Jag känner igen rösten.
Kniven skakar i handen när jag tar mig nerför trappan, försiktigt, känner den släta ledstången mot handflatan. Jag hör mina egna andetag. Jag hör mina steg.
”Så där, ja. Lite snabbare, tack.”
Jag kliver ner på golvet, håller mig precis utanför dörren. Tar ett så djupt andetag att jag börjar hosta, frusta. Jag försöker dämpa ljudet, fastän han vet att jag är här.
”Kom in.”
Jag går in.
Månskenet klär in hela köket, målar arbetsytorna i silver och fyller tomflaskorna borta vid fönstret. Kranen glimmar. Diskhon är som en glänsande skål. Till och med träytorna strålar.
Han står lutad mot köksön, en silhuett i det vita ljuset, platt som en skugga. Det glittrar runt fötterna på honom: golvet är täckt av skärvor och flisor av glas. På arbetsbänken bredvid honom sträcker en skyline av flaskor och glas ut sig, fyllda med månsken.
”Ledsen att jag…” – han gör en svepande rörelse med ena armen – ”har stökat till. Jag ville inte behöva gå upp.”
Jag säger ingenting, men håller hårdare om kartongkniven.
”Jag har visat tålamod, mrs Fox.” Alistair suckar, vänder huvudet åt sidan så att jag ser hans ljuskantade profil: den höga pannan, den raka näsan. ”Dr Fox. Vad ni nu… kallar er.” Orden dryper av sprit. Jag inser att han är väldigt berusad.
”Jag har visat tålamod”, upprepar han. ”Jag har stått ut med en hel del.” Han snörvlar, väljer ut ett dricksglas, rullar det mellan handflatorna. ”Det har vi alla, men jag i synnerhet.” Nu ser jag honom tydligare; blixtlåset i jackan är uppdraget hela vägen och han har mörka handskar på sig. Det drar ihop sig i halsen.
Jag säger fortfarande ingenting. I stället går jag bort till strömbrytaren och sträcker mig efter den.
Glaset exploderar bara någon decimeter från min utsträckta hand. Jag hoppar bakåt. ”Ge fan i att tända”, ryter han.
Jag står still, håller i mig i dörrkarmen.
”Någon borde ha varnat oss för er.” Han skakar på huvudet, skrattar.
Jag sväljer. Hans skratt ebbar ut, dör.
”Ni gav min son en nyckel till er lägenhet.” Han håller upp den. ”Som jag lämnar tillbaka.” Det klirrar om nyckeln när han släpper den på köksön. ”Även om ni inte var… helt jävla galen, så skulle jag inte vilja att han umgicks med en vuxen kvinna.”
”Jag ringer polisen”, viskar jag.
Han fnyser. ”Gör det. Här är er mobil.” Han plockar upp den från köksbänken, kastar upp den i luften, en gång, två gånger.
Just det – det var i köket jag lade den. Och först tror jag att han ska slänga den i golvet, in i väggen, men i stället lägger han den bredvid nyckeln. ”I polisens ögon är ni ett skämt”, säger han, och tar ett steg mot mig. Jag höjer kartongkniven.
”Nämen!” Han flinar. ”Nämen! Och vad tänkte ni göra med den där?” Han tar ännu ett steg framåt.
Den här gången gör jag samma sak.
”Ut ur mitt hus”, säger jag. Armen skakar, handen darrar. Bladet glimmar i ljuset, en liten strimma av silver.
Han har slutat röra sig, slutat andas.
”Vem var den där kvinnan?” frågar jag.
Och plötsligt flyger hans hand fram mot min hals, grabbar tag runt den. Trycker mig bakåt, så att jag åker in i väggen och slår i huvudet, hårt. Hans naglar skär in i huden.
”Ni har vanföreställningar.” Hans andedräkt är het av sprit, den bränner i ansiktet och svider i ögonen. ”Håll er borta från min son. Håll er borta från min fru.”
Jag rosslar, får inte luft. Med ena handen klöser jag i hans fingrar, river med naglarna över hans handled.
Med den andra svingar jag bladet mot sidan av hans överkropp.
Men jag missar, och kartongkniven skramlar till golvet. Han trampar på den, klämmer åt om min hals. Jag kraxar till.
”Ni ska fan hålla er borta från oss allihop”, väser han.
Det går ett ögonblick.
Ett till.
Jag kan inte se klart. Tårar rinner nerför mina kinder.
Jag börjar förlora medveta–
Han släpper taget om min hals. Jag rasar ner på golvet, drar efter andan.
Nu tornar han upp sig över mig. Han drar foten hårt bakåt så att kartongkniven åker in i ett hörn.
”Kom ihåg det här”, säger han, andfått, med skrovlig röst. Jag kan inte titta upp på honom.
Men jag hör honom säga ett ord till, litet, så mjukt att det skulle kunna gå sönder: ”Snälla.”
Tystnad. Jag ser hans kängor vända sig om, gå därifrån.
När han går förbi köksön sveper han med armen över den. En våg av glas störtar ner i golvet, splittras, krossas. Jag försöker skrika. Det visslar i strupen.
Han går bort till halldörren, sliter upp den. Jag hör ytterdörren gå upp, slå igen.
Jag håller om mig själv, ena handen om halsen, den andra om kroppen. Jag hulkar.
Och när Punch kommer inhaltande genom dörren och försiktigt slickar mig på handen hulkar jag ännu mer.