Tänk om…
Koncentrera dig.
Tanken ringlar bort, som blod i vatten.
Jag fattar glaset.
Tänk om…
Nej.
Jo.
Tänk om:
Jane – den kvinna jag kände som Jane – aldrig var Jane?
… nej.
… jo.
Tänk om:
Tänk om hon var någon helt annan?
Det var det Little sa. Nej – det är hälften av det Little sa. Han sa att kvinnan i 207:an, kvinnan med den prydliga frisyren och de smala höfterna, otvivelaktigt och obestridligt är Jane Russell. Okej. Godtaget.
Men tänk om den kvinna jag träffade, eller trodde att jag träffade, faktiskt fanns på riktigt – men var någon som låtsades vara Jane? En pjäs som jag misstog för en annan pjäs? En löpare jag blandade ihop med en drottning?
Tänk om det var hon som var kopian – hon som dog? Tänk om det var hon som var imitationen?
Glaset har glidit bort från mina läppar. Jag ställer det på skrivbordet, skjuter bort det.
Men varför då?
Koncentrera dig. Anta att hon fanns på riktigt. Just det: strunta i Little, strunta i logiken, och anta att jag har haft rätt hela tiden – eller ganska rätt. Hon fanns på riktigt. Hon var här. Hon var där, hemma hos dem. Varför skulle familjen Russell förneka hennes existens – varför förnekade de hennes existens? De skulle på ett trovärdigt sätt ha kunnat vidhålla att hon inte var Jane, men de tog det ett steg längre.
Och hur kunde hon veta så mycket om dem? Och varför låtsades hon vara någon annan, låtsades vara Jane?
”Vem kan hon ha varit?” frågar Ed.
Nej. Tyst.
Jag reser mig, går bort till fönstret. Höjer blicken till familjen Russells hus – det där huset. Alistair och Jane står i köket. Pratar. Han håller en laptop i ena handen och hon har armarna i kors över bröstet. Låt dem titta hit, tänker jag. Inne i arbetsrummets mörker känner jag mig trygg. Jag känner mig säker.
Någonting rör sig i ögonvrån. Jag kastar en blick mot våningen ovanför, mot Ethans rum.
Han står i fönstret, bara en smal skugga som avtecknar sig mot skenet från lampan bakom honom. Han står med båda händerna pressade mot rutan, som om han anstränger sig för att se ut. Efter en liten stund höjer han ena handen, vinkar åt mig.
Hjärtat slår snabbare. Jag vinkar tillbaka, långsamt.
Nästa drag.