Jag särar på persiennen, ser honom gå uppför trappen, föra in nyckeln i låset. Han öppnar dörren. När den går igen är han borta.
Var det rätt att låta honom gå? Borde jag ha hört av mig till Little först? Borde vi ha sagt åt Alistair och Jane att komma hem till mig i stället?
Nu är det för sent.
Jag spejar ut över parken, mot de tomma fönstren, de öde rummen. Någonstans inne i huset pratar han med sina föräldrar, går loss på deras värld med en klohammare. Jag har samma känsla som jag hade varenda dag Olivia levde: Du måste vara försiktig.
Om det är något all tid jag har ägnat åt att jobba med barn har lärt mig, om jag kunde reducera alla de åren till en enda uppenbarelse, så är det denna: Deras återhämtningsförmåga är förbluffande. De klarar av att bli försummade; de överlever misshandel; de står ut, frodas till och med, i lägen då vuxna skulle falla ihop som paraplyer. Mitt hjärta bultar för Ethan. Han behöver den återhämtningsförmågan. Han måste stå ut.
Och vilken berättelse sedan – vilken hemsk berättelse; jag ryser när jag går tillbaka in i vardagsrummet, släcker lampan. Stackars kvinna. Stackars barn.
Och Jane. Inte Alistair, utan Jane.
En tår letar sig nerför min kind. Jag rör vid den med fingret, och den fastnar på huden. Nyfiket tittar jag på den. Sedan torkar jag av handen på morgonrocken.
Ögonlocken känns tunga. Jag går upp i sovrummet, för att oroa mig, för att vänta.
Jag ställer mig i fönstret och spanar mot huset på andra sidan parken. Inte minsta livstecken.
Jag biter på ena tumnageln tills det börjar blöda.
Jag vankar av och an i rummet, går i cirklar på heltäckningsmattan.
Jag kastar en blick på mobiltelefonen. Det har gått en halvtimme.
Jag måste sysselsätta mig med något. Något som lugnar nerverna. Något bekant. Något lugnande.
Skuggan av ett tvivel. Manus av Thornton Wilder, och Hitchcocks personliga favorit bland sina egna filmer: en naiv ung kvinna får veta att hennes hjälte inte är den han utger sig för att vara. ”Vi liksom bara tuffar på utan att någonting händer”, beklagar hon sig. ”Vi har verkligen hakat upp oss. Vi äter och sover, men det är också allt. Vi för inte ens några riktiga samtal.” Tills hennes morbror Charlie kommer på besök.
Om jag ska vara helt ärlig tycker jag att hon förblir ovetande lite väl länge.
Jag ser den på laptoppen, medan jag suger på min blödande tumme. Efter några minuter kommer katten in i rummet, hoppar upp till mig i sängen. Jag känner på hans tass; han väser åt mig.
I takt med att berättelsen dras åt, är det även någonting inuti mig som blir mer och mer spänt, ett obehag jag inte kan sätta fingret på. Jag undrar vad som händer på andra sidan parken.
Telefonen surrar till, rör sig över huvudkudden bredvid mig. Jag tar den.
På väg till polisen.
23.33. Jag har slumrat till.
Jag kliver upp ur sängen och rycker ena gardinen åt sidan. Regnet hamrar mot rutan, skarpt som skottlossning, förvandlar fönstren till pölar. På andra sidan parken, utsmetat av ovädret, är huset fortfarande mörkt.
”Det är så mycket du inte vet, så mycket.”
Bakom mig är filmen fortfarande i gång.
”Du lever i en dröm”, svarar morbror Charlie. ”Du är en sömngångare, blind. Vad vet du om hur världen ser ut? Vet du att det bakom fasaden i varje hus gömmer sig svin? Använd det förstånd du har. Lär dig något.”
Jag lufsar ut i badrummet, i det låga ljuset som faller in genom fönstret. Någonting som hjälper mig att somna om – melatonin, tror jag. I kväll behövs det. Jag sväljer en tablett. På skärmen faller kroppen, tåget tjuter, och eftertexterna börjar rulla.
”Vem där?”
Den här gången kan jag inte avvisa honom, eftersom jag sover, men ändå är vid medvetande. En tydlig dröm.
Fast jag försöker. ”Ed, försvinn.”
”Kom igen. Prata med mig.”
”Nej.”
Jag ser honom inte, ser ingenting. Vänta – en svag antydan, en skugga bara.
”Jag tror att vi behöver prata.”
”Nej. Försvinn.”
Mörker. Tystnad.
”Det är något som inte stämmer.”
”Tyst.” Men han har rätt – det är något som inte stämmer. Det där obehaget i magen.
”Jäklar, han Alistair visade sig verkligen vara en riktig blådåre.”
”Jag vill inte prata om det.”
”Det höll jag nästan på att glömma: Livvy vill fråga en sak.”
”Jag vill inte höra.”
”En fråga bara.” Vita tänder, ett leende. ”En enkel fråga.”
”Nej.”
”Så ja, stumpan. Fråga mamma.”
”Jag sa…”
Men hennes mun är redan vid mitt öra, hamrar in sina heta små ord i huvudet på mig, och hennes röst är så där fylligt raspig som den alltid är när hon berättar en hemlighet.
”Hur är det med Punchs tass?” frågar hon.
Med ens vaknar jag, blir omedelbart klar i huvudet, som om någon har hällt vatten över mig. Ögonlocken flyger upp. En strimma av ljus löper över taket.
Jag vräker mig upp ur sängen och lunkar fram till gardinerna, drar undan dem. Runtomkring mig blir rummet ljusare, grått. Genom fönstret, genom regnet ser jag familjen Russells hus, som bär upp en ohelig himmel. Högt där uppe tränger en taggig blixt fram. Åskan mullrar.
Jag går tillbaka till sängen. Punch gnyr tyst när jag sätter mig.
Hur är det med Punchs tass?
Där har vi den – knuten i magen.
När Ethan var här i förrgår, när han såg katten ligga på ryggen till soffan, då gled Punch ner på golvet och ålade in under soffan. Jag kisar, spelar upp scenen ur alla vinklar. Nej, Ethan såg inte, kan inte ha sett, hans onda tass.
Eller kan han det? Jag trevar med handen efter Punch, tar tag i hans svans, och han kryper upp bredvid mig. Jag tittar på klockan på mobilen: 01.10.
De digitala siffrorna får det att flimra för ögonen. Jag kniper ihop dem, och riktar därefter blicken upp mot taket.
”Hur kan han ha vetat att du har ont i tassen?” frågar jag katten i mörkret.
”För att jag kommer hit på nätterna”, säger Ethan.