Bina svarar efter bara en signal.
”Är allt som det ska?”
”Jag…”
”Din läkare ringde. Han är jätteorolig.”
”Jag vet.” Jag sitter i trappan, i det svaga månskenet. Bredvid ena foten är det en fuktig fläck där jag spillde vin tidigare. Måste svabba.
”Han sa att han har försökt nå dig.”
”Det har han. Jag mår bra. Säg att jag mår bra. Du…”
”Har du druckit?”
”Nej.”
”Du låter… du sluddrar.”
”Nej. Jag låg och sov. Du, jag har tänkt…”
”Jag trodde att du låg och sov.”
Det där låtsas jag inte höra.
”Jag har tänkt igenom lite saker.”
”Vadå för saker?” frågar hon skeptiskt.
”De på andra sidan parken. Den där kvinnan.”
”Å, Anna.” Hon suckar. ”Det här… Jag ville prata med dig om det i torsdags, men du vägrade ju släppa in mig.”
”Jag vet. Förlåt. Men…”
”Den där kvinnan existerade inte ens.”
”Jo, jag kan bara inte bevisa att hon existerar. Existerade.”
”Anna. Det här är galenskap. Det är slut nu.”
Jag svarar inte.
”Det finns ingenting att bevisa.” Hårt, nästan argt – jag har aldrig hört henne låta så här. ”Jag vet inte vad du tror, eller vad det var som… hände med dig, men det är slut nu. Du förstör ditt liv.”
Jag hör henne andas.
”Ju längre du håller på, desto längre tid kommer det ta för dig att återhämta dig.”
Tystnad.
”Du har rätt.”
”Menar du det?”
Jag suckar. ”Ja.”
”Snälla, säg att du inte tänker göra någonting galet.”
”Det tänker jag inte.”
”Du måste lova.”
”Jag lovar.”
”Jag vill att du säger att du bara inbillade dig allt.”
”Jag inbillade mig allt.”
Tyst.
”Bina, du har rätt. Förlåt. Det var bara… ett efterskalv, eller något. Som när nervcellerna fortsätter att skicka signaler efter döden.”
”Mmm”, säger hon, och låter varmare på rösten, ”fast det vet jag inte.”
”Förlåt. Jag menade bara att jag inte kommer att göra någonting galet.”
”Och du lovar.”
”Jag lovar.
”Så när du tränar nästa vecka kommer jag inte att få höra någonting – du vet. Obehagligt.”
”Ingenting utöver de obehagliga ljud jag alltid ger ifrån mig.”
Jag hör att hon ler. ”Dr Fielding sa att du har varit ute igen. Att du tog dig till fiket.”
För en evighet sedan. ”Ja, det gjorde jag.”
”Hur var det?”
”Å, fruktansvärt.”
”Fortfarande.”
”Fortfarande.”
Tystnad igen. ”En sista gång…”, säger hon.
”Jag lovar. Jag inbillade mig bara.”
Vi säger hejdå. Vi lägger på.
Jag gnider mig i nacken, som jag så ofta gör när jag ljuger.