Solskenet forsar in genom takfönstret, vitmålar trappan och samlas i en pöl utanför köket. När jag kliver in i den känns det som att stå i en spotlight.
I övrigt är det mörkt i huset. Jag har dragit för alla gardiner, dragit ner alla persienner. Mörkret är tjockt som rök: jag kan nästan känna lukten av det.
Sista scenen i Repet spelas upp på teven. Två stiliga karlar, en mördad klasskamrat, ett lik nerpackat i en antik kista mitt i rummet, och så Jimmy Stewart igen, alltihop i vad som förefaller vara en enda tagning (i själva verket handlar det om tio hoptråcklade tiominuterssegment, men resultatet är ganska sömlöst, i synnerhet med tanke på att året var 1948). ”Katt och råtta, katt och råtta”, ryter Farley Granger, när snaran dras åt runt honom, ”men vem är katten och vem är råttan?” Jag säger repliken högt.
Min egen katt ligger utsträckt på ryggen till soffan, slår med svansen som om den vore en tjusad orm. Han har stukat vänster baktass; jag såg att han haltade i morse, riktigt illa. I hans skål har jag hällt upp mat så att det räcker i några dagar, så att han inte…
Det ringer på dörren.
Jag rycker till mot kuddarna. Huvudet snor runt.
Vem i helvete?
Inte David, inte Bina. Inte dr Fielding, det kan det inte vara – han har lämnat ett antal röstmeddelanden, men jag tvivlar på att han skulle dyka upp oanmäld. Såvida han inte har anmält att han ska dyka upp i ett av röstmeddelandena, som jag inte har lyssnat på.
Det ringer en gång till. Jag pausar filmen, svingar ner fötterna på golvet, ställer mig upp. Går bort till porttelefonen.
Det är Ethan. Han har händerna i fickorna, en halsduk virad runt halsen. Håret ser ut att glöda i solskenet.
Jag trycker på mikrofonknappen. ”Vet dina föräldrar om att du är här?” frågar jag.
”Det är lugnt”, säger han.
Jag avvaktar.
”Det är jättekallt ute”, tillägger han.
Jag öppnar.
Någon sekund senare kommer han in i vardagsrummet, jagad av den iskalla luften. ”Tack”, flåsar han. ”Det är så himla kallt ute.” Han ser sig om. ”Vad mörkt du har det.”
”Det är bara för att det är så ljust ute”, säger jag, men han har rätt. Jag tänder golvlampan.
”Får jag dra upp persiennerna?”
”Visst. Eller, nej förresten. Det går väl bra så här?”
”Okej”, säger han.
Jag sätter mig på schäslongen. ”Får jag sitta här?” frågar Ethan och pekar på soffan. Får jag, får jag. Väldigt hänsynsfull för en tonårsgrabb.
”Visst.” Han sätter sig. Punch hoppar ner på baksidan av soffan och kryper snabbt in under den.
Ethan blickar ut över rummet. ”Funkar eldstaden?”
”Det är gas, men ja, det gör den. Vill du att jag sätter på den?”
”Nä, jag undrade bara.”
Tystnad.
”Vad ska du göra med alla tabletter?”
Min blick rör sig snabbt till soffbordet, som är strösslat med piller: fyra burkar, varav den ena tom, står tillsammans i en liten dunge av plast.
”Jag räknar dem bara”, förklarar jag. ”Dags att fylla på.”
”Å, okej.”
Tystnad igen.
”Jag kom hit…”, börjar han, samtidigt som jag säger hans namn.
Men jag kör på. ”Jag är verkligen ledsen.”
Han lägger huvudet på sned.
”Jag är så oerhört ledsen.” Han tittar ner i knät, men jag ger mig inte. ”För allt jag ställde till med, för att jag drog in dig. Jag… var så… säker. Jag var så säker på att det var någonting i görningen.”
Han nickar mot golvet.
”Jag har… det har varit ett väldigt svårt år.” Jag sluter ögonen och när jag öppnar dem igen ser jag att han tittar på mig, med klara, sökande ögon.
”Jag förlorade mitt barn och min man.” Jag sväljer. Säg det. ”De dog. De är döda.” Andas. Andas. Ett, två, tre, fyr.
”Och så började jag dricka. Mer än jag gjorde förut. Och jag har självmedicinerat. Vilket är farligt och dumt.” Han tittar på mig med intensiv blick.
”Det är inte som… det var inte så att jag verkligen trodde att de kommunicerade med mig, du vet från…”
”Andra sidan”, säger han, med låg röst.
”Exakt.” Jag skruvar på mig, lutar mig fram. ”Jag visste att de var borta. Döda. Men jag tyckte om att höra deras röster. Och att känna… Det är väldigt svårt att förklara.”
”Typ, som om det fanns en länk mellan er?”
Jag nickar. Han är en så ovanlig tonåring.
”Och vad gäller det andra… Jag vet inte… mycket av det minns jag inte ens. Jag antar att jag ville känna att det fanns en länk mellan mig och andra människor också. Att jag behövde det.” Håret stryker mot kinden när jag skakar på huvudet. ”Jag förstår det inte.” Jag ser rakt på honom. ”Men jag ber verkligen om ursäkt.” Jag harklar mig, rätar på ryggen. ”Jag förstår att du inte kom hit för att se en vuxen människa gråta.”
”Jag har gråtit inför dig”, påpekar han.
Jag ler. ”Det förstås.”
”Jag fick ju låna den där filmen.” Han tar upp ett fodral ur jackfickan, lägger det på soffbordet. När mörkret faller. Det hade jag glömt.
”Har du kunnat titta på den?” frågar jag.
”Ja.”
Vad tyckte du, då?”
”Obehaglig. Han mannen?”
”Robert Montgomery.”
”Var det han som var Danny?”
”Ja.”
”Jätteobehaglig. Jag gillade när han frågar hon kvinnan, eh…”
”Rosalind Russell.”
”Var det hon som var Olivia?”
”Just det.”
”När han frågar henne om hon gillar honom och hon typ, nej, och han typ, alla andra gör det.” Han fnittrar. Jag ler.
”Vad bra att du tyckte om den.”
”Ja.”
”Svartvitt är inte så dumt.”
”Nä, det var helt okej.”
”Du får låna vad du vill.”
”Tack.”
”Men jag vill inte att dina föräldrar ska bli arga på dig.” Nu vänder han bort blicken, studerar eldstaden. ”Jag vet att de är rasande”, fortsätter jag.
En tyst fnysning. ”De har sina egna problem.” Tittar på mig igen. ”De är väldigt jobbiga att bo med. Verkligen superjobbiga.”
”Jag tror att många i din ålder känner så inför sina föräldrar.”
”Nej, de är verkligen det.”
Jag nickar.
”Jag längtar efter att börja på college”, säger han. ”Två år kvar. Knappt.”
”Vet du var du vill plugga?”
Han skakar på huvudet. ”Egentligen inte. Någonstans långt bort.” Han för in armen bakom sig, kliar sig på ryggen. ”Det är ju ändå inte som att jag har några kompisar här.”
”Har du någon flickvän?” frågar jag.
Han skakar på huvudet.
”Pojkvän?”
Han tittar på mig, förvånad. Rycker på axlarna. ”Jag har en del att fundera på”, förklarar han.
”Okej.” Jag undrar om hans föräldrar vet.
Golvuret slår ett, två, tre, fyra slag.
”Vet du vad?” säger jag. ”Lägenheten i källaren är tom.”
Ethan rynkar pannan. ”Vad hände med den där killen?”
”Han har flyttat.” Jag harklar mig igen. ”Men… om du vill alltså, så kan du använda den. Lägenheten. Jag vet hur det känns att behöva kunna dra sig undan.”
Försöker jag hämnas på Alistair och Jane? Jag tror inte det. Jag tror inte det. Men det kunde vara trevligt – det skulle vara trevligt, det är jag säker på – att ha någon annan här. En ung människa dessutom, även om han är en ensam tonåring.
Jag fortsätter, som om jag försöker sälja in det: ”Det finns ingen teve, men du kan få wifi-lösenordet. Och det står en soffa där nere.” Jag pratar med ljus röst, försöker övertyga mig själv. ”Det skulle kunna vara ett perfekt ställe när du behöver komma hemifrån en stund.”
Han stirrar på mig. ”Det vore toppen.”
Jag reser mig innan han hinner ändra sig. Davids nyckel ligger på köksbänken, en liten silverskärva i det dunkla ljuset. Jag tar den, håller fram den mot Ethan, som ställer sig upp.
”Toppen”, säger han och stoppar ner den i fickan.
”Kom när du vill”, säger jag.
Han sneglar mot dörren. ”Jag borde nog gå hem nu.”
”Självklart.”
”Tack för…” Han klappar på fickan. ”Och för filmen.”
”Det var så lite.” Jag följer honom bort till hallen.
Innan han går vänder han sig om, gör en gest mot soffan – ”Vad blyg katten var i dag” – och tittar på mig. ”Jag har fått en mobil.”
”Grattis.”
”Vill du se?”
”Absolut.”
Han tar fram en sliten Iphone. ”Den är begagnad, men ändå.”
”Jättefin, ju.”
”Vad har du för någon?”
”Ingen aning. Vad har du?”
”En sexa. Nästan den nyaste.”
”Jättefin. Vad bra att du fick en.”
”Jag har lagt in ditt nummer. Vill du ha mitt?”
”Ditt nummer?”
”Ja.”
”Okej.” Han knappar på skärmen och jag känner hur mobilen vibrerar någonstans nere i morgonrocken. ”Nu fick du det”, förklarar han och lägger på.
”Tack.”
Han sträcker sig efter dörrhandtaget, men sänker handen och tittar på mig, ser plötsligt allvarlig ut.
”Jag är verkligen ledsen för allt du har varit med om”, säger han, och han låter så mjuk på rösten att det drar ihop sig i halsen.
Jag nickar.
Han går därifrån. Jag låser dörren efter honom.
Jag svävar tillbaka till soffan och tittar på soffbordet, på pillren som ligger utströdda som stjärnor. Jag sträcker mig efter fjärrkontrollen. Fortsätter titta på filmen.
”I ärlighetens namn”, säger Jimmy Stewart, ”så skrämmer det mig en aning.”