Om jag ringer polisen, hur snabbt kommer de att ta sig hit? Om jag ringer Little, kommer han att svara?
Handen flyger som en fjäder till sidan.
Ingen telefon.
Jag famlar över kudden bredvid mig, över filtarna. Ingenting. Mobilen är inte här.
Koncentrera dig. Koncentrera dig. När använde jag den senast? I trappan, när jag pratade med Bina. Och sedan – sedan gick jag ner i vardagsrummet för att släcka. Var gjorde jag av telefonen? Tog jag med den upp till arbetsrummet? Lämnade jag den där nere?
Det spelar ingen roll, inser jag. Den är inte här.
Samma ljud som skär genom tystnaden igen. Glas som krossas.
Jag kliver upp ur sängen, ett ben i taget, pressar fotsulorna mot mattan. Häver mig upp. Tar på mig morgonrocken som ligger slängd över en stol. Smyger bort till dörren.
Ute i korridoren faller grått ljus in genom takfönstret. Jag smyger ut genom dörren, ställer mig med ryggen mot väggen. Tassar nerför den snirklande trappan, ytliga andetag och hamrande hjärtslag.
Stannar till på våningen under. Där nere är allt tyst.
Sakta, sakta smyger jag in i arbetsrummet, känner jutemattan under fötterna, sedan heltäckningsmattan. Från dörren spanar jag bort mot skrivbordet. Mobilen är inte där.
Jag vänder mig om. Jag är en våning bort. Jag är obeväpnad. Jag kan inte ringa efter hjälp.
Återigen hörs glas som krossas där nere.
Jag ryser, stöter till handtaget på dörren till städskåpet.
Dörren till städskåpet.
Jag fattar handtaget. Trycker ner. Hör ett klick, öppnar dörren.
Rummet ligger kolsvart framför mig. Jag tar ett steg framåt.
Väl inne viftar jag med högerhanden, kommer åt en hylla med fingrarna. Snöret till glödlampan stryker mot pannan. Vågar jag? Nej, skenet är för starkt, det skulle synas ut i trappan.
Jag fortsätter in i mörkret, håller båda händerna framför mig, som om jag lekte blindbock. Tills en av dem kommer åt den: verktygslådans svala metall. Jag trevar mig fram till haken, öppnar, stoppar ner handen.
Kartongkniven.
Jag går ut från städskåpet med vapnet i handen, och trycker ut bladet. Det blänker till i en ensam månskensstråle. Jag fortsätter bort till trappan, håller armbågen tätt intill kroppen och kartongkniven rakt framför mig. Med den andra handen tar jag tag om ledstången, för ena foten framåt.
Och då kommer jag att tänka på telefonen i biblioteket. Den fasta. Bara några meter bort. Jag vänder mig om.
Men innan jag ens har hunnit ta ett steg, hörs ett annat ljud nerifrån:
”Mrs Fox”, ropar någon. ”Kom och gör mig sällskap i köket.”