Klockan är halv elva, och jag känner mig annorlunda. Kanske beror det på sömnen (två temazepamtabletter, tolv timmar). Kanske beror det på magen. När Ethan hade gått och jag hade tittat klart på filmen gjorde jag en smörgås, det närmaste jag har kommit ett riktigt mål mat på hela veckan.
Hur det än förhåller sig, vilken anledningen än är, så känner jag mig annorlunda.
Jag mår bättre.
Jag tar en dusch. Står under strålen och låter vattnet skölja genom håret, slå mot axlarna. En kvart. Tjugo minuter. En halvtimme. När jag kommer ut, renskrubbad och schamponerad, känns huden ny. Jag drar på mig jeans och en tröja. (Jeans! När hade jag jeans senast?)
Jag går genom sovrummet, bort till fönstret, och drar isär gardinerna. Ljuset flödar in i rummet. Jag blundar, låter det värma mig.
Jag känner mig i toppform, redo att möta dagen. Redo för ett glas vin. Bara ett.
Jag rör mig ner genom huset, tar en sväng in i alla rum jag går förbi och hissar upp persienner, drar isär gardiner. Huset badar i ljus.
Nere i köket häller jag upp några fingrar merlot. (”Det är bara whisky som mäts i fingrar”, hör jag Ed säga. Jag skjuter bort honom, häller upp ett finger till.)
Och nu: Studie i brott, andra omgången. Jag slår mig ner i soffan, spolar tillbaka till början, till det där dödliga fallet från taket. Jimmy Stewart klättrar uppför stegen och in i bild. Jag har umgåtts mycket med honom på sistone.
En timme senare, när jag är inne på glas nummer tre:
”Han var beredd att låta sin hustru bli intagen på mentalsjukhus”, mässar tjänstemannen som leder förhandlingen, ”där utbildade specialister skulle ha haft uppsikt över hennes mentala tillstånd.” Jag skruvar på mig, reser mig för att fylla på glaset.
I eftermiddag har jag bestämt att jag ska spela lite schack, ta en titt på forumet för filmklassiker, kanske städa – rummen högst upp i huset är täckta av damm. Under inga som helst omständigheter kommer jag att spana på grannarna.
Inte ens på familjen Russell.
I synnerhet inte på familjen Russell.
Nu när jag står vid köksfönstret tittar jag inte ens på deras hus. Jag vänder ryggen åt det, går tillbaka till soffan, lägger mig ner.
Det går en liten stund.
”Det är beklagligt att han, trots att han visste att hon var självmordsbenägen…”
Jag sneglar på pillerbuffén på bordet. Sedan häver jag mig upp, sätter fötterna på mattan, och sopar ner tabletterna i ena handen. En liten hög i näven.
”Juryn har enats om att Madeleine Elster begick självmord till följd av sinnesförvirring.”
Ni har fel, tänker jag. Det var inte så det gick till.
Jag släpper ner tabletterna, en i taget, i burkarna. Skruvar på locken ordentligt.
När jag sätter mig till rätta igen kommer jag på mig själv med att undra om Ethan kommer i dag. Kanske vill han prata lite mer.
”Jag kom inte längre än hit förra gången”, säger Jimmy olyckligt.
”Kom inte längre än hit”, upprepar jag.
Ännu en timme har gått; solen står i väster och lyser in genom köksfönstret. Vid det här laget är jag ganska mosig. Katten kommer inhaltande i rummet; han gnyr när jag undersöker tassen.
Jag rynkar pannan. Har jag tänkt på veterinären en enda gång det senaste året? ”Oansvarig jag är”, säger jag till Punch.
Han blinkar, kurar ihop sig mellan mina ben.
På teven är Jimmy Stewart i full färd med att tvinga upp Kim Novak i klocktornet. ”Jag kunde inte följa efter henne. Gudarna ska veta att jag försökte”, ropar han och håller Kim om axlarna. ”Det är inte ofta man får en andra chans. Jag vill inte plågas längre.”
”Jag vill inte plågas längre”, säger jag. Jag blundar, säger det igen. Klappar katten. Sträcker mig efter glaset.
”Och det var hon som dog. Hans riktiga fru, inte du”, skriker Jimmy. Nu har han händerna runt hennes hals. ”Det var du som var kopian. Det var du som var imitationen.”
Någonting plingar till i hjärnan, som pipet från en radar. En försiktig ton, gäll och avlägsen, mjuk, men den fångar min uppmärksamhet.
Fast bara för ett ögonblick. Jag lutar mig tillbaka, tar en klunk av vinet.
En nunna, ett skrik, en klocka som klämtar, och sedan är filmen slut. ”Det är så man ska dö”, meddelar jag katten.
Jag skrapar mig upp ur soffan, sätter ner Punch på golvet; han jämrar sig. Går bort med glaset till diskhon. Måste börja hålla ordning här hemma. Ethan kanske kommer att vilja umgås här – jag kan inte börja leva som miss Havisham. (Ännu ett av Christine Grays val till bokcirkeln. Jag borde ta reda på vad de läser nu för tiden, det borde jag väl åtminstone kunna göra?)
Jag tar mig upp till arbetsrummet och loggar in på schackforumet. Det går två timmar och mörkret faller utanför fönstret; jag vinner tre partier i rad. Det måste firas. Jag går ner och hämtar en flaska merlot i köket – jag spelar bäst när jag är väloljad – och samtidigt som jag går uppför trappan fyller jag glaset, så att vinet skvimpar ner på jutemattan. Får svabba senare.
Två timmar till, två segrar till. Jag är oslagbar. Jag häller upp den sista slatten i glaset. Jag har druckit mer än jag hade tänkt, men jag får bättra mig i morgon.
Medan parti nummer sex rullar i gång tänker jag på de två veckor som gått, på febern som haft mig i sitt grepp. Jag kände mig hypnotiserad, som Gene Tierney i Damen bedyrar; jag kände mig galen, som Ingrid Bergman i Gasljus. Jag gjorde saker jag inte kan komma ihåg. Jag gjorde inte saker jag kan komma ihåg. Klinikern i mig gnuggar händerna: en tvättäkta dissociativ episod? Dr Fielding kommer att…
Fan också.
Jag har råkat offra drottningen – misstagit den för en löpare. Jag svär så det ryker. Det var länge sedan jag svor. Jag tuggar på de fula orden, njuter av dem.
Men ändå. Drottningen. Rook&Roll är så klart snabb, lägger vantarna på den.
WTF? skriver han. Kasst drag, lol!!!
Trodde det var en annan pjäs, svarar jag, och för glaset till mina läppar.
Sedan stelnar jag till.