Jag vänder mig bort från gardinerna och tittar in i rummet.
Jag vågar knappt föreställa mig vad som händer där borta nu. På grund av mig.
Jag släpar mig ut till trappan. För varje steg tänker jag på Ethan, på andra sidan fönstren, ensam med sin pappa.
Ner, ner, ner.
Jag kommer till köket. Medan jag sköljer ur ett glas i diskhon hörs ett dovt åskmuller, och jag kikar ut genom persiennen. Molnen rör sig fortare nu, trädgrenarna piskar. Vinden har tilltagit i styrka. Ovädret närmar sig.
Jag sitter vid bordet med en flaska rödvin. Silver Bay, Nya Zeeland, står det på etiketten, under en liten etsning av ett vindpinat skepp. Kanske skulle jag kunna flytta till Nya Zeeland, börja om från början. Silver Bay låter fint. Jag skulle gärna segla igen.
Om jag någonsin tar mig ut härifrån.
Jag går bort till fönstret och lyfter upp en av lamellerna; rutan är prickig av regndroppar. Jag spanar ut över parken. Hans fönsterluckor är fortfarande stängda.
Så fort jag sätter mig vid bordet igen ringer det på dörren.
Ljudet skär genom tystnaden, som en larmsignal. Handen hoppar till och vinet skvimpar över kanten på glaset. Jag tittar mot dörren.
Det är han. Det är Alistair.
Paniken överfaller mig. Fingrarna dyker ner i fickan, greppar tag om mobilen. Den andra handen sträcker sig efter kartongkniven.
Jag reser mig och går sakta genom köket, fram till porttelefonen. Försöker ta mig samman, tittar på skärmen.
Ethan.
Lungorna slappnar av.
Ethan, som står och väger på hälarna, med armarna om överkroppen. Jag trycker på knappen och vrider upp låset. Efter någon sekund kommer han in, gnistrande av regndroppar i håret.
”Vad gör du här?”
Han stirrar på mig. ”Du sa ju att jag skulle komma.”
”Jag trodde att din pappa…”
Han stänger dörren, fortsätter förbi mig, in i vardagsrummet. ”Jag sa att det var en kompis från simlaget.”
”Kollade han inte din telefon?” frågar jag och följer efter honom.
”Jag har sparat ditt nummer under ett annat namn.”
”Tänk om han hade ringt upp?”
Ethan rycker på axlarna. ”Det gjorde han inte. Vad är det där?” Han tittar på kartongkniven.
”Ingenting.” Jag stoppar ner den i fickan.
”Är det okej om jag går på toa?”
Jag nickar.
Medan han är i röda rummet knappar jag på mobilen, gör mig redo för mitt drag.
Det spolar i toaletten, brusar i kranen, och han kommer ut igen, går emot mig. ”Var är Punch?”
”Jag vet inte.”
”Hur är det med hans tass?”
”Bra.” Just för tillfället bryr jag mig inte. ”Jag vill visa dig en sak.” Jag ger honom telefonen. ”Titta i fotoalbumet.”
Han ser på mig, med en rynka i pannan. ”Gör det bara”, säger jag.
Och medan han gör det iakttar jag hans ansikte. Golvuret börjar slå tio. Jag håller andan.
Först, ingenting. Han är uttryckslös. ”Vår gata. Soluppgång”, säger han. ”Eller – vänta, det där är ju väster. Så det måste vara solne–”
Han kommer av sig.
Där har vi det.
Det går ett ögonblick.
Han ser på mig, med uppspärrade ögon.
Sex slag, sju.
Han öppnar munnen.
Åtta. Nio.
”Vad…”, börjar han.
Tio.
”Det är hög tid att du berättar sanningen”, säger jag.