan mellan fiyktförsöken bort från ungdomens marodörer och det förflutnas skalpjägare.
Alla här undrar vad du hämtar i huset. Du bör ha upptäckt att de äter och försöker förgöra varandra, säger kvinnan. Jag och många med mig kommer att vaka över deras undergång och vi hoppas att den tillåts bli av i anständig frihet, och lyckas de utan att någon hindrar dem, är det ett resultat som tilltalar mänskligheten.
Damens skärpa överraskar mig litet, ty jag trodde att hon var berusad, och jag ångrar inte att jag kysste hennes mun och bröst bakom garaget. Flaskans gäster smattrade och råmade överallt i trädgården, jag andades en stund som vinden i björk, ek och buske och tänkte att ungefär i den stilen kunde mitt liv fortgå fram till det oundvikliga eller undvikliga slutet: kvinnor, erfarenheter, böcker och minnen.
De släpande stegen på grusgången fäste i alla andra ljud där och de kunde inte vara annat än ett varnande förebud. Jag fastnade förargligt med ett finger i en bit tyg på kvinnan, som jag tog för ett lås i klänningen, och hon skrattade rått, när hon förstod vad jag trodde om snöret kring hennes höfter.
Passpoal, sa hon, och det var då jag skymtade gubbens vita Cubakostym, och viskningar och fågelkvitter landade i hans månhår, men mest av allt hans kattögon, medan jag strök sarsen på det svala skinnet. Här tröstar jag mig, ty Amelie åkte med en stympad man till läkare och sjuksköterska, och lyssna ugglor, daggmaskar och nattliga människor: Trösten är det enda goda som jag tror på i denna värld. Jag är lagen och jag är mästaren, jag är ljuset i fönstren och all smärta, som dallrar av kraft och lust att segra.
Trädgårdsmästaren lyste på härligheten och vände sig om i riktning mot det vita huset.
Snart ger jag honom rätt i att jag kommit för att hämta denne trotsare och skam för människan. Det existerar inte en ond tanke, som jag inte är mäktig att tänka, överväga, kavla och överföra på offer.
Max vill att jag berättar om Lauras vänner, men jag har inte mycket att tillägga. De förblir utan namn och proportioner i mitt huvud, eftersom de bränt ut språket om dem, de är redan beskrivna av många, men de är likväl inte levande och bestående.
De är uttjänta, fastän det inte alls är nödvändigt.
Laura hörs över alla andra, när jag går genom dörren fullständigt ensam.