Jag synar halsen i badrumsspegeln. Fem blåmärken, blå som ädelstenar, som ett mörkt halsband runt halsen.
Jag tittar ner på Punch som ligger hopkurad på kakelgolvet, slickar sin ömma tass. Vilket par.
Jag tänker inte polisanmäla det som hände i går kväll. Tänker inte och kan inte. Visserligen finns bevis, faktiska avtryck på min hud, men polisen kommer att vilja veta vad Alistair gjorde här, och sanningen är… tja. Att jag sa till en tonåring vars familj jag har trakasserat och spionerat på att han kunde hänga i min källare. Ni vet, för att fylla tomrummet efter min döda dotter och döde make. Det skulle inte se bra ut.
”Skulle inte se bra ut”, säger jag, för att pröva rösten. Den låter svag, skrumpen.
Jag går ut ur badrummet och nerför trappan. Långt ner i fickan på morgonrocken dunsar mobilen mot låret.
Jag sopar upp glaset, flaskornas och kupornas trasiga kroppar, plockar upp bitar och skärvor från golvet och dumpar alltihop i soporna. Försöker låta bli att tänka på hur han höll om min hals, klämde åt. Stod över mig. Rörde sig genom de kristallklara spillrorna på golvet.
Under mina tofflor gnistrar de vita björkplankorna som kornen på en sandstrand.
Jag sitter vid köksbordet och fingrar på kartongkniven, lyssnar på bladet som med ett klick rör sig in och ut.
Jag tittar ut över parken. Familjen Russells hus tittar tillbaka, med sina tomma fönster. Jag undrar var de är, undrar var han är.
Jag borde ha siktat bättre. Borde ha svingat armen hårdare. Jag föreställer mig hur bladet skär genom tyget i hans jacka, genom hans hud.
Och sedan skulle du ha haft en knivskuren man hemma hos dig.
Jag lägger ifrån mig kartongkniven och för en mugg till läpparna. Jag har inget te hemma – Ed var inte särskilt förtjust i det och jag drack hellre annat – så jag dricker kokhett vatten med en nypa salt i. Det svider i halsen. Jag grimaserar.
Jag ser ut över parken igen. Sedan ställer jag mig upp, drar för gardinerna ordentligt.
Det som hände i natt känns som en feberdröm, en rökvirvel. Filmen i sovrumstaket. Det höga ljudet när glaset krossades. Det tomma städskåpet. Den snirklande trappan. Och så han, som stod där och ropade på mig, väntade på mig.
Jag känner på halsen. Säg inte att det var en dröm, att han aldrig var här. Var… just det: Gasljus, återigen.
För det var inte en dröm. (Det här är inte en dröm! Det händer på riktigt! – Mia Farrow, Rosemarys baby.) Det var en inkräktare i mitt hem. Jag blev misshandlad. Och det finns ingenting jag kan göra.
Det finns ingenting jag kan göra åt någonting. Nu vet jag att Alistair är våldsam; nu vet jag vad han är i stånd till. Men han har rätt: polisen kommer inte att lyssna. Dr Fielding tror att jag lider av vanföreställningar. Till Bina sa jag – jag lovade henne – att jag hade gått vidare. Ethan går inte att nå. Wesley är borta. Jag har ingen.
”Vem där?”
Hennes röst den här gången, svag men tydlig.
Nej. Jag skakar på huvudet.
Vem var den där kvinnan? frågade jag Alistair.
Om hon över huvud taget fanns.
Jag vet inte. Jag kommer aldrig att få veta.