Det underbara med en vilsevals är ju just att den får se ut hur som helst

1962

Tidningarna har redan flera gånger förkunnat Monicas genom­brott – först som jazzvokalist på Nalen, därefter som kabaréaktör på Hamburger Börs och senast som skivartist med jazz på svenska. ”Det finns några stycken artister här i landet som förföljs av genombrott. En stjärna har fötts, heter det. Monica Zetterlund hör till dem”, skriver en dagstidning i slutet av 1962. Då har genom­brotten blivit så många att alla tappat räkningen.

Året inleds med att Monica får ett frestande erbjudande. Aktie­bolaget Svenska Ord planerar sin första egna scenföreställning, en sommarrevy på nöjesfältet Gröna Lunds teater. De nyblivna nöjes­direktörerna satsar 25 000 kronor, men kan inte garantera artisternas löner och erbjuder procent på biljettintäkterna. Monica vill vara med, frågan är om hon ska våga chansa. Hon samråder med Claes Lindroth, som förutom att vara hennes basist också är ekonomisk rådgivare:

– De kunde ju inte betala så bra, det var helt nybildat. Vi diskuterade huruvida det skulle vara ekonomiskt att jobba så en hel sommar.

Resultatet blir en kompromiss. Med en säker folkparksturné ­under senare delen av sommaren kan Monica ta en risk på Gröna Lunds teater under våren och försommaren. Att satsa helt på revyn verkar alltför våghalsigt.

– Ingen visste så mycket om Svenska Ord, vad det var för fi­gu­rer, säger Claes Lindroth.

Svenska Ord är ännu ett oskrivet blad, figurerna i företagets ledning är däremot inte helt okända. Hans Alfredson har lämnat en anställning som producent på Sveriges Radios underhåll­ningsavdelning för att pröva lyckan som frilansande manusförfat­tare och artist. Monica har mött honom våren 1961 under inspelningen av teveprogrammet I rampljuset där båda medverkar och gör en scen tillsammans: Hans Alfredson sjunger smäktande With this ring, sätter en ring på Monicas finger och får i gen­gäld en puss på kinden.

Tage Danielsson har varit radiounderhållningens chef. I den rollen har Monica mött honom sommaren 1961 i Monte Carlo i furstendömet Monaco, av alla platser. Han är där för att ta emot ett internationellt radiopris, hon sjunger vid galaföreställningen. Monica gäspar sig igenom avslutningsmiddagens många tal och önskar hon vore i Antibes, där en internationell jazzfestival lockar med artister som Ray Charles och där hennes egna kompisar i Björn Netz kvintett spelar. Hon föreslår Tage Danielsson att de ska sticka dit.

– Det var ju bara några mil, så han nappade direkt. Vi smet från den där middagen och åkte taxi till Antibes. Det var väl då vi träffades första gången.

Även om de inte setts tidigare vet Tage Danielsson förstås vem Monica är. Som radions underhållningschef har han god uppsikt över svenskt musikliv, han har till och med haft Monica på förslag som svensk artistrepresentant redan vid föregående års radiofestival i Monte Carlo.

Nästa gång Monica träffar Tage Danielsson har han sagt upp sig från Sveriges Radio och just bildat AB Svenska Ord tillsammans med Hans Alfredson, snart ska de bli kända som Hasseåtage. I december 1961 är hon en av flera medverkande sångartister i deras radiomusikal My fair glada hästen story, ett prilligt hopkok av litte­ratur- och musikhistoriens mästerverk.

– Sen hörde och såg dom mig på gamla Hamburger Börs. Sen ringde Tage mig och frågade om jag ville vara med och chansa lite, har Monica berättat.

Att hon vågar chansa på Svenska Ord ska hon aldrig behöva ång­ra. Gröna Hund har premiär den 27 april 1962 och blir en storman­de succé. För Monicas del skriver tidningarna om – ja, ett ge­nombrott. Bland Gröna Lunds alla attraktioner är Gröna Hund den enda riktigt roliga, tycker recensenten Uno Florén, som tillskriver revyn ”en fantasi och humor som föryngrar världen”. I Kalinka, numret om de ryska rymddrömmarna, hör han en framtida klassiker där Monicas solistinsats får honom att famla i ordförrådet:

Hon håller sin lilla rymdhund i famnen och är vacker som en ut­slagen syren med dagg i ögonfransarna och hennes röst har en fono­logisk charm som kommer de flesta diseuser att låta som aror. Ja det är en säregen aura över denna värm­ländska flicka.

Gröna Hund är en revy av nytt slag, rapp och lekfull, aktuell och överraskande, liten i formatet och med bara sju aktörer på den enk­la scenen. I Lissi Alandh finner Monica en livslång vän. Kapellmästaren Gunnar Svensson känner hon redan, som pianist och arrangör i Arne Domnérus orkester. När Monica får ett sångnummer hon inte tror sig klara av är Gunnar Svensson där och stöttar, för Monica säger aldrig nej till något Hasse och Tage skriver till henne.

– Nej, det gjorde jag inte. Fast jag hade ju svårt för många, men då sa Gunnar: ”Jo, det kan du!”

Gunnar Svensson talar senare kärleksfullt om arbets­kamraten Monica: ”Hon och jag var musikaliskt sett väldigt lika i uppfattning och stöttade gärna varandra. Att få kompa henne var som en skön dröm och jag tror att hon uppskattade vårt samarbete.”

När Monica efter två månader ska lämna revyn för att inleda ännu en turné genom Sverige skriver Hans Alfredson och Tage Danielsson ett avgångsbetyg där de lovordar hennes goda in­sikter i sång och gymnastik med lek och idrott och – sedan Monica med kort varsel hoppat in i ett teveprogram som ersättare för en kolle­ga med alltför höga gageanspråk – intygar att hon visat sig vara ”bättre än Ella Fitzgerald och billigare än Anita Lindblom”. Hasse och Tage rekommenderar Monica å det varmaste till vilken folkpark det vara månde.

– Det är det finaste betyg jag fått, säger Monica i slutet av sitt liv och berättar att hon låtit rama in det.

Betyget avslutas med ett PS: ”Vi älskar Dej!” Kärleken är ömse­sidig. Monica lämnar revyn med saknad, men trivs med turnélivet:

– Det är skönt. Det är avkoppling. Och man lär sig en massa, säger hon efter att ha framträtt vid en fest arrangerad av Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund på en fäbod i Trönödal.

Där är publiken nykter och skötsam, annat kan det vara i folkparkerna. Monica säger att den som en gång övervunnit en stökig och stojig hop därefter inte behöver vara rädd för fan själv.

– Ibland var det stora fina folkparker, ibland stod vi på last­bilsflak. Det var väldigt blandade spelplatser, erinrar sig Claes Lindroth.

Medan Monica och hennes trio framträder i Östervåla och Jädra­ås, Munkedal och Värnamo fortsätter Gröna Hund sitt segertåg, först med Gunwer Bergkvist och sedan – på Monicas förslag – Sonya Hedenbratt som ersättare. Under nära tre hundra före­ställningar i Stockholm, Göteborg och Malmö ses revyn av 100000 personer – resten av Sveriges befolkning ser den vid teve­sändningen i november.

Gröna Hund etablerar Hasse och Tage som Sveriges nya revykungar. Monica ska de följande åren vara deras primadonna i fem scenföreställningar och ha bärande roller i tre långfilmer. I revy­erna får hon vara burlesk, spela Avestaforsens brus på drag­spel, hjula över scenen och göra entré från en svajande repstege. Den kväll en scenarbetare försummar att fånga upp henne i kulissen sedan hon gjort sorti på rullskridskor blir bokstavligt talat ett minne för livet:

– Att inte benen gick av! Jag har fortfarande ganska fula märken här på skenbenet. Och det rann blod.

Regissören Tage Danielsson lär henne inte bara att ta ut svängarna, utan därtill konsten att använda små medel:

– Tage ingav mig trygghet. Han kunde säga: ”Här kan du stå still”, och det räckte. Han lärde mig en livsviktig sak för alla som står på en scen. Även om du är så rädd att du är spyfärdig så måste du lära dig att inte visa det. Gör du det är du såld. Publiken sitter och lider med dig i stället för att engageras.

I Hans Alfredson och Tage Danielsson får Monica ytterligare ett par benådade textförfattare, som kan göra enskilda sånger till små skådespel. Historien om muraren Nilsson är en sådan, den tar Monica genast med sig till folkparkerna där den gör stor lycka.

– Under alla år som jag jobbade med Hasse och Tage var det all­tid Tage som skrev ett tungt nummer för mig till varje revy. Det visste jag ju. Även om de aldrig sa vem som gjorde vad visste jag ju att det var Tage som till exempel skrev Var blev ni av, definitivt. Och jag tror att det var han som skrev As time goes by.

I en av Svenska Ords revyer framför Monica Är jag för banal?, en sång som hyllar de enkla och välmenta kulturyttringar som ofta avfärdas som banala. Hon sjunger den med sin vanliga inlevelse, men kan efteråt fnissande tillstå att sångtexten inte alls uttrycker hennes egna åsikter.

Mest minnesvärda av Monicas solonummer hos Svenska Ord är de sånger som i kontrast mot uppsluppna sketcher laddats med ett allvar som får den stojigaste krogpublik att stillna och förstulet torka ögonvrån: Mitt barn, Ljuva dröm, Donna Juanita, Men tiden går, Var blev ni av?

– Tage har väldigt bestämda åsikter om musik och väldigt bra åsikter om musik. 62 sjöng jag ju Bewitched, en standardlåt som han hade gjort en strålande text på, mycket bättre än den amerikanska, säger Monica om En slump, som hon framför i Gröna Hund.

Tillsammans med Tage ska Märta-Stina Danielsson lära känna och beundra Monica, inte bara som en scenartist med egen lyster, utan också som en klok och mångsidigt begåvad person med säker klädstil och god blick för inredning, talangfull vid akvarellblocket, köksgrytorna och handarbetena – den virkade väst ­Märta-­Stina Danielsson en gång fick har hon aldrig slutat använda. Hon beskriver Monica som en speciell person: Besvärlig och omistlig.

Tage Danielsson har en plats i sitt hjärta för jazz, Ella Fitzgerald har länge varit hans favorit. Det är inte det enda som förenar honom med Monica. Båda är arbetarungar från landet som fått en glimt av saligheten i Folkets Park. Tage Danielsson är visserligen nära tio år äldre än Monica och har en akademisk examen, men frändskapet är omedelbart. När han i en dikt liknar Monica vid ”ett lingonris som satts i cocktailglas” fångar han det motsägelsefulla i hennes väsen på pricken. Likt ett stående epitet ska den beskrivningen ständigt upprepas, ingen kan ändå formulera det bättre. Tage Danielssons hyllningsvers till Monica avslutas med en mera sällan citerad sanning: ”En väv av guldbrokad och vadmal spunnen. / Men märk det vemodsdraget över munnen: / ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenjazz.”

Deras förhållande är inte erotiskt och inte heller platoniskt, sä­ger Monica när hon ser tillbaka på tiden med Tage Danielsson:

Det är en kärlek som är svår att beskriva, för han förstod mig. Och han tog vara på mig. Stöttade mig i alla sammanhang.

Efter folkparksturnén och ett framträdande vid den första svenska jazzfestivalen, i skånska Smedstorp, reser Monica i oktober 1962 till Tyskland för att vara stjärna i en mycket speciell teveproduktion.

Teaterregissören Åke Falck har gjort sig känd för ambitiösa under­hållningsprogram i svensk teve. Efter att ha vunnit den prestigefyllda Guldrosen vid festivalen i Montreux är han ett namn också i den stora tevevärlden. Därför kan han inta Bavaria-Films väldiga ateljéer i München för att spela in en internationellt gångbar teveshow: Fyra, fünf, sex. Till vardags gör Åke Falck program på tre dagar, här har han lyxen att efter en hel veckas repetitioner få sexton långa inspelningsdagar till sitt för­fogande.

Han har lärt känna Monica under sommaren i danska Helsingør, där han hyrt en stuga och hon haft två veckors gästspel på hotellet Kystens Perle. De har bläddrat i hennes repertoarpärm och hittat gammalt och nytt.

Programmets artister är svenska, sånär som på norrmannen Per Asplin. Den tekniska personalen är tysk, inte minst i sin högaktningsfulla attityd till den prominente gästregissören Herr Doktor Falck aus Montreaux. Den uppsträckta stämningen stör Monica till vansinnets gräns:

– Hur fasen ska man kunna få nån jazzfeeling i det här kylskåpet. Dom står ju som soldater efter väggarna, fräser hon vresigt en morgon i logen.

Först tar hon en klunk mustigt bayerskt oktoberöl av märket Paulaner. Sen tar hon långa kliv ut på ateljégolvet. Stannar framför kameran. Samlar allas uppmärksamhet:

– Hej på er! Gubbstruttar!

Hälsningen utlöser ett samfällt skratt och en kollektiv suck av lättnad och Monica får ett tyst tack av Åke Falck. ”En förvirrat uppsluppen och teaterlycklig minut, det där härliga ögonblicket då en skock hopfösta skådespeleriarbetare och scenjobbare plötsligt förvandlas till ett gäng, en ensemble”, skriver reportern som bevittnar Monicas förlösande trolleri. Därefter sjunger hon Zing went the strings of my heart, med återfunnen jazzfeeling.

Monica dansar visserligen både cancan och shimmy, men främst är det hennes uppgift att vara sofistikerad i några melodramatiska jazznummer, bland dem Round midnight, som hon sjunger klädd i svart fodral i en uraffär där alla klockorna slår tolv.

Borde hon inte få ett eget teveprogram? frågar en reporter. Monica viftar bort tanken:

– Usch nej, det tror jag aldrig jag går i land med.

Det ska dröja ända till 1968 innan Monica får göra sin egen show i svensk teve.

Efter att på kort tid ha erövrat kabaré, revy och påkostad teve­underhållning ska Monica spela musikal. Redan innan repetitionerna ens inletts skriver tidningarna om den som höstens stora tea­terhändelse. Beppe Wolgers har ägnat en sommarmånad åt att i vindsrummet på en hyrd Gotlandsgård skriva Björn och hans fåglar. Han kallar den en poetisk vismusikal med sorgsen under­ton. Den innehåller ett tjugotal sångnummer som Torbjörn Lundquist kom­ponerar musiken till.

Björn och hans fåglar ska spelas på Lilla Teatern på Regeringsgatan i Stockholm. Där har fyra unga Dramatenskådespelare som lämnat nationalscenen nyligen bildat en egen ensemble: Björn Gustafson, Helena Brodin, Monica Nielsen och Per Myrberg. Beppe Wolgers har skrivit musikalen direkt för dem och för Monica, som ska gästspela i tre månader. Under sommaren har hon i flera intervjuer berättat hur mycket hon ser fram mot att arbeta på en riktig teater med riktiga skådespelare.

När Monica återkommer till Stockholm efter tre veckors teveinspelning i München möts hon av nyheten att repetitionerna re­dan har avbrutits. Regissören har underkänt Beppe Wolgers text, Lilla Teatern står utan höstprogram och Monica utan jobb.

Beppe Wolgers är en diktare som alltid öser ur sin egen erfarenhet. Hans manus till Björn och hans fåglar är vävt av självbiografiskt stoff. Huvudpersonen delar det dröms-ka vemodet med sin upphovsman, båda har oläkta sår efter att ha blivit utstötta ur barndomens gemenskap. De erfarenheterna gör den vuxne ­Beppe Wolgers kroniskt känslig för kritik. Nu har hans beställningsverk ironiskt nog drabbats av det som är ett tema i föreställningen: att inte duga. Beppe Wolgers kunde ha gått i däck, men snarare än ­sårad blir han sporrad.

Monica och resten av ensemblen samlar sig, liggande på Lilla Teaterns scengolv läser de pjäser för brinnande livet. I all hast och bara en månad före premiären sätter de ihop en föreställning. Den får namnet Party och innehåller korta teaterstycken av Fernando Arrabal, Dario Fo, Harold Pinter och Lars Forssell. Det är en som det visar sig lysande samling författare – Forssell tar flera år senare plats i Svenska Akademien, Fo och Pinter får tids nog nobelpriset i litteratur. Ändå är det Vilsevalsen alla talar om efter­åt. Det är den mest egenartade av de kommenterande, ledsagande och överbryggande sångtexter Beppe Wolgers har skrivit för att hålla ihop föreställningens spretande innehåll.

Georg Riedel är sjuk i influensa och allmänt motvill-ig när Beppe Wolgers hör av sig och vill att han genast ska komponera musik till en sång som inte ens är klar:

– Jag hade egentligen aldrig skrivit några låtar före det här, jag vet inte hur han över huvud taget kom på idén att ge mig uppdraget. Jag hade komponerat mycket, men bara instru­mentalt, och hade egent­ligen inget större intresse av vokalmusik vid den här ­tiden.

Kanske beror det på Georg Riedels nedsatta allmäntillstånd att Beppe Wolgers får som han vill. I telefonen läser han upp bitar av texten, vartefter de blir färdiga.

– Det är ett minne jag tycker mycket om; att ringa in rad efter rad till en förkyld kompo­sitör som ligger i sängen och skriver, säger Beppe Wolgers några år senare.

Georg Riedels värsta farhågor besannas när han väl har den kompletta texten framför sig: 92 rader utan vare sig rim eller reson:

– I början var det i det närmaste omöjligt att tänka sig att jag skulle kunna göra musik till den, det var nästan talspråk, oregelbundet, ingen meter.

Beppe Wolgers vill skapa en till synes improviserad tillfällighetssång av det slag man kan sjunga för sig själv hemma i köket, med en följsam melodislinga som anpassar sig till ordens flöde och tankarnas flykt, oavsett hur många stavelser man behöver ta till, ty

det underbara med en vilsevals är ju just att den får se ut hur som helst – hur vilsen man än är, hur vissen man än är, hur dåligt man än sjunger kan man sjunga vilsevalsen, för den skäms inte, eller rodnar inte, den är varken högfärdig eller sträng och den propsar inte ens på att vara vals – den är glad och lycklig över att över ­huvud taget bli sjungen.

– Han siktade väldigt högt när det gällde Vilsevalsen, eftersom jag tänkte vid första anblicken att det här går inte att sjunga! Hur ska man kunna göra musik av det här? Hur ska någon kunna lära sig den här texten? säger Georg Riedel.

I sjuksängen med Vilsevalsen går det upp för honom hur intressant sambandet mellan ord och musik är – han ska därefter ägna i stort sett hela sitt liv åt det. Monica baxnar när hon får texten och musiken i sin hand:

– Tretton sidors partitur var det, det kommer jag så väl ihåg. Oj, oj, oj. Jag sa: ”Det går inte!”

Åtta tonarter, 250 takter, fram och åter mellan tre fjärdedelar och fyra fjärdedelar. Sju minuter som tänjer hennes talang. Det återstår fjorton dagar till premiären när Monica börjar repetera Vilsevalsen.

– Det var tur att Lasse Bagge var där, annars hade det aldrig gått. Han var fenomenal. Vi satt timme in och timme ut.

Första gången Monica sjunger sången för publik är också första gången hon inte behöver titta på den skrivna texten. Hon har lärt sig den stora läxan.

– Jag visste inte vad jag skulle göra med den över huvud taget, det hade jag ingen aning om. Det kom plötsligt, på genrepet.

– Det blev hemskt fint, säger Beppe Wolgers i ett radiosamtal med Monica.

– Ja, det är nog det bästa nummer jag har fått, svarar hon.

Georg Riedel har inte ångrat att han lät sig övertalas att komponera musiken till Vilsevalsen.

– På ett sätt kan man säga att det bildade en ny skola för hur man kunde göra text och musik inom den här genren. När jag lyssnar på den i dag tycker jag faktiskt den är väldigt kul!

Till premiären den 25 november 1962 sänder Stockholms dags­tidningar inte musikrecensenter eller nöjesskribenter utan de tunga kritikerna, ledarskribenter och före detta chefredaktörer. Nu handlar det ju om en Riktig teaterscen med Riktiga skådespelare.

Gunnar Unger i Svenska Dagbladet sammanfattar Party som en välförtjänt succé och berättar om jubel i salongen: ”publiken var märkbart förtjust över att få uppleva något avvikande, personligt och fräscht”. Märkbar är hans egen förtjusning i Vilsevalsen: ”Det är Wolgers lyckokast denna kväll: en alldeles bedårande visa, underfundig, kvick, vemodigt-ironisk, nyckfull och graciös, säkert en av de bästa saker han någonsin gjort och suveränt framförd av Monica Zetterlund.”

Ivar Harrie i Expressen minns helst visorna och danserna, Vilsevalsen utnämner han till premiärkvällens konstnärliga kulmen: ”Monica Zetterlund utvecklade sitt kända förtrollande och svårbeskrivliga kabaréartist-eri […].”

Sven Barthel i Dagens Nyheter berömmer Monicas estradsäkerhet, rytmkänsla och charm: ”hon har framför allt ett artistiskt gehör, en förening av sentiment och ironisk distans […].”

I Veckojournalen får Monica ytterligare ett par dokumenterat svårflirtade äldre män att kvittra. P G Petersons kärleksförklaring är enligt egen utsago ”avgiven av en bufflig gammal herre som så gott som aldrig fått vara med om att unga estradsångerskor verk­ligen riktigt förstår vad det är de sjunger och handlar därefter”. Nu har det hänt och han tillskriver Monica ”perfekt balans på scenen, förmåga att samla in lyssnandet och en säkerhet i framförandet som ger henne en chans att iaktta sig själv medan hon agerar”.

I samma nummer av Veckojournalen porträtteras Monica över tre sidor av författaren Sven Stolpe, det svenska kulturlivets evige tvärvigg. På teatern brukar han somna av leda. Jazzsångerskor föraktar han: ”det amerikanska bräkandet på infantil nivå har alltid äcklat mig, särskilt när det representeras av söta svenskor, som gör sitt yttersta för att vulgarisera och idiotisera sig.” Dessa för­utsättningar till trots går Sven Stolpe till Lilla Teatern – och faller för Monicas kvickhet, grace och humor. När de möts för en intervju inser han genast att det värmländska ursprunget förenar dem: ”Visste jag inte, att också den blaskiga schlagergenrens förnyelse skulle komma från detta välsignade landskap!” Han funderar på vad det är i Monicas artisteri som binder publiken.

Sex är det inte. Rutin är det inte. Båda tröttnar man på. Det är ­något annat. […] Det är en direktutstrålning från en människa som verkligen är en människa.

När hon efter succépremiären intervjuas i ett radioprogram är rubriken – förstås – ”Nytt genombrott för Monica Zetterlund”. Expressen drar till med: ”Fjärde genombrottet!” Monica värjer sig:

– Jag har ju ingen teknik. Jag har ingen täckning för det jag gör, egentligen. Det måste ju gå på känsla och intuition alltihop. Därför är det väldigt jobbigt varje kväll. Man måste ju ta ut allt man över huvud taget har – och kanske lite till.

När hon nu agerar på en teaterscen får hon återigen gliringar för att ha svikit jazzen:

– Ja, det tjatas så väldigt om det. Och jag förstår det inte. Jag sjunger ju jazz mer än nånsin. Vilsevalsen – där har du ett bra ex­empel – den är väl jazz om något. Förr stod man ju bara och sjöng standardmelodier. Ja, det är vad jazzsångerskorna gör, står och sjunger banala schlagers, som de som har riktig feeling gör någonting personligt av.

Vilsevalsen uppmärksammas till och med i ärevördiga kulturtidskriften Ord & Bild, som exempel på hur konst och underhållning kan mötas i tidens tillåtande kulturklimat. Det väcker uppseende att en ”schlager” kan vara ett konstverk av hög kvalitet och dessutom sprungen ur det som lite föraktfullt brukar kallas ”underhållningsbranschen”.

I slutet av 1962 gör Monica några framträdanden som förstärker hennes nya status som musikalisk gränsöverskridare. I november deltar hon och hennes trio i ett konsertprogram med Motala Orkesterförening, där jazz blandas med samtida konstmusik. I december är hon en av artisterna i Svenska Dagbladets julkonsert på Stockholmsoperan, där kvällen i övrigt fylls av klassisk balett, operaarior, pianostycken och visor av Bellman och Taube. Eftersom drottningen sitter i kungliga logen gäller det att först rikta applådtacken snett uppåt vänster. Efter debuten på Operans scen suckar Monica:

– Jag blev livrädd, det var ju ett stort hål framför fötterna på mig och golvet sluttade. Jag som är så närsynt!

Monica har denna höst ett hektiskt arbetsschema; parallellt med att hon spelar Party på Lilla Teatern har hon om dagarna en film­inspelning för Svensk Filmindustri och sjunger om nätterna i den nyöppnade jazzklubben Gyllene Cirkeln.

– Man börjar sju på morgonen hos SF och så slutar man fem. Så ska man vara på teatern klockan sju. Sen slutar man på teatern klockan halv elva. Så fortsätter man till Gyllene Cirkeln, så sjunger man där till halv ett. Sen går man hem och sover i fyra timmar. Det blir ju lite hårt, men det är bara fyra, fem dar jag är på Cirkeln, så jag hoppas jag stoppar för det, berättar Monica i en radiointervju.

Det gör hon inte riktigt. Rösten klarar inte ansträngningen när en förkylning hotar. Hos en sångpedagog lär sig Monica att andas rätt och skona stämbanden.

Att hon sätter snurr på sin omgivning kan Beppe Wolgers vittna om. Han bor med sin nya familj i en lägenhet på Tyskbagargatan på Östermalm. Mellan nio och fem sitter han vid fönstret med utsikt över Östra Reals skolgård. Från ett arbetsbord fyllt av telefonböcker, manus, rimlexikon, bilder, räkningar, obesvarade brev, Salemcigaretter och tuggummi förser han hela den svenska musikbranschen med sångtexter. Emellanåt drar tromben Monica in i hans lugna skrivarverkstad och ställer allt på ända:

Hon kommer in, lysande som ett gängligt stearinljus, säjer ett glatt ”Halloj!”, får syn på vår 1-årige son, kastar sig handlöst på golvet framför sonen, leker sanslöst med honom tills han skrattar på sig, drar hastigt en ”sick” historia för oss, som hon inte riktigt kommer ihåg slutpoängen på, klappar om sin snälla goda bruna boxerflicka Bomsie, sätter på en LP-skiva med Nancy Wilson, blir hänryckt, öser beröm över Nancy, som hon träffade en gång i New York, ringer hem och talar om mat och dotter på genuin värmländska, tar sig en ”straight” whisky på ett sätt som t.ex. Al ­Capone skulle ha gillat, svär ve och förbannelse över att hon inte blev gudmor till vårt barn (hon hade premiär den dagen), lär ut ett recept på en värmländsk-kinesisk köttgryta som bl.a. innehåller lingon och chutney, vill gärna ha en text till Waltz for Debbie, säjer att ”farsan” och hon älskar Bill Evans, kommer just ihåg att hon missat två möten på stan och att hon just nu skulle vara hos frissan, tackar sin lyckliga stjärna att hon har sådana hjälpsamma kamrater på teatern, märkte att hon glömt bilnycklar och pengar, hissar sonen i luften på hennes ”morfars” sätt, så att han får ett skrattanfall till, berättar Hasse (Alfredsons) sista historia och säjer att vi måste träffas. Allt det där på 5 minuter.

Redan under våren har en insändarskribent undrat när Monica Zetterlunds prenumeration på lördagskvällarnas teveprogram går ut: ”Är det verkligen meningen att hon skall vara med i vartenda svenskt underhållningsprogram?” Det ska bli ännu mera Monica i Sveriges svartvita och enkanaliga television. Inom loppet av tre höstmånader syns hon i tre uppmärksammade program: Åke ­Falcks svensk-tyska show, en konsert med Louis Armstrong på Stockholmsbesök och inspelningen av Svenska Ords revy Gröna Hund. Det är klart Monica får ett stort publikt genomslag.

Att hennes ansikte säljer märks inte minst på omslagen till svenska tidskrifter. Efter att tidigare bara sporadiskt ha synts som omslagsflicka är Monicas porträtt plötsligt överallt. År 1962 pryder hon förstasidorna på allt från den sjuka humorns språkrör Hjälp! till den kultiverade borgerlighetens husorgan Veckojournalen, två gånger dessutom. Tre gånger detta år finns hennes bild på programtidningen Röster i Radio-TV:s omslag, två gånger på Allas Veckotidning. Hon syns på den grabbiga bildtidningen Se och på Vi Damer, Hemmets Veckotidning och musiktidningen Pop. Hennes porträtt ska pryda Damernas Värld och Motormännens tidskrift, nöjesbranschens Show-Business och den bonniga Såningsmannen. Hon visar sina kläder i Vecko-Revyn och visar sig utan särskilt mycket kläder i herrtidningen Lektyr.

Det är ett genomslag vars bredd saknar motstycke. Monica förenar två av tidens kvinnliga stilideal, hon är utmanande sensuell och sofistikerat sval, både kalaspingla och fröken Chic, Marilyn Monroe och Audrey Hepburn i en och samma person. Hon är lantlig och urban, porträtteras i pärlhalsband och svart fodral såväl som i hornbågade glasögon och enkel utanpåskjorta. Hos henne hittar alla något tilltalande: djupa jazzdiggare, fryntliga punchfar­bröder, rejäla bondmoror och kvinnor i karriären.

Monica förenar flärd och förnuft och det gör henne eftertraktad som reklammodell, hennes talang framför kameran är dessutom enastående. Hon syns i annonser för Amerikas mest sålda schampo, det som lockar fram hårets naturliga lyster. ”Ingen tvål är så mild och skön”, säger Monica om den som nio av tio filmstjärnor använder. ”En flicka glömmer aldrig sitt första blommogram”, försäkrar hon i ytterligare en annons.

Ironiskt nog gör Monica reklam för armbandsur, trots att hon är allmänt känd för att inte kunna passa tider. Och Monica som brukar sova till mitt på dagen försäkrar i en annons att hon aldrig skulle klara sig utan en riktig frukost med filmjölk, ”det är ju det ­målet man får krafter av”.

Som musikartist är Monica noga med att inte vara kommersiell, hur går det ihop med hennes medverkan i reklam­annonserna?

– Jag tycker själv att det blivit lite för mycket i den vägen – tyvärr. Men det beror på att samma reklamfirma gör just dom här an­nonserna. Det är en god vän till mig som jobbar där, säger Moni­ca, som från sextiotalets senare hälft alltmer sällan syns i reklam­sammanhang.

”1962 har varit Monicas år!” konstaterar Aftonbladet i december:

I år har genombrotten hopat sej. Förr hade hon på sin höjd ett ­eller ett par om året.