Det är arbete att sortera intrycken och formulera dem på papper. Jag förnimmer ibland ett reellt fysiskt obehag inför orden. De är aldrig givna och betryggande.
Jag väntar på dem, prövar och förkastar dem, innan de levande här äntligen skjuter in dem som hemliga brev i hålrummen mellan dörr och golv, och jag darrar litet när jag sprättar upp dem.
Jag vet att Filip skapat ett eget lexikon, en exklusiv ordgarderob åt kvinnorna, tänkta åt en ständigt pågående fest som är anordnad för dem utanför de smutsiga och förlorade språken. Han liknar i det ögonblicket en demon. Som om han förberedde den vackraste blomman i den värsta dyn.
Då erkänner jag åter att jag är nödsakad att söka mig fram som under orientering i en ny och okänd terräng, endast delvis hjälpt av kompassrosen, jag sätter mig att vila på en sten som inte låg där dagen före, men jag känner att den pulserar av liv och då prövar jag att de har skogen gemensamt, gubben, Amelie och Laura, att de hittar där med förbundna ögon om natten, de har tecken och plantor ihop, själva jorden, skogen i händernas hud, och hjärtana, när de tar i tingen och dem som de håller av (jag har inte övergivit tanken att modern älskar dottern som mödrar brukar älska sina barn), även Laura är mottaglig, ty det goda måste finnas där det onda finns, ja, jag snokar efter gubbens källa, efter Amelies, en åder under deras fötter, jag vill veta vad som går att använda och bruka.
Jag har inte klätt mig denna morgon i juni. Det ser ut att bli ett långt dygn, ty alla dagar och nätter är utdragna. De tar ingen hänsyn till almanack eller andra reglage.
Jag saknar ingenting av de materiella möjligheterna. Här finns en säng att sova i, golv att gå på, varmt och kallt vatten i kranarna, elektriskt ljus, värmeelement, mat i kylskåpet och skafferiet, kläder i garderoben, radioapparat plus litet till. Och tre våningar ger stora utrymmen åt oss.
Filip förlängde flygelns buktiga väggar till en likformad låg häck där utanför. Fritz byggde staplar som följer arkitekturen i rummets vertikala plan, hyllorna är sågade, hyvlade och handslipade för att passa väggarnas ytor. Det är ett vackert rum.
Och Filip bestämde att det vita ovanför mig får vänta på sin tur i planen. Här finns långa, tunna sprickor i putsen varstans, men gipsskivorna tillhör de små utrymmena som renoverades ett par år innan jag flyttade in. Det är Fritz’ tak här, husets stolthet i den avdelningen.
Arbetet kring lampfästena är centrallyriska men bryter mot genren i pauserna, en blandning av marmorstuck, staff, en detalj i Sepolcro dei Valerii, Rom, snabb och virtuos teknik där reliefen samarbetats med bottenytan, agraffito, en utsökt kvaderingsindelning för att imitera huggsten, och samtidigt det handgripliga receptet hur man blandar kalk, gips, alabastermjöl och svagt limvatten till en prima glansstuck; redskapen: tandhyvel, sicklingsjärn, borstar i tre storlekar, finare och grövre borst, slev, martel för uppläggningen, som faktiskt kan liknas vid en bredbladig paddelåra, spik och metalltråd för armeringen, och metalltrissa, lagrad i ett gaffelformat handtag (detta lärde jag mig av min ende fader i världen).
Vad mer? En fåtölj i mörkt skinn, som tillhör huset, en papperskorg (Amis), ett skrivbord av ljus ek (arv efter min fader), en oljemålning och tre akvareller mellan två bokhyllor, en golvlampa, två stora mattor, en papperskniv, tre bläckhorn innehållande dokumentarisk vätska, rött och blått, fyra reservoarpennor i ställ av imiterad marmor, trälinjaler av olika längder, en hålslagare, en sax, blyerts- och kulspetspennor i en pokal (skolmästare, gren: 100 meter löpning), skrivmaskin, fyra olika sorters papper, ett bord och en säng i husets bibliotek.
Amelie tystade vattnet i duschkabinen. Laura sover encyklopediskt i ”Det stolta och tålmodiga livet”, närmast taket på huset, i kammaren som hon säger, och hon växlade nyss några meningar med dottern.
De höjer sällan rösterna åt varandra i gräl; det är som om de avtalat en värdig ton, och det tog tid för mig att avlyssna och tyda deras dialoger.
Amelies språk är utan vapen, krypskyttarna kommer inte in och prickskyttarna har ingen utbildning på målet. Hämnden har ingenstans att vila och hatet vet inte var det skall vänta på mottagaren.
Laura, däremot, häller dotterns egenheter i glasen för kännare, de guldornerade pjäserna, kamé med upphöjda figurer i finskåpet, hon kan visa upp madrepormönstren, se där den ogifta fjollans benföring, filigran=hon talar inte som folk, millefiori säger att hon dras med en droskslusk, och tiffanyglasen är lika höga som gubbens vägran att överlämna sig till ugnen eller maskarna, isiga, och det är en konst att dricka ur dem (hon skrattade, när jag försökte första gången), fyra objekt från Reijmyre, varav ett är litet trasigt i foten som fröken i huset, ena dagen säger Laura att snart låter hon trädgårdsmästaren krossa alltsammans med den bästa släggan och veckan efter sätter hon honom att putsa hela hyttan.
En tisdag sa hon att hon borde ha rensat ut alla prydnadsföremålen samtidigt med att hon gjorde sig av med den mänskliga kärleken och godheten. Då sneglade hon på gubbglaset och dottern.
Chefen, Vesslan och de andra på stationen har ställt frågan vad jag gör i den beryktade villan.
En del av svaret är: jag avtjänade ett straff i tjugoåtta månader, jag blev vederbörligen rannsakad och dömd av domstol för dråp. Men sanningen är att jag aldrig tagit livet av en katt eller annat djur, och tillåt mig att påstå att jag är en tämligen fredlig man, som inte en sekund ämnar klaga över utslaget i rättssalen.
Åklagare och domare uppträdde hela tiden hövligt och korrekt. Försvarsadvokaten kunde inte finna att jag varit ett vanartigt barn, determinerat av det vanliga hemmet i deras annaler. Min fader drack en liten whisky en gång i veckan, men inte på en löpande fredag eller lördag, och ingen hade sett honom lägga hand på någon av familjens medlemmar, och modern var klok, hederlig och älskvärd.
Psykologen fann inga lämpliga markörspadar, man höll Alexanders huvud under ytan i patologins grumligaste vatten, och han andades med gälar, tills man lyfte upp honom igen. Sedan satt han lugnt på en stol i salen och lyssnade till deras vanmäktiga språk.
Försvarsadvokatens slutplädering över klienten blev vacker och smickrande. Och Alexanders eget tal lossade skruvar och muttrar och vinkeljärn i möbler; borden trotsade stolarna och vice versa, han flyttade deras papper och la dem i oordning, gardinerna såg ut att röra sig, om man hann få de nya ögonen på plats, medan undervisningen pågick, en av nämndemännen påtalade genom ett förskrämt ombud, som glömt knyta skorna, att han inte förstod allt i talet.
Han ringde själv till polisen och samma dag berättade han en historia sex gånger för tre olika kommissarier och en förhörsledare. De bjöd på kaffe, mjölk och smörgåsar, och han svarade artigt på deras frågor.
Han var utvald av Laura och godkänd av Amelie. De planerade tillsammans och gjorde ett scenario som skulle passa de väntande protokollen.
Jag tänkte att tillfället hade tilltalat Max.
Våra liv började med ett sus över ett ägg i familjens krona.
Han är tolv minuter äldre än jag, och yngre hade han ändå varit en människa på undantag, som fullt ut förstått att jag kan lämna det här stället en vecka, men den åttonde dagen står jag på trappan och tittar upp mot kvinnornas fönster, ser jag att trädgårdsmästaren klippt gräsmattan och krattat grusgången hela vägen från grinden fram till den smala rabatten nedanför där jag står.
Max besöker oss då och då. Jag berättar nästan allt jag vet om Amelie och de andra här, eftersom han är den rätte att höra det i den lyssnande karantänen, och kan han inte alla visorna som tillhör den är det bra nära alla.
Gubben och Max satt åtta timmar i trädgården i förra veckan och pratade om det mesta som föll dem in. Det slutade med att de var fullständigt överens om omänniskans journaler, de stammade och dräglade, de blev luffare och vandrade till lador och glasbrukens ugnar, de svor och slängde ord som bumeranger, så att katt och hund blev oroliga, när de dånade.
Vid tretiden efter kaffet på altanen pissade geten i byxan.
Det krävs en ingående granskning av våra fysionomier och kroppar, om någon vill hitta särskiljande drag hos Max och Alexander. Vi känner till detaljerna: delar av öronsnäckorna, näsborrarnas storlekar, födelsemärken, hårfästena i pannorna, tårna, plomberna i tänderna.
Amelie och Laura är fortfarande inte säkra på vem som är vem av oss var för sig vid olika tidpunkter.
Max säger att han trivs på avdelning M, eller dårhuset som han föredrar att kalla platsen, och jag får allt svårare att finna blottor i hans hållning, jag hittar inga sprickor.
Världen är en kejsare och farao på lögner och humbug, brukar han säga, men du, Alexander, är min brorsa.
Lita på mig, säger jag då. Min arm är din.
Det är kanske allvarligt, att jag inte kan övertyga mig själv om att han har det bättre här än på dårhuset. Och jag blir litet skrämd av att vårt ursprung är ett och samma ägg.
Jag påstår att han är ett geni i många avseenden, och han kvitterar och utnämner mig i samma ven. Vi följdes åt tolv år i skolan. Lärarna glasade och ramade in oss, och våra betyg var nästan identiska.
Du anmälde dig, trots att du var oskyldig och helt utanför handlingen?
Ja, sa jag.
Och du håller fast vid att du handlade rätt mot dig själv och andra?
Ja.
I så fall är vi ense, sa han. Jag hade gjort samma val i din situation.
Vi måste hålla ihop, säger han.
Släkten är liten, och det faktumet kan jag inte påminna mig att jag lidit av. Den ryms ledigt på en parkbänk och vi räcker knappast till en ringdans. Min farbror är den ende anförvant som jag räknar med, sedan mina dagars upphov blev namn i sten.
Farbror Johan, hans familj och de andra, tror fortfarande att de har en dråpare som blodsgranne i albumen. Max, Laura och Amelie är de enda som känner till den sanna historien från början till slut i min utläggning och tolkning (kvinnorna ville hålla Filip utanför).
Jag föreställer mig att utomstående skulle göra mig till hjälte och tala om ställföreträdande lidande, de skulle slå i arkiven och leta efter korrelat, dolda motiv och sjukliga drifter, men jag betackar mig en gång för alla, ty de missar grovt och ohjälpligt Alexander Orson.
Amelie eller Laura kom varje besökstid, och jag beviljades permissioner, som fastställdes efter straffets längd och hur jag skötte mig. Köket serverade god mat, cellen var uppvärmd, kläderna var hela och rena, långsamt och snabbare vande jag mig vid rutiner och andra förhållanden.
Jag sov mellan tolv och sex varje natt. Jag hörde inga skrik och inga gråtattacker, jag var frisk, stark och ung, och under de tjugoåtta månaderna mottog jag inga okvädinsord eller kränkande tillmälen från vakterna.
Det fanns ett speciellt besöksrum med en enkel säng. Jag fantiserade om kvinnorna, smekte dem, älskade och forskade i dem med en glöd och brunst som ibland skrämde mig lagom behagligt.
Klockan visar att Ami stod sjutton minuter i duschen. Kabinen tillverkades på platsen efter akribi och renskrivna agendor i mångfald, en korsett för ormmänniskor och indiska yogier; nu prasslar bälgdörren till den, och jag vet att plasthanen blåste upp sin bröstkorg, medan hon stod där, annat än när jag kliver in i den: då anmodas jag snorkigt att gå in på tvären och råkar jag tappa en tvål tvingas jag göra ett prydligt gem av kroppen, om jag plockar upp biten utan att stiga ut och ta den med list.
Filip byggde pjäsen, och Laura säger att han hade kvinnorna i händerna, när han gjorde den. Nu kliar han henne på ryggen de stunderna och ser till att hon håller måtten.
Hon har gått i kammaren och i trappan, men jag ligger kvar i sängen och tänker på att jag snart skall flytta härifrån. Jag har en huvudplan och flera alternativ färdiga i huvudet, rationella och sansade idéer om den närmaste framtiden i mitt liv.
Filip ställde ut ett fat grädde eller mjölk till katten och kallade den till sig som bara han kan av oss, ljud, minne, instinkt. Dagen lovar att bli varm och ljus, det ser jag genom fönstret. Strax dukar Ami frukost på terrassen, om jag inte skyndar mig och hjälper henne. Hon håller hans tider och vissa nätter sover hon högst en timme sammanhängande, i eller utanför tegelbyggnaden, han kallar och kvider, och på morgonen kan han skutta som en tjurkalv efter en fjäril och indiandansa, när han fångat färgerna i håven.
Laura skulle aldrig komma på tanken att stiga upp och avlösa dottern, hon sover skönhet den tiden eller famnar en älskare någonstans. Och jag är utesluten, eftersom han inte estimerar min hjälp. (Jag repeterar Lauras kallsinnighet i det avseendet, när jag går till hennes säng, sedan placerar jag ett Amiöga i moderns navel, men ändå drar jag en hand genom motståndet fem minuter senare och konstaterar att ingenting tar emot.)
Gubben komponerar kosten åt kvinnorna här. Mor och dotter väger strax över hundra kilo tillsammans, och alla Lauras väninnor skriver av recepten och tillber oraklet. De fnittrar och skriker som förbjudna grisar, när han trollar fram våg och kök ur skjortärmarna som min älskade strukit.
Filip är inte riktigt Filip, när han äter med oss. Jag tror att det är en kvarleva från Fritz’ tid i huset. Då satt han och hustrun nästan undantagslöst vid ett annat bord i det röda tegelhuset, eller vackra dagar, sommartid, på verandan utanför.
Jag ser tydligt, att hans ögon skiftar varje stund det förflutna här och allt det andra kommer på tal; de stunderna slår de om, rentav i färgen ibland, de blir sökande inåt hans huvud och minnena där, de flyttar sig från ord till handlingar i drivhusen och solen bränner genom glaset, och allting är lika farligt, lika hett, han tar om och han smälter i bruket, han blåser och formar det böhmiska eller lätta kristallglaset, fullkomligt färglöst, svårsmält och hårt samt motståndskraftigt mot kemiska förändringar, vi ser kalium-blyglas och det är tungt, mjukt, lättsmält, starkt ljusbrytande, till exempel flintglaset för framställning av optiska linser, genom vilka Herrn plötsligt står där.
Eller Frun, vacker och lockande.
Det är möjligt att han tänker så när han putsar hennes samling i salongen.
Det sägs att han är en skicklig glasblåsare.
Hans språk till Laura är en långsam mask, som jag aldrig sett förut. Den lever bara några centimeter under det översta jordlagret, där den borrar tunnlar och gångar, sakta blandar och gödslar den jord, som skall vara näring åt Amelie och Laura.
Och alldeles speciell är genomluftningen.
Han spanar med blicken om han sagt något till oss utan selar. Som om han väntar sig en gömd lyssnare bakom husknuten; och Laura uppmuntrar honom att släppa ut, hon ber honom fortsätta och drar på håll i hans seniga lemmar, så att fågel vän hör flöjten i trädgårdens hytta.
Emellanåt tycks han glömma av sig och då lägger han händerna på stolsryggen: Minns du Amelie, när du skuttade omkring i rabatterna och jag bannade dig? Jag berättade länge om blommorna och lät dig undersöka dem.
Då har jordmasken gjort verkan, och Laura faller in i en episod. Vi promenerade i hemlighet, när Fritz inte var hemma, när vi hade ett par timmar på trottoarerna och bland människorna en söndag middag eller en onsdag morgon.
Bland de hotfulla människorna. Vi tittade på dem och tänkte att de använde armar och ben som vi.
Tills de gamla senorna drar spaken till det andra läget: den fastnar i en stavelse, i häcken innanför de svartmålade järngrindarna, i att Herrn var en god man och människa och arbetsgivare.
Och Amelie minns också. Mamman borstade hennes långa, mörka hår i väntan på informatorn. Pappan går i evighet till hallen och där kysser han den lilla flickans läppar och lyfter henne upp och ner tre gånger, innan han övergår till Laura.
Sedan går fadern för dagen och han går djupt in i en hemlighet, som flickan inte förstår, huset är stort och tyst och städat. Trädgårdsmästarens Ingrid bär ut sängkläderna för vädring.
De sitter i rummet närmast flygelbyggnaden och den snälle farbrorn, som är pappa också, visar i bilderböckerna; han läser ur dem och han frågar och svarar, när han repeterar dagens lektioner.
Amelie är nio år och hennes världs gränser känner inte några öppningar mot den glesa biltrafiken utanför på gatan. Familjen gör utflykter till platser i stadens närhet och semesterresor med tåg eller båt (Fritz hade inget körkort och ingen bil). En dag i veckan kommer en jämnårig flicka och leker med Amelie, och en helg går familjen till en stor och vacker park och pappan talar ovanligt mycket till hustrun och dottern.
Varför sjunger fåglarna? För att de är glada. Varför skiner solen? Den är en stjärna och den är mycket het. Varmare än allt på jorden.
Efter söndagsmiddagen står han på händerna i gräset och sväljer röda och vita bollar, som han plockar ur en av Filips hattar. Alla skrattar, Amelie är stolt och redan gåtfull, trädgårdsmästarparet är en bit ifrån, man och kvinna är helgdagsklädda och förmodligen stämda av Herrns konster och husets historia.
Jag bär ut kopparna. Amelie häller på kaffevatten i köket. Jag ställer mig bakom och lägger händerna på hennes höfter. Hon är klädd i shorts och ett vitt linne, hon doftar tvål och varm morgon och svagt av linimentet som Filip blandat för muskler och leder.
Jag vill vara med om allt i hennes liv, exakt allt, ty det gör mig till människa och man, det gör mig svag och krossbar. Vad delar hon och gubben som jag står utanför? I den frågan har jag tänkt all ondska och nedrighet till ett högt torn som ger utsikten att jag inte kan följa denna kvinna in i en namnlös art.
Kranarna fungerar. Ur dem rinner varmt och kallt vatten, om man vrider på reglagen. Känner djuren någon tystnad? Jag är nästan säker på att Filip lever i detta ögonblick, eftersom jag hörde honom zia på katten i morse, och den mannens hjärta stannar inte utan förtecken, det har hans liv försäkrat oss, att vi alla skall hinna samlas kring herden som vallat oss på ängen ”även han har ett slut”.
Mjölk och grädde rinner ur paketen, om man öppnar dem och lutar dem i en viss vinkel innan man häller. Is finns i kylskåpet och i sjöarna kalla vinterdagar.
Och mina ögon fungerar ännu. (Kung syn utnämnde jag, när det stod klart för mig att min fader var enögd.) Örat når inte dit, ty skriften är ofta överlägsen ljudet.
Hon ställer kastrullen på spisplattan i väntan på att en mängd vatten skall rinna genom filtret och hon drar ett finger över mina läppar och vidare över näsans hud från ögonlinjen och neråt. Sedan kysser hon halsen, som föds på platsen, och bjuder mig en övergång på spången mellan oss i art och art. Som om hon letade efter en mikroskopisk por i mitt ansikte undersöker hon en hudteg och plötsligt droppar hon en lösning som träffar mitt lemöga, innan det hinner blunda: Har Laura blivit en ond människa?
Jag håller handen stilla på ett av brösten, jag står på post intill ingenting mindre än en sort lagd i kuvös; sköterskorna och läkarna gick hem för dagen och för morgondagen och så vidare.
Jag tänker att jag måste vända blad till en blank sida, en oprövad och tidigare orörd och jag bestämmer mig för att hon borde växa upp och bli stor och stark. Vad mer? Hon borde utnämnas till mästerlots på livstid i de allmänna farvattnen och föröka sig som en rar och god pest, utan att världen känner botemedel.
Någonting har hänt med Laura, säger hon.
Ja, säger jag.
Jag tittar in i den överlevande blicken och in i det pågående undret, som jag funnit här men ingen annanstans. Likt en unge i holken väntar jag med vidöppen mun på mer av denna kvinna.
Laura hörs från en skuldra av huset. Gubbens stora kängor mot grusgången utanför. Vi är på plats och sedan länge avhängiga varandra, gränser och inmutningar är utsuddade av händer som ingen kan namnet på, reviren är förvisade till en vacker och tålig växt i gubbens och Amis samlingar.
Jag säger: Dra inte ut på långa och osäkra resor, det är spilld tid, och lyssna till att vi finns här.
Jag har väntat på er.
Plötsligt skrattar Ami. Kaffet är i kannan och jag hör en droppe kranvatten mot det rostfria stålet och betänk att någonstans i fallet är den nästan perfekt sfärisk, en koltrast snör in trädgården, Laura är på väg i skrattrappan, sten rullar verkan under sulor som varje dag någon stund sitter på hunden Filip och katten lika och de han väntar på skålen från Fritz’ tid hur mycket vi än försöker avvänja honom det beteendet.
Laura vill ha bort hundgubben från tomten. Hon är mycket vacker, när hon talar om att Fritz’ trettioåriga verk hasar omkring här. Djuret byter bara koja, när den förvandlade Laura ropar på honom att komma till kroppens utdragna sång. Strax lyder han, och sena nätter eller ljusa dagar kan jag höra dem ljuda över riket att människan blir aldrig någonsin uttömd.
Det sker och Amelie bär på åldringens foster. Men sången tystnar inte av att dottern älskar modern, som inte älskar tillbaka. Det heter sumpvisa på den vanliga kartan och dit vågar sig endast de som har gångbara och långa plankor att lägga mellan de fåtaliga tuvorna.
Varför ler min älskade nu av en sorts lycka? Vad innebär i väsentliga drag den förvandlade modern?
Amelie skrattar, därför att hon sett min nakna rygg och sidorna av min hals, säger hon. Vem kan följa henne dithän? Hon beskriver tunna linjer som efter naglar, ty Laura knackade med den förvandlade knogen på flygeldörren i natten. Och sover Alexander tungt, när änkan söker honom i det ärendet? Nej. Hon lockar och förvrider mig, hon gör mig primitiv och hänsynslös. Jag älskar henne genom nattens rebus.
Efter Fritz satte hon mig att undervisa dottern i den onda världen. Hon övertog hundgubben, eftersom hon trodde att det bara var en tidsfråga, innan han skulle ligga under jordens yta.
Råttor härskar på jorden, sa hon, och råttor är oförmögna att förstå det goda.
Jag föreställer mig att hon njuter av trädgårdsmästarens säd i Amelie, ty hon dras till förnedringen hos den råa mänskligheten. Hon utger sig inte för att vara annat än människa bland människor. Låt oss äta och förgöra varandra, låt oss hata och äckla och trampa varandra i fädernas spår.
Vacker och lagom dold står hon i flygelrummet och klockan är två på natten. Då flyttar jag på allt som kan klämma sig emellan oss, råttlikt tassar jag ut ur mitt hål och sätter tänderna i dotterns frånvaro och den avgörande orsaken till att jag en gång steg in i husets läten, dess drömmar och förlåtande spiraltrappa upp i det nämnda tornet att jag, ingen, kan följa Amelie in i den nya arten.
Trots allt är jag en lärd och klok man.
Laura lägger sig på rygg till att börja med i sängen och hon väljer händerna (det är alltid ett val) under nacken i en pose som pratar bredvid mun, och det är avsikten, om hon är pålitlig i förhållande till vinkeln före och efter Fritz.
Tjugo års fördämningar är rivna i henne. Hon är het och orädd och vi bevakar varandras insikter om råttor, men också änglar och helgon och hjältar, hon nickar kort åt mig och konsten blåser upp nattlinnet, så att jag hastigt kan fälla mängder av träd, som är föresatser och motstånd: bladnerver och klorofyll är lika med att jag tänker på Amelie och vet att hon kan höra oss.
Jag älskar båda kvinnorna. Jag sjunker, stiger, renas och smutsas i båda. Men god och ensam kvar vid fronten är Amelie som ängslas för Laura, för gubben och vart hon sig i världen vänder är hon god och förlåtande, och se så många ord jag håller i laboratoriet: hon är trotsig och överseende och mild och okrossbar och värdig.
Det är fullt ut en kamp på liv och död mellan moder och avkomma, och jag vet inte om jag är skölden eller filtret mellan dem, om jag bör fly härifrån och lämna dem att förgöra varandra. Men jag upptäcker inga tecken på strid hos Amelie, det är som om Laura ensam bär historien i det ämnet.
Jag kan alltid flytta till människan, om jag inte stannar här.
Laura håller av dig, säger Amelie.
Hon tycks vara glad åt att jag ligger hos änkan tre, fyra gånger i veckan. Och inte protesterar hon mot att gubben också har tillstånd att besöka henne, när han kosmiskt ser sitt ja i bladens förhållande till lusen, när hustrun Ingrid är stendöd, men likväl opasslig, och hon nickar åt honom att gå till Frun i huset eller varför inte ta emot damen i tegelbyggnaden.
Laura kommer till oss i köket där vi står. Jag lyfter brickan med kaffet och Filips tillbehör, socker och grädde (han ordinerar fågelmat och musportioner åt kvinnorna, men själv sparar han sig inte, vilket ofta hörs i byxans orgel). Det är tydligt att hans rep har förlängts sedan Fritz’ dagar, nu når linan ända till Fruns kammare och det är väl en kontinent mellan då och nu, blås ut.
Nu klampar han uppför trappan. Han rosslar och mirrar i piporna, som mest av allt hos honom påminner om åldern. Och Amelie ser till att han är hel och ren, när han går till brunnen och dess mångfaldiga kurer. Hon tvättar hans kläder, hon klipper naglarna på hans händer och fötter, hon rensar öronen, rakar och klipper, hon läser tidningar och böcker högt för honom, ty han ser inte de illvilliga bokstäverna på papperet.
Men jag vet att han har syn nog att granska de små taggarna på tomtens frimärke, och det klarade inte jag, innan jag lärde mig litet av hans lupp.
Två, tre pass i veckan badar hon kroppen. Varligt sänker hon seklet i det enorma karet. Sedan skrubbar och masserar och till och med penslar hon varje lem och skrymsle i verket. Som ett barn joddlar han, han stänker och plaskar och är ett stycke veckat och årsringat läder, mörkbrun i hudsänkorna och fläckig i det yttersta tilltalet, han är spetsig och knölig och ett stilenligt förspel i förhållande till bildhuggarens detaljstudier. Han är en klassisk stumfilm i tävlan med talets höjder. Han fjärtar i det första vattnet, och hon skrattar på duken och han är på scen: Tror fröken Amelie, Filips lilla ärta, lilla gryn, lilla stråle, att gubbegubben kommer att kunna spänna musklerna som en brottare, tror hon hjärtat, titta här och gör det länge, än kan han få upp lansen, ser hon, vet hon vem som bäst sköter den saken, vet hon, och hon vet så att det blir puls av det men ingen rodnad och hon skämtar på linan över hans upphetsning och lungpip, när hon har att fatta beslut om tiden och greppet kring lemmen, egentligen förstår hon att han är i stånd att uträtta allt detta på egen hand, men gubben och hon utanför arkiven. Han har avlivat alla former av åklagare och domar, han har lärt sig vad han kan hämta ur tidens gottpåse och han förser sig utan skam.
Ske viljan, resonerar hon, tills han pumpar ur sig bilden av den vackra, unga kvinnan ur fantomkänslan eller inte, likvärdigt, och överförd kramar hon den halvstyva spenen i århundradets oljetryck.
Hon för sig bredvid den färdiga dagen, ty hon befinner sig ständigt i rämnorna av det redan gjorda, utan att hon gör väsen av det. Således vägrar hon att överta språk och handlingar: hennes himmel må vara gemensam med de mångas, men solen och molnen är Amelies.
Det händer varma sommardagar att de tvättar honom i en gammal tvättbalja, som de ställer på gräsmattan. Första gången jag såg Filip skita i byxorna här spolade Amelie honom ren och sedan sa hon att vi är alla där samtidigt vad vi än lägger över, och Laura rullade meningen i filten, som sa att djur bör skötas på det sättet. De bör veta, när det är dags att dra sig undan för att dö. Han stod naken och tyst och hon spolade länge, medan Filips fåglar bejakade och möjligen invigde fjärilar, inte alls för mer än humla och fluga vad än färgerna sa.
Det vita huset ligger på en lugn gata. Bussen stannar inte på platsen och de fordon som trafikerar kvarteret tillhör människor som bor här eller gäster till dem. Jag har sett några lastbilar inom rektangeln (240×310 meter), två gånger under min tid radiobilar, sakta rullande, husen och trädgårdarna är stora, vackra. Tåg, kanaler, ämbetsverk, varuhus och fabriker finner man inte i den närmaste omgivningen.
Jag är född i staden. Med litet hjälp av statyer, skolor, idrottsplatser, parker och bibliotek orienterar jag överallt, ty minnet och kompassen fungerar utmärkt. Jag kan namnen på ungefär sjuttio procent av gatubeståndet och jag är min egen litografiska anstalt och stadsmätningsavdelning, skala 1:12000, koordinatsystemet bakom pannbenet är klokare än staccatodatorn: A6, D9, G2 …
Stadens enda möjliga otillgänglighet finns inuti människorna, och vissa byggnader och tabun i stil med norra delen av Rio Negro av Amazonflodens närhet, dit inte ens indianerna vågar sig, är i mitt land förbehållna konsulat och polisiära gömmor.
Ingen bör födas och leva en längre tid på en ort, utan att lära känna dess fenotyp och genotyp: detaljer, förändringar, husen i människorna och liv i sten och betong, lukter från fabriker, affärer med eller utan karaktär, man bör söka texterna om åtminstone en legend i varje väderstreck och återställa gårdarnas rätta anseenden och deras skäliga kromosomer.
Gubben har försiktigt murat sin näsa i ett antal bemärkta fasader och hans strategi går ut på att först vara kortsynt mätarlarv närmast jordskorpans lilla tal och sedan lyfta som fågel till den högsta skorstenen i rutan, han spanar och kurtiserar med taken och deras erbjudanden, han sitter där som eldvakt och tornblåsare och upprepar att varje ansvarskännande medborgare bör hålla sig med ett skuggkabinett i förhållande till ämbetsverken och de tjänande arkitekterna.
Ty en morgon kommer plötsligt schaktmaskiner eller sprängämnesexperter och de har order att röja för nytt. Då gäller det att utan kamerans hjälp ha hunnit fotografera trappuppgångarna, gårdarnas poetik, murarna och butiksskyltarna.
Således memorerar jag staden, ja jag är mera stad än staden själv och jag behärskar den, jag trotsar och älskar den.
Hade jag varit granne till det vita huset hade jag hållit det under uppsikt dygnet om. Då köpte jag en bra kikare och smög bakom gardinerna med den enda avsikten att få in Amelie och Laura i siktet. Särskilt änkan odlar sevärda vanor i trädgården sommartid; hon ligger i en solstol fyra, fem timmar och tro mig att ingen behöver granska henne för att upptäcka att hon är naken, men det är bara förstudier, eftersom hon brukar utföra handlingar med kroppen som de flesta väljer att stänga in.
Gubben har ett stående anbud från änkan att han kan slita ut ett revben ur hennes bröstkorg och göra vad han önskar av det. Finge jag samma möjlighet valde jag att avsätta en del av min hjärna och placera den i parallellkoppling med hennes. Då kunde jag ta in alla stunder hon tänkte på mig och påverka så att uteslutande goda vitsord spreds om mig.
Hon säger att hon i god tid givit en expert i uppdrag att fördela en tillräckligt stor laddning i villans väggar. Får hon bara en minut som döende på platsen hinner hon utlösa gesten som lär oss att vi inte är betrodda att stanna kvar efter henne.
Postmannen blir stel i ryggen, han tittar i himlen efter måsar och flygplan och börjar vissla falskt, när han kommer med 1530 brev åt Laura de stunderna hon solar på terrassen. Men gubbnebulosan är förbi finkänslighet, han generar sig inte och är sedan länge sysselsatt med en självägd planet dit inga tittare och samlare har tillträde. Han får 1,0 på höger och vänster glugg och sätter sig betydelsefullt en meter ifrån kvinnan. Ibland öppnar han gylfen och börjar masturbera inför motivet, medan hon vrider sig och ler och frågar om han är nöjd med vinklarna och avståndet med mera.
Någonting har hänt Laura, säger Amelie.
Ja, säger jag.
Emellanåt ångrar jag mitt livs ädlaste gärning. Jag vet att den inte tillhör denna värld och dess människor. Jag är en indian i den egenartade sången om den norra delen av Rio Negro, sådan är min gärning, outforskad och ännu mystisk.
Det återstår att uppfinna ett språk för den.
Min handling är en lovande drapa. Den är gjord av kärlek till en kvinna och i förmäten form tillägnad mänskligheten som inte förtjänar den. Den kan inte göras om av samma individ och självfallet inte av någon annan heller, den har inga anor och inga förespråkare vad jag vet.
Den är skygg och dåraktig.
Var det jag Alexander Orson som dräpte Fritz?
Nej, men jag avtjänade straffet för handlingen.
Längst in eller djupast i det otillgängliga och sumpiga av Negro viskar jag ton i ton till den svaga brisen i grönskan: Jag gjorde det för att rädda mänskligheten.
Ibland tvivlar jag. Om vi inte borde låta gubben förfalla på ett naturligt och beprövat sätt, låta honom gro igen av skit och lämna resterna till hämtarna, innan Amelie utplånas helt.
Någonting har hänt mig också, säger jag. Jag är laglöst förvandlad. Det här stället biter sig fast. Laura är förryckt och Filip vandrar omkring i staden, tills vi hämtar hem honom eller konstaplar rycker ut och vittnen går ed på att han antastat dem med frågor. De säger att han pratar konstigt om människor och hus och natur. Han håller långa monologer på varuhus och torg, och många tror säkert att han rymt från ett hospital eller liknande.
Jag tycker inte alls att han talar märkligt. Hans ord är klokare än de flesta andras som jag ser eller hör i världen. Jag skrev till exempel ner en kort text som han framförde här inför publik i våras. Den handlade om tutan eller ljudet från en glassbil, som kommer till kvarteret sommartid, och det nästan tysta inbrottet på en gata två hundra meter från huset, när bokbussen bromsar in.
Runtom oss finns åtminstone fem fönster från vilka grannarna kan se delar av tomten. De kan alltid undra vad som händer och sker inuti huset efter att ha sett verkligheten utanför väggarna. Jag är säker på att de samlar på trädgårdsmästaren som de iakttagit i hagen de senaste trettio åren, och de har lagren fulla av teorierna vad som blev av Fritz.
De frågar sig: Hur försörjer vi oss? Vilka är vi?
Jag är tagen av människans engagemang i andra individer. Det fyller mig med värme och respekt. Att de har krafter och tid och vilja.
De känner till att Laura är bortrest en måndag, en vecka eller två dagar. De tänker att hon är änka runt femtio och tillräckligt rik för att försörja en dotter och att resa i världen.
Svårare torde de ha med Amelie, ty hon kröker sig i deras avklarade rum och krossar och böjer metall och porslin i deras tankars prydnader. Hon är ett tungt och sirligt smyckat skåp, som de inte finner nyckelns hål till.
Och den unge mannen, som tydligen flyttat in i villan. Vem är han?
Vem är Alexander Orson?
Jag föreställer mig att denna altruism och omtanke till nästan är det huvudsakliga skälet till att jordens liv kunnat besegra fienderna så länge.
VI ÄR DÖMDA ATT VARA MER GODA ÄN ONDA.
Det är förmodligen lärorikt att hålla ett öga på henne, människan. Hon besöker oss då och då i form av brevbärare, gäster, en och annan vilsekommen som frågar efter gator eller grannar, mycket sällan försäljare, sotare.
Det är en ramsa (toa toaaa) – vi är dömda att vara mer goda än onda. Toaaa. Sannerligen att världen är rik på ordfåglar och de knäcker ibland vingarna vid den första landningen. Laura tittar på mig med rövarögon och säger att snart är mina dagar räknade här: Amelie har funnit bindande bevis på att jag Alexander den store eller den lille är en bedragare, jag går runt bland Lauras väninnor och gör inskrifter i en myt. Värdinnan betalar kalaset.
Det är också en ramsa, lala la, det säger hon bara för att mata njutning i de små otäcka burfåglarna, hon älskar att se rädda människor omkring sig, därför att hon själv är gjord av ångesten att hon spillt hälften av sitt liv på en människa och man, att allsmäktige Tiden kallar hem henne och veckar lår och mage, han hänger små tyngder i brösten och torrlägger skötet och böjer ryggen, så att hon skall vänja sig vid jorden.
Ävenledes ramsar hon när hon försöker förödmjuka Amelie med modern som tar betalt av älskarna, unga som gamla, rika som fattiga. Prostitution är en fråga om definitioner, påstår hon: Min dotter är en hora. Hon ligger med en äcklig gammal gubbe och en droskchaufför samma dag. Men den största skökan är världen.
Hon narras att jag föreslagit henne att vi borde fly och bosätta oss i solen, äta ananas, simma i blå laguner och köpa tjänarinnor, som pysslar om oss. Vi skulle älska och sova och stänga om oss, medan människan på jorden pågår. Under siestan berättade jag hisnande historier om en exotisk plats långt bort i ett annat land där en god och vacker dotter skänkte sitt liv till en möglig och giftig flugsvamp.
Jag kallas bland annat gäst i huset. Det har Amelie infört efter lång betänketid, ty hon är mycket försiktig med ord. En månad efter det att hon uttalat en mening eller sats kan hon ändra den. Jag betalar min mat och hyran med pengar som jag tjänat på ett ärligt sätt. I hennes huvud är jag diversearbetaren och högre kan man inte komma: filosofen, talaren, stuckatören, droskchauffören Alexander Orson.
Laura föreslog att jag skulle sälja berättelsen om Fritz och gubben eller författa en ovanlig bok om den. Människan bör visas upp och exploateras, säger hon.
Brorsan är kanske den ende som skulle förmå ge rättvisa åt händelserna i det vita huset i staden.
Det sades alltid att han är känslig och ömtålig, att han är ett finger i pirayavatten och han doppar, tills djuren är mätta, hela handen och sedan foten. När föräldrarna emellanåt började och utkämpade ställningskrig, stod lille Max i skottlinjen och blev åtta år äldre. Han grät och kysste dem omvartannat, som om det ensamt kunde plugga deras vapen eller sänka dem, och hans kropp fylldes av en svaghetens armé i väntan på det renande namnbytet.
I begynnelsen skrattade vi åt det och skämtade om hans ridderlighet och brådmogna beteenden i övrigt, men han delade inte våra tankar. Jag, däremot, hittade en pinne i de vuxnas burar och där satt jag och berättade om hans bravader i skolan.
Han bröt slagsmål, men bara då den starkare hämtade prestige hos den svagare. Utan pardon övertog han platsen och gick en match mot den andre som inte förstod, eller dolde, sina globala anlag. Han slog näsor i blod, tänder sprack och föll och lärare ingrep och målsmän klagade hos rektorn. Men Max tycktes obeveklig.
Kanske var jag feg. I varje fall blev jag ingen Panza, som bergtagen stod vid hans sida. Jag kompromissade och jämkade hellre med det mesta omkring mig.
En dag sa den fjortenårige Max en mening som på fem sekunder satte alla åldrar i vår miniatyrsläkt, män och kvinnor och barn, i knäna på varandra. Underst sa han en underlig pall, som faktiskt bar oss alla samtidigt, sa han vidare med samma styrka och innehåll ett stående telegram för evigheten mellan själ och själ, sa han maj eller juni eller breddgraderna tillsammans i örat på tvillingbrodern så att denne blev myndig i ögonblicket.
Sa: Jag tror att jag tar in allt som kommer i min väg och sedan kan jag varken stoppa undan det eller glömma. Det gör mig arg och blödig och glad kors och tvärs och ser ni att jag skrattar någon gång är skratt blandat av de känslorna.
Han var ett av världens minsta korståg mot avståndet mellan människa och människa; det brukbara och nödvändiga vansinnet sjöd i honom och dvärgarnasgycklarnashovnarrarnas facklor gav tillräckligt med ljus åt oss, så att vi kunde se att hans ögon växlade mellan land och land.
Nu ser jag Max och Filip gå i trädgården, jag sitter vid skrivbordet och flyttar mig genom fönstret. Gubbens stora kängor kasar mot gångens stenar, det långa och vita håret hänger samlat rakt över kragen och ryggen är nästan rak.
I morse kom han hem i dåligt skick. Han drogs av två vänliga konstaplar. Han hade skitit i en rabatt ungefär tolv hundra meter härifrån vid ett köpcentrum. Han satt en halv timme med byxorna kavlade kring de askgrå benen och kängorna i hukande ställning, och en liten uppmärksam publik intygade att han talat om betydelsen av att tömma tarmen regelbundet, han deklamerade om nedbrytningsprocesser i naturen, om mull och cykler.
Gubben var vild och rädd och hade inte Max och Amelie varit här kunde vad som helst ha hänt. Jag gick dit, när han lugnat sig litet. Han rättade till sin vita, midjelånga rock; jag såg barnets tvära omslag i hans ögon, armar och ben, och han upprepade att han var hård i magen en vecka, blomkål och rivna katrinplommon i dragen morotssaft hjälpte inte denna gång, och hund skiter i buskar och rabatter och matte eller husse plockar upp i bästa fall. Det tänkte även han göra, men de kom emellan.
Kaos och amok kan vara de sista barnen man får i livet, de blir ankaret och linan och den slutgiltiga segern över havets kast, och berget, den sista hisnande andakten över summan och sammanfattningen. En vacker dag, ja, den skall vara vacker, frågar jag honom vem han tror att jag är. Om jag är Max eller Alexander, eller kanske Fritz’ hämnare. Jag är på heder och samvete rädd för dina benpipor och hjärtat som pumpar blod i dina minnen, ty snart mister de gränserna och du underkänner mig som människa.
Det skrämmer mig, trots att Amelie påstår att det är en ära att bli underkänd i arten av trädgårdsmästaren.
Jag förstår, att han är domaren här.
Laura sa ingenting till konstaplarna. Amelie talade till Filip och han hojtade att rädslan var borta: Jag reser en sten över eländet och går vidare. Titta, skrek han och plockade en handfull lökar ur fickan. Prima tulpanfoster från Domus.
Amelie bjöd uniformerna till terrassen och nickade åt gubben, och när han samtyckte hällde hon utan krus ner två människor i det svarta tyget. Hon gav Max ett ansikte som möjligen aldrig jag fått, och Laura var förmodligen det vackraste de sett i tjänsten den senaste tiden. Det såg jag med mitt enda öga (fader, jag inser nu hur du hade det med synen), ty jag har i ögonblicket endast ledsyn, när Amelie tycks glömma att jag existerar. Är det en del av kärlekens väsen att man blir halvblind och att man blöder vid minsta rispa?
Jag tystade fåglarna och grinden som slog litet för att de glömde stänga den. Ami drog fram stolar och gick mot köket. Jag satt i dunklet och blödde från hunden som har många namn, men inget riktigt bra, och Max skämtade med poliserna och försäkrade att vi inte var en och samma person.
Gubben strök mustascherna med solhanden och han gav mig ett par springor ur den rikliga ögontexten någonstans mellan uppskattning och likgiltighet. Det var möjligt att han tog mig för Max.
Laura höll upp hjärnblödningar och senila åldringar i ljuset, och gubben blev tydligen bländad av katten och sköt ner hakan mot den styva ståndkragen, han blundade och påminde om ett par tillfällen omkring Fritz’ namn och händelser ur husets förflutna.
Han tittade åter på mig och springorna var borta. Har jag flyttat in för att göra honom ont? Är jag den som kommit för att hämta honom och slita upp rottrådarna under gräsmattan, under tegelhuset, träden, buskarna och blommorna? Två stycken hämtare för säkerhets skull och vi har samma ansikte, varje linje och drag i det, hårfärg och röster. Fritz förtjänade det, eftersom han införde lögnen och sveket här; den en gång goda Laura, de goda och varma kvinnorna här; den stora staden med alla sina gator och människor i tusental och ingenting förstår av det som pågår här.
Max kom med sockret och Amelie med stor bricka dukad med kakor, bullar, saft och kaffe. Du glömde grädden, sa han, och hon log. Flugorna landade och lyfte på faten och bordet. Konstaplarna tackade för den smidiga utgången och gav en mening vardera åt Filip som sörplade och svalde, så att det spetsiga adamsäpplet spände det blanka halsskinnet i banans längd.
Nu går han och Max och pratar om någonting. Amelie har lovat att vi åker ut i PV:n i dag. Han kan leva ytterligare femton, tjugo år, han kan bli två hundra år och hålla griftetal över det äldsta trädet på tomten, ni ek som kom efter tallen till landet, men före granen, tillhörande familjen Fagaceæ, det bästa virket för skeppsbyggare och fullvuxen vid 150 års ålder, en lagom ungdom, vresig och knotig i stammen, sprickfull som en annan, du broder som felaktigt anses vara skadlig för gräsväxten dör i dag hos människan, men inte hos Filip, du bara byter språk.
När han inte är hund, är han ett träd; han klättrar sedan som en apa och svingar sig från gren till gren och visar oss den högblanka sittmedaljongen, om vi är dumma.
Vissa dagar går han till sitt livs första träff. Då är han badad och fåfäng som en dandy, parfymerad och kåt som en konfirmand. Rosor bär han till sin käresta och lägger en av dem på hennes mage, innan han bestiger husets enda änka. Och världens första. Hämnd har han redan tagit för generationer bakåt, utan att egentligen vara intresserad av saken, och det räknas, om det så är tre hundra år försent. Han känner sig som en apostel bland de saktmodiga tjänarna: bida er tid och belöningen kommer, en krans, ett tjusigt gravtal eller en runa i bladet.
Det är en vacker dag i väntan på katastrofen. Solen är stark mot människan och klockan är ännu inte två. Laura läser brev på kammaren. Posten hit kan liknas vid korrespondensen till ett mindre företag.
Här finns små rörelser i litet av varje.
Män och kvinnor skriver hit. De skickar längre och kortare uppsatser om sina liv, och hon läser alla utan undantag. Jag har fri tillgång till dem, och många innehåller rader om oss: Amelie, Filip, Alexander och Max. De frågar och råder änkan som om hon och de hade utbytt förtroenden.
Delar av mitt liv cirkulerar således bland hennes vänner.
Ingenting tycks vara privat för Laura; hon ger mig dagböcker och berättelser om sitt äktenskap, hon ber mig notera datumet då hon föddes andra gången. (Är jag också kommen till världen mer än en gång?). Pulsen slår synligt på kvinnans hals, och långsamt och underligt tar hon fram den vackert färgade moderkakan och talar om dess betydelse och skönhet. Hon benämner sanningen i den, och jag för in ordet i mitt lexikon.
Se den, säger hon. Min dotter måste undervisas om världens sanna natur och om människornas historia från begynnelsen och framåt. Ondskan och smärtan och olyckan är permanenta utanför förfalskarnas högkvarter.
Ingenting kan skada mig längre, fortsätter hon: Filip är en tragedi och mitt eget barn är omöjlig utanför grindarna. Det är möjligt att du Alexander älskar henne, men du kan inte avstå från min kropp, när jag lockar på dig. Du kan inte renas nu. Och det finns inget ädelt och stort i den förvirrades hjärna, bara hat och bitterhet i den otröstliga kärnan, hat mot hunden Filip och Herrn, som dresserade den med mat och beröm. Båda finns överallt på jorden, säger hon.
Sedan samlar hon mannen och kvinnan i ögonen och låter dem dra som ett kok i munnens akt, denna gång förhållandet Laura och gubben, och hon säger: Nu kommer han till min säng om kvällarna och dräglar från mun och skrev, det är fult och lågt, det är i sanning slaven som talar till härskarinnans yta om trogen kärlek.
Det är kusligt att jag aldrig tänkt eller erfarit att gubben hatar, och jag ställer inte honom bredvid de förvirrade.
Unge man, säger jag till mina egna ögon en smula modstulet, son till stuckatören och levnadskonstnären Orson, buren av kvinnan som blev tung och otymplig av två foster, den monozygota myten om det enda ägget och två navelsträngar. En av oss som druckit vid hennes bröst bör lyssna till Amelies bön: Följ mig in i den nya arten.
Forma en krater i min skorpa och fyll den med en duglig dårskap, ty sant är att tiden är knapp och de försenade oräkneliga.
Jag har sett Rio, Kairo och New York, säger jag. Och mer lär inte behövas för att bli mottaglig för de ofattbara besluten, bortom de upptrampade stigarna och miltals från elektriciteten och det rinnande vattnet från kranarna i de sista ödsliga husen i den härmande civilisationen. Jag är ung och öppen och beläst i alla mästarna, men ingenstans står vad som skall hända med Alexander Orson. Blända mig, förbluffa mig, skänk mig ett nytt språk, slungat ur det gamla, ty min ende broder på jorden är dödligt rädd, trots att han liknar en prisboxare i den tyngre klassen.
Varför är de rädda rädda och de svaga svaga?
Därför att de är ord.
Talar du till de många talar du inte till någon.
Således väljer jag det förtroliga ögonblicket mellan en och en, då varje ord är en dödsattest eller den avgörande inriktningen, och jag säger Er: Världen är i samlad form ett återhållet skrik, ett vansinne och en insikt som bränner genom allt, det är delningen som bevarar den nuvarande Ordningen.
Vi gömmer oss här, om det behövs, ty våra banemän är många. Jag är redo att skydda Amelie med svärd och kropp.
Vi åker långt idag, skriker hon från sitt fönster på andra våningen. Filip och Max vinkar där de står i en av gräsmattans sänkor.
Koltrasten i trädet fäller ett blad, när jag säger att jag är fri att gå genom grindarna, innan den flyger ur gubbens strupe.