Prick klockan elva ringer det på dörren. Jag tvingar mig själv upp ur sängen, kikar ut genom fönstret. Det är Bina som står utanför, och hennes svarta hår glänser i förmiddagssolen. Jag hade glömt att hon skulle komma i dag. Jag hade glömt henne helt och hållet.
Jag tar ett steg bakåt, spanar ut över husen på andra sidan gatan, inspekterar dem från öst till väst: systrarna Gray, makarna Miller, familjen Takeda, det tomma dubbelhuset. Mitt södra kejsardöme.
Det ringer på dörren igen.
Jag släntrar nerför trappan, ser henne på porttelefonsskärmen. Trycker på mikrofonknappen. ”Jag mår inte så bra i dag”, säger jag.
Jag ser hur hon pratar. ”Ska jag komma in?”
”Nej, det är lugnt.”
”Får jag komma in?”
”Nej. Tack, men jag behöver verkligen vara ensam.”
Hon biter sig i läppen. ”Hur är det egentligen?”
”Jag behöver vara ensam bara”, säger jag igen.
Hon nickar. ”Okej.”
Jag väntar på att hon ska gå därifrån.
”Dr Fielding berättade vad som hände. Polisen hade hört av sig till honom.”
Jag säger ingenting. Blundar bara. Det blir tyst länge.
”Okej… då ses vi nästa vecka”, säger hon. ”På onsdag, som vanligt.”
Kanske inte. ”Ja.”
”Och du ringer väl om det är något du behöver?”
Det gör jag inte. ”Det gör jag.”
Jag öppnar ögonen, ser hur hon nickar igen. Hon vänder sig om, går nerför trappen.
Då var det klart. Först dr Fielding, nu Bina. Någon mer? Oui: Yves i morgon. Jag får skriva och avboka. Je ne peux pas…
Jag tar det på engelska.
Innan jag går tillbaka till trappan fyller jag på mat och vatten åt Punch. Han kommer traskande, sticker ner tungan i blötfodret. Sedan spetsar han öronen: det gurglar i rören.
David är där nere. Honom har jag inte skänkt en tanke på länge.
Jag går fram till källardörren, tar tag i trappstegen, flyttar den åt sidan. Jag knackar på, ropar hans namn.
Ingenting. Jag knackar igen.
Nu hörs steg. Jag låser upp och höjer rösten:
”Jag har låst upp. Du kan komma upp. Om du vill”, tillägger jag.
Innan jag har pratat klart öppnas dörren och han står framför mig, två trappsteg ner, i tajt T-shirt och tunnslitna jeans. Vi tittar på varandra.
Jag tar till orda först. ”Jag ville…”
”Jag flyttar”, säger han.
Jag blinkar.
”Allt blev… konstigt.”
Jag nickar.
Han rotar runt i ena bakfickan, fiskar upp en papperslapp. Ger den till mig.
Jag tar emot den utan ett ord. Vecklar ut den.
Det här funkar inte. Ledsen att jag gjorde dig upprörd. Lägger nyckeln under dörren.
Jag nickar igen. Hör golvuret ticka på andra sidan rummet.
”Jaha”, säger jag.
”Här är nyckeln”, säger han och räcker fram den. ”Dörren går i lås bakom mig.”
Jag tar emot den. Det blir tyst igen.
Han ser mig i ögonen. ”Det där örhänget.”
”Å, du behöver inte…”
”Det tillhör en kvinna som heter Katherine. Som jag sa. Russells fru känner jag inte.”
”Jag vet”, säger jag. ”Förlåt.”
Nu är det han som nickar. Och stänger dörren.
Jag låter den vara olåst.
När jag kommer upp i sovrummet igen skickar jag ett kortfattat sms till dr Fielding: Jag mår bra. Ses på måndag. Han ringer med en gång. Det ringer och ringer, tills det slutar ringa.
Bina, David, dr Fielding. Jag gör rent hus.
Jag stannar till i dörren till badrummet, betraktar duschen, som när man bedömer en tavla på ett galleri; inte för mig, kommer jag fram till, eller åtminstone inte i dag. Jag väljer ut en morgonrock (måste tvätta den fläckiga, tänker jag, fast vid det här laget lär vinet ha bitit sig fast i tyget) och traskar ner till arbetsrummet.
Det har gått tre dagar sedan jag satt vid datorn senast. Jag fattar musen, drar den åt sidan. Skärmen blir ljus, ber mig skriva in lösenordet. Det gör jag.
Och möts än en gång av mitt sovande ansikte.
Jag slungas bakåt i stolen. Det har funnits där hela tiden, lurat bakom den svarta skärmen, som en hemsk hemlighet. Handen far ut mot musen, som en orm: jag drar pekaren till hörnet, klickar bort bilden.
Nu sitter jag och tittar på mejlet som bilden var insmugglad i. vemdaranna.
Vem där? Jag har inget minne av att göra det här, av att ta den här – vad var det Norelli kallade det? ”En liten midnattsselfie”? Handen på hjärtat så minns jag det inte. Men det är mina ord, våra ord; och David har alibi (alibi – jag har aldrig tidigare känt någon som har, eller inte har, för den delen, alibi); och det finns ingen annan som kan ha tagit sig in i mitt sovrum. Det är ingen som utsätter mig för gaslighting.
… Fast, borde inte bilden finnas kvar i kameran?
Jag rynkar pannan.
Jo, det borde den. Såvida jag inte har raderat den, men… tja. Men.
Kameran ligger längst ut på skrivbordet och remmen hänger ner över kanten. Jag sträcker mig efter den, drar den mot mig. Slår på den och tittar på minneskortet.
Senaste bilden: Alistair Russell som iförd vinterrock småspringer uppför trappen utanför huset. Tagen den sjätte november. Sedan dess ingenting. Jag stänger av kameran, lägger den på skrivbordet igen.
Kameran är ändå för åbäkig för att ta selfies med. Jag drar upp telefonen ur fickan på morgonrocken, knappar in lösenkoden, trycker på ikonen som tar mig till bilderna.
Och där är den, den senast tagna. Samma bild, fast mindre på Iphoneskärmen. Den öppna munnen, det stripiga håret, den stora kudden – och så tiden: 02.02.
Jag är den enda som kan lösenkoden.
Det finns ett test till, men jag vet redan vilket resultatet kommer att bli.
Jag öppnar webbläsaren, skriver in gmail.com. Sidan dyker upp med en gång, och användarnamnet är redan ifyllt:
vemdaranna.
Det var verkligen jag som gjorde det här. Vem där? Anna.
Och det måste ha varit jag. Det är ingen annan som har lösenordet till datorn. Även om någon annan har varit här – även om David faktiskt tog sig upp hit – så är det bara jag som har lösenordet.
Huvudet hänger mot knäna.
Jag kan svära på att jag inte minns det.