En långbent tonåring störtar ut genom 207:ans ytterdörr, som en häst från en startbox, och galopperar österut på gatan, förbi mina fönster. Jag hinner nästan inte se honom; jag har vaknat tidigt, efter en sen kväll med Skuggor ur det förflutna, och försöker avgöra om en slurk rödvin vore en bra idé. Men jag lyckas få en glimt av blont hår och ser en ryggsäck på ena axeln. Sedan är han borta.
Jag häller upp ett glas och skrotar uppför trappan, slår mig ner vid skrivbordet. Sträcker mig efter min Nikon.
I 207:ans kök ser jag pappan, stor och bredaxlad, upplyst bakifrån av en teveskärm. Jag pressar kameran mot ögat och zoomar in: Today Show. Kanske ska jag gå ner och slå på teven jag med, tänker jag, titta ihop med grannen. Eller så kan jag titta härifrån, på hans teve, genom kameralinsen.
Jag bestämmer mig för att göra det.
Det var ett tag sedan jag spanade in fasaden, men Google tillhandahåller sin Street View: vitkalkad sten, med en anstrykning av nyklassicism och en takterrass högst upp. Härifrån ser jag givetvis bara ena sidan av huset: genom de östra fönstren ser jag rakt in i köket, ett vardagsrum på andra våningen och ett sovrum på den översta.
I går kom en hel pluton med flyttgubbar som släpade in soffor och teveapparater och en antik garderob. Maken dirigerade trafiken. Hustrun har inte synts till sedan kvällen då de flyttade in. Jag undrar hur hon ser ut.
Senare på eftermiddagen, när jag precis är på väg att göra schack matt mot Rook&Roll, ringer det på dörren. Jag lufsar ner, daskar till porttelefonen, låser upp halldörren och får syn på min inneboende, som står där och ser ut som en råbarkad sälle, som det heter. Han är stilig, med sin långa käke, ögon som falluckor, mörka och djupa. Henry Fonda efter en sen kväll. (Jag är inte ensam om att tycka det. Då och då händer det att David har dambesök, har jag sett. Eller hört, om man ska vara noga.)
”Jag ska till Brooklyn i kväll”, säger han.
Jag drar handen genom håret. ”Okej.”
”Är det något du vill att jag ska fixa innan jag drar?” Det låter som ett förslag, som hämtat från en film noir. Man bara plutar med munnen och blåser.
”Tack, men jag klarar mig.”
Han tittar bakom mig, kisar. ”Några glödlampor som behöver bytas? Det är mörkt där inne.”
”Ju skummare desto bättre”, säger jag. Precis som med karlar, vill jag tillägga. Är inte det skämtet från Titta vi flyger? ”Ha…” Så kul? Det fint? Sex? ”… det fint.”
Han vänder sig om för att gå.
”Du vet väl att du får använda källardörren?” säger jag och försöker låta skämtsam. ”Jag är ju med största sannolikhet hemma.” Jag hoppas att han ska le. Han har bott här i två månader men jag har inte sett honom dra på smilbanden en enda gång.
Han nickar. Han går.
Jag stänger dörren.
Jag synar mig i spegeln. Rynkor som ekrar runt ögonen. Rufsigt mörkt hår med grå strimmor här och där, utsläppt kring axlarna. Prickig av stubb i armhålorna. Numera slapp mage. Gropiga lår. Nästan kusligt blek hy, violetta, ringlande blodådror i armar och ben.
Gropar, prickar, stubb, rynkor: jag lämnar en hel del övrigt att önska. En gång i tiden hade jag en enkel charm, enligt somliga, enligt Ed. ”Jag brukade tänka på dig som en riktig helylletjej”, sa han sorgset, mot slutet.
Jag sänker blicken till mina tår som krafsar mot kaklet – långa och smala, en (eller tio) av mina snyggare delar, men aningen kloliknande för tillfället. Jag rotar runt i badrumsskåpet, där pillerburkar står staplade som totempålar, och gräver fram en nagelklippare. Äntligen ett problem jag kan lösa.