Vid den här tiden i fjol hade vi bestämt oss för att sälja huset, till och med anlitat en mäklare. Olivia skulle börja i skolan någonstans söder om Central Park och Ed hade hittat ett renoveringsobjekt i Lenox Hill. ”Det blir kul”, lovade han. ”Jag kan sätta in en bidé, bara för din skull.” Jag daskade till honom på axeln.
”Vad är en bidé för något?” frågade Olivia.
Men sedan lämnade han mig, och hon följde med honom. Så det var som att vrida om en kniv i hjärtat när jag i går kom att tänka på formuleringen i vår dödfödda annons: KÄRLEKSFULLT RESTAURERAT LANDMÄRKE I HARLEM, EN RIKTIG 1800-TALSPÄRLA! UNDERBART FAMILJEHEM!
Landmärke och pärla kan nog diskuteras. Harlem är odiskutabelt, 1800-tal likaså (1884). Kärleksfullt restaurerat, det kan jag intyga, och kostsamt var det också. Underbart familjehem stämmer.
Mina domäner, med utposter:
Källaren: Eller etagevåningen, om man ska tro mäklaren. Under gatuplan, genomgående, med egen ingång, kök, badrum och ett litet arbetsrum. I åtta års tid hade Ed sitt kontor här – han draperade bordet med ritningar, satte upp kravspecifikationer på väggarna. För närvarande uthyrd.
Trädgården: Snarare den kringbyggda innergården, som man kommer till från första våningen. Kalkstensterrass, ett par nötta däckstolar, ett ungt askträd som gängligt och ensamt står och hänger i ena hörnet, som en tonåring utan vänner. Ibland får jag lust att krama det.
Första våningen: Bottenvåningen, om man är från England, eller premier étage, om man är från Frankrike. (Själv är jag varken eller, men under min specialistutbildning bodde jag i Oxford – i en etagevåning, tänka sig – och i juli började jag läsa français online. Köket – öppen planlösning och ”välkomnande” (mäklaren igen), med en bakdörr mot trädgården och en sidodörr mot parken. Vitt björkgolv, numera nersölat med rödvinsfläckar. I hallen en gästtoalett – röda rummet, som jag brukar kalla det och ”tomatrött” enligt Benjamin Moore-katalogen. Vardagsrummet, utrustat med soffa, soffbord och en persisk matta som fortfarande är mjuk som sammet att gå på.
Andra våningen: Biblioteket (Eds – fulla hyllor där trasiga bokryggar och gulnade skyddsomslag står packade som sardiner) och arbetsrummet (mitt – sparsmakat, luftigt, en stationär Mac på ett skrivbord från Ikea – mitt slagfält för onlineschack). En gästtoalett till, blå den här gången, i nyansen ”sjunde himlen”, vilket är ett övermåttan ambitiöst namn med tanke på att det är en toa vi pratar om. Och ett stort städskåp, som jag kanske gör om till mörkrum någon gång, om jag någonsin går från digitalt till analogt foto. Jag tror att jag börjar tappa intresset.
Tredje våningen: Husets största sovrum (mitt) och badrummet. Jag har tillbringat mycket tid i sängen det här året. Det är en sådan där ställbar säng med delad madrass där man kan välja olika grad av stöd på varje sida. Ed valde att göra sin mjuk som bomull, medan min har högsta fasthet. ”Du sover på en sten”, sa han en gång, och trummade med fingrarna på lakanet.
”Du sover på ett stackmoln”, svarade jag. Sedan kysste han mig, länge och långsamt.
Under den första tiden som jag var ensam i huset, de där svarta, tomma månaderna när jag knappt kunde ta mig upp ur sängen, brukade jag vältra mig långsamt, som en rullande våg, från den ena sidan till den andra, ömsom snurra in kroppen i lakanen och ömsom snurra ut den igen.
Det finns även ett gästrum med angränsande badrum.
Fjärde våningen: En gång i tiden bodde tjänstefolket här uppe, nu är det Olivias sovrum som ligger här, plus ytterligare ett gästrum. Somliga nätter hemsöker jag hennes rum som en osalig ande. Somliga dagar står jag i dörren och betraktar den sävligt flytande trafiken av dammpartiklar i solen. Somliga veckor är jag inte uppe på fjärde våningen över huvud taget, och allt börjar övergå i minnen, som känslan av regn mot huden.
Ja ja, jag får prata med dem i morgon igen. Och apropå ingenting har de som flyttade in på andra sidan parken inte synts till något mer.