Jag vet inte, när det började, jag kan inte avgöra det och ej heller ge det en allt igenom passande beteckning.
De som känner mig till mer än namnet är inte tillräckligt många för att ge ett grupporträtt av personen. Jag föreställer mig att jag inte är analyserad och timligt genomgången av en människa i världen.
Det är möjligt att mina biologiska föräldrar älskade mig som fäder och mödrar gör med sina barn, men jag kan inte påstå att de var särskilt kunniga och kloka i Max Orson; möjligen när jag var riktigt liten, före språket och de flyttbara gränserna för rummet och tiden.
Jag hade hjärna och hjärta och ådror, fötter att gå och stå med, och händer att gripa med. När jag var sex kunde jag läsa enklare texter i böcker och tidningar, addera låga tal och mycket begränsat subtrahera.
Människorna omkring mig talade, och jag lärde mig så småningom ljud, ord, satser och långa meningar; stolen var att sitta på och järnet var hårt och somliga nätter drömde jag. Solen fanns på himlen och mjölk och smör rätteligen i kylskåpet, ty där var kallt. Ögonen användes till att se med och öronen att höra med, men några människor var utan syn och hörsel redan från födseln.
Barnen eller fostren låg i modern och kom ut genom ett hål, ordet. De var mestadels fula och slemmiga de första sekunderna i livet. Männen bar inga små människor, men de behövdes för befruktningen.
Gamla dog av sjukdomar, ålderdom och mera sällan av olyckshändelser, men även unga och mycket unga individer drabbades av döden.
Alexander är min bror. Vi var och är i det närmaste omöjliga att skilja åt utseendemässigt. Även våra föräldrar hade problem i det avseendet, och lärarna i skolan bad att vi skulle bära kläder som kunde hjälpa dem med signalementet.
När jag blev tolv, tretton, började jag intressera mig litet för vår gemensamma utgångspunkt. Vi var enligt statistiken färre än tvåäggsfostren, men långt ovanligare var trillingar, fyrlingar, femlingar, sexlingar och så vidare. En uppgift från Preussen i början av 1900-talet var att fyrlingar föddes en gång per 336,916 under en tidrymd av 24 år.
Frekvensen av tvillingar skiftar från folkras till folkras, och ärftlighet lär ha ett visst inflytande.
Särskilt siameserna var överblickbara i världen. Chang och Eng föddes 1811 i Siam av kinesisk fader och siamesisk moder som förut fött fyra normala barn. De var sammanvuxna vid nedre delen av bröstbenen, med ett tjockt, köttigt ligament som vid obduktionen befanns innehålla nedre ändarna av bådas bröstben, utbuktningar av båda bukhinnesäckarna, vilka dock ej kommunicerade med varandra, två artärer samt ett blodkärl gående från den enes lever till den andres. De var för övrigt två intelligenta varelser med vardera ett par ben och armar. 1842 gifte de sig med ett par systrar och de blev var och en fader till nio normalt bildade barn.
De bröderna avled med två timmars mellanrum, den 17 januari 1874 i Nord Carolina.
Negresserna Millie och Christine, födda 1851 i Nord-Amerika, var förenade ungefär på samma sätt som Chang och Eng. De blev sedermera kända under benämningen ”Den tvåhövdade näktergalen”.
Vad hade det blivit av mig och min tvilling, om vi vore sammanväxta som syskonen Tocci, Giovanni och Giacomo, födda 4 juni 1875 nära staden Turin, ihop från och med det sjätte revbenet? De hade tillsammans endast två ben, men var sina två armar samt skilda magar, hjärtan och lungor. Den enes känsloliv tycktes oberoende av den andres; Giovanni kunde till exempel sova under det att Giacomo var vaken, och tvärtom. De lärde sig att stå på båda benen, men lyckades inte gå, ty vardera benet styrdes av sin hjärna.
Brorsan och jag delade inte ens på ett lillfinger. Jag är äldst; tolv minuter längre tid än han har jag existerat på jorden.
Jag vet inte om de nämnda paren levde olyckliga och bittra. De saknade i varje fall inte sällskap; betänk allt som de hade att utföra med ett stående vittne, det privata blev en bisak och formalitet. Jag förmodar, att de vande sig efter hand och utvecklade tolerans och intelligens av specifik karaktär.
Hur som helst hade de inget val.
Kan ni tänka er den ene i gråt och den andre i skratt?
Vi var lika i mycket, men inte i allt. Det kanske var så att vi påverkade varandra medvetet och omedvetet till likheter och avvikelser i förhållande till oss själva och andra. Den barnsliga och ytliga entusiasmen övergick i bådas fall, tror jag, senare i att vi blev lyhörda och vakna; vi iakttog verklighetens föräldrar, kamrater, lärare, det lilla och det stora med dubbla uppsättningar hjärnor och ögon.
Vi bröt arm och brottades mot varandra, simmade och sprang i kapp, hoppade höjd och längd, och i merparten av kamperna var vi jämngoda. Vi sökte egenarten var för sig och reciprokt, bilderna i de omgivande speglarna.
Brorsan blev litet ljusare i håret sommartid och fortare brun i solen. Han hade respekt för vatten, både i bassäng och utomhus i sjöar och hav. Jag lärde mig att simma två år innan han.
Vi gick tolv år tillsammans i skolan och betygen var genomgående höga. En bit in på det artonde levnadsåret dog far, Vilgot Orson, och fem år tidigare mor, som heter Karin i presens.
Vår släkt är förhållandevis liten, och jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att vi underhållit meningsfulla och regelbundna kontakter med någon i den kretsen. Det kan vara att Alexander umgåtts sporadiskt med farbror Johan och hans familj. Han är droskägare, och jag vet att han hjälpte brorsan med jobb efter militärtjänsten.
Alex är en mycket egendomlig och säregen människa. Jag är inte säker på att jag kan få fram tjugo ord som är de rätta eller bästa att karaktärisera honom, men försöker jag måste det vara termer och begrepp, vilka markerar att han inte är vanlig, att han väsentligen skiljer sig från många andra personer som jag träffat.
Som om han hade bestämt sig för att leva i utmaningar, i utkanten av det som är äventyr, utan att på något sätt hemfalla åt det dumma och smaklösa. I det avseendet avviker han från nästan alla andra som jag träffat och begrundat, ty bland alla djurarter på jorden ber jag att få utnämna människan till den mest smaklösa, barbariska, destruktiva och allmänt sett otrevliga arten.
Jag kan inte finna att någon kan konkurrera med henne. Hon står i en klass för sig. Och hur mycket jag än studerar hennes historia, kan jag inte peka på annat än upprepningar och självbekräftande verksamheter från hennes sida: krig, utrotningar, förtryck, rov, plundringar, lögner, list och löftesbrott tillhör specialiteterna.
Jag har läst hundratals kloka böcker i dessa ämnen, hört miljoner ord, sett miljoner bilder, tänkt och åter tänkt, försiktigt och så förutsättningslöst som möjligt; jag har givit henne tusentals chanser till upprättelse, men sammanfattningsvis kan jag inte plocka fram ett enda hållbart bevis för att det i något land i världen, någon tid över låt mig säga fem år inträffat något för ett folk eller majoriteten av det som motsäger mina kunskaper och erfarenheter.
Jag har ägnat flera timmar om dagen i snart femton år åt att tänka på detta fenomen, och jag har inte försuttit några möjligheter att leta efter ljus i mörkret.
Jag söker oupphörligt det yttersta tillståndet av enkelhet och klarhet i språket om världen och människan. Jag använder mina sinnen och reflekterar sedan över intrycken. Det gjorde jag redan som barn, vilket resulterade i en mängd fortlöpande konflikter med föräldrar, skolkamrater och andra individer.
Ni har ingenting för att kalla mig pessimist, ty det ordet är ett bland många som jag rensat ut i mitt lexikon på grund av långvarigt och utbrett missbruk. Lycka och olycka är andra exempel. God och ond. De har förbrutit sig mot alla semantiska, moraliska och intellektuella regler.
Jag är ohjälpt av att byta ut dem mot andra eller av att ändra betydelserna hos dem, eftersom kommunikation i alla former, världen över, förutsätter en- och ettalet.
Jag har återerövrat Max Orson från de Mångas vård och språk och sakta börjat våldföra mig på tingen, så att de blir vad de egentligen är.
Det är hög tid för människan att utplåna sig. Ingenting annat återstår för henne att göra. Omänniskan är negationen, men också konserverande en del av det gamla.
I skolan och hemmet lärde jag mig mycket. Ty jag snokade överallt och samlade och la ihop och mindes en förfärlig massa händelser och situationer och människoord. Leve minnena och överlevandet! Jag tänkte att det inte kunde vara meningen med oss, hur vi än har kommit till, att vi skulle hålla oss undan somligt, att vi borde sortera och sovra för att klara av och uthärda det som vi är satta till att slutföra: livet i världen och genom den.
Far och mor sa ofta att jag skulle sluta grubbla och koncentrera mig på att ta in det trevliga och fina från människorna, trots att det var precis vad jag gjorde. De älskade mig förmodligen i stort sett som föräldrar älskar sina barn; de såg till att jag blev mätt och ren, de erbjöd mig tak över huvudet och alla andra fördelar som följde med ett ordinärt familjeliv i vårt land.
Vilgot var stuckatör, och det yrket hade vad jag kunde förstå inte särskilt många utövare; tre eller fyra verksamma allt som allt och ungefär hälften så lång arbetsvecka som bagaren och snickaren, om de lyckades väl under de bästa perioderna.
Varken jag eller brorsan fick någonsin stryk av honom eller mor, och båda var angelägna att sönerna skulle studera och skaffa sig utbildningar som var gångbara och respekterade på arbetsmarknaden.
Mor hade anställning på en firma som kartriterska, innan vi föddes, men sedan blev det så att hon stannade hemma och skötte de löpande sysslorna åt alla fyra. Vilgots lön var förhållandevis låg som en följd av att människor och byggfirmor inte längre behövde en stuckatörs tjänster, när det var dags att göra tak i lägenheter och trappuppgångar.
Sådana sirligheter och utsmyckningar såg man mest i gamla och slitna hus, i offentliga lokaler och hemma hos oss, ty där hade han tagit hämnd och utgjutit den hunsade och inklämda anden, där lurade han både graven och statistiken i flera omgångar, i hallen, köket, badrummet, klädkamrarna och tre rum, i skarvarna mellan tak och vägg och runt lampfästena.
Det sades att han var noggrann och mycket skicklig i sitt hantverk. Brorsan intresserade sig och lärde grunderna tämligen bra så att han kunde blanda till och skapa en stuck på murad yta.
Hushållskassan drygades ut med Vilgots inkomster från museet där han tjänade som vaktmästare under ett antal år. Vi var inte rika och inte fattiga. Maten räckte till alla, och kläderna som vi bar var hela och tidsenliga. Vi ägde bland annat fotbollsskor, skolväskor, radioapparat, fyra cyklar, två begagnade mopeder (Alexanders och min), skidor, skridskor, ishockeyklubbor, cirka tre hundra böcker (far läste mest av oss), ett metspö, två tennisracketar, armbandsklockor, plånböcker, en televisionsapparat (svart-vit), och en kolonistuga som köptes för arton hundra kronor (1966).
Mors död innebar inga större förändringar i ekonomin som jag minns det. Debet och kredit gick ungefär jämnt ut, och det är möjligt att far skötte budgeten på ett klokt och odramatiskt sätt, eftersom den inte avsatte några djupare spår i mig.
När vi tänkte på kompisarna, kunde vi inte komma fram till att vi led nöd eller försakade något särskilt som vi önskade. Vi åkte på semester en gång om året, både inom och utom landet; en gång flög vi till London och vid andra tillfällen till Rom, Köpenhamn, Oslo och Amsterdam.
Vilgot tittade på konst och arkitektur, och jag tror att han var den drivande kraften bakom de flesta resorna. Vi ägde ingen bil, men det gick bra ändå att förflytta sig flera hundra mil till olika platser. Jag minns också trevliga och korta utflykter under helgerna till badplatser, skogar och städer i landskapet.
Påssjuka och vattenkoppor var mina barnsjukdomar, och olyckorna ett underarmsbrott, en hjärnskakning och några stygn på hakan efter kollision i en ishockeymatch.
Jag vet inte hur det började, eller om det överhuvudtaget var möjligt att urskilja en början och en fortsättning.
Jag har inga fysiska defekter. Jag bär inte puckel på ryggen, klumpfot, tandprotes, hålfotsinlägg, jag är inte skallig eller harmynt och jag stammar inte. Mitt huvud klarar av derivator och kemiska formler och jag talar och förstår tre språk ganska bra.
Av alla ting som jag kan tänka på sätter jag sanningen högst. Men alla ställföreträdande sanningar förmedlade genom människorna omkring mig har fått sin nådatid, och nu håller jag mig till egna undersökningar av de verkliga förhållandena i världen.
Jag har älskat tre kvinnor och trånat efter otaliga genom åren.
Påven, ärkebiskopen i Sverige, nunnor, munkar, missionärer, berömda filmstjärnor, generalsekreterare, presidenter och nobelpristagare i fysik har alla det gemensamt att de vid ett eller annat tillfälle uttalat sig om kärlek, teknik, Gud, Jesus, rättvisa och solidaritet som det högsta och ädlaste man kan ägna sig åt på jorden.
Toge man alla dessa individer av olika digniteter på orden, skulle hela klotet sjuda och jäsa av kärlek, altruism och varma känslor mellan jag och jag. Och sloge man samman alla ord som sagts och skrivits under en dag, finge man säkert trycka miljarder sidor, och styrkan och intensiteten och temperaturen i dem skulle rimligen smälta den hårdaste metallen, lyfta skyskrapor mot himlen och sänka dem till marken igen, oavbrutet timme efter timme.
Alla de stora filosoferna och tänkarna har uttalat sig om kärlek, och psykologer har analyserat och lagt fram mer eller mindre lärda teorier. Människan har sagt sig leva för den och dö för den att döma av brev, muntliga källor och andra dokument.
Ingenting kan vara mindre utopiskt i människans historia än kärleken.
Kärleken är ett hot mot vår civilisation.
Den tysta och fullständigt orörliga kärleken är inte möjlig. Handlingen och ordet heter avkommorna, men också alstrarna.
Brorsan och jag har talat mycket om detta.
Han reste ut i världen direkt efter skolan och militärtjänsten, trots att unga män med betyg i nivå med hans började studera till läkare, arkitekter, journalister och doktorer.
Han åkte till länder i Europa och Sydamerika, och finanserna klarade han av utan hjälp, ty han arbetade på somrarna, körde taxi och stuvade, sparade och planerade.
Medan jag blev konstig i huvudet. Det sa i varje fall de som sa. Själv menade jag att det inte fanns någonting hos mig som tydde på att jag blivit knäpp. Däremot ansåg jag att många som jag träffat i mitt liv uppträtt och betett sig som om de vore galna.
I skolan hände det att kompisarna frågade mig vad en klocka är eller en fotboll, och med tiden lärde jag mig att de var ute efter något speciellt: att säga att klockan som ting, och fotbollen, inte alls var vad jag ville ha dem till. Jag föraktade deras dumhet och ytliga hjärnor. Bråkade de, slog jag dem på käften, om det behövdes, och kysste ett par av deras favorittjejer. Jag var både starkare och klokare än de var, men den sanningen gömde de i en hemlig låda, eftersom farligare kunde de inte föreställa sig.
Brorsan stod på min sida, ty vi delade blod.
Nu bor han nästan permanent i ett stort, vitt hus vid en liten gata i staden. Det har stått där i många år, men varken jag eller Alexander kan påminna oss att vi såg det någon gång, när vi var barn. Det är inte precis en plats som man kommer till, om man inte har ett ärende till något av husen.
Ägarna måste ha betalt pengar för kåken. Där bor människor och de har namn. De heter Amelie och Laura, dotter och mor. På tomten, i ett mindre, rött tegelhus lever långa stunder en åldring, som heter Filip.
De första sekunderna jag såg honom tänkte jag att han var hundra, men efter fem minuter var det som om åren drog sig undan till förmån för annat. Inte så att han talade eller rörde sig särskilt spänstigt och ungdomligt, utan mera att ögonen, just blicken, motsade det yttersta av ansiktet, huden där och på händerna, hela gestaltens fenomen.
Jag minns, att han luktade piss och eau de cologne av något slag. Han släppte sig över dill och persilja i landet och höll för munnen när han hostade. Han petade näsan, men torkade munnen med servett efter kaffet.
Han slet mig från bordet och frågade om jag var en god människa. Plötsligt drog han upp min tröja en bit mot hakan och sa att han letade efter en hämtaruniform. Det tilltalade mig direkt, och jag bestämde mig för att plocka ut hans klarblå ögon och spara dem, om de höll vad de lovade. Luktade de också urin fick jag tvätta dem, innan jag ställde ut dem i samlingen.
Under en föreläsning i trädgården, utan tillvänjning, försäkrade han att han hade allt som han önskade: ett litet hus att bo i, växtlighet att vårda och leva genom, syn och hörsel och lukt och känsel, och två goda och vackra kvinnor omkring sig.
Det enda molnet var en spoling som flyttat in i ett av rummen i den vita byggnaden. Han bodde här en vecka i första omgången, mindes han, och sedan försvann han och stannade borta i nästan tre år. Sådana är de alltid, svindlarna, kommer och går. Men Filip ser genom stål, om det behövs, och det är av nöden, när den sorten är i farten, sa han och la till:
Mitt öga säger mig att han är ute efter kvinnornas sängar och slutligen golv, väggar och kapital.
Jag trodde först att vi tänkte på olika personer, men gubben stämplade in namnet och då var saken klar.
Som vi promenerade i gångarna mellan plantorna reflekterade jag en stund över att han inte kommenterat likheten i våra utseenden, jag menar broder och broder, inte ett ord. Trots att Alex och jag stod porträtt bredvid varandra flera minuter på gräsmattan och verandan den dagen.
Antingen är han en svindlare eller en taktisk hämtare, som väntar sig att jag först skall känna mig trygg, innan han slår till och drar mig bort från det enda paradis som jag erfarit på denna jord. Sa gubben och la orden i en särskild depå, märkt De gyllene tankarna.
Jag har lovat honom att rycka ut, om någon kommer för att hämta honom, och det löftet tänker jag hålla.
Jag kan inte säga att jag hyser någon speciell medkänsla för gubben; det kan vara så att jag imiterar en hållning, en idé om människa och människa.
Brorsan försöker få mig att satsa alla kunskaper som jag har om världen på ett enda mål. Sikta in dig på något, säger han, och se varthän det leder; han håller långa tal om uppfinnare, teoretiker, kosmopoliter, författare och familjefäder och han ber mig att söka meningar där jag minst anar att finna dem.
Jag älskar inte folket som bor i detta land. Jag har sett och hört allt som det kommer att säga och göra i framtiden. Ni har ingenting för att dra fram något som ni tycker är unikt och märkvärdigt.
Det sällsynta dör, medan det förevisas.
Jag tänker inte göra en ädel insats för folket, eftersom det inte återstår några insatser att göra. Jag kan inte påstå att jag respekterar och högaktar och ömmar för judar, negrer, indianer, samer och zigenare. Inte.
Presidenter, präster, politiker, missionärer, neurokirurger, nobelpristagare och idrottsmän har aldrig övertygat mig om att människan är något att yvas över och att skryta med.
Alexander och hans älskade Amelie kan fortfarande bli någonting utöver det vanliga, men de är dömda så fort de går utanför grindarna till den vackra tomten, som änkan äger.
Jag har ofta läst och hört att män och kvinnor, varelser som går i skor, galoscher och stövlar tar ting i besittning och säger min, mitt och mina. Det låter vackert och stort, tycker jag, men jag är inte säker på att jag förstått det hela på ett korrekt sätt.
Det är sant att brorsan offrade tre oersättliga år i en fängelsecell på gubben som nu baktalar honom. Jag borde ha varit i Alexanders ställe under den tiden, därför att jag ansågs vara högsint och filantropisk som barn och ung man.
Två dagar innan mor lämnade in berättade hon viskande att min far inte längre var min far. På fem sekunder blev jag utan, eller rättare sagt ändrades den ena hälften av mitt biologiska ursprung från en man i världen till en annan.
– Säg det till Alexander, sa hon.
Jag vet ännu inte i dag varför hon valde ut mig, och ej heller om mannen som hon var gift med visste om det: att han inte var fader till tvillingarna.
Han träffade många kvinnor, som mor förmodligen inte kände till. Jag spionerade på honom då och då, när han begav sig till hus, lägenheter, restauranger, motell, biografer och andra platser i staden. På lagom avstånd följde jag och iakttog hans skiftande strategier.
Jag hörde och kände pulsen i hela min kropp. Det är av yttersta betydelse för mänskligheten att det existerar sådana hjärtan i världen.
En gång när han började gå hem efter en utflykt stannade jag honom i korsningen mellan två gator, och över trottoarstenen och asfalten, i alla förgångna och kommande röster och handlingar där skall jag minnas att han vred underläppen en bit in mot den vänstra kinden samtidigt som han satte en hand mot hakan i en oöverlagd gest. Två sekunder senare slog jag en mycket hård höger med knuten näve, som jag hämtade en bit ifrån midjan, och det vore ett specialslag enligt fyra tränare av fem, om jag hade några.
Han vacklade baklänges, och då höll jag inne vänstern, ty i den satt avsmakens enväldige domare, hjärtats sista kurir och en säker knock out. Han föll snett framåt mot stenbeläggningen och formade en vanlig fosterställning. Kepsen, som var rutig i svart och vitt, la sig still bredvid, och det mörkblonda håret, som älskarinnan rört vid eller inte rört vid, föll några centimeter över pannan.
Ingen av oss sa någonsin ett ord om den händelsen.
Jag grät inte en tår, när han begravdes. Jag försökte visserligen, men jag lyckades inte klämma fram den minsta droppe. Brorsan, däremot, skakade som en gatuborrare och några sekunder såg det ut som om han var på väg ner i hålet. Fallhöjden i kombination med att han inte var beredd kunde ha givit honom benbrott eller hjärnskakning i den icke-uteslutande betydelsen.
Det sägs att många efterlevande gråter på begravningar i många länder; särskilt om den döde eller döda stått dem nära i livet. De lär också sörja, och till och med fiender till de avgångna böjer sina huvud och släpper blommor på kistorna; präster håller tal (ordord) och menigheten lyssnar passande enligt kanon.
Medan jag stod där, återskapade jag bilderna i gatukorsningen, men inte på grund av att han inte längre räknades till de levande, jag såg honom dessutom knacka puts i ett tak, pumpa luft i en slang till ett cykelhjul, hälla vatten i ett dricksglas, skratta och kyssa morsan i nacken, när hon hackade lök på ett skärbräde i rummet som tillhörde allmodersköket i hela staden, stänga en garderobsdörr, knyta skorna och kasta en fotboll, som jag skulle skjuta mot målet där han stod.
Jag hade miljoner bilder i mitt huvud. Ibland tänker jag att ingenting, absolut ingenting, har suddats bort och lämnat mig för gott. Den bästa vetenskapen för människan är den som samlar och sorterar minnen från historien, och sedan kan de kloka söka brotten, risporna i ytan, avbrotten i flödet och det överraskande där.
Människorna är små och obetydliga, när de glömmer, stoppar undan och grumlar till vaga återblickar av det förflutna.
Stort och gott är att minnas så mycket att det räcker till ett berg: olyckshändelser, smärtor, strimlor av glädje och lycka bortom de eviga följeslagarna Sanningen, Systemet och Guden. Ingenting är avslutat hos oss, därför att allting som sker är endast utkast till något som pågått hela tiden i explosioner som vi inte ser, rörelser i övertydlighetens blinda fläck, men människan går samman i den glimmande Lagen, Teorin, Beskrivningen, vilka döljer det verkliga dramat på scenen.
Första gången jag såg trädgårdsmästaren slog det mig att han liknade Bertrand Russell, om inte mustascherna funnits under näsan. Vi satte oss på en grönmålad bänk vid en sida av huset, och han pratade nästan oavbrutet med en ljus och hög stämma.
Han påstod att han älskade Laura och höll av Amelie; och han sade att en hämtare dragit in i den vita villan och ockuperade flygelbyggnaden, sa exakt de orden och besprutade det sistnämnda med meningen att Fritz var en fin människa och god husherre, som hade slängt ut parasiten, om livet varit.
Laura och jag brevväxlar. Hon skriver de mest förunderliga texter som jag läst, om sig själv, om staden, dottern, gubben, Alexander och mycket annat. Klart är att hon inte tillhör folket, och därför äger hon överblick och ett friskt rinnande vansinne, som inte kan kallas annat än genialiskt.
Ni skall inte tro det ni har blivit lärda att tro, när ni läser att hon står utanför de många, folket, flertalet, majoriteten. Era tankar avser fenomenet, men inte saken själv. Människor har övergivit frågorna hur det kommer sig att man ställer mjölken i kylskåpet, varför man sticker nyckeln i låset och vad som egentligen händer de stunder vi tittar oss i speglar.
Jag har börjat om från början.
Hon ringer hit mitt i natten och vill att jag skall komma, och då säger jag ja.
Amelie och Laura tillsammans blir jag inte klok på. Vissa handlingar och ord dem emellan tyder på att de håller på att förgöra varandra: dottern badar och kammar och klipper naglarna på gubben, fastän bengeten kan stå på händer och nästan jaga kaniner i odlingarna, och modern Laura är älskarinna åt paschan plus en mängd andra karlar från när och fjärran.
Trädgårdsmästaren med mera är lat och bekväm och listig som en räv. Han skiter i byxan en gång om dagen i genomsnitt, men nyper löss från blad och rycker långa vita strån från avlånga näsborrar rätt som han talar.
Laura är säkert klokast av dem alla, ty hon menar att åtminstone tre i huset skulle må bra av att han flyttades. Det är tragiskt och ofattbart att den unga Amelie slösar tid och krafter på sloken som räknat ut att han har trumf på hand och kan spela hundratals sköna melodier på hennes samvete och fixa idéer.
Och om det kan sägas att brorsan älskar henne borde de ge sig av i morgon, ty snart ligger härmasken på rygg, skakig och besatt av slaganfall, sårig och ljudlig. Det finns inget vackert i en uttorkad och förbrukad människa.
Laura åker runt i landet och träffar olyckliga (ordet är inte mitt) och villrådiga själar. Hon försöker lära dem att leva sunt och förnuftigt, och hennes filosofi har en ryggrad och ett nervsystem som består av att människan bör ta livet av människan, i utgångsläget att det inte är möjligt, eftersom själva utplånaren är bödel och offer i samma person; det nya och förvandlade måste bära det gamla i sig och det innebär att ingenting upphör att vara till i världen.
Vad vore människan utan människan?
Alla plågor och sorger som de uppvaktar mig med här, kända fördomar och hagar att beta i för djuren. De gör mig stor och klok, ty de hotar att föra mig tillbaka till de övertagna mönstren.
Det är möjligt att jag har en broder som är omänniska, och vi har andats i samma lilla bassäng av urhavet, vi har delat på näring och fosterkaka. Vi är av samma ägg, men vi kan senare i livet undervisa arten i att det är möjligt att spränga identiteten och lämna berättelsen om de skenbart lika stenarna bakom oss.
Amelie räknar rummen i huset och föreslår att jag kan ta ett av dem, när jag vill. Tvillingar bör inte bo alltför långt borta från varandra, säger hon, och då vet jag att hon tänker på Alexander.
Det är svårt att motstå henne och hon ger ett intryck av att tala i kronan av språkträdet utan att hon placerar över och under; och bredvid erbjudandet, eller i det, har Laura en mjuk och bred säng. Jag undrar ibland om de två kvinnorna kan älska mig för vad jag är.
Jag har gott om tid att tänka; dagen innehåller läsning, promenader och ord från radion; två timmar ägnar jag åt fysisk träning: simning, löpning och boxning. Jag ligger hos Laura och tre, fyra andra kvinnor som jag träffar en måndag, torsdag, lördag i veckorna. När som helst på dygnet fantiserar jag om dem och jag kan ta fram deras speciella dofter, läten och kroppar, och de är de enda varelserna på jorden som jag önskar behålla litet mystiska och outredda, dit släpper jag inte vetenskapens vampyrer och ägretter, inför dem förblir jag gärna nybörjare: kan någon kvinna utveckla så många sidor och komponenter att det ständigt under ett långt liv återstår åtminstone något att upptäcka?
Den stelnade människan ser inte andras rörelser och övergångar.
Brorsan flyttar utsiktstorn gång på gång. Han har till exempel sett delar av Sydamerika och Europa. I Montevideo antog han paradoxen tatuerad och intellektuell och när han kom hem från New York berättade han att han träffat en kvinna som älskat med Hemingway i sin tidigaste ungdom och att hon var den enda och verkliga förebilden till Harry Morgans flamma i To have and have not. Vidare hade han haft en del av sig inne i kropparna på fyra negresser, två kubanskor, tre mexikanskor, en brasilianska och några till.
Han är den ende filosof jag känner som kan tala övertygande om betydelsen av att ha skådat in i en kvinnas sköte, av att ligga tätt intill henne, blunda och transformera närheten till avstånd för att rätt begripa att ensamheten egentligen är outhärdlig.
I dag tänkte jag att de stora författarna sällan eller aldrig skriver om barn; det överlåter de åt de andra, och jag föreställer mig att jag är nära orsakerna till detta fenomen.