Ni vet hur javanesiskorna går, säger jag. Så rör sig Amelie bland lister, bräder och skräp, och ser ni hur hon nästan svävar med en öppnad färgburk på huvudet på väg till Filips brunn, i de trängsta passagerna svänger hon bakkroppen i mina spik och sänker dem med ett slag, i penseldragen, de korslagda, vid första strykningen av fönsterkarmen, och inte haltar hon, och jag frågar ingen hur det kan komma sig. Nu går hon vackert på alla underlag.
Filip arbetar noggrant och långsamt. Fem hårda dagar i köket: diskbänk, spis, skåp, hyllor, kylutrymmen, tak, golv och väggar. Han är uthållig och seg, det tredubbla i salongen. Tretton timmar bar han mask över ansiktet, när han slipade parketten. Han hyrde en maskin och sa att det var tredje gången i livet.
Det här är ungefär vad jag väntat mig av honom.
Amelie har målat och spacklat. Vi skriver den fjortonde september och dagarna är märkvärdigt varma för årstiden. Vi duschar nakna på tomten, en av oss spolar och två skrikskrattar så att fåglar lyfter och meddelar kamrater vad som sker här, när gubben tar sig för att dansa med Amelie på gräsmattan. Han kysser hennes öppna mun, han diar och leker med brösten som är vattenblanka.
Kom höst och förtvina min smärta och svarta sjukdom bland de ofullgångna människorna, gör mig olik dem, gör mig allt på o och a som kan sättas framför beskrivningarna, fyll den gamle mannen till brädden med den spruckna kampen om bladens färger, kom.
På kvällarna knuffas trädgårdsmästaren och jag som galna barn vid en alltför liten spegel, när vi rakar oss med kniv, och han kallar mig son och jag säger farsan, men det utbytet har alls ingenting att göra med trängseln i den wienska hundgården som skallat i snart ett sekel, ty stuckatören Orson fanns i min närhet under hela barndomen och en bit in i den vuxne Alexander.
Eller sitter vi i förnäm salong, bekvämt tillbakalutade, med rödprickiga vaxdukar över axlarna och låter Ami kapa stubben, vi skvallrar om de andra kunderna och damen ömkar sig över att tiderna var bättre förr i branschen. Hon har tjatat och bönat och bett om att få rensa den vita rabatten under hans näsa, och han försäkrade att huvudet skulle falla bakåt, om den föll, och att han föddes med den.
Vi kläder oss som till söndagspromenad vid vår gemensamma brunn och vi går långt. Filip och jag får vardera en arm av henne och jag tänker att så har jag aldrig tidigare flanerat i staden.
Sedan badar vi fötterna i tre baljor, fyllda med hett vatten, och tillsätter två matskedar Filipörter. Vi pratar om människorna utanför, och mörkret faller sakta, när hon säger: I dag är det tjugoen dagar sedan Laura steg ut en morgon och försvann i en bil. Tre veckor.
Frun är borta, säger Filip och drar en virvel med foten i vattnet.
Hon har ringt på hans telefon två gånger under den tiden och hon frågade efter Amelie i torsdags, när jag tog emot.
Vi tänder en brasa i salongen och läser fram till tio. Då följer hon honom till tegelhuset, och jag sitter kvar och tänker en timme eller mera. Jag lämnar den falnande elden som sprakar glödgande i den obefintliga tystnaden, och klockan blir tolv och den blir ett. Jag ligger i den enda sängen i flygeln och sliparmen eller penselhanden värker litet, jag lyssnar länge efter hennes steg på grusgången fram till det vita huset och jag undrar om något borde heta saknad efter Laura, modern, änkan, Frun. Så lät inte den svaga vinden i juni eller juli. Jag lämnade dörren öppen, och de vitröda knäppningarna hörs till sängen.
Jag masserar handen och frågar: Vilket gör mest ont?