Jag drömmer mardrömmar om huru Monica fördärvar Ulrika

1969–70

I en skogsbacke vid det lilla samhället North Freedom i Wisconsin i USA sitter Monica, med stort lockigt hår, klädd i lång svart kjol, lite smutsig och medfaren som man kan bli efter en an­strängande resa med ångtåg.

Det är hösten 1969. Vilhelm Mobergs romaner om utvandrarna från Småland ska bli film. Monica spelar den före detta sockenhoran Ulrika från Västergöhl. Många blev förvånade när hon fick rollen.

– Jag också. Men smickrad och glad förstås. Jag tackade ”ja” direkt, litade på de personer som tydligen sett kvaliteter hos mig som jag inte kände till själv. Jag gillar ”Ulrika”, känner varmt för henne och tycker hon reagerar riktigt. Det tyckte jag redan när jag läste böckerna för många år sedan, säger Monica där hon sitter i det nya landet i Ulrikas paltor.

Vilhelm Mobergs epos omfattar fyra romaner, utgivna under tioårsperioden 1949–1959. Den första är Utvandrarna. Monica köper den för egna pengar och läser den när hon i ton­åren går i real­skolan hemma i Hagfors. Den orättvist behandlade Ulrika får genast hennes sympati.

Planerna på att göra film av romanerna har diskuterats sedan femtiotalet. Det dröjer innan Vilhelm Moberg finner sin regissör. Efter premiären på Här har du ditt liv, filmatiseringen av Eyvind Johnsons Romanen om Olof, konstaterar Vilhelm Moberg i januari 1967 att det är en av de bästa svenska filmer han någonsin sett. Han ger regissören Jan Troell förtroendet att göra film av sin egen berättelse om Kristina och Karl Oskar. Vilhelm ­Moberg är i sjuttioårsåldern, en av Sveriges genom tiderna mest lästa och älskade författare. Han brukar också kallas den argaste. Hans pondus är stor, han är orädd och van att säga sin mening.

Filmatiseringen av utvandrareposet blir en väldig satsning för Svensk Filmindustri. Med 182 inspelningsdagar – varav 43 i USA – är det den dittills längsta svenska filminspelningen, till den för tiden svindlande kostnaden sju miljoner kronor. Uppskattningsvis 132 000 meter film ska sedermera klippas ner till två hel­aftonsfilmer om totalt drygt sex timmar.

Samarbetet mellan författaren Vilhelm Moberg, regissören Jan Troell och producenten Bengt Forslund inleds hösten 1967. Sedan Moberg godkänt manuskriptet engagerar han sig i rollbesättningen, mån om att de figurer han skapat får rätt uttolkare. Att Max von Sydow ska göra rollen som Karl Oskar är självklart, att Liv Ullmann ska spela Kristina är ingen stridsfråga. Inte heller det okonventionella valet av Hans Alfredson som historieberättaren Jonas Petter leder till diskussion. Rollistan fylls på, till slut är bara ett namn omstritt, minns Bengt Forslund:

Den enda roll där vi verkligen hade motsatta uppfattningar och där det nära nog höll på att uppstå en schism mellan oss och ­Moberg, det var i besättandet av Ulrikas roll. Moberg hade visserligen ingen bestämd kandidat – och kanske var det detta som ­räddade oss – men mot vårt val, Monica Zetterlund, var han minst sagt skeptisk. För Moberg var Monica enbart en jazzsångerska och jazz det begrep han sig inte på.

Åtminstone en gång har Monica och Vilhelm Moberg mötts. Det är när författaren tillsammans med hustrun Margareta ser Utsålt på Scalateatern och efter föreställningen går bakom scenen och skålar med ensemblen. Teaterbesöket har uppenbarligen inte varit nog för att Vilhelm Moberg ska våga anförtro sin Ulrika åt Monica. I ett brev till Jan Troell våren 1968 lanserar han några andra kandidater till rollen. Vilhelm Moberg lägger ett ord för Margaretha Krook. Hon är rätt typ, men skulle behöva ”lite mera kvinnlig utstrålning”, skriver han.

Ulrika från Västergöhl är en betydelsefull person i Mobergs roman­svit, jämte Karl Oskar den enda som finns med i alla fyra delarna. ”Kanske är hon den intressantaste personen i utvandrarromanen, främst därför att hon förändras mer än någon annan av romangestalterna och därför att hon av Moberg, allteftersom romanen framskrider, tilldelas allt viktigare uppgifter och växer i betydelse och mänsklig storhet”, skriver Mobergkännaren Gunnar Eidevall. Från att ha varit fruktad och hatad blir Ulrika efter hand accepterad och till och med uppskattad för sina goda egenskaper. Hon är också den person som genom emigrationen vinner mest i socialt anseende. ”Ulrika i Västergöhl är den ostyrigaste roman­figur, som jag någonsin haft i en bok”, förklarade Vilhelm Moberg. Ulrika ligger honom varmt om hjärtat, inte undra på att han värnar om henne.

Att erbjuda Monica rollen som Ulrika är Bengt Forslunds idé, fyrtio år senare minns han inte varifrån han får den. Han känner inte Monica, men har sett de filmer hon redan medverkat i: Jörn Donners korta Vittnesbörd om henne, Svenska Ords Svenska bilder och Att angöra en brygga. Monicas rolltolkningar rymmer både inlevelse och dramatik, men har knappast episka mått.

Bengt Forslund tror att det är den senaste filmrollen, som den utmanande Lotten i Nattlek, som övertygar honom om att Monica har talanger som hon ännu inte fått visa på film och revyscener. Troligen har också filmens regissör Mai Zetterling berättat för honom om Monica.

Sommaren 1968 åker Jan Troell till Oslo för att bekanta sig med Monica, hon framträder på revyteatern Chat Noir med ­Steve­ Kuhns trio.

– Jag hade med mig min 8 mm-kamera och filmade henne i en park. Det kändes rätt från början. Hon hade en väldig utstrålning, en frejdighet och frispråkighet som kändes naturlig, säger han.

Jan Troell bestämmer sig: vad Vilhelm Moberg än tycker ska Monica spela Ulrika!

I Oslo befinner sig samtidigt dokumentärfilmaren Karsten Wedel, som planerar att porträttera Monica i en långfilm, också den ska produceras av Svensk Filmindustri. Karsten Wedel är fascinerad av Monicas personlighet; en människa full av liv, driven av känslor, snarare än av förnuft.

– Jag ville göra den här filmen i protest mot Jörn Donners film, som var helt död!

Karsten Wedels porträttfilm ska vara verklighetsnära, rent dokumentära sekvenser blandas med spelscener där också Steve Kuhn och Eva-Lena förekommer. För manuskriptet står den relativt okände författaren Göran Tunström, romanerna som ska göra honom läst och älskad är ännu oskrivna. Han är född i värmländska Sunne och är årsbarn med Monica, men de känner inte varandra.

Innan manuskriptet är färdigt och innan alla rättighetsfrågor klarats upp startar inspelningen, i augusti 1968. Monica är mycket positiv till idén och Karsten Wedel vill fånga tillfällena: hennes framträdanden på jazzfestivalen i norska Molde, på valmöte med Tage Erlan­der i Jönköping och på en jazzkonsert på Berns i Stock­holm. Det hinner bli 30 minuter färdig film innan Svensk Film­industri drar i bromsen. Ingen är riktigt nöjd med Göran Tunströms utkast till manus, det framställer Monica som en prillig bohem och hennes hem på Lidingö som en transithall för allehanda udda existenser. Eftersom filmatiseringen av Vilhelm Mobergs romaner kommer att kräva stora resurser tvingas Svensk Filmindustri lägga ner andra planerade produktioner. Karsten Wedel tillhör dem som drabbas:

– Att filmen inte blev av tillhör mina sorger i livet …

I brev till utvandrarfilmens producent Bengt Forslund upprepar Vilhelm Moberg sitt starka tvivel på Monica i rollen som Ulrika:

Jag anser – och ingenting kan rubba mig där – att Monica Z är en felbesättning. Samtidigt måste jag säga, att ingen skulle bli gladare än jag om filmen kunde visa, att jag har haft fel. Jan har ju här tagit hela ansvaret, jag har sagt min me­ning, saken är avsågad.

Avsågad eller ej, Moberg återkommer flera gånger till frågan, också när inspelningarna just ska starta, i februari 1969. Han tror inte att ”en popsångerska plötsligt kan förvandlas till den stora rutinerade karaktärsskådespelerska som denna roll – filmens tacksammaste – kräver”:

Jag drömmer mardrömmar ibland om huru Monica fördärvar den Ulrika, som jag har skapat.

I en intervju i Aftonbladet har Vilhelm Moberg läst hur Monica ”utvecklade sin i sammanhanget ovidkommande livsåskådning och sina personliga trosproblem samtidigt som hon förklarade för läsarna vem Ulrika var”. I intervjun berättar Monica att hon inte alls tror på Bibelns hotfulla Gud, däremot på kristendomens kärleksbudskap. Om sin rollgestalt säger hon:

– Ulrika är en hetsig och mycket spontan människa. Hon får utbrott som jag också får. Hon är en av dom få i denna för­gångna tid som orkar och vågar reagera på ett modernt och accepterat sätt. Någon hora är Ulrika inte. Men hon har varit ett saftigt fruntimmer en gång i tiden, förstås.

Sådana förklaringar finner Vilhelm Moberg totalt överflödiga, eftersom karaktären redan är bekant för romanernas två miljoner svenska läsare. ”Inte fan behöver Ulrika något försvar. Tror Mo­nica det, då har hon redan från början rollen helt om bakfoten.” Vilhelm Moberg har fått sina farhågor bekräftade.

Han är livrädd för att tidningarna ska skriva sönder filmen innan den ens är inspelad, han önskar ”hejda dessa jävla skribenter”. För att förväntningarna inte ska piskas upp till orimliga nivåer vill han före premiären helst inte se en enda publicerad artikel eller bild från inspelningen. Skådespelarna får gärna prata med pressen om sina skilsmässor och kärlekshistorier, sin vikt och sina mått, men Moberg vill att de ska ”hålla käften ifråga om den film, där de medverkar!”.

De behöver inte stå upp och försvara några roller – de ska spela dem bara! och därmed stopp. […] Jag skrev inte Utvandrarna för att skandalpressen skulle sälja lösnummer på idiotiska artiklar om mina män-niskor. Jag är rädd om dem.

Bengt Forslund har i efterhand undrat hur allvarligt menad Vilhelm Mobergs kritik mot pressens förhandsintresse egentligen är. Kanske är Moberg i själva verket smickrad av uppmärksamheten: ”Det var inte alltid lätt att veta var man hade honom. ­Situationen påminde ofta om när han bad mig att alltid beställa ett bord i skymundan när vi skulle gå på krog, för att sedan ta upp munspelet och dra en låt, så att alla skulle se vem som satt där.”

På Operabaren i Stockholm snappar Monicas goda vän Catrin Westerlund upp hur Vilhelm Moberg luftar sitt tvivel på att Monica ska klara rollen som Ulrika:

– Den beniga popjäntan! Henne skär man sig på!

När uttalandet återges i en veckotidningsartikel är måttet rågat för Vilhelm Moberg. Han skriver ännu ett ilsket brev, denna gång till Svensk Filmindustris chef Kenne Fant. Moberg retar sig nu på ”den egenartade publicistiska verksamhet, som fru Monica Zetterlund bedriver och i vilken hon inblandar mig på ett gement och lögnaktigt sätt”.

Särskilt gemen och lögnaktig finner Vilhelm Moberg antagligen reporterns beskrivning av hur den kände författaren besöker filminspel­ningen i småländska Emmaboda, ”tvär och jävlig och mobergsk”, tappar sin väldiga haka inför Monicas uppenbarelse och stammande erkänner att hon är Ulrika. Fast det inte uttryckligen är Monicas ord som återges i artikeln får hon bära hela an­svaret. I brevet till Kenne Fant förnekar Vilhelm Moberg att han någonsin kallat Monica för ”en benig popjänta”, han har inte råkat henne i Emmaboda och följaktligen inte heller välsignat henne som Ulrika:

Raka motsatsen är sanning: Jag har vid flera tillfällen – bl.a. i brev till Dig och upprepade gånger muntligen till Jan Troell – framfört min bestämda åsikt, att hon är alldeles fel artist i denna roll.

Nu kräver Vilhelm Moberg hos Svensk Filmindustris chef att Mo­nica ska erkänna att hon ljugit, att hon tar tillbaka sina uppgifter och framför sin uttryckliga ursäkt för dem. Om detta inte sker hotar Moberg med att upprepa sin begäran – denna gång offentligt. I ett PS passar han på att ge Monica en känga för ett helt annat intervjuuttalande, som han återger i brevet:

– Som artist är man något av en hora när det gäller publicitet – utan den skulle man vara såld.

Däremot väljer Moberg att inte citera resten av Monicas uttalande:

– Men fy fan vad missförstådd man blir. Veckopressen är naturligtvis värst. Kvällstidningarna är lite bättre. Fast dessa rubrik­sättare: Jag skulle vilja ställa upp dem på ett led.

Att han i Monica har en allierad i kritiken av svensk skvallerpress låtsas Vilhelm Moberg inte om. Hennes behov av uppmärksamhet tycker han däremot är värt en gliring:

Egenskapen av publicitetshora anser jag dock inte som nå­gon kvalifikation för rollen som hederlig f.d. socken­sköka.

Monica är medveten om att Vilhelm Moberg inte har något förtroende för henne. Hon föredrar att inte längre prata om sin roll i pressen:

– Jösses, filmen Utvandrarna vågar jag inte uttala mej om. Då blir Ville tokig.

Nog tvivlar också Monica på sin förmåga. Inspelningen inleds i Filmstadens ateljéer i mars 1969 med scenerna från briggen Charlottas gungande interiör. Då ska hon mätas mot skådespelare med världsrykte från Ingmar Bergmans filmer:

– Nu skulle jag plötsligt spela mot Max von Sydow, Liv Ullmann och alla de andra som jag hade beundrat så mycket – och man har ju inte precis världens bästa självförtroende.

”Skitskraj” är ordet hon använder för att återkalla känslan inför sin första tunga filmroll. Någon mjukstart får hon inte:

– Dessutom började Troell med att filma avlusningsscenen där jag skulle slita upp blusen och visa brösten som bevis för att jag inte hade några löss. Jag hade just träffat Max och Liv för första gången och kände mig väldigt generad.

På skeppet mot Amerika hittar Kristina klädlöss. Hon anklagar Ulrika för att ha fört med sig ohyran ombord och det blir nära nog slagsmål dem emellan. Ulrika visar sig vara lusfri och kräver att Kristina ska be om förlåtelse på sina bara knän.

Monica ska i flera sammanhang lufta misstanken att Jan Troell låter henne inleda filminspelningen med den svåra scenen av krasst ekonomiska skäl. Hade hon inte fungerat där så hade han kunnat byta ut henne, utan större kostnader. Jan Troell förnekar att han hade sådana baktankar:

– Nej, det har aldrig varit i mitt huvud. I vilken ordning scenerna tas styrs av helt andra faktorer. Jag tänkte inte på att det skulle vara svårt för henne.

Svårt är det likafullt. Jan Troell minns hur Monica i nervositet ideligen kommer av sig. Hennes osäkerhet tycks smitta: den ena efter den andra av skådespelarna börjar staka sig.

– Det gick inte att filma, ibland var jag tvungen att avbryta på grund av mina egna skrattanfall bakom kameran. Jag låg till slut hopböjd på ateljégolvet i skrattkramp, berättar Jan Troell, som sparade alla de misslyckade tagningarna, men numera inte vet vart de tagit vägen.

Det är Monicas idé att hennes egen dotter Eva-Lena ska prov­filma för rollen som Ulrikas dotter Elin.

– Jag trodde aldrig riktigt på det, fast när dom ringde efter första provfilmen ville jag förstås. Jag hade inte läst böckerna innan, men då tänkte jag att dom kanske var bra och började läsa, och det var dom, säger Eva-Lena i en intervju från den ti­den, reportern har med milt våld hämtat henne från ridhuset.

Det är inga filmstjärnedrömmar som förverkligas när Eva-Lena får rollen. Det är även­tyret, några månaders ledighet från skolan och inte minst betalningen som lockar den då fjorton­åriga häst­tjejen:

– Jag visste att vi skulle åka till USA. Det lät spännande. Sen var det bra betalt och det var faktiskt det viktigaste för mig. Jag tänkte direkt att jag kunde köpa nya ridstövlar. Det var grejen för mig.

Eva-Lena har bara goda minnen från den långa inspel­ningen, den enda period då hon är med Monica på jobbet.

– Det är klart jag träffade mamma förhållandevis mycket under den perioden. Hon var för sig, med Liv Ullmann och Max von ­Sydow och Jan Troell. Hasse Alfredson var kul, för han drog in oss barn i olika lekar. Annars var det så att vi barn och ungdomar mest var för oss själva.

Redan i samband med premiären av Utvandrarna talar Eva-Lena i en tidningsintervju förståndigt om riskerna med att vara film­skå­de­spelare: ”lyckas man inte bra så blir det så halvdant allting. Då vet man ju inte om man får några pengar nästa månad.” Att hennes livs stora filmchans går upp i rök har aldrig grämt henne. På Liv Ullmanns förslag sänds en provfilm till Ingmar Bergman:

– Det var när vi var i USA, för då skulle Ingmar Bergman och Federico Fellini göra en film. Jag vet inte om jag fick rollen eller inte, för filmen blev inställd, säger Eva-Lena.

Hennes mål var aldrig att bli filmstjärna, drömmen var att rida och ha hästar.

– Det här var min dröm, säger Eva-Lena och slår ut med händerna mot det hon nu har omkring sig: gården där hon bor och stallet där hästarna står.

Medan inspelningarna pågår i Wisconsin kommer meddelande från Stockholm om att Monica och Hans Alfredson belönats med Grammisutmärkelser. Monica har prisats för Gröna små äpplen och medverkar dessutom på Årets musikal- och kabaréinspelning: Svenska Ords Spader, Madame!. Det är två goda skäl att ställa till fest, minns filmens scripta Katinka Faragó. Monica och Hans Alfredson drar sig tillbaka till var sitt kök för att tillreda rätter på nyfångad fisk från Mississippifloden. Katinka Faragó bjuder in de svarta studenter som spelar slavar i filmen och lockar med att de ska få höra Sveriges, kanske Europas, bästa jazzsångerska:

Dom var ytterst tveksamma. Monica i rollen som Ulrika med sin konstfulla lockiga frisyr i filmen var inte precis hipp. Festen gick av stapeln på kvällen; det var jättetrevligt och gott, och efter en stund började Monica sjunga a cappella och hon var förstås ­lysande. Killarna var begeistrade.

Det första Bengt Forslund och Jan Troell tänker på i samband med Monica är inte musik, utan mat. Den ene minns en nasi goreng, den andre en stor gryta chili con carne som hon bjuder film­gruppen på.

Monica menar att Jan Troell inte ger särskilt mycket regi, han anger en riktning för skådespelarna att följa efter eget huvud. Han håller med:

– Det stämmer, jag säger inte så mycket.

Tillsammans får de ändå Ulrika att brinna. I scenen där kyrkans mäktiga män avbryter nattvarden hos frikyrkopredikanten Danjel försvarar hon med flammande blick den lilla församlingens rätt att utöva sin tro. När kyrkvärden kallar henne hora blixtrar Ulrika:

– Kommer du ihåg när du kom med riksdalern i den ena handen och kuken i den andra. När du bad att jag skulle ligga på rygg en stund åt dej. Då var du beskedlig!

Med den scenen får Monica till slut Vilhelm Moberg på fall. Producenten Bengt Forslund minns när han och författaren tillsammans reser till Jan Troell:

Någon gång på våren 70 träffades vi i Malmö och for ut till Jans klipprum i Limhamn. Jan skulle visa upp några provbitar, bl.a. nattvardsscenen hos Danjel, där ju Ulrika spelar en väsentlig roll. När rullen var slut tittade Moberg på oss och sa lakoniskt: ”Jag hade fel.”

Efter premiären på Utvandrarna våren 1971 får Monica också filmrecensenternas erkännanden. I Dagens Nyheter har Hanserik Hjertén invändningar mot filmen som helhet, men tycker inte att någon av skådespelarna skämmer sin plats: ”Inte heller Monica Zetterlund, som något chockartat fått sockenhoran på sin lott. Hon kan spruta etter, men inte är hon den frodiga, livskraftiga Ulrika jag sett framför mig.” Jurgen Schildt i Aftonbladet berömmer Monica som ”filmens friskaste och roligaste inslag”.

Vilhelm Moberg bojkottar premiären, för så dags har han kommit på kant med filmens producent. Senare får han en privat visning och blir överväldigad. ”Jag hade ju litat på Jan Troell, men jag måste ju säga att hans verk överträffade alla mina förväntningar, och direktören för Svensk Filmindustri meddelade mig i går att filmen på 14 dagar har samlat en publik på 130 000 personer. Det är absolut rekord”, skriver Moberg i ett brev till en vän. Efter sin långa kampanj mot Monica får hon till slut hans uppskattning:

– Efter premiären fick jag flera fina brev av honom, han blev väldigt nöjd med resultatet.

Monica ska aldrig tveka om vilken som är hennes livs roll:

Skådespelarmässigt är det Ulrika, som jag på något sätt lyckades med så att det sa tjong.