Den sortens människa som Gud har avsett för 60-talet

1962

”Är du ekonomisk?” Monica får frågan av en journalist hösten 1962. Hon svarar:

– Allt annat. Jag har inte haft råd att köpa bil förrän för ett par veckor sedan. Och det tog en himla tid innan jag fick ihop till en lägenhet.

För första gången har Monica ett bankkonto med pengar på. An­svaret för sin bokföring har hon lämnat över till en revisor, som prak­tiskt nog också är kontrabasist i hennes trio. Vid sidan av musicerandet utbildar sig Claes Lindroth till jurist, parallellt med turnéer och skivinspelningar sitter han som tingsnotarie i Stockholms Rådhus. Monica har han lärt känna på Nalen, redan före resan till USA.

– Jag vill minnas att jag hjälpte till med hennes deklaration, det var den första affärskontakten. Det var ingen vidare ordning, hon kom upp med en plastkasse med kvitton.

Framgångarna med Sakta vi gå genom stan, Gröna Hund och Party ger Monica högre inkomster och allt fler välbetalda jobb. Till skillnad från många andra artister kan hon undvika den restskatt som med automatik brukar följa på plötslig framgång och snabbt ökade intäkter.

– Monica hade aldrig några stora skatteskulder. Att hon var ge­nerös och lånade ut pengar som hon kanske inte fick igen, det må ju vara, säger Claes Lindroth.

Monica är inte en sådan person som samlar pengar på hög.

– Nej, det gjorde hon inte. Man fick ju försöka hålla ordning, men jag blandade mig inte i privatekonomin.

Själv säger Monica att hon inte är intresserad av att tjäna mycket pengar. Hon önskar det vore mer show och mindre business i showbusiness:

Jag vill sjunga, jag vill ha det gott, jag vill vara en hygglig mor till Eva-Lena – resten är inte så betydelsefullt.

Claes Lindroth kompar Monica på sommarturnéerna 1960–62 och sköter hennes ekonomi ytterligare ett par år. I takt med att hon blir alltmer efterfrågad förändras Claes Lindroths uppgifter, från revisorns till alltiallons.

– Jobben gick oftast genom mig. Jag var en slags manager.

Det är också han som ordnar så att Monica får sin allra första egna bostad, på Söder i Stockholm. Lägenheten ligger på Björn­gårdsgatan 16 B, i ett fyravånings hörnhus i Nürnbergbryggeriets kvarter. Utanför porten leder en rank träbro trafiken över ett djupt järnvägsschakt där godstågen skramlar förbi om nätterna, på andra sidan breder Södra bangården ut sig. De som minns lägenheten beskriver den som mörk, men Monica är lyrisk:

– Tänk att jag äntligen har fått en egen lägenhet! suck-ar hon förtjust till en besökande vecko­tidningsreporter hösten 1960 och sjunker ner bland flyttlårarna.

Pianot och gungstolen är på plats, snart är Stringhyllan uppsatt och Kobratelefonen inkopplad. Skivorna med Frank Sinatra, Sarah Vaughan och Ernestine Anderson ligger ännu utspridda på vardagsrumsgolvets fiskbensparkett. ”En stor och rymlig gammaldags trerummare med ordentliga garderober och ett stort badrum”, konstaterar reportern och noterar de breda fönsternisch­erna, kakelugnarna och ”ett par underbara gamla skåp”. Köket vetter mot bakgården, har pärlspåntskåp, marmorbänk och gasmätare på väggen. Att Monica har eget kontrakt och alltså får ha lägen­heten så länge hon vill är en märkvärdighet: ”Sådant händer inte så ofta i dagens Stockholm.”

Här kan Monica och dottern Eva-Lena få ett gemensamt hem. Det är tre år sedan Monica lämnade Hagfors för att resa till Köpenhamn och sedan till Stockholm. Hennes tillfälliga bostäder i Råsunda och Farsta har Eva-Lena bara besökt i korta perioder.

Hon bor kvar hos mormor Greta och morfar Bengt i Hagfors. En barnflicka hjälper till och Monicas faster Thea rycker in när det behövs. Monica vet att dottern tas om hand, men för Eva-Lena är tillvaron rörig. Från och till bor hon hos sin farfar och farmor, som har en lägenhet i samma bostadsområde. Där är det ordning och reda. Farfar jobbar på järnverket sedan unga år och har avancerat till tjänsteman.

Från mormor och morfars lägenhet minns Eva-Lena en ständig lukt av lim från Bengts dragspelsreparationer. Hans musikvänner kommer på besök. Emellanåt dricker han för mycket, men Eva-Lena har bara positiva minnen av sin roliga och påhittiga morfar.

– Mig hade han som en liten prinsessa. Jag var så enormt omhuldad.

Tryggheten finner hon framför allt hos mormor Greta, som har blivit en ställföreträdande mamma. Förutom lekkamraterna är det mor- och farföräldrarna Eva-Lena kommer ihåg från sin tidiga barndom. Där finns inga minnen av Monica:

– Mamma var ju en främmande person för mig. Det måste ha varit jättejobbigt för henne att jag såg henne som en främling. Hon fick säkert veta det, man döljer ju ingenting som barn.

Som vuxen kan Eva-Lena förstå att Monica grep tillfället att lämna Hagfors. Där fanns inte den rörelse­frihet en äventyrslysten person som hon behövde. Monica var tvungen att ge sig av.

– Jag tror inte hon gjorde det i första hand för min skull. Jag tror hon gjorde det för att hon kände att det var för smått för henne. Hon kanske gjorde det för vår skull, hon ville något bättre än hon såg kunde hända där, säger Eva-Lena.

I februari 1961 fyller hon sex år och gör skolmognadsprov, för att kunna börja i första klass ett år i förtid. I efterhand har hon för­stått att det sammanfaller med att pappa Torbjörn blivit klar med sin lärarutbildning och ska flytta tillbaka till Hagfors.

– Det blev kanske ett litet hot mot mamma. Det var väldigt viktigt för henne att jag var hennes, att hon hade mig.

Eva-Lena lämnar Hagfors för att bo hos Monica i Stockholm. Samtidigt flyttar värmländska hemhjälpen Anna-Greta och boxern Bomsie in i lägenheten på Björngårdsgatan. Efter en tid förses ett av de tre rummen med en mellanvägg, så att Eva-Lena och Anna-Greta får varsin avskild del.

Den första tiden i Stockholm är hemsk:

– Jag accepterade att det var som det var, men jag grät mycket och längtade efter mormor. Så fort terminen slutade tog jag tåget till Hagfors, säger Eva-Lena.

Hon reser ”hem till Hagfors”. Så ska hon säga i många år efter flytten till Stockholm. Ännu 45 år senare känner Eva-Lena obehag i kvarteren kring Björngårdsgatan.

Monicas väninna Kerstin Bagge har börjat arbeta som lärare i Nya Elementar för flickor på Kommendörsgatan på Östermalm. Med hennes hjälp får Eva-Lena börja i småskolan där. Kerstin Bagge undervisar inte första­klassarna, men minns Eva-Lenas upp­syn:

– Då var hon så söt när hon kom med tofsar vid öronen och sa: ”Goddag, fröken Bagge!” Annars var det tant Kerstin eller bara Kerstin.

Varje skoldags morgon följer hemhjälpen Anna-Greta med Eva-Lena till Mariatorget, tillsammans tar de spårvagn 10 till Öster­malm. Varje eftermiddag hämtar Anna-Greta vid skolan.

Eva-Lena minns inte att någon var dum mot henne, fast hon har mycket emot sig: en lantis med konstig dialekt som dessutom bor på det ökända Södermalm. Klasskamraternas föräldrar har stora våningar på Strandvägen och Villagatan. De har antagligen förbjudit sina barn att åka till det proletära Söder.

– När jag skulle leka med någon kompis så gick vi alltid hem till dem. Jag har inget minne av att vi någonsin var hemma hos mig. Min adress fanns inte, de visste inte var det låg!

Monica bjuder hem gäster och under en period sover farbror Lars på en gummimadrass, men Eva-Lena minns inget vidlyftigt sällskapsliv från Björngårdsgatan – troligen sparar Monica det till skolloven när dottern är i Hagfors. Men visst är där liv och rörelse också till vardags, att döma av ett hemma-hos-reportage från våren 1962, med Monica i stormens centrum:

Man dricker svart kaffe och ropar till varandra över den brusande älv som den stereofoniska musiken är, och man förstår att hon är den sortens människa som Gud har avsett för 60-talet. Hon snyter och kramar ungar, häller upp mer kaffe, nynnar med i de bisarra melodifigurer som för tillfället ritas upp genom grammofonen, ­håller tråden i samtalet och är hela tiden avspänt leende, öppen och med.

Monicas syster Margareta och svågern Karl-Erik övernattar i lägenheten under ett besök i Stockholm. Det har blivit sent när Monica kommer hem, i sällskap har hon en hel jazzorkester med ett tiotal svarta amerikaner.

– Vi hade redan lagt oss och för att komma in i lägenheten måste de passera rummet där vi låg, säger Karl-Erik.

Claes Lindroth minns de där tillfällena hos Monica med större glädje, de ger honom chansen att möta sina idoler:

– Det var rätt mycket jazzbesök i Stockholm från USA, Jazz at the Philharmonic återkom varje år, och nästan alltid efter konserterna träffades vi hos Monica. Då kom de amerikanska stjärnorna och det var roligt att få träffa dem allihop.

Trumpetaren Dizzy Gillespie är en av dem som kommer hem till Monica. Saxofonisten John Coltrane sitter vid köksbordet och ritar med Eva-Lenas kritor.

Köket blir en samlingsplats också till vardags, en estraddär Mo­nica utvecklar matlagningen till artisteri. Vännerna bjuds på storartade föreställningar i improviserad kokkonst, Monica excellerar i kulinariska jam. Resultatet brukar hon kalla ”kollijox”.

– Hon stod och lagade mat jämt. Beppe och jag var där på en fest och Beppe var så hungrig att han höll på att svimma. Hon lagade mat i fem timmar innan vi fick något! minns Monica Nielsen.

Gästerna må vara halvt förbi av hunger och lulliga av vinet de hinner få i sig, men enligt samstämmiga vittnesmål är maten god när den väl hamnar på bordet. Beppe Wolgers har vuxit upp med sin mammas mönstergillt lagade kalvbullar och söndagsstekar och är imponerad av Monicas okonventionella framfart bland råvarorna. Han beskriver en rätt bestående av fläsk, lingon, ättika, kalops­rester, hjortron, saltgurka, grädde, svartpeppar, sherry, tomat­puré, gamla kåldolmar, syrliga äpplen, en skvätt pilsner och cayenne – och försäkrar att den smakar som en dröm.

Hovtraktören Tore Wretman är måttligt road när han en gång på franska Rivieran får vänta i timtal på Monicas kollijox. Han hinner mulna ordentligt innan middagsmaten sent omsider står på bordet.

Kerstin Bagge gläds desto mer åt de tidskrävande grytorna som kräver mycket prat:

– Och så skulle man ha matlagningsjärnet medan man pratade, så man var halvglad innan man skulle äta. Kul var det! Hon älskade att ha sällskap i köket när hon lagade mat, det var ett sätt att umgås.

Att komma hem till Monica på middag innebär alltså inte att bara sitta vid dukat bord och äta lagad mat. Hon söker återskapa den livliga gemenskap hon så gärna minns från barndomen: ”Vad jag älskade att somna i köket med de vuxnas röster omkring mig.” Monicas utdragna köksföreställningar är ett sätt att fördriva det hon fasar mest för:

– Hon kunde inte vara ensam. Hon kunde absolut inte vara ensam! säger Monica Nielsen.

Monicas rädsla för ensamheten komplicerar hennes förhållande till män. Hon blir lätt förälskad, men vågar aldrig avsluta en relation innan hon är säker på att kunna inleda en ny. Det betyder att hon ibland stannar för länge.

Namnet Bengt Thomasson får Monicas vänner från tidigt sextiotal att grimasera och himla med ögonen.

– Han var inte lätt att vara tillsammans med! Jag tror att hon hade någon – vad heter det när man vill ha stryk? – masochistisk läggning. Hon träffade Bengt och han var elak mot henne. Jag tror att hon tyckte att hon skulle ha det så, säger Monica Nielsen.

Enligt Monicas sarkastiska beskrivning i memoarboken är han medicine doktor med hjärta som specialitet och njurar som hobby. Han är tretton år äldre än hon, arbetar som överläkare på Serafimerlasarettet i Stockholm, samlar konst, amatörmusicerar, omger sig gärna med artister och ordnar grandiosa fester i sin stora vå­ning på Karlavägen. Bengt Thomasson är, som det heter på den tiden, ett societetslejon.

När Monica första gången framträder på Hamburger Börs uppvaktar han henne ihärdigt och hon faller för hans rosor och belevade sätt, smickrad över att en så kultiverad man är intresserad av en enkel flicka från landet. Han ska därefter inte missa ett till­­fälle att tala om hur dum och obildad hon är. ”Monica Zetterlund var söt följeslagerska åt kände överläkaren Bengt Thomasson” heter det i ett veckotidningssvep. Så vill han ha det. Han följer med till balen när hon upptas i de göteborgska medicinarnas sällskap Gycklarorden, men Monica är inte fin nog att bli bjuden till hans middagar.

Hon beskriver honom i efterhand som brutal och elak, han släpper henne inte och det tar nästan två år innan hon kan göra sig fri. När han gör en lång utlandsresa griper hon tillfället. ”Vilgot blev min räddning”, berättar Monica i memoarboken.

En morgon i början av december 1962 sitter Vilgot Sjöman i slips och kavaj, brillor och bockskägg i en fåtölj i Filmstaden i Råsunda. Monica har fått sin första filmroll, författaren Jörn Donner ska göra sin svenska filmdebut med en kortfilm för Svensk Filmindustri. Monica spelar en sångerska, inte alls olik sitt verkliga jag. I en scen blir hon intervjuad, Vilgot Sjöman ställer frågorna. Han ska senare erinra sig hur de efter tagningen blir sittande i sina fåtöljer:

Båda var vi uppklädda och sminkade, omgivna av pyss­liga tomtar. Monica med jazzsångerskans improvisationsvana; jag med min TV-träning; båda visste vi: Klokt att spänna av! – Lustigt sätt att bekanta sig med varand-ra. Första mötets sötma. Allt var ju overkligt, konstgjort. Hade vi minsta chans att visa varandra våra vanliga jag?

Vilgot Sjöman är författaren som blivit regissör. Han har ny­ligen varit Ingmar Bergmans regi­assistent vid inspelningen av Nattvardsgästerna och har dokumente­rat filmarbetet i en bok som snart ska komma ut. Den första egna långfilmen Älskarinnan har just haft premiär. Nu förbereder han filmatiseringen av Lars Görlings roman 491, om ett gäng unga brottslingar som utsätts för ett socialt experiment.

Det första mötet med Monica slutar med att han bär henne på sina armar genom filmateljén. Han har prövat det greppet tidigare:

För det första kom man nära en kvinnas kropp, snabbt, lätt och lekfullt. För det andra lärde man sig något om just den kvinnan! Antingen skrek hon till och sprattlade vilt – tålde inte att tappa fotfästet – eller också njöt hon av lyftet.

Monica har svårt att motstå den handfasta uppvaktningen, att bokstavligen bli upplyft. Senare ska hon låta Vilgot Sjöman veta vad hon genast efteråt sagt till en väninna: ”Den killen ska jag fixa!”

Det går undan! Bara tre dagar efter det första mötet saknar de varandra. Vilgot Sjöman har rest till Hotel Marienlyst i danska Helsingør för att arbeta tillsammans med Ingmar Bergman och författaren Ulla Isaksson. Monica försöker förgäves pressa in en Danmarkstur mellan två föreställningar, men får nöja sig med att skriva kärleksbrev: ”Du må tro att det är skönt att leva.” Vilgot Sjöman skriver dikter till henne och reflekterar över den nyvunna relationen:

Visst är jag rädd också. Det jag ser hos henne är fint och bra och roligt; allt det jag ser är så tjusigt – så kan hon ju inte vara beskaffad rakt igenom; någonstans måste väl finnas någon svårighet i henne, en beskaffenhet som kan stjälpa alltihopa? Jag gissar, men ser inget – bara det goda.

Vilgot Sjöman antecknar Ingmar Bergmans kommentar om Monica på Hotel Marienlyst:

– Om hon bara kan ta steget från estradartist över till skåde­spelerskan – hon har resurser; men kan hon klara att inordna sig?

Åter i Stockholm flyttar Vilgot Sjöman in hos Monica, Eva-Lena och hemhjälpen Anna-Greta. För honom är det en återkomst till de egna barndomskvarteren på Söder, vid järnvägstunneln och träbron. I gryningen fem dagar i veckan åker han till en psykoanalytiker. ”Och mesta tiden är det vinter. Snö på taken, snö på Monicas fönsterbleck. Jag halkar nedför Björngårdsgatan, SJ-tågen gnistrar mot högspänningsledningarna, resten är mörker.”

När Vilgot Sjöman kommer hem från dagens arbete i filmateljén sitter Monica redan i teaterlogen och sminkar sig inför kvällens föreställning. Efter ridåfallet behöver hon varva ner, umgås och prata, äta en bit och ta ett glas innan hon kommer hem, strax innan han ska upp och iväg. Deras dygnsrytmer stämmer inte och hennes säng är inte gjord för älskog: ”Bred nog – men madrasser­na? Gjorda av skumgummi! Ligger platta på en stum träbotten. Gillar att glida från varandra och skapa stora glipor; vid bäddning får man fösa ihop dem”, skriver Vilgot Sjöman.

Det är inte de enda gliporna i deras relation. De är omaka, ytligt sett en svensk motsvarighet till det amerikanska kärleksparet Marilyn Monroe och Arthur Miller, den utlevande stjärnan och den inbundne dramatikern. Monica andas jazz, Vilgot Sjöman kan sin Mozart och vet knappt vem Frank Sinatra är. Han är enstörig och utan behov av vänner, hon har aldrig kunnat leva utan dem. I Monicas bekantskapskrets blir Vilgot Sjöman uppblåst och stroppig. I hans umgänge känner hon sig malplacerad. Lunchen i Filmstaden med Ingmar Bergman kan inte ta slut fort nog. ”När lunchen var över vet jag inte vem som var gladast, Bergman eller jag”, berättar Monica i självbiografin.

”Vi är djävligt olika, du och jag. Ändå är vi av precis samma sort, någonstans i oss. Det är svårt att vi inte ska kunna klara oss ihop”, skriver Vilgot Sjöman när relationen svajar. Den handlingskraft han från början demonstrerat förbyts i osäkerhet, det är han som brottas med sviktande självkänsla. Nyss fyllda 38 säger han sig vara i en ny pubertet, en oskuld i den värld där Monica är erfaren och hemtam. Cigaretten med balkongodlad marijuana går runt bland några av hennes vänner, men han vet inte hur man drar halsbloss: ”Inhalera, vad är det för nåt?” Efter att Monica beställt in ostron till dem båda på krogen blir han magsjuk: ”Mina egna plågor blir för en gångs skull kroppsliga.” Monica kan till och med stå till tjänst med självsäkra råd inom hans eget revir: filmskapandet. När hon ser provfilmerna med dem som sökt till 491 pekar hon intuitivt ut den unge man som sedan får rollen. Men Monica är tveksam till att låta Lena Nyman spela självdestruktiv pros­ti­tue­­rad, därtill är hon alldeles för ung och sund.

Monica uppskattar den omsorg och det intresse Vilgot Sjöman visar Eva-Lena – hon minns honom vagt som en varm person som lyssnar och bryr sig om henne.

Mamma Greta ser i Vilgot Sjöman en framtida svärson. I ett brev, undertecknat ”Svärmor”, skriver hon: ”du är absolut den rätte mannen för Monica och det tror jag nog hon innerst inne vet […].” Den övriga familjen är inte begeistrad. Pappa Bengt hörs mumla att det tycks vara Greta karln är mest förtjust i. Systern Margareta och svågern Karl-Erik står för husrum när Monica tar med Vilgot Sjöman till Hagfors.

– Han bodde hos oss i flera dagar och sa inte ens adjö när han gick, säger Karl-Erik.

Efteråt tror Vilgot Sjöman att han varit i Kramfors.

När Greta kommer på besök till Björngårdsgatan känner sig Vilgot Sjöman med ens som hemma: ”min egen mamma i yngre upplaga.” I hans skildring av hur de båda vakar i den nattliga lägen­heten i väntan på att Monica ska komma hem påminner de mest om ett par oroliga föräldrar till en vidlyftig tonårsdotter. Kanske är det just ett tonårsliv Monica lever, det hon inte hann få hemma i Hagfors. Hon är inte den som bryter upp från ett sällskap för att åka hem. Senare ska hon beklaga denna sin egoism, som drabbar familjen.

– Glad musikant som man var träffade man andra glada musikanter så det blev väl kanske klockan tre eller fyra innan man kom i säng.

”Det är ljuvligt när du kommer direkt hem till mig från teatern – men det händer så sällan numera”, klagar Vilgot Sjöman. Han väntar henne under sömnlösa nätter och tar psykofarmaka ”för att inte gå itu”.

Vilgot Sjöman inser att hans främsta uppgift i relationen har varit som värn mot den envetne läkaren, att bräda honom i kraft av sitt konstnärskap, sitt intellekt och sin vänskap med Ingmar Berg­man. Nu är uppdraget slutfört. Vilgot Sjöman kan tyda tecknen:

Monica flämtar och fäktar, behöver rörelsefrihet, annars känner hon sig kvävd. Jag i min tur behöver en fast punkt, annars gung­ar det för mig. Drar man åt så olika håll – bara en tidsfråga när det spricker. Den ena börjar inse: Jag måste bli av med honom. Den andra börjar förstå: Här hör jag inte hemma. Jag är bara på gästspel.

Efter ett halvår har kortfilmen som förde dem samman premiär. Då går Vilgot Sjömans gästspel på Björngårdsgatan mot sitt slut.

Filmen heter Vittnesbörd om henne. Den visas i ett kort­films­program på biografen Spegeln i Stockholm under en vårvecka 1963 för att sedan försvinna, sörjd och saknad av ingen. Det är en sjutton minuter lång, fingerad dokumentär som ytligt sett handlar om artisten Monica Zetterlund, men som inte berättar något ut-över det alla redan vet: att hon är snygg att se på. I ett antal tablå­er vandrar Monica omkring med uttryckslös min, mest i den lägenhet som byggts upp i Filmstadens ateljé. Det bestående dokumentära värdet ligger i scenerna från en skivstudio, där Monica sjunger in filmens sånger och tidens främsta svenska jazzmusiker skymtar i bakgrunden.

Regissören Jörn Donner har lånat metoden från den nya franska vågens filmare, i synnerhet från Jean-Luc Godard. Någon egentlig regi tycker sig inte Monica få. Författaren och kritikern Lars Forssell summerar Donners bedrift: ”Han har lyckats göra en film med Monica Zetterlund, den mest levande av flickor, som är död som en sill.”

– Vi var båda debutanter och han var ju ingen Godard, precis. Det var en mycket konstig film, säger Monica själv.

Vilgot Sjöman älskar Monica, men vill avbryta relationen: ”Vi har misshandlat vår kärlek, båda två; det känns så jävla vemodigt.” Monicas känslor för honom har uppenbarligen svalnat, men hon vill ha hans sällskap på en planerad försommarresa till Korsika.

I stället för att åka med till Medelhavet sätter sig Vilgot Sjöman i sin gamla Ford Anglia och kör, kvittar vart, ”bilskrället står inte ut med min ångest och pajar. Dags för skrotning – av både bilen och vår relation.” På Hotel Siljansborg i Rättvik skriver han i maj 1963 ett kanske aldrig postat avskedsbrev till Monica:

Jag älskar dig. Din hud, din kropp, ditt sätt att tala, dina näsborrar, din styrka, din förbannade skarpblick och livserfarenhet – och din förtvivlan som du har så svårt att visa. Men jag har ju sett dina ögon.

Vilgot Sjömans kärleksrelation med Monica är kort, men den ska kasta en lång skugga. De skiljs utan alltför hårda ord och ses till­fälligt några gånger därefter. Drygt sex år senare regisserar Vilgot Sjöman en egen teaterpjäs. Den heter Pojken i sängen, är själv­bio­grafisk och handlar om vintern med Monica. År 1969 spelas den under ett par höstmånader på Scalateatern i Stockholm.

Pjäsen blir en chock för Monica. Så snart hon träffar Vilgot Sjöman talar hon om för honom hur upprörd den gjort henne. I memoarboken Hågkomster ur ett dåligt minne beskriver hon sin reaktion: ”Aldrig i hela mitt liv har jag känt mig så kränkt, varken förr eller senare.”

Monica har känt igen scenografin som en kopia av lägenheten på Björngårdsgatan, med kakelugn och allt. Där bor sångerskan Cilla med sin dotter. Mannen hon just träffat heter Anders och är en beläst typ, Cilla kallar honom litteraturknutte. I trapphuset står hennes före detta partner och bankar på dörren.

– Den här gången kommer han inte att få någon lätt match. Du är den enda han kommer att acceptera att bli utklassad av. Han har en sån jävla respekt för dig! säger Cilla till Anders.

Deras förhållande är sprött, han säger att det är förvillande likt den första förälskelsen. Han framstår som sårbar och reflekterande, hon som spontan och aningslös. Deras olikheter sätter relationen på prov. När han ska sova kommer hon hem från teatern med sina vänner: ”Det här är hennes timmar, den enda tid på dygnet som hon tycker är uthärdlig.” Han vädjar till henne att inte be­rusa sig. Hon hånar ho­nom för att han lever bland sina böcker, utan att veta vad livet smakar.

– Vet du vad det är som retar mig mest av allt? Det är att du har haft det tråkigt med mig. Inte en vana gemensam, inte ett intresse. Allting som jag tycker är viktigt, det tycker du är piss, säger Anders till Cilla när de tar farväl.

Att Vilgot Sjömans pjäs bygger på egna upplevelser står klart för alla och envar. För dem som ser männi-skorna bakom roll­figu­rerna framstår de intima detaljerna från Cillas och Anders stormiga samliv som snaskigt skvallriga, publiken vet inte var verkligheten slutar och dikten tar vid.

Pjäsens kvinnliga huvudperson är ett jazzdiggande naturbarn, kåt och enfaldig, men det som sårar Monica djupast är att hon knarkar.

– Han framställde mig som en depressiv narkoman. Jag som aldrig hållit på med sånt i hela mitt liv! Det var vidrigt.

I England har Monica en gång fått amfetamintabletter för att hålla sig pigg och de gånger hon rökt marijuana har effekten varit direkt avskräckande.

– Jag tål gudskelov inte knark. Jag har nog försökt, må du tro, för jag var ju så in i helvete ung och nyfiken. Men jag blev fruktansvärt sjuk. Jag är inte den typen, berättar hon för en intervjua­re på nittiotalet.

Kanske finner Monica bland Vilgot Sjömans alla avvikelser från verkligheten också smärtsamma sanningar: att Cilla sviker sin dotter. Att hon i relationen till män ständigt testar sin utstrålning för att få sin kvinnlighet bekräftad.

Pjäsen och dess innehåll påverkar förstås den negativa beskrivning Monica flera år senare ger av Vilgot Sjöman i sin memoarbok: en Wagnerlyssnande dystergök med svårartat Bergmankomplex.

– Han ska få sig en jävla skopa i boken, säger Monica inför utgivningen.

När boken kommer ut hösten 1992 sänder hon trots allt ett ex­emplar till Vilgot Sjöman, med en dedikation: ”All lycka på jorden and no hard feelings.”

Ytterligare drygt tio år senare är det Vilgot Sjömans tur att i en självbiografisk bok ge sin bild av deras gemensamma tid och dess efterspel. När den kommer ut hösten 2004 sänder han ett exemplar till Monica. Sedan hon läst den talar de med varandra i telefon. Hon har bara en kommentar: att han har förväxlat Hagfors med Kramfors. ”Hon sa det med ett skratt”, noterar Vilgot Sjöman.

Uppenbarligen känner han skuld över pjäsen som sårat henne så mycket. ”Allt som händer i pjäsen hände inte i verkligheten”, förklarar Vilgot Sjöman i sin bok och reflekterar över att ett konstnärligt uttrycksbehov kan få drabbande följder:

Hur skulle jag själv reagera om någon gjorde sin version av något jag upplevt? Kränkning är kränkning, vilka synpunkter man än lägger på saken.