Kroppen viker sig av chock. Huvudet snor runt mot dörren.
En blixt lyser upp rummet, färgar allt vitt. Han står i dörren, lutar sig mot dörrkarmen. Huvudet är blankt av regn och halsduken hänger löst runt nacken.
Orden snubblar av tungan. ”Jag trodde att… du gick hem.”
”Det gjorde jag.” Hans röst är låg men klar. ”Sa god natt. Väntade tills de hade gått och lagt sig.” Hans läppar kröker sig i ett mjukt litet leende. ”Sedan gick jag tillbaka hit. Det gör jag ofta”, tillägger han.
”Va?” Jag förstår inte vad som händer.
”En sak måste jag säga”, säger han. ”Jag har träffat många psykologer och du är den första som inte har kommit fram till att jag har en personlighetsstörning.” Han höjer på ögonbrynen. ”Du kan inte vara en särskilt skärpt psykolog.”
Min mun slår igen och glider upp, som en trasig dörr.
”Men du fascinerar mig”, säger han. ”Det gör du. Det var därför jag fortsatte komma hit, fast jag visste att jag inte borde. Äldre kvinnor fascinerar mig.” Han rynkar pannan. ”Ledsen om du tar det som en förolämpning.”
Jag kan inte röra mig.
”Hoppas inte.” En suck. ”Pappas chef hade en fru som fascinerade mig. Jennifer. Jag gillade henne. Hon gillade mig, typ. Fast…” Han byter ställning, lutar sin gängliga kropp mot andra sidan av dörrkarmen. ”Det blev… ett missförstånd. Strax innan vi flyttade. När jag hälsade på henne. På natten. Det gillade hon inte. Eller, hon sa det i alla fall.” Nu ser han sur ut. ”Hon visste vad hon höll på med.”
Då ser jag att han håller någonting i handen. Någonting i silver, som glimmar.
Det är ett blad. En brevkniv.
Hans blick rör sig från mitt ansikte till hans hand och tillbaka. Jag kan inte svälja.
”Det var den här jag dödade Katie med”, säger han nytert. ”Eftersom hon inte lämnade mig i fred. Jag sa åt henne, sa åt henne om och om igen, men hon bara…” Han skakar på huvudet. ”Gav sig inte.” Han snörvlar. ”Typ som du.”
”Men”, kraxar jag, ”i kväll sa…” Rösten torkar ihop och dör.
”Va?”
Jag slickar mig om läpparna. ”Du sa att…”
”Jag sa det som behövdes för att – förlåt, men för att få dig att hålla käften. Ledsen att jag uttrycker mig så, för du är verkligen schyst. Men jag var tvungen att få dig att hålla käften. Tills jag hade fixat saker och ting.” Han skruvar på sig. ”Du ville ringa polisen. Jag behövde lite tid på mig att, du vet. Komma i ordning.”
Jag ser någonting röra sig i ögonvrån: katten, som sträcker på sig i sängen. Han tittar på Ethan, skriker.
”Den där jävla katten”, säger han. Han ler mot Punch. ”Jag tror att jag kan ha brutit benet på honom, förresten. Sorry.” Brevkniven glimmar till när han viftar med den mot sängen. ”Han följde efter mig överallt i huset på nätterna, så till slut blev jag arg. Dessutom är jag allergisk, precis som jag sa. Jag ville inte råka nysa och väcka dig. Det var inte meningen att väcka dig nu heller.”
”Har du varit här på nätterna?”
Han tar ett steg mot mig, och i det grå ljuset ser bladet flytande ut. ”Jag har varit här nästan varje natt.”
Jag hör hur jag flämtar till. ”Hur då?”
Han ler igen. ”Jag tog din nyckel. När du skrev ner ditt telefonnummer den där gången. Jag såg den på kroken första gången jag var här, och insåg att du inte ens skulle märka om den var borta. Det är inte som att du använder den. Så jag gjorde en dubblett och hängde tillbaka den.” Ännu ett leende. ”Enkelt.”
Nu fnittrar han, håller den tomma handen för munnen. ”Förlåt. Det är bara… jag var helt säker på att du hade kommit på mig när du ringde i kväll. Jag liksom… jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade till och med den här i fickan.” Viftar med brevkniven igen. ”Utifall att. Och jag gjorde allt för att försöka vinna tid. Men sedan bara slickade du i dig allt. ’Pappa är våldsam till humöret.’ ’Å, jag är så rädd.’ ’Å, jag får inte ha någon telefon.’ Du praktiskt taget dreglade. Som jag sa är du inte en särskilt skärpt psykolog. Du!” ropar han. ”Jag har en idé: du kan väl analysera mig. Jag antar att du vill höra om min barndom. Alla psykologer vill höra om min barndom.”
Jag nickar stumt.
”Du kommer att älska det här. Det är, typ, värsta terapeutdrömmen. Katie” – han praktiskt taget knuffar omkull ordet av förakt – ”var knarkare. En crackhora, fast på heroin. En heroinhora. Hon har aldrig ens berättat vem min pappa är. Och snacka om att hon inte borde ha blivit morsa.”
Han tittar på brevkniven. ”Hon började knarka när jag var ett. Det är vad mamma och pappa har sagt. Men jag kommer inte ihåg särskilt mycket. Alltså, jag var ju fem när de kom och hämtade mig. Men jag kommer ihåg att jag ofta var hungrig. Jag kommer ihåg någonting med kanyler. Jag kommer ihåg att hennes snubbar sparkade skiten ur mig så fort de kände för det.”
Tystnad.
”Jag vet att min riktiga farsa aldrig skulle ha gjort så.”
Jag svarar inte.
”Jag kommer ihåg när en av hennes kompisar tog en överdos. Jag såg henne dö, mitt framför ögonen på mig. Det är mitt första minne. Då var jag fyra.”
Mer tystnad. Han suckar svagt.
”Jag började spåra ur. Hon försökte hjälpa mig, eller hindra mig, men hon var för påtänd. Och sedan tog socialen hand om mig och sedan kom mamma och pappa och hämtade mig.” Han rycker på axlarna. ”De… alltså. De har gett mig mycket.” En till suck. ”Jag ställer till det för dem, det vet jag. Det var därför de såg till att jag fick sluta i skolan. Och pappa blev av med jobbet för att jag ville lära känna Jennifer. Det blev han arg för, men du vet…” Hans blick blir mörk. ”Så kan det gå.”
Rummet blir än en gång bländande ljust. Åskan mullrar.
”Hur som helst. Katie.” Nu tittar han ut genom fönstret, ut över parken. ”Som jag sa hittade hon oss i Boston, men mamma ville inte att hon skulle prata med mig. Och sedan hittade hon oss i New York, bara dök upp en dag när jag var ensam hemma. Hon visade berlocken där hon hade en bild på mig. Och jag pratade med henne, för jag tyckte att det var intressant. Framförallt ville jag veta vem min pappa är.”
Nu riktar han blicken mot mig. ”Vet du hur det känns? Att undra om ens pappa är lika uppfuckad som ens mamma? Att hoppas att han inte är det? Men hon sa bara att det inte spelade någon roll. Hon hade inga bilder på honom. Men hon hade bilder. Allt det var sant. Eller…” Han ser fåraktig ut. ”Inte allt. Den gången när du hörde henne skrika? Då hade jag tagit stryptag på henne. Jag höll inte ens särskilt hårt, men vid det laget hade jag tröttnat på henne. Jag ville bara att hon skulle dra. Hon blev helt galen. Hon bara skrek. Pappa hade inte ens fattat att hon var där innan dess. ’Gå härifrån innan han gör någonting ännu värre’, sa han. Och sedan ringde du och jag fick låtsas att jag var rädd. Och sedan ringde du igen och pappa fick låtsas att allt var lugnt…” Han skakar på huvudet. ”Och ändå kom kärringen tillbaka dagen därpå. Vid det laget tyckte jag bara att hon var tråkig. Jättetråkig. Jag brydde mig inte om hennes bilder. Brydde mig inte om att hon hade lärt sig segla eller att hon lärde sig teckenspråk och allt det där. Och som jag sa vägrade hon berätta om pappa. Hon kunde säkert inte. Hon kände honom säkert inte.”
Han fnyser.
”Hur som helst. Hon kom tillbaka. Jag var inne på mitt rum och hörde henne och pappa bråka. Då stod jag inte ut längre. Jag ville bara bli av med henne, jag sket i hennes snyfthistoria. Jag hatade henne för det hon hade gjort mot mig, jag hatade henne för att hon inte berättade om min pappa, jag ville inte ha henne i mitt liv längre. Så jag tog den här, som låg på skrivbordet” – han viftar med brevkniven – ”och gick ner till dem och sprang in och bara…” Han trycker den neråt. ”Det gick jättefort. Hon skrek inte ens.”
Jag minns det han sa för bara några timmar sedan: att det var Jane som knivhögg Katie. Och jag minns att han sneglade åt vänster.
Nu är hans blick klar. ”Det var en ganska, alltså, häftig känsla. Rena turen att du inte såg vad som hände. Inte allt, i alla fall.” Han spänner ögonen i mig. ”Men du såg tillräckligt.”
Han tar ett steg mot sängen, långsamt. Och ett till.
”Mamma vet ingenting. Hon var inte ens där, hon kom hem dagen därpå.” Pappa fick mig att lova att inte berätta. Han vill skydda henne. Jag tycker lite synd om honom. Det är en rätt stor grej att hålla hemlig för den man är gift med.” Han tar ett steg till. ”Hon tror bara att du är störd i huvudet.”
Ett steg till, och nu står han bredvid mig, med brevkniven i höjd med min hals.
”Jaha?” säger han.
Jag kvider av skräck.
Sedan sätter han sig längst ut på madrassen, med ryggslutet mot mina knän. ”Analysera mig.” Han lägger huvudet på sned. ”Bota mig.”
Jag drar mig bakåt. Nej. Jag klarar inte det här.
Det gör du visst, mamma.
Nej. Nej. Det tar slut här.
Kom igen, slugger.
Han är beväpnad.
Och du är beväpnad med ditt intellekt.
Okej. Okej.
Ett, två, tre, fyr.
”Jag vet vad jag är”, säger Ethan med mjuk röst, nästan lugnande. ”Om det underlättar?”
Psykopat. Den ytliga charmen, den labila personligheten, den avtrubbade affekten. Brevkniven han har i handen.
”Du… plågade djur när du var liten”, säger jag och försöker göra rösten stadig.
”Jo, men det var ju inte svårt. Jag gav din katt en råtta jag hade skurit upp. Jag hittade den i källaren hemma hos oss. Den här stan är vidrig.” Han tittar på kniven, tittar på mig igen. ”Något mer? Kom igen. Bättre kan du.”
Jag drar efter andan och gissar en gång till. ”Du njuter av att manipulera andra människor.”
”Eh, ja. Alltså… ja.” Han kliar sig i nacken. ”Det är kul. Och enkelt. Med dig är det jätteenkelt.” Han blinkar åt mig.
Någonting stöter till min arm. Jag kastar en snabb blick åt sidan. Min mobil har glidit nerför huvudkudden och kilat in sig vid armbågen.
”Med Jennifer gick jag på för hårt.” Han ser fundersam ut. ”Hon fick… det blev för mycket. Jag borde ha tagit det lugnare. Han lägger brevkniven mot ena benet, drar den över byxorna, som om han slipade bladet. Det frasar mot jeanstyget, ”Så jag ville inte att du skulle uppfatta mig som ett hot. Det var därför jag sa att jag saknade mina vänner. Och låtsades att jag kanske var bög. Och grät alla de där jävla gångerna. Bara så att du skulle tycka synd om mig och tro att jag var…” Han kommer av sig. ”Och för att jag liksom, som jag sa, inte kan få nog av dig.”
Jag blundar. Jag kan se mobilen framför mig, som om den vore upplyst.
”Du… har du sett när jag har klätt av mig framför fönstret? Jag har gjort det ett par gånger. En gång vet jag att du såg mig.”
Jag sväljer. Sakta drar jag armbågen bakåt, mot huvudkudden, så att underarmen stryker mot mobilen.
”Mer då? Faderskomplex kanske?” Han hånler igen. ”Jag vet att jag har snackat lite om honom. Min riktiga pappa alltså, inte Alistair. Alistair är bara en patetisk liten man.”
Jag känner skärmen mot handleden, sval och len. ”Du respekterar inte…”
”Va?”
”Du respekterar inte andra människors personliga utrymme.”
”Nä, jag är ju här, eller hur?”
Jag nickar en gång till. Drar med tummen över skärmen.
”Som jag sa fascinerar du mig. Den gamla kärringen en bit bort på gatan har berättat allt om dig. Eller, inte allt, så klart. Jag har fått reda på mycket sedan jag pratade med henne. Det var därför jag kom hit med ljuset. Mamma hade ingen aning om att jag var här. Hon skulle aldrig ha gått med på det.” Han blir tyst, betraktar mig. ”Jag kan tänka mig att du var snygg förut.”
Han höjer brevkniven till mitt ansikte. Sticker in bladet under en hårtest vid kinden, snärtar den åt sidan. Jag darrar, gnyr.
”Tanten sa bara att du aldrig gick ut. Och det tyckte jag lät spännande. En skum kvinna som aldrig gick utanför dörren. Ett freak.”
Jag sluter handen runt telefonen. Jag ska svajpa fram lösenkodskärmen och låta fingrarna knappa in de fyra siffrorna. Jag har skrivit dem så många gånger. Jag kan göra det i mörkret. Jag kan göra det med Ethan sittande bredvid.
”Jag bara visste att jag måste lära känna dig.”
Nu. Jag rör vid knappen på telefonen, trycker. Hostar för att maskera klicket.
”Mina föräldrar…”, börjar han, och vänder sig mot fönstret. Han stelnar till.
Jag vänder mig ditåt, jag med. Och ser det han ser: den upplysta mobilskärmen som speglas i fönsterrutan.
Han drar efter andan. Jag drar efter andan.
Jag tittar på honom. Han stirrar på mig.
Sedan flinar han. ”Jag skämtar.” Han pekar på telefonen med brevkniven. ”Jag har bytt lösenkoden. Precis innan du vaknade. Jag är inte dum i huvudet. Det är inte som att jag tänker låta en fungerande telefon ligga bredvid dig.”
Jag kan inte andas.
”Och så har jag plockat ut batterierna ur den som står i biblioteket. Om du undrar.”
Blodet fryser till is.
Han gör en rörelse mot dörren. ”Hur som helst. Jag har kommit hit på nätterna i ett par veckor, bara gått omkring och tittat på dig. Jag gillar att vara här. Det är tyst och mörkt.” Han låter tankfull. ”Och det är rätt intressant, hur du har det. Det känns som om jag studerar dig. Som en dokumentär. Och det var jag” – han ler – ”som fotade dig med din telefon.” En grimas. ”Var det att gå för långt? Det känns som om det kanske var det. Men du, du måste fråga hur jag lyckades låsa upp din mobil.”
Jag säger ingenting.
”Fråga.” Hotfullt.
”Hur lyckades du låsa upp min mobil?” viskar jag.
Han ler stort, som ett barn som vet att det är på väg att säga någonting smart. ”Du berättade vad du har för kod.”
Jag skakar på huvudet. ”Nej.”
Han himlar med ögonen. ”Nä, okej – du berättade det inte för mig.” Han lutar sig fram. ”Du berättade för den asgamla tanten i Montana.”
”Lizzie?”
Han nickar.
”Du… har du spionerat på oss?”
Han suckar hårt. ”Gud, du är verkligen korkad. Förresten är jag inte simlärare för barn med funktionsnedsättning. Jag skulle hellre ta livet av mig. Nej, Anna: Det är jag som är Lizzie.”
Jag bara gapar.
”Eller, jag var det”, säger han. ”Hon har lyckats ta sig ut ofta på sistone. Jag tror att hon är helt frisk. Tack vare sina söner. Vad var det de hette nu igen?”
”Beau och William”, svarar jag, utan att tänka mig för.
Han fnittrar igen. ”Fan. Jag kan inte fatta att du kommer ihåg det.” Nu skrattar han ännu högre. ”Beau. Det var något jag bara hittade på.”
Jag stirrar på honom.
”Första gången jag var här. Då hade du den där störda hemsidan uppe på datorn. Jag skapade ett konto så fort jag kom hem. Lärde känna en massa ensamma losers. DiscoMickey eller vad han nu hette.” Han skakar på huvudet. ”Det är patetiskt. Men han satte mig i kontakt med dig. Jag ville inte skriva till dig bara så där. Ville inte att du skulle… du vet. Undra. Hur som helst. För Lizzie berättade du hur hon skulle kryptera alla sina lösenord. Byta bokstäver mot siffror. NASA skulle fan vara stolta över dig.”
Jag försöker svälja, kan inte.
”Eller använda en födelsedag – så sa du. Och du berättade för mig att din dotter fyllde år på alla hjärtans dag. Noll-två-ett-fyra. Det var så jag kunde låsa upp din telefon och fota dig när du låg och snarkade. Sedan bytte jag lösenkod, bara för att retas med dig.” Han hytter med fingret åt mig.
”Sedan gick jag ner och loggade in på din dator.” Han lutar sig fram mot mig, pratar långsamt. ”Självklart hade du Olivias namn som lösenord. Både på datorn och mejlen. Och självklart hade du bara bytt ut bokstäverna. Precis som du sa åt Lizzie att göra.” Han skakar på huvudet. ”Hur jävla korkad är du?”
Jag säger ingenting.
Han blänger på mig. ”Jag ställde en fråga”, säger han. ”Hur jävla korkad…”
”Väldigt”, säger jag.
”Väldigt vad?”
”Väldigt korkad.”
”Vem var det som var det?”
”Jag var det.”
”Jävligt korkad.”
”Ja.”
Han nickar. Regnet slår mot rutorna.
”Sedan skapade jag Gmail-kontot. På din egen dator. Du berättade för Lizzie att ni alltid sa ’vem där?’ när ni pratade i telefon med varandra i din familj, och det var bara för bra för att inte göra något med. Vem där, Anna?” Han fnissar. ”Sedan mejlade jag bilden till dig. Jag önskar att jag hade kunnat se ditt ansiktsuttryck.”
Det finns ingen luft i rummet. Jag har svårt att andas.
”Och jag var helt enkelt tvungen att skapa kontot i mammas namn. Det kan jag tänka mig satte griller i huvudet på dig.” Han flinar. ”Men du berättade andra grejer för Lizzie också.” Han lutar sig framåt igen, pekar brevkniven mot mitt bröst. ”Du hade en affär, din hora. Och du dödade din familj.”
Jag kan inte prata. Jag har ingenting mer att ge.
”Och sedan fick du totalt spel för det där med Katie. Det var helt galet. Du var galen. Alltså, jag fattar ju typ. Jag gjorde det mitt framför ögonen på pappa och han fick också spel. Fast om jag ska vara ärlig tror jag att han tyckte att det var skönt att bli av med henne. Det tyckte jag. Som jag sa så gick hon mig på nerverna.”
Han hasar en bit upp på sängen, närmare mig. ”Flytta på dig.” Jag lägger benen i kors, tar spjärn mot hans lår. ”Jag borde ha haft koll på fönstren, men allt gick så snabbt. Och hur som helst var det så sjukt enkelt att förneka det. Enklare än att ljuga. Enklare än att säga sanningen.” Han skakar på huvudet. ”Jag tycker nästan lite synd om honom. Han ville bara skydda mig.”
”Han försökte skydda dig för mig”, säger jag. ”Trots att han visste…”
”Nej”, säger han tvärsäkert. ”Han försökte skydda dig för mig.”
Jag skulle inte vilja att han umgicks med en vuxen kvinna, sa Alistair. Inte för Ethans skull, utan för min.
”Men vad ska man göra? En av psykologerna sa till mamma och pappa att jag helt enkelt var elakt lagd.” Han rycker på axlarna igen. ”Okej. Inte fan bryr jag mig.”
Ilskan, svordomarna – det eskalerar. Blodet stiger upp i tinningarna på mig. Koncentrera dig. Kom ihåg. Tänk.
”Vet du, jag tycker typ lite synd om snutarna också. Han den store ansträngde sig verkligen för att stå ut med dig. Vilket helgon.” Snörvlar till igen. ”Hon den andra verkade vara en bitch.”
Jag lyssnar knappt. ”Berätta om din mamma”, mumlar jag.
Han tittar på mig. ”Va?”
”Din mamma”, säger jag och nickar. ”Berätta om henne.”
En paus. Åskan dånar utanför.
”Som… vadå?” frågar han misstänksamt.
Jag harklar mig. ”Du sa att hennes pojkvänner behandlade dig illa.”
Han ser sur ut. ”Jag sa att de spöade skiten ur mig.”
”Just det. Jag kan tänka mig att det hände ofta.”
”Ja.” Fortfarande sur. ”Hur så?”
”Du sa att du trodde att du var elakt lagd.”
”Jag sa att en psykolog sa det.”
”Det tror inte jag. Jag tror inte att du är elakt lagd.”
Han lägger huvudet på sned. ”Gör du inte?”
”Nej.” Jag försöker lugna ner andningen. ”Jag tror inte att människor är skapta så.” Jag rätar på ryggen mot kuddarna, slätar ut lakanet över benen. ”Du är inte skapt så.”
”Inte?” Han håller kniven löst i handen.
”Du var med om saker när du var liten. Du… blev vittne till saker. Saker du inte kunde kontrollera.” Rösten blir stadigare. ”Du överlevde saker.”
Han skruvar på sig.
”Hon var ingen bra mamma. Det har du helt rätt i.” Han sväljer; jag sväljer. ”Och jag tror att när dina föräldrar adopterade dig hade du redan hunnit bli väldigt skadad. Jag tror…” Ska jag våga? ”Jag tror att de bryr sig väldigt mycket om dig. Även om de inte har varit perfekta”, tillägger jag.
Han ser mig i ögonen. En liten krusning förvrider hans ansikte.
”De är rädda för mig”, säger han.
Jag nickar. ”Det sa du ju själv”, påminner jag honom. ”Du sa att Alistair försökte skydda mig genom att hålla dig… genom att hålla oss ifrån varandra.”
Han rör sig inte.
”Men jag tror att han var orolig för dig också. Jag tror att han ville skydda dig också.” Jag sträcker ut armen. ”Jag tror att när de tog dig med sig hem, så räddade de dig.”
Han iakttar mig.
”De älskar dig”, säger jag. ”Du förtjänar kärlek. Och om vi pratar med dem tror jag – är jag säker på – att de kommer att göra allt de kan för att fortsätta skydda dig. Båda två. Jag vet att de vill… knyta an till dig.”
Min hand närmar sig hans axel, tvekar.
”Det du utsattes för när du var liten var inte ditt fel”, viskar jag. ”Och…”
”Nu får du fan ge dig.” Han drar sig undan innan jag hinner röra vid honom. Jag halar in armen igen.
Jag har förlorat honom. Jag känner hur hjärnan töms på blod. Jag blir torr i munnen.
Han lutar sig mot mig, ser mig i ögonen; hans egna är klara och uppriktiga. ”Vad luktar jag?”
Jag skakar på huvudet.
”Kom igen. Känn efter. Vad luktar jag?”
Jag andas in. Jag tänker på första gången jag träffade honom, när jag andades in doften från ljuset. Lavendel.
”Regn”, svarar jag.
”Mer då?”
Jag vill inte säga det. ”Cologne.”
”Romance. Från Ralph Lauren”, tillägger han. ”Jag ville att det här skulle bli trevligt för dig.”
Jag skakar på huvudet igen.
”Jo då. Vad jag inte kan bestämma mig för”, fortsätter han, ”är om du ska ramla nerför trappan eller ta en överdos. Du har ju varit så nere på sistone. Alla de där pillren på soffbordet. Samtidigt är du ett jävla vrak, så du skulle kunna, du vet, missa ett trappsteg.”
Jag kan inte förstå att det här händer. Jag tittar på katten. Han har lagt sig på sidan igen, sover.
”Jag kommer att sakna dig. Det är det ingen annan som kommer att göra. Ingen kommer att märka något på flera dagar, och ingen kommer att bry sig.”
Jag drar upp benen under lakanet.
”Din psykolog kanske, men jag kan tänka mig att han är trött på dig. Till Lizzie sa du att han står ut med din agorafobi och dina skuldkänslor. Herregud. Ett till jävla helgon.”
Jag kniper ihop ögonen.
”Titta på mig när jag pratar med dig, din fitta.”
Med all styrka jag kan uppbåda sparkar jag.