Jag har inte druckit på tre dagar.
Det slår mig när jag står och gnuggar tandborsten mot tänderna. (Kroppen klarar sig utan att bli tvättad ett tag till, inte tänderna.) Tre dagar, när hade jag en så lång vit period senast? Jag har knappt ens noterat det.
Jag böjer mig fram, spottar.
Burkar och flaskor och förpackningar med mediciner står och trängs i badrumsskåpet. Jag tar ut fyra av dem.
Jag går ner till första våningen, upplyst av det grå kvällsljuset som faller in genom takfönstret.
Sedan sätter jag mig i soffan, tar en av burkarna, vänder den uppochner och drar den över soffbordet. En rad tabletter trillar ut, som ett spår av brödsmulor.
Jag tittar på dem. Räknar dem. Sopar ner dem i min kupade hand. Sprider ut dem på bordet.
För en av dem till läpparna.
Nej, inte än.
Det blir snabbt mörkt ute.
Jag vänder mig mot fönstren och kastar en lång blick över parken. Det där huset. En teater för mitt rastlösa sinne. Så poetiskt, tänker jag.
Det lyser i alla fönster, som ljusen på en födelsedagstårta. Alla rum är tomma.
Det känns som om en galenskap har släppt mig ur sitt grepp. Jag ryser.
Jag släpar mig uppför trappan, in i sovrummet. I morgon ska jag återbesöka några av mina älsklingsfilmer. En röst i dimman, Utrikeskorrespondenten – i alla fall scenen med kvarnen. 23 steg till Baker Street. Kanske Studie i brott igen, jag somnade ju förra gången jag såg den.
Och dagen efter det…
Jag ligger i sängen och känner hur sömnen fyller huvudet, lyssnar på husets puls – golvuret som slår nio där nere, golvplankorna som knarrar när de sätter sig.
”Grattis på födelsedagen”, säger Ed och Livvy i kör. Jag rullar över på andra sidan, rullar bort.
Det är Janes födelsedag också, minns jag nu. Den födelsedag jag gav henne. Elfte i elfte.
Och ännu senare, mitt i natten, när jag för ett kort ögonblick flyter upp till ytan, hör jag katten stryka omkring ute i den becksvarta trappan.