Genomskinlig och suddig i kanterna – men utan tvekan Jane, som en vålnad i nedre högra hörnet. Hon ser in i kameran, rak blick, särade läppar. Ena armen försvinner ut ur bilden – hon fimpar en cigarett i en skål, minns jag. Ovanför hennes huvud slingrar sig den tjocka röken uppåt. Enligt tidsstämpeln togs bilden klockan 18.04, för snart två veckor sedan.
Jane. Jag sitter lutad över skärmen och kan knappt andas.
Jane.
Världen är vacker, sa hon.
Glöm inte det. Och låt det inte gå dig förbi.
Duktig flicka, sa hon.
Hon sa det där, alltihop, för hon fanns på riktigt.
Jane.
Jag vältrar mig ur sängen, får med mig lakanen som en svans och laptoppen som åker i golvet. Jag flyger fram till fönstret, sliter upp gardinerna.
Nu är det tänt i familjen Russells vardagsrum – rummet där allt började. Och där sitter de, båda två, i den randiga tvåsitssoffan: Alistair och hans fru. Han hopsjunken, med ölflaskan i handen, hon med benen uppdragna under sig, drar fingrarna genom sitt blanka hår.
Lögnarna.
Jag tittar på telefonen jag har i handen.
Vad ska jag göra med det här?
Jag vet vad Little skulle säga: Det här fotot bevisar ingenting mer än att det har tagits, och att någon kvinna som ingen vet vem det är existerar.
”Dr Fielding kommer inte heller att lyssna”, säger Ed.
Tyst.
Men han har rätt.
Koncentrera dig. Koncentrera dig.
”Bina då, mamma?”
Sluta.
Koncentrera dig.
Det finns bara ett möjligt drag. Min blick rör sig från vardagsrummet till det mörka sovrummet ovanför.
Ta bonden.
”Hallå?”
Röst som en fågelunges, spröd och svag. Jag spanar in i mörkret bakom hans fönster. Ser honom inte.
”Det är Anna”, säger jag.
”Jag vet.” Nästan en viskning.
”Var är du?”
”I mitt rum.”
”Jag ser dig inte.”
Efter någon sekund dyker han upp i fönstret, som en vålnad, smal och blek i en vit T-shirt. Jag lägger ena handen mot rutan.
”Ser du mig?” frågar jag.
”Ja.”
”Du måste komma hit.”
”Det går inte.” Han skakar på huvudet. ”Jag får inte.”
Jag sänker blicken till vardagsrummet. Alistair och Jane sitter som förut.
”Jag vet. Men det är jätteviktigt. Det är jätteviktigt.”
”Pappa har tagit nyckeln.”
”Jag vet.”
En paus. ”Om jag kan se dig…” Han avslutar inte meningen.
”Vadå?”
”Om jag kan se dig, så kan de se dig.”
Jag tar ett steg bakåt, drar igen gardinerna, lämnar bara en springa mellan dem. Tittar in i vardagsrummet. De sitter som förut.
”Kom bara”, säger jag. ”Snälla. Du är inte…”
”Vadå?”
”Du är… när kan du komma?”
”Mamma och pappa tittar på The Good Wife vid tio. Kanske kan jag smita ut då.”
Jag tittar på mobilen. Tjugo minuter. ”Okej. Bra.”
”Är du okej?”
”Ja.” Skräm inte upp honom. Du är inte säker hemma. ”Men jag måste prata om en sak med dig.”
”Det vore enklare om jag kunde komma i morgon.”
”Det kan inte vänta. Verkligen…”
Jag kastar en blick på våningen under. Jane sitter med blicken i knät, håller en flaska öl i handen.
Alistair är borta.
”Lägg på”, säger jag, med gäll röst.
”Varför det?”
”Lägg på.”
Han gapar.
Lampan tänds i hans rum.
Bakom honom står Alistair, med handen på strömbrytaren.
Ethan snor runt, armen faller till hans sida. Jag hör hur det blir tyst i andra änden.
Och ser scenen spelas upp i tystnad.
Alistair tornar hotfullt upp sig i dörren, pratar. Ethan tar ett steg framåt, höjer handen, visar telefonen.
En kort stund står de still.
Sedan stegar Alistair fram till sin son. Tar telefonen. Tittar på den.
Tittar på Ethan.
Går förbi honom, fram till fönstret, blänger ut genom det. Jag drar mig ännu längre in i sovrummet.
Han sträcker ut armarna åt sidorna, tar tag fönsterluckorna. Drar igen dem.
Rummet är förseglat.
Schackmatt.